Lottes blogg

Nöjesfältet Gotland i full huggning…

2010-07-06T11:00:00.001+02:00

När jag vandrar runt i Visby kan jag emellanåt känna att… NU RÄCKER DET! Speciellt Öster Centrum har blivit en slags soptunna för all slags kommers som skräpar ner, både på gatorna och i öronen.

Går man för sakta över Öster Centrum kan man ge sig på att man blir hejad på av någon försäljare som försöker bli “kompis” ända tills de fått en att skriva under på något avtal. Att sätta sig ner och bara vara på Öster är helt omöjligt så här års. Papper flyger över Torget, antingen från Mac Donalds uteservering eller så från alla de kontrakt som ligger på bänkar där de unga försäljarna har sitt utgångsläge.

Sen har de även “underhållning”, dvs en vagn där “unga förmågor” ska uppträda. En god tanke kanske men, det går inte att höra vad man själv tänker. Studerar man de som finns kvar på Öster i det ögonblicket så får man skynda sig. För det är just vad folk gör, skyndar sig… De vill bort från skräpet på Öster!

Skulle inte Öster Centrum vara en mötesplats för alla människor?

Jesus är inte här men… Almedalsveckan är det. Och det innebär fullt med tält uppslagna i innerstan och avspärrade gator. Almedalsveckan är precis som brats-veckan. Politiker som går omkring och bara “ääääger”, kanske inte “pappa betalar” utan “svenska folket betalar”. I år skulle Landshövdingen stoppa alkoholkonsumtionen i Almedalen den här veckan… eh HALLÅ!!!! har det inte alltid varit förbud för alkoholkonsumton på offentliga platser? Nä, inte under Almedalsveckan och inte för politikerna och deras svans, journalisterna och lobbyisterna.

Dessutom undrar jag över alla dessa poliser som i år finns kring Almedalen. Jag har aldrig tidigare sett så många poliser kring ett event här på ön. Ja, de synliga alltså. Sen finns det en stor mängd “osynliga” poliser också. Vad är det med Almedalsveckan som är så hotfullt att polis rekryteras från andra håll i Sverige för att glassa runt i Visby?

Visby håller på att tappa sin själ, hon säljs som en prostituerad till ett pris som kanske inte ens turisterna vill betala. De kom hit för att uppleva Magiska Gotland. Risken är stor att de bara får se Tragiska Gotland! Det kunde programmet SOS Gute verkligen illustrera, fast jag tror inte det var producentens idé.

Åter igen går mina tankar till Bornholm. De har behållit sin värdighet som ö i Östersjön. De säljer sig inte som en sjabbig hora till turistmagnaternas låga penning.

Gotland är en underbart vacker ö. Jag vågar påstå att hon är den vackraste av pärlor i Östersjön! Men vi måste vårda henne och visa henne den respekt hon förtjänar.

Om du säger “nej” till något… vad säger du då “ja” till?

2010-07-05T11:20:00.002+02:00

Jag tillhör den skara personer som enligt gammal tradition kan anses som “tråkig”. Jag är en sån där som inte finner något nöje i att dricka alkohol för att bli berusad. Ja, självklart har jag hällt i mig otaliga mängder av alla de sorter genom åren. Men nu när man uppnått sådan ansenlig ålder som jag gjort så är det oerhört skönt att inte behöva vara social genom att dricka alkohol.

Första gången jag drack mig riktigt berusad så var jag 11 år (!). Jag drack fickljummet brännvin som någon snäll äldre kille bjöd på. Okey, jag kanske hade smygsmakat något vin som stått hemma före det men det som jag anser vara premiär var valborgsmässoafton när jag var 11 år. Jag och en äldre tjejkompis skulle upp till Torekällberget i Södertälje där de skulle elda.

En evighetsvandring fick vi dit och sen liksom gick hela kvällen ut på att “ta sig fram”. För inte upplevde jag något annat än tung tröttsamt elände i huvud och kropp av den eldiga dryck som jag fått smaka, som dessutom smakade skit.

Det var även äldre killar som såg sin chans och ville “förföra” mig. Om man nu kan kalla det för det när jag endast var 11 år. Av någon oförklarlig anledning så kunde jag värja mig från deras närmanden och så småningom försöka leta mig hemåt i natten. Jag kom hem, utan att “fångats upp” av vare sig nattvandrande föräldrar, socialtjänst eller polis. Sådant fanns inte då, ja polis förstås, man fick klara sig så gott det gick.

Efter det så var jag nästan halvvuxen. Det var som en slags invigningsrit in i den vuxna dryckesvärlden. Nu skulle jag pröva mig fram. Dricka mellanöl och starköl och även brännvin och vodka. Vin smakade ju skit första gången jag provsmakade så det föll mig aldrig in att dricka sånt.

Trots alla år av kämpande med alkoholintaget så lyckades jag aldrig finna någon riktigt “YEEEeeeeesssss” med detta. Inga sköna endorfinkickar eller coola sinnestämningar. Endast denna tunga trötta känsla och längtan efter att festen ska vara över så jag fick sova och sen vakna upp till en “vanlig dag”.

Jag kämpade med öl eftersom det är så vedertaget att “öl ska man gilla” men har än idag inte fått till en bra relation till öl, ja ingen dålig heller för den delen. Det gick lättare när jag mognade som person och upptäckte vinet. Men kass på att dricka det har jag alltid varit.

Att man sen ser personer i sin närhet som inte klarar av att låta bli som verkligen blivit fast i alkoholets baksida. Det där suget efter en återställare dagen efter, och en dagen därpå och “för faaaan vi har ju semester”-flaskorna. Med tillhörande ångest och taskig ekonomi. Personer som förstör ekonomi, relationer och familjer med sitt beroende och sedan hamnar i isolering och utanförskap. För när man är fast i alkoholen så är man ingen “kul typ” och självklar person att bjuda in på fester längre. Då är man plötsligt pinsam och någon man börjar försöka att välja bort när man ska ha trevligt.

Senast jag drack mig “askalas” var på en fest, för flera år sedan, hos en anhörig. Jag ensam drack ur nästan en hel Bag n´Box med vitt vin. Jag som oftast bara sippar i mig alkohol hade helt tappat grepp och sans. Fråga mig inte hur det gick till men efter ex antal timmar så var boxen slut. Dagen efter hade jag min livs första riktiga baksmälla, och då var jag över 40 år gammal!

Det fick mig att säga “Nu räcker det!” Inget i hela världen är värd den bortkastade dagen som följde eller det tillstånd alla mina sinnen var i då. Icke mer. Och så är det för min del. Jag låter mig inte övertalas till “bara ett litet glas” eller “kom igen nu” mer. Och det är gudaskönt att veta att jag faktiskt inte behöver.

Det finns två sociala motpoler. De som dricker för mycket och de som dricker för lite. Av någon anledning så “platsar” ingen av dem inte på kalas. Kanske väcker det obehag hos dem som inte spottar i glaset och precis börjat dansa på bordet.

Om jag väljs bort, inte för att jag dricker utan för att jag INTE dricker så är det andras problem inte mitt. Men jag är varken nykterist eller moralist. Jag vet att party kan vara kul och underhållande men min “grej” är det inte.

Men något jag, märkt de senaste åren, när jag talar högt om detta med mitt “icke-drickande”. Det är att andra också säger. “ja, jag är egentligen inte heller så intresserad av att dricka”, “ja, det är nog ändå rätt skönt att strunta i ölen en helg” osv. Kanske finns det många ute där som egentligen vill SLIPPA dricka för att vara socialt accepterad men som inte klarar trycket. Kanske behöver vi fler förebilder som talar öppet om sitt icke-drickande.

Kändisar som vågar gå ut med att de inte är intresserade av att kröka eller ta droger. Tänk rubrikerna: “Kändis avslöjar. Jag har aldrig riktigt varit med på några våta fester. Är hellre hemma och laddar batterierna med en bra bok"/en bra film”

Kan kändisvärlden vara så goda och träda fram och bekänna sina vita vanor!

Sommargotlännings betraktelser av Gotland

2010-07-02T11:09:00.001+02:00

Alex Schulman har hyrts in för att skriva lite lättsamt i den gotländska pressen. Okey, det är alltid intressant att läsa om andras betraktande av min hemö så jag blev nyfiken när jag skymtade texten om att han inte förstod sig på Sudret.

Läste sen vidare och kunde konstatera att det Sudret han beskrev kunde jag inte känna igen. Alex Schulman skriver om sommargotlänningar för sommargotlänningar.

Är detta gotländska pressens sätt att försöka få sommargotlänningar att vilka prenumerera på gotlandstidningar? Då kan de skriva och läsa om sig själva och vi som lever här året om kan liksom få läsa och säga wow om dem som lever som i en skyddad verkstad här på ön. Personligen tycker jag det är fullständigt ointressant att läsa om när kändisar skriver om kändisar. Alex Schulman är säkerligen nöjd med att få skriva i gotlandspressen för då har han sin semester tryggad.

Kan ni sommargotlänningar inte bara anta en modernare kommunikationsväg, tex mail eller sms så slipper vi, året runt boende, läsa tramset! Ni kan väl reda ut ert privata gnabb någon annan stans!

Till Gotlandspressen: Har ni problem med att få intressant läsning i tidningen? Annonsera efter gotlänningar som kan och vill skriva. De skulle kunna få ett tillfälle var, ungefär som Sommarprogrammet i radio.

Steg för steg på en gotländsk vandringsled

2010-07-01T14:24:00.001+02:00

Ett besök i de gotländska naturreservaten är en underbar upplevelse. Det är som det bästa ur Gotlands natur-“smörgåsbord”. Man har som regel en vandringsslinga och informationshäfte att låna på plats. Då kan man passa på att lära sig något nytt om floran man besöker.

Igår besökte vi Kallgateburg. Det namnet ska ha kommit till som en omvandling av Karls gata. Karl är fornsvenskt för “man”, “vanlig civilist” s.a.s. och gata är öppen led. Jag undrar förstås hur namnet Karl kommer in med argument om att det är fornsvenska. Gotland har inte tillhört det “fornsvenska språket” utan haft sitt eget gutniskan. Namnet Karl är inget typiskt gammalt gotländskt namn. Så jag känner mig lite fundersam i den detaljen.

Nåväl, natur ville vi se och natur fick vi se. Efter dagens hetta är det skönt att komma ut och andas frisk luft. Som alltid är den gamla slitna termosen med.

När vi kom fram såg vi ett traudartun (trådtun) som hade elstängsel monterat överst. Då började sambo surra om hjortar… Jag sa att möjligen kvigor eller ungtjurar men hjortar… HALLÅååå… Vi hörde både kor som råmade och lamm som bräkte. Hade det varit lamm så hade nog området varit mer rensat på vegetation så jag gissade på kvigor och hoppades i hemlighet att det inte var ungtjurar. Spår efter klövar fick mig att definitivt tänka ko/tjur medan sambo höll sig öppen för hjort eftersom det, enligt honom, var anledningen till att elstängslet satt så högt. jag menade däremot att hjortstängsel är betydligt högre. Nåväl, ingen visste helt säkert så vi lät det bero…

Vegetationen ändrades lite när vi gick och våra samtal ändrade både karaktär och kulör. Man blir som lite andlig till mods i guds fria natur. Man behöver inte så många ord då utan mer en kort sammanfattning av en känsla. Man kan känna sig så samstämd när man endast har de gemensamma intrycken att ta hänsyn till. Inte ett enda motorljud, människoskratt (prat, skrik, tjafs, oljud), bara naturens serenad. Torra trädgrenar som gnider sig mot varandra. Myror som ilar på sin upptrampade autostrada. En mindre hackspett som varnar för vår ankomst eller så bara vindens sus.

Promenaden var ca 2,5 km lång och det kändes som att man varit i en helt annan värld, vilket stämde rätt bra egentligen. Spåren av människan var minimal (om man bortser från den frigolitförpackning som blåst in någonstans ifrån).

När vi kom tillbaka till parkeringen och kaffeväskan kom fram så satt vi där och bara summerade inombords vad vi just upplevt. Så plötsligt hördes ett märkligt ljud. Det lät som en ko som försöker härma hur en motorsåg låter. Det är en knasig jämförelse men ungefär så lät det. Vi stannade upp i vårt småprat och försökte förstå vad vi hört. Sambo kom fram till “japp, visst tusan är det en hjort som brölar”. Det ar ett ljud jag aldrig hört förut, trots att jag tillbringat mycket tid i jordbrukslandskap, så jag hade inget motargument.

Strax efter hörde vi hur kvistar bröts så vi förstod att djuret/djuren var helt nära, inne i vegetationen. Sambo gick närmare stängslet och försökte spaja. Jag skyndade mig efter en kamera. Om, jag säger OM, det är en hjort så vill jag ha det på bild. Och om, jag säger OM, det är en ko/tjur så vill jag också ha det på bild som motargument mot sambo…

Jag gick tillbaka ner längs vägen vi gått på och efter några 50 meter såg jag dem… och jag hade rätt. Det var ungtjurar! Vi skrattade gott år vårt lilla mysterium. Det var en bra avslutning på en trevlig utflykt… fler såna vill jag ha!

Semestervardag på hemorten

2010-06-28T13:04:00.001+02:00

Vi har inga planer på att resa över till fastlandet nu under högsäsongen. Vi ska vara på vår ö och ta för oss av vad den har att erbjuda. Främst blir det förstås att bara vara ledig, vila kropp och själ, men också att leta rätt på “vita fläckar” på den gotländska kartan.

Ibland tänker jag på alla dem som sparat och gnetat hela året för att få råd att åka hit. Färjan är inte någon billig upplevelse och jag antar att boendet kan kosta en hel del under turistsäsongen. För mig som bor här är det bara att kliva ut genom dörren så har jag hela ön till mitt förfogande. Nåja kanske inte hela ön eftersom det smyger sig på ett nytt ofog.

Enskilda personer tar sig rätten att “muta in” delar av strandtomter för att hindra andra från att komma dit. Det som gör mig heligt förbannad är tex den strandrestaurang som ligger nedanför Totts hotell. De har missbrukat bygglovet och byggt ut mer än de fått tillstånd till och sedan har de utökat strandremsan mer än vad som är tillåtet. Därtill har de ställt ut solstolar och ett nät för beachvolley(?) så att andra ska uppleva strandremsan som “upptagen”. FÖRBANNAT JÄVLA OFOG! Stick härifrån om ni inte kan leva här bredvid oss andra på gemensamma villkor som GÄLLER!

Likaså kan man på en del småvägar se hur man på olika sätt med mer eller mindre olaglig skyltning försöker få folk att åka eller gå någon annan stans än de tänkt. Fatta någon gång att Gotland inte är ert privata semesterreservat!

Men sen finns det positiva saker på ön. Ta tex Längs med Närsån i När socken på sydöstra ön. Där har de skapat en trivsam och lummig vandringsled längs med ån. Där finns flera broar med information om varje bros historia. Här har de även information om vilken flora som finns. En upplevelse där man inte behöver öppna plånboken utan bara öppna sina sinnen och njuta.

Gotland har många fina vandringsleder, både organiserade som den i När men också dem man får skapa själv.

Jag cyklade i Visby, mitt på dagen under stekhet sol, och det kan jag inte rekommendera eftersom man behöver vatten och skugga så hjärnan inte börjar koka. Hur som helst hamnade jag i den nya stadsdelen som håller på att växa fram på Galgberget. Där byggs både hyreslägenheter samt bostadsrättslägenheter.

Fast med tanke på de ruggigt höga hyror känns det som förutspått att även hyreslägenheterna kommer att omvandlas till bostadsrätter inom några år (Kom ihåg vart ni läste det först!). Det hände med Appellen som byggdes på 80-talet och det kommer med stor sannolikhet att ske med detta område.

Hur som helst så händer det massor med Visby just nu, nya bostadsområden och förändringar med Östercentrum pga att de nya affärerna flyttar ut till ytterområdena. Man glömmer bort att människor behöver torg att mötas på och man glömmer bort att vi pratar om att miljön tar stryk av att vi kör för mycket med bil. trots det hamnar vår mataffär längre och längre bort från där vi bor och verkar.

Hur som helst har jag semester och min ö är bländande vacker. Det är en ynnest att få leva här. Nya äventyr väntar mig därute och många slurkar kaffe ska ännu passera via termosen till min mage…

Bröllopsyra…

2010-06-16T16:30:00.001+02:00

Sverige rustar till bröllop… det anses vara varje mans och kvinnas angelägenhet… och visst... sett ur ett reklam och turistperspektiv så smäller Kronprinsessans bröllop högre än Parken Zoo i Eskilstuna, rea på Åhléns eller en heldag på IKEA… men jag är inte så angelägen att jag behöver läsa om eventuella “otrohetsaffärer”, “hemligheter”, “kungens tyckande” eller “snart kommer barn”…

Jag förstår faktiskt inte hur man kan välja att skriva om skvaller och skapa artiklar som är rena fablerna… man klipper och klistrar av nästan ingenting… fasen de där s.k. journalisterna kan verkligen “koka soppa på en spik”. För jag tror helt ärligt inte på att personerna på Skvallerpressen är dem någon ur den kungliga familjen vänder sig till för att “tala ut”… Tänk att det var just detta som de tog studielån och pluggade i flera år för att skriva om!

Jag zappade runt på TV nu i förmiddags och hamnade på en kanal som sänder en TV-serie som gått i minst 20 års tid… då tänkte jag att det är samma sak med kungareportagen i skvallerpressen som i TV-såpor… det är som skåpmat som man försöker laga till festmat av…

Jag har dock ett lite kul minne från 1976 års stora bröllop mellan Kungen och Silvia. Jag arbetade på ett Badpensionat i Ljugarn som “ekonomibiträde”, dvs jag städade och diskade. Helt okey för mig eftersom jag gillar att organisera. På bröllopsdagen hade jag arbetspasset 07:00 till 16:00. Sen skulle jag gå på ledighet vilket jag såg fram emot.

Jag skulle sköta disken den dagen. Ägarinnan hade annonserat att hon skulle stänga restaurangen klockan 11:30 för att hennes väninnor skulle komma och se på Kungabrölloppet på pensionatets televisionsapparat.

Jag skrattade i smyg över dessa tanter som ville leka “fina överklassdamer”. Dörren låstes och “damerna” kom i sina chiffongklänningar och sommarhattar, tom en rikskändis skulle närvara jomänn... Deras samtal var… ja, en aning löjeväckande. Men det var deras grej så okey… Själv väntade jag på klockan 16:00… Då kom värdinnan ut i köket och sa att all personal skulle komma till TV-rummet.

Tanken var den, enligt henne, att vi skulle stå bakom som i ring runt “damerna” och se på kungabröllopen. Jag antar att vi skulle se det hela som en gudabenådad ynnest. Fast okey, jag kan gärna glo på TV på betald arbetstid om nu arbetsgivaren tyckte det. Så jag satte mig i en av korgstolarna. Men då reagerade arbetsgivaren, mycket negativt kan jag berätta, för hon hade inte tänkt att de anställda skulle sitta!!!… Men då var det några av väninnorna som bedyrade att “det inte gjorde något“ varpå allt lugnade ner sig och TV-showen kunde börja…

Nåväl jag såg på kungabröllopet som varade till just 16:00. “Damerna” satt och sörplade sig “rödrosiga” och “icke i körbart skick” s.a.s på nån slibbrig likör medan de kommenterade alla kungligheter och deras kläder osv, osv. Det var som om de var småtjejer som lekte med dockor, Fulla småtjejer…

Nåväl klockan blev slutligen 16:00 och alla skingrades… men se då menade arbetsgivaren att jag skulle JOBBA IGEN de fyra timmarna!!!!! Jag protesterade bestämt. Sen gick jag på ledighet.

När jag kom tillbaka några dagar senare så skulle hon förmodligen straffa mig. Hon valde ut den hemskaste arbetsuppgift hon kunde tänka sig, notera: som HON kunde tänka sig, inte jag. Hon ville att jag skulle skura i alla skåp och rengöra duscharna i källaren som inte städats på hela sommaren. De var rejält skitiga och jag var hellycklig. Flera timmars röj och skurande helt utan inblandning från någon annan. För mig är detta en slags underhållning, precis som att stryka, diska etc så får man fri tid i hjärnan då. Jag skrubbade och nynnade glatt. De som känner mig väl vet att jag tycker det är rätt skoj att röja ur och storstäda, ett arv från min mor kan tänka…

Nåväl, min tid på Badpensionatet fick ett abrupt slut den sommaren… av uppenbara skäl... det slutade med ett högmullrande gräl där jag bland annat informerade ägarinnan/arbetsgivaren om att vi levde i 1976 och inte 1876… hon hotade med att svartlista mig på hela ön… ja, jösses… jag skrattar än idag vid tanken på hennes pompösa uppfattning om sig själv… men Kungabröllopet såg jag då…

och Kungligt bröllop får jag väl se i år också… I år ska jag också arbeta kväll. Eftersom det är helg så ska vi ha “gemensam måltid”. Flera av hyresgästerna har haft önskemål om “Korv i ugn och potatismos” så jag sa att det kan jag göra då den 19:e utan tanke på kungligt bröllop… sen när jag kom på vad det var för dag tänkte jag att vi kanske skulle ha lite festligare meny men sen bestämde jag mig för att vi är Folkhemmet och hyresgästerna kommer att smaska i sig glatt av det de önskat… fast förstås… en kollega hittade en uppgraderad variant som jag tänker göra… men till aftonens fika blir det tårta för… är det kungligt bröllop så är det…

Vad gör vi på vintern… eller hur gick det med “utöka säsongen”?

2010-06-15T10:10:00.001+02:00

Jag fick Gotlands guiden i brevlådan här om dagen… Alltid lika kul. Varför vet jag inte eftersom jag inte är turist, men kul är det. En sak har jag funderat på de här dagarna och det är varför man inte har någon turistguide för de turister som är på ön före midsommar och efter medeltidsveckan? Då är inte alla de här restaurangerna, affärerna, kaféerna osv öppna… Kanske man behöver utvidga informationen en aning?

En sak har jag konstaterat på resor jag gjort i Sverige, Danmark och Norge och det är att Gotland ligger långt fram när det gäller att marknadsföra lokala matproducenter. Dessutom finns mycket av sådana varor tillgängliga på flera håll på ön. Ganska enkelt att få fatt på helt enkelt.

Jag brukar alltid ha med mig Gotlands guiden om/när jag reser till fastlandet och den finns tillgänglig. Jag har till och med lämnat ett ex längs upp i Nordnorges Lofoten, där vi bodde förra sommaren. Kanske kommer det någon turist dit och läser om Gotland och blir dundersugen…? Ja, jag brukar lämna tidskriften i foajén på hotell och kaféer. Brukar faktisk ha en packe med mig i bagaget. Just därför skulle det behövas en guide till mellansäsongen och kanske även lågsäsongen.

p.s. … det finns en TV-version av gotlandsguiden också med historiska föreläsningar

Bornholm – Dag 6

2010-06-14T10:11:00.004+02:00

Vi vaknade ganska tidigt. Det kvittrade glatt utanför fönstret. Jag låg och studerade rummet vi hyrt. Äpplerum B&B är inrymt i ett gammalt hus där alla möbler är gamla och som hörde till gårdens tidigare ägare. Det ger rummet en känsla av att man är “hemma hos farmor på landet”. Sängen var ingen superhit, kanske är den lika gammal den? Jag gillade dock atmosfären i rummet. Frukost fick alla gäster i samlad trupp klockan 8:00. Värdinnan serverade bland annat smakprover från lokala producenter, Lammkorv m.m.

Efter att vi blivit mätta och fått packat in alla grejer i bilen så var vi på väg igen. Idag skulle vi åka till Ölands Djurpark och sen åka längs den södra delen av ön. Ingen av oss hade besökt ön tidigare på allvar. Endast små korta besök.

Direkt när vi svängde ut på stora vägen kom vi till Borholm slottsruin. Vi ville inte gå in så vi valde att fika vid restaurangen i stället. Gott kaffe.

Sedan åkte vi in till Borgholm, en stad man ofta hör om under sommaren. Det kändes hur “dött” som helst. Lite folk som skramlade runt och satt på bänkar men nån större aktivitet var inte att se. Efter en megagäspning så rullade vi vidare.

Eftersom sambo är så glad i djur så var Ölands Djurpark ett givet besöksmål. När vi kom fram fick jag de första varningssignalerna. Gräsliga stora (plast/cement/?)djur överallt, tom en mammut!!! Eftersom det var en blandning mellan djurpark och nöjesfält var jag misstänksam redan innan och när vi kom fram till entrén så drog jag i min mentala handbroms. Det kändes inte bra. När vi skulle betala 300 spänn !!!!!!! för vad? “ja, vi fick ju åka på alla attraktioner hur mycket som helst…” då sa vi nej. Vi avstod helt enkelt.

Man kan ju undra om de håller några “gulliga djur” som gisslan för att locka in barnfamiljer och sen är det egentligen endast karuseller och annat skräp de har att erbjuda. Det här kändes som skräp-turism och absolut inget för mig/oss. Tacka vet jag Knuthenborg Safaripark i Danmark där de har djuren för deras egen skull. De ingår i ett projekt för att bevara och avla på utrotningshotade djur.

Vi tog västra kustvägen nedåt. Landskapet kändes platt och igenvuxet.

Jag hade mycket svårt för att se något särskilt med det, ingen wow-känsla endast “okey, så ser det ut här…”. Men en sak är säker, Ölandsbron är vacker! Vi åt lunch i Mörbylånga och tuffades sen vidare mot Ottenby fyr och fågelstation. På vägen ner stannade vi vid en ruin efter ett kapell. Stenarna från detta medeltida kapell har återanvänts vid byggandet av Långe Jan.

Vid Ottenby åt vi lunch. Det var ett mycket trevligt ställe. Avslappnat och ändå med massor av fanatiska ornitologer som stod med kikaren i högsta hugg. Vi tog det mest lugnt men nån annan gång kanske jag vill besöka platsen för att studera fåglar jag också.

Efter Ottenby åkte vi östra vägen norrut. Vi stannade vid Eketorp där jag tog en bild utifrån. Jag iddes inte gå in. Kanske vi bara var mätta på upplevelser men, Öland gav mig inte mycket. Jag bor på Gotland och hade precis varit på Bornholm så sorry… Öland kändes lite oansenlig i jämförelse. Men en trevlig dag hade vi dock, småprat och små stopp längs med rutten.

Sen for vi vidare mot Oskarshamn, vi stannade till vid Emån som enligt sambo är ett av världens bästa, och mest åtråvärda, sportfiskevatten.

I Oskarshamn åt vi mat på “Lilla Krogen” nära hamnområdet. Vi gick en liten promenad på hamnen och såg bland annat färjan till Blå Jungfrun (Blåkulla enligt gammal tradition). Den åker från hamn 9:30 och är tillbaka 16:00, kanske något att ha i åtanke om man har en dag tillgänglig i Oskarshamn.

Så äntligen… dags att köra ombord… under överfarten brukar sambo vandra runt på färjan och "inspektera" saker och ting... just den här gången komhan tillbaka med en lyster i ögonen.. han var helt till sig... han hade sett en livs levande fri vild tumlare i vattnet... såna finns det inte många kvar av i Östersjön... några timmar senare… äntligen... dags att köra av i Visby hamn... hemma… “borta bra men hemma bäst”…

Bornholm – Dag 5

2010-06-13T10:16:00.003+02:00

Så typiskt… vaknade till fågelsång och solen lyste in vilket gjorde att jag vaknade tidigt. Vi packade våra grejer och fixade med matsäck för resan. Efter diverse fix med dusch och morgenmad så var det dags att packa in i bilen och bege sig mot Rønne och färjan. Vi åkte med katamaran över till Ystad och det gick snabbt. Det var lite vemodigt att lämna ön eftersom jag inte kände mig “färdig” med Bornholm ännu. Vi pratade om att vi ska återvända och bo på fler ställen. Jag vill pröva på att bo i en av de fiskebyarna, som finns, nästa gång.

I Sverige kunde vi använda våra mobiltelefoner igen så jag kunde ringa B&B-stället på Öland. Eftersom vi hade gott om tid valde vi att åka Skånes kustväg norrut. Vi stannade vid Ale stenar, som jag inte besökt sen 1986. Sen åt vi vår medhavda kaffe&macka i Skillinge. Vädret var gudomligt skönt och det kändes lite vemodigt att ha lämnat Bornholm. Samtidigt hade vi denna underbara resdag att bara vara på. i Simrishamn växlade jag in danska pengar. Vi sprang in och ut ur affärer utan egentligt ärende, lekte turister lite grann bara. Jag hade ögonen öppna efter lokala matprodukter att handla som present till en kamrat. Men jag blev förvånad över hur litet utbud som fanns, i ett av Sveriges största jordbrukslandskap!

I Åhus köpte vi glass, dock inte Åhusglass. Vi såg att de sålde årets första jordgubbar för 50 kronor litern. Jag blev sugen men avstod. Jag började få känning av vätskebrist, lättyrsel och konstant törstig. Det har jag lärt mig genom åren, att känna igen när jag börjar få vätske- och salt-brist. Kroppen behöver salt och vatten. Det bästa är att ha en mineraldryck, typ vichy nouveu. Det köpte jag och klunkade i mig ganska raskt.

I Åhus ringde jag Äpplerum B&B på Öland och bokade en natt. De hade precis ett rum ledigt. Tack och lov att det finns internet och mobiltelefoner för såna här anledningar!

Färden fortsatte i jämnt motorvägstempo. Nu var det inte så mycket lufta lätt och lufsa lagom längre. Precis utanför Sölvesborg i Blekinge kom vi precis efter en långtradare som kört på ett rådjur. Det stackars djuret låg på vägbanan och flämtade. Förmodligen var det sista andetagen vi såg. Chauffören satt i sin hytt och ringde, förmodligen till polis eller annan assistans för liknande situationer. Det gjorde ont att se men vi fortsatte vår färd.

Vid 19:30 var vi så äntligen framme i Äpplerum på Öland. Det gick lätt att hitta. Vi var ganska möra och trötta eter resan och bara längtade efter att få gå och lägga oss. Efter att ha “loggat in” och fått vårt rum så tog det inte lång stund innan vi låg i våra sängar och bara lät kroppen slappna av och somna som en stock…

Bornholm – Dag 4

2010-06-12T10:54:00.003+02:00

När jag vaknade på morgonen insåg jag att det inte skulle bli något Christinasø idag heller. Det gäller att övervinna besvikelsen när vädret är emot en och göra det bästa av situationen.

Vi beslöt oss för att besöka Hammershus slott istället. Vi åkte till Allinge och Sandvig, som ligger på öns nordostliga del. En mycket charmig by, eller två som var sammanslagna. Vi svängde av på fel väg och hamnade vid Hammerodde fyr. Det gjorde inte så mycket för det var en fantastisk utsikt. Vi såg till Sverige. Vid fyren gick lamm och betade (dvs får på svenska). Tänk vilken risk de lever under, att beta längs med dessa stup.

Bornholm har verkligen en annorlunda spännande natur. Jag föreställer mig att Skåne måste haft liknande stora bokskogar innan de odlade upp hela landskapet. Sydvästra hörnet av ön är mer plant och med sandstränder medan nordliga delarna har branta klippor och mer kuperat landskap. Och alla dessa bokskogar!

På ön finns ca 15 000 rådjur så man fick köra uppmärksamt. Deras naturliga fiende, räven, verkar vara utdöd efter någon sjukdom eller åtminstone kraftigt reducerat, så rådjuren kan öka sin population utan hinder. Vi såg andra typer av fåglar än vad som är vanligt på Gotland. En tror vi är gulhämpling (vi ska ännu kolla upp den suddiga bilden vi tog) som verkar lika vanlig som koltrast här. Under vår vistelse på Bornholm såg vi inte ett enda överkört djur på vägen.

Hammershus slott ja, ja jösses vilket slott. Det var nordens största slott i sina dagar och det märktes. Och vilken strategisk placering! Den som lät bygga slottet visste vad han gjorde. Högst uppe på en kulle med en makalös sikt ut i Östersjön. Vi såg skånska kusten men den ligger inte lika nära som i Öresund. Här såg vi en hel del turister och skolklasser. Vi passade på att fika på caféet. De hade en smarrig äppelkaka som vi glufsade i oss.

Efter denna upplevelse åkte vi till hotellet för en powernap. Därefter for vi till Rønne igen. Jag ville till Turistcentret och Urban pratade med turistchefen. Han bekräftade att man på ön tagit medvetna beslut om vilken typ av turism man vill ha på ön. Man inriktar sig till äldre par och barnfamiljer. Man vill inte bygga stora hotellkomplex eller skapa en ungdomsturism. Man samarbetar mycket mellan olika aktörer för att ha ett samlat grepp kring turismen. Man får hjälp med marknadsföring osv. Jag tycker att Bornholm har skapat ett semesterparadis tack vare kloka beslut. De har en mycket låg kriminalitet och jag kan tänka mig att drogproblem är minimalt på ön. Biltrafiken är mycket lugnt och vi upplevde inga trafikincidenter. Endast vid två tillfällen hörde vi ambulans som var på uttryckning.

En annan sak jag noterade var att det inte finns några förorter på ön. Endast ett fåtal mindre sammanhängande radhusområde eller villaområde. Vi frågade turistchefen om detta och han bekräftade mina antagande. Han sa att villapriset på ön är så lågt att de flesta har råd att ha det. Dessutom bygger man tydligen lite på måfå efter hand som behov uppstår. Det är detta som skapar det där slingrande vägnätet med hög mysfaktor. Alla stora vägar hade en mycket god kvalitet.

Efter att ha blivit “färdiga för den här gången” med Rønne så for vi till Gudhjem. Där gick vi på “Pandekage Huset”. Det var ett enkelt och mysigt ställe där grunden i alla menyer var pannkaka. Antingen som maträtt eller som dessert. Vi valde då dessert, pannkaka med äpple, grädde, kanel. Gudagott var det! Ett perfekt regnvädersställe!

Sen kunde vi inte göra så mycket mer så vi åkte till rummet och softade. Regnet hällde ner men vi kände ändå oss nöjda och glada med vår resa. Bornholm är en plats jag bara MÅSTE återkomma till. Ön har ett lugnt tempo och massor av vackra blickfång som passar mig.

Bornholm – Dag 3

2010-06-10T11:05:00.002+02:00

Vi vaknade till spöregn och blåst. Så vi fick ställa in vår resa till Christiansø, surt… som vädret. Jag såg på den lokala Bornholms TV (Ja de har en egen TV-kanal!) och de sa att färjan till Christiansø skulle gå men endast med en tur den dagen. Färjan till Ystad var helt inställd. Det var liksom bara att “gilla läget” och hitta på en plan B. För oss blev det i stället att åka in till Rønne och gå på museum. Resan dit gick i regnrusk och jag fick inga tillfällen att ta några fina bilder.

Bornholm museum var mycket “hemtrevligt”. Det var som att man kom människorna “inpå livet”. Atmosfären var mycket personlig och varm på hela muséet. Jag tyckte mycket om att vandra runt på detta museum.

Jag pratade lite med personalen där om vad man eventuellt känner till något om kontakter mellan Gotland och Bornholm. Men som de förklarade så hade Bornholm haft ett ganska turbulent och våldsamt förflutet och att det inte finns så mycket kvar av skriftliga källor m.m. De var dock mycket intresserade av om jag (eller någon annan) hade information som rörde Bornholms förflutna. Snacka om att de är nära sin egen historia. Jag har nog aldrig varit på ett museum där jag känt så starkt att personerna som arbetade på muséet verkligen pratade om “sin egen historia”.

Jag hade noterat att Bornholm också har berättartradition om det som på Gotland kallas “di sma undar jårdi”. Detta måste väl ändå betyda någon slags kontakt i historisk tid?

Efter rundvandring och pratstund fick vi leta oss ut i småregnet. En charmig stad som inte visade sig från sin bästa sida precis. Det blev svårt att “ta in” det man såg omkring sig och kameran fick mestadels stanna i väskan. Efter en stunds vandrande så beslöt vi för att äta någon stans. Vi var ganska hungriga men några ställen vi gick in på hade rökning tillåtet!?? (Jag trodde det var ett EU beslut på rökförbud?) Ett matställe hade som dagens luncherbjudande “Sill och sup”!!!

Det var svårt att finna rätt ställe så när vi kom till beslut blev det lite hastigt. Nåväl, vi var hungriga och trötta på det blöta nedfallet så det var skönt att koma inomhus en stund. Stället vi hamnade på var ett “familjeställe”. Trots detta var det en självklarhet att det fanns alkohol till försäljning! och doften av gammal inpyrd rök hängde tungt i lokalen.

Danskarna har ett mer självklart tillåtande förhållande till just alkohol än vi svenskar. Trots detta såg vi ingenstans någon person som verkade utslagen, hemlös eller det vi kallar för “A-lagare”. Jag är nu helt övertygad om att det finns alkoholproblem även i Danmark men kanske man som sådan inte knuffas utanför den samhälleliga gemenskapen lika brutalt och snabbt som i Sverige?

När vi suttit så länge som det gick på det stället så fick vi vandra vidare och regnet hade avtagit lite. Vi beslöt oss för att leta efter stadens kyrka. Eftersom det är små slingrande gatunät, och jag tycker att den turistkartan vi hade var kass, så fick vi leta en stund. Vi tände ett ljus för nära och kära, passade på att låna toalett och sen ut igen. Nu var det liksom inget kul att vandra runt längre. Man var våt genom kläderna och frusen så vi beslöt oss för att åka till hotellet. Hur som helst kändes det bättre att sitta i bilen och rulla framåt än att vandra planlöst i regnet.

På väg från Rønne mot Sandkås passerade vi Østlars kyrka igen. Nu var det öppet så vi kunde gå in och fotografera. En guide satt där så jag fick ett litet trevligt snack om just rundkyrkor. Det som var en nyhet för mig var att det finns en koppling mellan rundkyrkor och Tempelriddare. Typ WOW liksom… säger jag bara… Det är väl medeltidsfantasier så det räcker till, Ivanhoe, Arn osv

Vi åkte till rummet och softade en stund. Sov lite och sen tittade jag på Bornholms TV-kanal. Det är en reklamfinansierad kanal. Jag kunde inte riktigt utröna vem som låg bakom den. Men de reportage jag såg gillade jag. Både mer allvarlig lokalpolitik men också om människorna som bor på ön. Varför klarar inte gotland av att ha en TV-kanal som har fler invånare än Bornholm??? (Gotland har ca 57 000 invånare medan Bornholm har ca 44 000)

Jag surfade så gott det gick på internetcafét på hotellet för att kolla boende på Öland eftersom vi skulle få en dag extra på fastandet pga av min miss med betalningen av Gotlandsfärjan. Jag fann ett ställe i Äpplerum som hade bra priser och låg bra till. Vi fick vänta tills vi kom till Sverige igen innan vi kunde ringa och boka rum där men det kändes bra att ha en plan…

Efter surf, soft och TV så beslöt vi för att ta sticka och äta i Gudhjem. Något som slagit mig är hur många restauranger som finns i alla byarna. Liksom caféer. Vi har även sett flera mindre hotell-anläggningar för turister. Men inga stora Hotellkomplex som liknar Tott i Visby. Hela ön verkar ha gjort allt för att behålla sin värdighet och karaktär. Man har inte sålt sig till turistnäringen helt enkelt. De som besöker Bornholm besöker ön på dess egna villkor och inte som det ofta känns på Gotland, att man “anpassar sig efter vad turisterna vill ha” dvs man bygger för mycket och för stort och för att inte tala om den vurm som varit för den så kallade “stockholmsveckan”. Sämre reklam kan Gotland inte få.

I Gudhjem fann vi ett matställe, Brøddan, som hade en fantastisk buffé att välja på eller pizza. Först tänkte jag ta buffén men sen såg jag vad ingredienserna på pizzorna var så då valde jag om. Och jag blev inte besviken. Ja, jösses… godare och snyggare pizza har jag nog aldrig sett förut! En frasig botten, nästa som ett tunnbröd. Råvarorna såg ut som de var utlagd en och en (inte en näve skinka här och en näve ost där) och uppepå hade de lagt färsk ruccola sallad och slingrat ut olivolja… En mycket, mycket god pizza! Efter det drack vi kaffe och det var gudomligt gott. Kaffet maldes på stället och tillagades omsorgsfullt.

Efter mat så blev det soft igen, på hotellrummet. Som tur var så hade vi pentry på rummet så vi kunde fixa kaffe åt oss. Sen zappade vi runt på de tre danska, ena svenska och tre tyska kanalerna. Gissa om det var skönt att lägga sig och sova efter det.

och regnet och blåsten fortsatte slå mot rutan…

Bornholm – Dag 2

2010-06-10T10:01:00.003+02:00

Efter en god natts sömn så vaknade jag till fågelsången ute. Det var fortfarande inget varmt vatten i kranen så jag avvaktade med duschen. Vi hade havsutsikt från vårt rum. Frukosten i huvudbyggnaden var helt okey.

Efter frukost for vi ut i det bornholmska landskapet. Färden gick på vägar som böljade sig fram utefter landskapets form. Det var en magisk känsla att se alla gula fält och inte minst, alla enorma bokskogar! Vi hade inte bråttom så färden gick i sakta mak. Jag fick en märklig känsla i hela kroppen, som om jag kommit “hem” trots att jag aldrig varit på Bornholm tidigare. Vädret var lite halvgrått och trist men vi är ju inte så beroende av sol och värme för att uppleva saker, som tur är.

Vägen gick förbi “den gamle borg”, som är ett byggnadsverk som förmodligt haft samma funktion som Torsburgen. Där fanns även Ekkodalen och det fick vi höra eftersom det var en skolklass där samtidigt som oss och de hojtade nästan hela tiden.

I Aakirkeby finns Natur Bornholm. Ett naturum i megaformat, en jättefin satsning med bra utställningar och bra pedagogik även för de mindre besökarna.

I Snogebæk åt vi vår medhavda kaffe och macka. Här finns fin sandstrand och rökeri där man kan smaka på den Bornholmska fiskespecialiteten rökt sill. Det var lite blåsigt och kallt så vi vandrade inte runt och tittade så mycket. Vi följde strandvägen till Nexø, en fantastiskt liten hamnby. Här skulle jag gärna bo vid ett annat besök på Bornholm. Därefter kom vi till Svaneke och det var samma sak med denna lilla by, charmig och pitoresk.

Sen for vi till Østermarie där ruinen efter Bornholms äldsta kyrka står. Sen åkte vi till Østerlars rundkyrka. Det var låst så vi kunde inte gå in. Jag fotade på utsidan i alla fall.

Regnet började smattra så vi hade inget annat val än att leta oss tillbaka till hotell Abildgård. Vi tog en tupplur. På eftermiddagen hade det ännu inte kommit något varmvatten. Sambo gick upp och pratade med receptionen och de sa att “de redan fixat det…” Vad de fixat vet vi inte vi hade bara kallt vatten. Så jag lät kranen rinna länga, mycket länge och se… då kom det till slut varmt vatten. Så vi kunde konstatera att eftersom det så här i försäsongen inte bodde så många gäster på hotellet så var trycket sämre på just varmvattnet. Detta kunde de väl sagt redan från början så hade det löst sig smidigt och lätt?…

Vi surfade lite på netcfaéet som fanns på hotellet. Det var nog den segaste uppkoppling jag upplevt på länge…

Sen åkte vi till Helligdommerne, ett par branta klippor på öns norra del. Vi gick ut en bit och jag fortsatte ut lite längre. Jag fick faktiskt lite yrsel-känsla av att det stupade ner på varje sida där jag stod.

Det blev en kort stund jag stod där men jag fick några foton. Precis bredvid gick några skottisch higlanders och betade

Efter detta åkte vi till Allinge. Det går en färja mellan Simrishamn och Allinge också men jag tror inte de tar med bilar på den. Jag tror den används mycket av folk som ska ut till Christiansø.

Busstrafiken på ön verkar vara mycket väl fungerande. De har bland annat gjort det gynnsamt för cyklister, vilket är en stor turist-grupp på Bornholm. Man cyklar så mycket man orkar eller har lust sen är det bara att hoppa på bussen, med cykel, och åka vidare. Den verkar ha sin rutt i cirkel runt ön så man kommer väl fram till sin destination förr eller senare. Med tanke på att ön är ca 4 x 3 mil o omkrets så kommer man ganska snabbt fram dit man ska.

Dessutom har de gjort cykelvägar av de gamla järnvägsbanorna. Det innebär att det finns flera genvägar på ön och man behöver inte cykla längs med landsvägen.

På Bornholm har de även varje år ett cykelrace, Tour de Bornholm, som ursprungligen riktade sig till personer med förståndshandikapp. Nu har det blivit en stor grej och man riktar sig till alla med någon form av funktionshinder. De tillhandahåller olika typer av cyklar så man kan testa sig fram vilken cykel man behöver. Vilken grej!

Hur som helst så är Allinge en riktig idyll. Alla de små fiskebyarna har just den likheten med Visby, att de har dessa slingrande gatunät och de speciella danska husen. I Allinge åt vi mat på charmiga Restaurang Margeritten, kanonmat!

Sen var det dags för lite soft på rummet innan “den lille Ole” skulle komma med paraplyen… (översatt till svenska: den lille Ole=John Blund). Vädret ute var inte kul. Det blåste rejält och regnade ofattbart mycket.

Bornholm – Dag 1

2010-06-09T10:32:00.003+02:00

Som alltid när det är fastlandsresa på gång så är det tidig morgon som gäller. Klockan 5:00 var klockradion ställd på men eftersom jag sällan kan sova ordentligt under natten så klev jag upp några minuter före. Buffade i sidan på sambo och påbörjar “sista rycket”, dusch, matpackande och till sist bära ut allt till bilen.

Det som är så fantastiskt med våra färjor nu för tiden är restiden. Vi som har åldern inne minns hur segt 5 timmars överfart kunde kännas. Dessutom var det på den tiden när rökning tilläts ombord. Nu är det fräsch lokaler och hyfsat snabb överfart. Precis när man ska börja ha tråkigt och vill gnälla så annonseras ankomsten i högtalarna. Det funkar varje gång.

Den här gången hade vi dock ett liiiitet problem… När vi skulle checka in på hamnterminalen så sa de, i incheckningen, att vår biljett var avbokad !!!!!… det är inte läge för att skämta om så allvarliga ting. PANIK är känslan som vaknar. Som tur var hade de plats för oss ombord men hemresan var fullbokad! Därför skulle vi få en extradag på fastlandet. Just i det läget ville jag inte tänka på detta så jag sa “det ordnar sig… betala nu…”

Vad som hänt? Jo, jag brukar boka online på destinationgotlands hemsida. Hemsidan strulade så jag ringde upp i stället. När bokningen var klar och jag lagt på luren hade jag i min sinnesvärd redan betalat. Vilket inte var sant, jag hade ju bara bokat. När bokningsbekräftelsen kom på mailen så ringde inga varningsklockor. Jag vara bara nöjd med att jag hade “koll på läget” och god framförhållning som jag trodde.

Nåväl, överfarten tog sin tid och snart var vi i Småland. Vi tankade i Oskarshamn och sen tuffade på tills vi kom till Möre där vi åt lunch. Att kolla bensinpriserna längs med färdvägen är ett måste när man reser. Det finns pengar att spara på det sättet. Gotland har som regel ett högre bensinpris.

Att resa i Sverige är spännande även om det i vårt fall nu var längs med E22 eftersom vi ville komma snabbt ner till Ystad. Man får många samtalsämnen som poppar upp beroende på vad man ser längs med vägen. För mig är kopplingen till tiden då flera landskap blev svenska.

När vi närmade oss Ronneby sa jag att jag ville fika vid Ronneby brunn. Så vi letade oss in och hittade till slut plasten. Men bara för att konstatera att det var stängt!… typiskt… så vidare söderut åkte vi…

Vi hittade ett “tradarställe” i norra Skåne som var helt okey. Trevlig kille som jobbade där. Kaffe är viktigt när man ska resa, mycket viktigt. Man blir piggare och orkar hålla humöret uppe när man egentligen är lite seg i skallen av att skaka runt i en bil mil efter mil.

Vi försökte se vart gränsen gick mellan Blekinges kulturlandskap och Skånes men vi lyckades inte riktigt. Man ska nog åka på mindre vägar för att se det bättre. Skåne har ju sin danskinspirerade byggnadsstil.

Så kom vi ner till Ystad och färjeläget. Som gotlänning kände jag mig en aning tveksam till hur de organiserat bilköerna osv. De hade dock en smart grej. En automat så man själv kunna checka in till inre färjeläget. En funktion som man säkert skulle kunna tillämpa även för gotlandstrafiken! Ombordkörningen skedde i typisk dansk stil, dvs hyfsat ostrukturerat. Det verkade som att markpersonalen dirigerar bilarna lite på måfå, hipp som happ.

Färjan var byggd 2005 men hade en atmosfär ombord som för mig kändes som 1980-tal. Jättesköna fåtöljer och INGEN JÄKLA PLATSBILJETT! Trots detta var det liksom ingen huggsexa på vilstolarna. Men kan ni fatta, ni svenskar därute: De tillåter rökning ombord! De hade rökrum och gissa hur det luktade i resten av utrymmet, BLÄ. Ombord passade jag på att ta “et smørrebrød med flæskesteg…” MMMMMMmmmmmm…

Det var spännande att åka en annan färja. Båten seglade längs med skånska kusten ett bra tag och när den försvann så dök Bornholms kustlinje upp i horisonten. Överresan tog ca 1½ timme.

Så var vi framme i BORNHOLM… vi hade en ca 30 minuters körväg till Sandkås där vi skulle bo. Vårt första intryck var hur rent landskapet kändes och fina vägar. Vi hade dessutom en underbart vacker solnedgång som följde oss på färden. Det gjorde inte upplevelsen av ön sämre precis.

Vi kom fram till hotellet i Sandkås omkring 22:00. De hade hängt ut nyckeln till rummet eftersom receptionen höll stängt på kvällen och natten. Vi var ganska möra efter resan. Vi klev upp klockan 05:00 och var framme vid 22:00, 17 timmars resa. Det första jag konstaterade var att det inte fanns något varmvatten i kranen… TOPPEN liksom!…

När jag la mig så slog tanken mig att jag fick en glimt av den känsla so jag tänker att de som besöker min ö Gotland för första gången har. Gotland beskrivs som “landet annorlunda” och jag vill beskriva Bornholm som “landet annorlunda, fast annorlunda”

Bornholm – en resa till en grannö och ett grannland

2010-06-08T13:40:00.003+02:00

Prolog

Att söka information och planera inför en resa är nästan halva nöjet. Tack vare internet kan man snabbt och lätt få information om i stort sett allt om det resmål man har. Eftersom jag tycker om att söka på internet efter vad som helst så kan jag även skapa resmål som egentligen inte finns på agendan. Att resa på internet är gratis och hyfsat kul. Jag tycker om att leta efter alternativa besöksmål. Lägger jag ner en massa pengar på en resa så vill jag inte missa tid och platser för att jag var dåligt förberedd. Jag skriver ner min res-agenda, dag för dag, med besöksmål, öppettider, kostnader osv. På så sätt kan jag beräkna resan. Samtidigt bör man ha en liten buffert för det där oplanerade som alltid händer.

När vi bestämt oss för Bornholm så kollade jag först upp om det finns Coophotellpremie-hotell på ön. Eftersom vi nästan alltid handlar på Coop så kan vi ju lika gärna utnyttja våra premiecheckar till våra resor.

Technorati-taggar: Danmark

För mig var Bornholm lite av ett oskrivet blad. När jag bodde i Danmark i början av 1970-talet så var Mogens Glistrup den enda kopplingen till ön, som jag kände till. Det gav inga pluspoäng i mitt sinne. Jag har heller inga släktband till ön. Vilket jag idag tycker är synd eftersom jag gärna haft lite bornholmskt påbrå.

Mitt intresse är historia och sambos är natur så jag letade runt på dessa ämnen. Vi blev inte besvikna eftersom det finns en hel del intressanta platser med fokus på just historia och natur.

Jag bokade båtbiljetter från Gotland till Oskarshamn. Jag bokade hotell på Bornholm. Jag kollade upp antal resmil för att beräkna bensinkostnad. Jag bokade färjebiljett till Christiansø, som var ett av de platser jag särskilt ville besöka.

Veckan före avresa var jag ganska rastlös och min resfeber gjorde sig kännbar. Det är då man ska bevisa att man inte är 5 år utan över 50, att man klarar denna låååånga väntan utan gnäll och tjat… fast… med sambo kan man ju tjata…

Resväskor plockas ner från vinden och kläderna samlas på hög. Det blir mycket kläder, många “uti fall att…”-val måste med. Detta trots att jag vet att jag endast kommer att använda ca 1/3 av alla kläderna. Som tur var så hade jag ledig dag dagen före avresa. Så jag kunde vandra mer okontrollerat och oroligt av förväntan. Vi passade även på att handla inför resan. Frukost att ha på färjan. Mat att ha med i kylväska eftersom vi fått hotellrum med pentry så kan vi laga till enkel mat och mackor att ha med på våra utflykter.

Äntligen blev klockan 23:00 så jag kunde gå och lägga mig. Jag hade ingen aning om hur natten skulle bli men jag visste att jag förmodligen skulle “vakta klockan” som jag alltid gör när jag ska upp i ottan. Klockan skulle ringa klockan 5:00 så nu var det dags att snarka ett par timmar…

Nu vet jag verkligen inte vad jag ska tro på längre…

2009-12-15T09:26:00.001+01:00

Vad är det som händer i vårt samhälle???!!!… Gotlandshem tänker bygga hyresbostäder på det mycket attraktiva Furillen här på ön.

Kanon tänkte jag. Då finns det fler alternativ för folk. Jag skulle gärna vilja att de byggde på Fårö också. Gotlänningar vill nog ha alternativ vart de kan få bo. Men, nu visar det sig att de tänker kringgå den vanliga kön.

Nu ska personer som inte står med i kön och som inte är mantalsskrivna på på Gotland ska få söka bostad just på Furillen!!! HALLÅ??? Är det jag som är dum eller har mygelverksamhet blivit helt renhårigt?

Varför ska den almännyttiga verksamheten Gotlandshem bygga åt “utomsocknes”? Det finns vad jag vet, bostadsbrist för dem som redan bor på ön!

Nu undrar jag, lite så där, om bygget på Galjberget var en skenmanöver. Det vill säga att man byggt med tanke på personer med viss inkomst och att man räknar kallt med att hyreshusen på kort sikt kommer att göras om till bostadsrätter?

Jävla skitpolitiker! Förre Landshövdingen Marianne Samuelsson fick avgå p.g.a. av sitt mygel med NordStream… tänk på det… eller gör ni det och skiter i det… i oss..?

Ett avbräck i vardagen

2009-11-13T11:03:00.001+01:00

Som vanligt när vi ska åka med färjan så gäller det att planera i förväg. Jag har av princip alltid med mig matsäck för överresan. Chiabata inhandlas osv. ICA-Maxis Chiabata tycker jag börjar bli tveksamma. Snart är den som en helt ordinär lågbudgetfralla. Kasst!

Längs med Nynäsvägen fortgår vägarbetena som ska göra resan mellan Nynäs och Stockholm till rena drömmen mot vad det varit genom åren. Med tanke på hur hårt belastad den vägen alltid varit så är det väl på tiden att man gör något så här radikalt åt vägen. Så tack för det! Man slipper den där skumpande känslan när vägen slingrar än hit och än dit.

I Stockholm kom vi lite fel och mina kartor räckte inte till så vi fick stanna till vid en bensinmack för att få vägvisning till hotellet. Jag hörde en gotländsk stämma och en av de anställda var tydligen en export till huvudstaden. Så kom vi till hotellet.

Armani hotell kommer aldrig att hamna på min topplista över hotell i Stockholm. Inredningen är ca 20 år gammal och det syntes och kändes på flera sätt att många människor passerat genom dessa år. Jag tror det är dags för en ny renovering snart, mycket snart. Men det är lite av charmen när man bokar via Coophotellpremie att det blir lite olika typer av hotell.

Hotellet utbud av mat och kaffe, speciellt kaffet, var inte kul. Varför i hela friden måste man plåga sina gäster med detta unkna pulverkaffe?

Dessutom undrar jag varför hotellens hårfön alltid sitter fast med en elsladd i väggen med en allt för kort sladd och numera med en knapp som måste hållas intryckt för att den ska blåsa varmluft. Vad är argumentet till detta? Jag brukar ta med mig egen hårfön för att verkligen kunna nå till spegeln. Dessutom tycker jag det är fruktansvärt irriterande att inte kunde vrida och vända på fönen som man behöver göra för att få till frisyren, eftersom man också ska håller knappen intryckt. Detta kan inte vara en energispartanke eftersom jag vid flera tillfällen kommit tillbaka till rummet efter flera timmar och då har städpersonalen lämnat lampor tända.

En annan sak som jag reagerade på var att man infört ett system som går ut på att man inte kan betala med kontanter när man ska åka med kollektivtrafiken. Jag förstår mycket väl varför. Det är en säkerhetsåtgärd för chaufförer som dagligen levt med en risk för överfall och rån. Men… Det medförde att vi inte kunde ta bussen som hade en hållplats precis utanför hotellet utan fick gå till tvärbanan där de kunde låta oss lösa in en biljett till Gullmarsplan. På Gullmarsplan blev vi introducerade till det nya betalsystemet som kallas SL Access. En kanonidé.

Men de borde snabba på med att bygga ut dessa betalautomater på alla hotell så man kan utnyttja den fullt ut. Det är inte gratis att åka med kollektivtrafiken i Stockholm och jag vill spara in varje liten slant jag kan. Till Gullmarsplan kostade det 40 kronor per person. Och sen skulle vi betala för Access-kortet. Det kostar idag 100 kronor för 24 timmar och 200 kronor för 72 timmar. Helt okey pris. Men eftersom vi inte kunde lösa biljett direkt vid hotellet så kostade vårt resande 140 kronor per person. Inte bra! Jag hoppas detta system kommer att utvecklas och bli mer smidigt, även för oss gotlänningar som kommer med färjan och har kort tid innan pendeln går mot Stockholm.

Nordiska museet hade en utställning om Tvättstugans alla lappar. Ja inte samer utan papperslappar med olika mindre glada anteckningar och förmaningar till grannar som inte sköter sig på den kollektiva ytan. Den utställningen framkallade minst tre gäspningar. boooring!

Dessutom blir jag tvärilsken när de tar betalt för att man ska gå på toaletten. Det kan knappast vara för att förhindra att hemlösa/missbrukare ska använda den. Dessutom hade de även vid garderoben på källarplan toaletter som var gratis! Vad var logiken med detta? Jag antar att museet ändå har städpersonal som kommer att sköta om toaletten oavsett om det betalas eller ej. Är detta ett sätt att ”smyghöja” entréavgiften? Det gjorde mig så irriterad så vi struntade i att äta i deras restaurang som vi tänkt. Så där missade de den inkomsten också.

Det blev lunchbuffé vid Sturegallerian i stället. Sen vandrade vi runt lite. Bland annat besökte vi Musikmuséet. Men ett besök på Sturekatten bara måste man ta med oinvigda till. Det är som om klockan stannat där inne. En overklig verklighet. Man vet inte riktigt i vilken tidsepok man hamnat i men man vet att man befinner sig i en förgången tid. Jag bara älskar Sturekatten.

Ming Palace är ett annat besök som inte blev en besvikelse. Ja, ja, jag är förutsägbar och väljer som oftast 3 eller 4 små rätter. Men det är ju så gott! En restaurang med en mycket trevlig personal. En sak jag funderar på är varför alla Kinarestauranger i Sverige har samma typ av inredning. Man ser och känner att möblerna verkligen funnits i snart 30 år. Är det inte dags för våra Kinarestaurang-ägare att uppgradera sina restauranger. Det måste inte se ut som på slutet av 1970-talet med rejält slitna möbler för att vi ska få den rätta känslan.

Hemresedagen skulle vi till en djuraffär och till IKEA. Zoo-butiken var en besvikelse sen vi for till IKEA vilket aldrig gjort mig besviken. Vi tog en snabbfika innan vi tog rulltrappan uppåt i mammons tempel. Jag är en ”dålig” konsument men varje gång jag besöker IKEA önskar jag att jag hade en större budget. Samtidigt undrar jag vad jag skulle gjort med alla produkter som jag inte köper men som jag jag får för mig att jag gärna skulle velat köpa. Tur man har sina begränsningar.

Hemresan hade vi tänkt ta via gamla Södertäljevägen men vägarbeten gjorde det omöjligt. I stället tog vi vägen över Tumba mot Nynäs. Det är inte ofta man är i Nynäs medan affärerna är öppna. Eftersom vi hade många timmar kvar tills färjan skulle gå så gick vi runt och tittade lite. Jag blir aldrig riktigt klok på Nynäshamn. Förstår inte gatustrukturen men de har mycket små affärer. En sak som jag undrar över är varför de har tre korvmojar men ingen stor Hamburgerkedja. Är det ett medvetet agerande från affärsmännin och invånarna i Nynäshamn att de vill ha sin småskalighet? Inte helt fel.

Färjan över gick smärtfritt fast jag saknade min filt

Är det svinaktigt att inte vaccinera sig?

2009-10-15T16:11:00.001+02:00

Så var det dags igen. Influensa hotar världen och vi måste skydda oss. Jag står som en åsna och slits mellan två höstackar. Genom min uppväxt och ungdom hade jag sällan sjukdomar och aldrig någon influensa.

I början av 1990-talet ville min chef att alla personal skulle vaccinera sig för att möta eventuell anstormning till min arbetsplats. Jag arbetade då på ett korttidshem och det fanns tydligen en viss risk att andra enheter eller anhöriga kunde bli sjuka och då behöva en avlastning för en tid. Då skulle vi finnas där.

Jag gick med på det, man är ju solidarisk. Och jag fick en kraftig influensa ganska omgående. Jag var sängliggande flera dagar helt utslagen. Jag tror ingen sjukdom jag någonsin haft varit så påfrestande som denna.

Kort tid efter fick jag mina första symtom på astma. Jag var redan under utredning för olika allergier men helt plötsligt fick jag problem med andningen och senare fick jag konstaterat att jag hade astma.

Jag levde som barn i en storrökarfamilj så jag var inte helt förvånad över att jag hade en latent risk för astma men jag är helt övertygad om att det var detta förbaskade vaccinet som fick det att aktiveras!

Så nu står jag här och och försöker ta in vad jag hör och läser om svininfluensan. Riskerna och fördelarna. Den här gången är jag mer egoistisk i mitt tänk. Ska jag riskera en kraftig influensa för att kommande generationer inte ska drabbas? Ska jag ta på mig riskerna för andras skull?

Jag är i nuläget helt övertygad om att jag inte tänker vaccinera mig. Jag har svårt att ta in argumenten eftersom jag vet att det funnits flera influensor som varit kraftiga och som människosläktet klarat sig igenom. Okey att det kanske kan bli lika drastiskt som andra sjukdomar som pest och spanska sjukan men… ska just jag ta alla risker för den skull?

Har vi fått hybris av rädsla?

Körslaget har fått Idolhysteri

2009-10-04T09:32:00.001+02:00

Jag såg på första på programmet av säsongens Körslaget igår. Jag blev besviken. Jag tycker att det folkliga och genuina har tubbats i kanterna.

Jag tycker att provsjungningarna mer liknar samma uppskruvade “jag vill bli kändis”-anda som i Idol. Man har helt tappat fokus från sångglädjen och tittarna. Eller har jag missat det som är viktigt: Pengar=ungdomar och då måste det vara kändis-wannabee-hysteri?

Måste alla program ha en air av tonårskultur för att man ska vilja satsa på det? Jag trodde den ursprungliga programidén varit en succé?

Jag gillar Caroline af Ugglas egentligen men... i Körslaget var det mer som en “speedad Pippi Långstrump på grönbete” och det var inte kul alls. De som verkade förstå programmets (ursprungliga?) idé tycker jag var Ola Svensson och Roger Pontare.

Jag tycker att programmet saknar den charm som jag såg i första säsongen för två år sen. Jag ids inte se åter ett program som ska hylla idoldyrkan. Då får det bli ett annat program eller datorn!

Det regnar på Gotland idag

2009-10-01T18:36:00.001+02:00

Idag blev det en sån där grå och blöt dag. Jag cyklade till jobbet strax före 07:00 och trodde att det skulle bli en helt “vanlig” höstdag, en sådan som Gotland brukar ha. I alla fall enligt mitt minne. Men ack så jag bedrog mig.

I mitt arbetet ingår att följa olika brukare till deras dagliga sysselsättning. Först var det en person som rullar fram i sin rullstol. Kanon att ta det sakta och varsamt men… hur kul är det när det bara öser ner från ovan?

Nåväl, nu är jag av den tappra sorten så jag gör flera positiva uttalanden under färden, “Så bra för blommorna”, “efter regn kommer sol” osv osv.

Sure jag överlevde. tillbaks till arbetsplatsen och där möter jag då nästa brukare som jag ska följa. Hon har begåvats med ett konstant lugnt tempo och det brukar vi ju i veckotidningar och under stresskonferenser hylla och uppskatta. Men hur kul är det när det RINNER vatten innanför alla kläder och tempot fortfarande är lugnt och saktmodigt?

Dessutom är det mitt arbetsuppdrag att följa med på brukarens villkor så det är bara att gilla läget. Jag svor invärtes över att jag kunde missa så totalt att ha med regnkläderna till jobbet. När brukaren kom fram till sin arbetsplats så tog jag det långa benet före tillbaka till arbetet.

Jag hängde upp det jag kunde avvara och hoppades att det skulle torka innan det var dags att bege sig ut igen. Men icke. Jag fick helt sonika dra på mig blöta kläder. Inte bara kallt och vått men också mycket motsträvigt tyg dessutom. Så blev det att gå ett varv till i regnet.

Dessutom rann det vatten överallt längs med gatorna och varje bil som passerade slängde upp en hel våg av iskallt vatten över trottoaren.

Efter dessa pärser beslöt jag mig för att göra en “flex” och bege mig hem. I hemmet finns en mycket fin belöning för en sådan “uppoffring”, nämligen ett BADKAR! Varmt vatten som får fötterna att sticka och bränna när de blir uppvärmda. Nu hoppas jag att detta inte kommer att medföra att jag får en envis förkylning som ett brev på posten.

imorgon ska jag bege mig ut igen i rusket. Då ska jag vara “beväpnad” och beredd. Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Det kan jag intyga.

En dag på Storsudret

2009-09-30T09:02:00.001+02:00

För en tid sedan gjorde jag en bilutflykt till södra Gotland. Så är det med Gotland. Höstarna brukar ge en extrabonus. Jag såg en skylt vid en rastplats som berättar att Gotlands vägkanter är fristad för 500 växtarter. Och nog är våra vägar vackra under sommarhalvåret.

Vädret var så vackert, ja det var faktiskt helt molnfritt, om man bortser från Storsudret. För där har en ny typ av moln fått permanent vistelse. De så kallade molnformationen var spikraka och gick kors och tvärs över ön. Jag såg också snabbt vad detta beror på, flygtrafik mellan Sverige och länder österut. Det är så mycket flyg som trafikerar den rutten numera att himlen ser molnig ut! Jag undrar om detta kommer att ge miljöbiverkningar framöver. Jag antar att flygbränsle inte är att leka med!?

Vi hade tänkt åka ner till Vamlingbo gamla prästgård där det finns ett Naturum och där de skulle inviga en ny verksamhet, Forum Östersjön. Hela gården har blivit en stor verksamhet med fokus på natur och miljö. Det var Gunnfjauns kapell som invigningsspelade och med musik som känns ända in i gamla rotsystemet. Det är något magisk med vår gamla folkmusik.

Hur som helst så drog allt ut på tiden så att vi kände hur våra magar segrade över kulturen. Vi åkte vidare för vi hade planerat att vi skulle äta nere på Majstregården men… där var det stängt. Hela storsudret är så stilla och rofullt så här års. En matsäck med och man klarar sig långt, det ska jag göra nästa gång jag får för mig en biltur. För nu är turistsäsongen i träda och vi öbor får klara oss med “egenservice”.

Vi hade inte med egen matsäck så vi stannade vid gamla hederliga Folkeryds i Burgsvik. Där kan man ha fikahäng av gigantiska mått, om man önskar. Det är nog storsudrets mest besökta sociala “vattenhål”. Jag tycker att lokalerna ser lite väl trötta och slitna ut men som samlingsplats förstår jag charmen.

Har man åkt ut från Visby ner till Storsudret på en heldag så kommer man garanterat hem helnöjd. För jag tycker att den delen av ön är så obeskrivligt vacker. Och här bor jag. Vad ska jag med lotterier till…

Lokaltrafik för vissa?

2009-09-16T18:05:00.003+02:00

Våra Kommunala kontor i Visby har påbörjat flytten till Visborgstaden. Det var välbehövligt och jag ser med nyfiken tillförsikt emot hur det området kommer att växa fram under åren framöver.

Jag läste i nya lokaltrafiken att de nu även har linjer som passerar Visborgstaden. Jamen visst det är ju logiskt. Staden utvidgas och då följer busstrafiken efter. Så tittade jag i turlistan och blev lite snopen. För Turerna går liksom lite märkligt, enligt min mening. Eller har jag missat något?

Turerna via Visborgstaden går med gamla hederliga linje ett. Man har gjort en extra kringelkrok för att få med nya området. Fine, men… varför har man helt olika tider för när bussen ska gå in förbi där då?

Bussen från Öster mot Gråbo, med sväng in förbi Visborgstaden börjar första turen 6:40. Från Öster går sedan bussen den svängen fram till 15:40 (15:50 vissa dagar)

Men när man tittar på turlistan med start från Gråbo mot Öster så börjar inte svängen in förbi Visborgstaden förrän 9:05 och sista turen går förbi 17:05

Detta trots att det går fler bussturer som skulle kunna gå in förbi området. Hur har man tänkt?

Vilka är de som behöver börja besöka Visborgstaden klockan 7:00 och vilka är det som kan vänta till ca 9:20? Varför har man inte samma tider oavsett från vilket håll bussen åker?

Har man redan bestämt i vilka områden som 7:00-personerna bor och vart 9:20-personerna bor? Vem har bedömt detta och med vilka argument?

Jag tycker det verkar mycket märkligt!

En böljande resa i Skåneland 5

2009-09-13T08:49:00.001+02:00

Sista dagen fick vi lite sovmorgon. Det var svårt med tidsbegreppet eftersom mobilen, som var borta, var min klocka.

Kusin hade sen fixat en megafrukost med tillhörande småprat. Eftersom vi oftast äter vår frukost själva och i oftast med varandra, sambo och jag, så tyckte jag att det var en mycket trivsam stund på morgonen.

Vid 12:30 var det dags för avresa. Kusin och Sambo:skan följde med ut till bilen. Vi stod och småpratade en stund då jag fick för mig att göra ett försök igen. Jag kollade under bilsätet och DÄÄÄÄÄRRRR var min mobil !!!!???!!! Vi hade kollat där tidigare utan att hitta den så nu menar jag att det spökar i min bil! Hur som helst var det underbart skönt att få tillbaka kommunikation och tid.

Så brummade bilen igång och off we go…

Första delmål var Hallaröd. Där bodde mina morföräldrar och där var min mormor född. Min mor har vissa perioder i sin barn- och ungdom bott där hos sina morföräldrar. Jag har sett ett foto på huset från 1930-talet. Jag såg två hus som jag utsåg till kandidater till att vara deras gamla stuga. Hela resan hem tänkte jag att nu måste vi komma iväg på en Skåneresa med mor, som vi pratat om så länge. Hallaröd hade en vacker kyrka som tyvärr var stängd.

Vi passerade Skånes Djurpark men deras öppettider stämde inte med vår tidsplan samt att vi var så överfulla av intryck redan att vi skippade det. Dessutom var vädret så ostabilt att det skulle vara trist om man fick gå där i spöregn.

När vi närmade oss Hässleholm så tyckte jag att vi skulle köra av från den stora landsvägen och ta mindre vägar istället. Det är lugnare tempo och trevligare blickfång då. Några trevliga småstopp hinner man alltid med.

Vi hann köra ca 2-3 km när torkarbladet började strula. När Sambo skulle kolla läget så brast något och hela torkarbladet lossnade från fästet. Jag lovar och svär att det OSADE verkligen ur öronen på Sambo då. Mitt ute i skånska landsbygden en söndag och torkarbladen strular i väder som kan slå om till spöregn vilken minut som helst. Då finns det bara ett ord som kan beskriva det läget: TOPPEN!… eller så inte…

Först fortsatte vi på den mindre väg för att se om det fanns någon bemannad bensinmack, men icke. Det var bara att leta sig ut på landsvägen igen. Vi svängde in i Osby och fann en bemannad mack men av någon anledning så kan personalen lite om mycket och ingenting om bilar.

Ute på stora landsvägen så kom det en Statoilmack med bemanning. dessutom var de bemannad med personal som kan något om bilar. Dessutom var killen mycket serviceminded. Vi sa tack och så kunde vi mycket lättade fortsätta vår färd. Ett torkarblad som funkar i regn är inte nog úppskattat idag, anser jag.

Eftersom vi nu fortsatte på huvudvägen så blev det en avstickare in i Älmhult samhälle. Vi hamnade på Pizzeria Krikos där vi fyllde buken med varsin rund maträtt. Efter det var man mest trött och längtade till Hamnterminalen i Oskarshamn så man kunde luta huvudet en stund.

Efter några mils rullande så var vi äntligen framme. Klockan var ca 20 och jag hann bara luta huvudet mot rutan så var det dags att köra ombord. Det var lilla färjan. Den är ju så trist. Dessutom var det fullt på båten så det var ett evigt surrande och pratande och låtande hela överresan. Det känns som att man sitter uppå alla andra och ingen är tyst.

Därtill fick vi platser helt nära där de har pälsdjur som ska resa över. Det störde mig en aning men det gick bra ändå. Efter en, i mitt tycke, stimmig överresa så var vi äntligen hemma. Det är så underbart att komma hem och efter lite plock och ordnande få slänga sig i den egna bingen och bara snarka sig bort…. borta bra men hemma bäst!

En böljande resa i Skåneland 4

2009-09-12T07:24:00.001+02:00

Så var det dags för den en av de stora resmålen: HELSINGØR. Jag hade bokat in ett besök på Kronborg slot.

Efter de sedvanliga morgonbestyren så var det avfärd mot Helsingborg. Vädrets makter var inte på vår sida men det är bara att gilla läget och ladda med paraplyer.

I Helsingborg hade de en smart anordning för parkeringsplatser som man ska betala för. Man drar sitt kontokort när man kommer och får en biljett. Sen drar man en gång till när man ska åka igen och då dras kostnaden från kontot. På så vis betalar man den exakta summan för parkeringen i stället för att behöva gissa och skarva. Man slipper då betala för extratid som man inte utnyttjar. Något för Gotland att ta efter!

Nackdelen är om man glömmer att avregistrera parkeringen och den har obegränsat med tid. Då tickar kostnaden på innan det blir registrerat någonstans och “avskrivet”. Vi glömde att avregistrera men där var det betalparkering fram till en viss tid och vi hade möjlighet att åka tillbaka några timmar senare och dra kortet igen.

Sambo och hans kusiner skulle samlas för att ha en heldag i den danska grannstaden. Samling vid Färjeterminalen i Helsingborg där jag också växlade in till danska kronor på Førtex.

När vi träffades verkade alla lika upprymda och förväntansfulla inför dagen. För Kusiner som Sambo inte sett på flera år blev det ett kärt återseende. Det regnade och alla var beväpnade med paraplyer. Kusinerna drog genast igång med gamla synder som tydligen aldrig glöms. Mycket skratt och igenkännande berättelser. Vi andra gled med som ett slags inramande statistutförande.

Färjan, som jag inte åkt med på över 20 år, var en modern snabbfärja. Utformningen gav en slags tågkänsla. Dock med skillnaden att på färjan serverades obegränsat med drycker. Fast överfarten tar ca 20 minuter så vad hinner man få i sig?

Väl i Helsingør blev det vätskekontroll vid en pub. Vi satt ute så det var tur att vi hade paraplyer som kunde komplettera parasollet när vätska rann även ovan i från. Jag tog en fika och ett allt för slibbrigt wienerbröd.

Så var det dags för Kronborg slot som stod vid sin post, som hon gjort i sekler. Hur nytt och hipt man än bygger så kan jag inte låta bli att fascineras av dessa gamla stolta byggnader som liksom är marinerade av historiska händelser. Det är som att det utandas dunster av krig, kärlek, intriger, glädje, sorg och annat som vi kan läsa om i våra historieböcker.

Jag köpte biljett till alla de lokaler som hade öppet för visning. Att gå runt på samma träplankor som kungar, militärer, pigor, älskare och älskarinnor gått i historisk tid, och i nutid förstås, är en mäktig känsla. Det är nog svårt att verkligen sätta sig in i hur ovanligt det en gång var för en “vanlig” människa att få komma in i kungliga salar då det var verksamt som bostad och arbetslokal för rikets monark.

Nu lufsar man runt med sin kamera och andra turistattribut och utropar ååå och nämeeen emellanåt.

Efter denna historiska vandring så samlades vi alla och gick till Café Kronen precis vid slottet och åt lunch. Jag prövade dansk hakkebøf, och DET var läääänge sen sist! Mätta och belåtna begav vi oss ut mot Helsingørs gågator. Snabbt blev det uppdelning. Männen ville stanna vid “vattenhålet” och kvinnorna ville shoppa, antingen med ögon eller pengar.

Jag visste inte vad jag eventuellt skulle köpa och gågatan var ganska öde eftersom affärerna stängt. Svenska kronans värde gjorde sig påmint här också, det fanns nästan inga skrålande svenskar någonstans att se eller höra. Efter lite vilset vandrande så slutade det med att jag köpte en Cinzano med tanke på en god kamrat som brukar uppskatta slika drycker.

En Cappuchino fick jag i mig vid baren där männen satt och babblade gott. Efter en god stund så var det dags att påbörja återresan till Svea rike. Ombord på färjan köpte jag en Danmarkskarta eftersom dem jag har är för gamla och odetaljerade. En kusin överraskade med en ytters gentil handling. När vi skulle göra upp om “affärerna” på restaurangen så bjöd han oss på hela kostnaden.

En annan kusin bjöd hem oss på middag. Så när vi ankom Helsingborg blev det lite ordnande med transport osv men sen var vi samlade i radhuset och kunde snart äta en mycket god middag tillsammans. Jag fick tillfälle att introducera några teorier om släktens historia som strax kryddades av släktingarna själva som hade betydligt mer drastiska alternativa teorier att bidra med. Ja, jösses vad livlig fantasi kan få folk att gå igång. Kul var det och smått hysteriskt.

Efter en ansenlig stund kom vi åter till Klippan där en säng stod och väntade. Jag var helt mossig i skallen av upplevelser och efter lite “eftersnack” så stupade jag i bingen. Ja jösses som man kan gäspa och hur gott är det inte att somna in med huvudet full av upplevelser.

En böljande resa i Skåneland 3

2009-09-11T06:21:00.001+02:00

Vi vaknade utvilade och förväntansfulla inför dagen. Vi hade kommit överens med “de unga tu” att vi skulle följa med dem till Tropikarium i Helsingborg.

Vi hämtade dem i Åstorp och sedan for vi in till stan. Ja, det vill säga att vi först passerade stan innan vi kunde vända och söka oss inåt centrum. Sen var det skyltat hela vägen. Jag gillade verkligen Tropikariumet och blev överraskad över att det kunde springa apor fritt i ett rum. En privatperson har följt sitt starka intresse för vilda djur och skapat ett nytt besöksmål i Helsingborg. Det kan ännu utvecklas och bli bättre för varje år, tror jag.

Sen for vi in till centrum och åt Pizza på Pizzeria Cleopatra. Därefter sa vi hejdå till ungdomarna och for vidare norr ut. Jag ville se Höganäs. Det blåste och regnade så det blev inte överdrivet kul men det var fint ändå. Vi följde kustvägen vägen från Helsingborg till Höganäs. Där stannade vi till vid ett stort Outlet för bland annat Höganäs keramik. Vår budget tillät ingen shopping men titta är gratis. Jag är verkligen en kass shopoholic.

Jag vill definitivt resa tillbaka till den här delen av Skåne igen. Det är en sån skön känsla med alla vägslingor och intressanta blickfång.

När vi tittat färdigt åkte vi mot Klippan. Hemma hos kusin var det flera ungdomar samt kusins sambo. Vi snackade en stund med dem men sen behövde både sambo och jag lägga huvudet i vägrätt läge en kvart, bara så huvudet fick ladda om.

När kusin kom hem så var det dags för ett av resan stora resmål, Båstad. Sambo och Kusin skulle vältra sig i barndomsminnen och jag fick som åhörare höra det mest fascinerande berättelser. “det var här som….”, “här du, käre kusin, kommer jag ihåg att…”, “vad hette han den där…” Så mycket värme och kärlek som utspelat sig i Båstad under några decenniers somrar och så många frågor som kom upp i dagen. Jag vet precis hur de hade det eftersom jag och mina systrar brukar hålla på precis likadant genom åren.

Vi kunde tyvärr inte komma in i kyrkan i Båstad eftersom det var låst så Sambos tanke att tända ett ljus för sin mor blev inte av.

Vi tittade även på den delen av Båstad som invaderas av Stockholm-brats, dvs Pepes Bodega och Hotell Borgen där tennisstjärnorna bor. Det är en trist gemensam nämnare mellan Visby och Båstad, brats…

Nu har jag fått se platserna som sambo pratat så mycket om och förstår vilken fantastisk “arena” han hade för sina barndoms somrar och vilken kärlek det finns mellan dessa kusiner. Sambo var så lycklig och sprallig som en småpojke i en godisbutik.

Vi slingrade oss hem till Klippan. Kusins sambo hade lagat till en fantastiskt fin lammstek. Hon har det i fingrarna den goda sambo:skan.

Sen blev vi sittandes och pratade en god stund. Kusins son kom förbi och det var en trevlig bekantskap. Vi pratade en hel del om morgondagens utflykt till Helsingør.

När jag sedan skulle gå i säng och ladda mobilen inför morgondagern upptäckte jag att mobilen var borta. Jag misstänkte att den hakat ur väskan när jag satte mig i bilen vid Tropikarium. Nåväl ögonen blackade och hjärnan hade börjat släcka ner huvudkontoret så det var sova som blev första prioritet…

En böljande resa i Skåneland 2

2009-09-10T08:48:00.001+02:00

Det var ett knarrigt och “nära inpå”-typ av boende vi bott på. Dörrar som gnisslade och trappor som knarrade. Det var på övervåningen av en villa och de hade sex uthyrningsrum. Några verkade vara personer som bodde en längre tid, kanske gick en utbildning i staden eller dylikt.

Nåväl, som vanligt så vaknade vi tidigt och vi pysslade på med morgonsysslorna. Sen knackade det på dörren. Det var vår frukost som kom serverad, inte på silver, men dock på plastfat. Det såg fräscht ut. Jag tänkte att flera lagar sin frukost själva men vi körde lyxmodellen med service.

Soffan som fanns i det rum vi övernattat i är en likadan som en av mina systrar hade på 80-talet. Jag tycker att för 150 kronor natten är detta ett helt okey alternativ till B&B eller hotell någon annanstans.

Sambo och jag tittade på morgonnyheterna medan vi åt vår frukost. Jag vet inte varför men jag tycker nog att frukost är den godaste måltiden.

Det låg regn i luften men vi körde med vårt vanliga motto, “vi tar det som det kommer”. Avfärden påbörjades vid 8:45 och jag såg verkligen fram emot att få återse Simrishamn igen med “släktforskarögon”. Min ena anmoder levde och dog där i början av 1800-talet.

På vägen ner passerade vi Yngsjö för att andas in lite mordiska sensationer men inget drama pågick de fem minuter vi befann oss på orten. Nu hade regnet börjat störa oss med skurar med jämna mellanrum. varför kommer skurar aldrig med ojämna mellanrum?

En glass i Åhus hade suttit fint, en varm, sommardag men… vi hoppade det den här gången. Istället for vi till Vittskövle och såg på slott. Jag fotade och sen vred sambo om nyckeln till bilen och så var vi iväg igen.

Vi var hyfsat snabbt ner vid Simrishamn, regnet stod som spön i backen och då, av alla stunder på jorden, så la vindrutetorkaren av. Sambo kryddade ordförrådet med några nyskapande alternativ till vanliga standardramsor. Han ville liksom inte stå ute i regnet och försöka komma på vad som är fel.

Men efter en del svärande och aggressiv körning så hittade han en simbassäng som var inhägnad. Det var stängt med det fanns ett litet tak vid entrén som han körde in bilen under, ja i alla fall en bita av främre bilen. Sen gick han ut och bara lät den friska luften fylla lungorna via den nikotinstinna “inhalatorn”. Nåja, efter ett par bloss var han redo att ta sig an problemet. Och så funkade det igen.

Vi rullade in i den lilla och mycket mysiga staden och fann en parkeringsplats. Vi lufsade runt lite och jag gick in på ett museum och där fick jag ett tips om en person att kontakta i släktforskningsärenden. Det tycker jag är kanon eftersom den här delen av vår släkt gömmer små mysterium. Detta måste firas. Och enligt våra traditioner så göres detta lämpligast på något lokalt fik, Pedersens Conditori. Trist lokal men de hade en Budapestlängd och då tiger man still. Dessutom hade de lagt i hallon i den och det var en ny upplevelse.

Vi stannade vid Lödarps kyrka längs med vägen. Det var så oerhört många gravstenar och de flesta var omgärdade av buxbom. Kyrkogården kändes som en labyrint. Här på Gotland kommer man knappt i jorden och får upp gravstenen förrän de liksom vill utplåna spåren efter en. Allt för att underlätta för gräsklipparen! Jag anser mig vara hyfsat rationell men för tusan…

Det är ett fantastiskt landskap detta Skåneland. Vägarna skär genom böljande kullar och man kan nästa få en förnimmelse av att man skär genom ett hav. Alla dessa små slingrande vägar som skapats genom generationer och tidevarv. För att inte tala om de magiska bokskogarna som förmodligen ramade in hela landskapet en gång.

Så kom vi till Ystad som även det är en plats där jag har anor från. Vi var ganska hungriga och hade tänkt äta på Bäckahästen men den var stängd så vi hittad en Kinarestaurang i stället.

Jag har ingen aning om i vilket hus mina anor skulle ha kunnat bo i och det närmaste det jag kunde komma var att gå till S:t Maria kyrka. Vi gick in i kyrkan och ärjade småprata men där satt en vakt/guide (?) där som hyschade på oss så fort vi sa ett ord så det kändes så ovälkomnande att vi gick ut igen. Jag tycker det är knepigt med kyrkor som å ena sidan håller öppet för turister och å andra sidan ska upprätthålla en “andäktig tystnad”

Eftersom det regnade så kändes det inte så kul att gå runt i denna vackra stad. Vi for vidare. Vi passerade flera slott och jag hoppade ur bilen för att fota. Vid Sövdeborg slott fanns en hage där det gick jakar!

Ett fika vid Rörstånga och sen vidare igen. Sambo var ivrig nu när vi närmade oss målet. Vi skulle hem till kusinen och hans sambo. De bor i Klippan och bodde i ett gammalt hus med en mycket charmig lägenhet. Det blev mycket prat och många minnen som vädrades. Jag introducerade lite släktforskning och sen plockade de fram album. Där fanns flera spännande bilder som jag genast tände till på. Vi försökte utreda vem som var på bilderna och hur de hörde samman med de andra i släkten.

Vi åt mat och pratade vidare sen började gäspandet ta över och vi stupade i säng. Vi har ju morgondagen att invänta…

En böljande resa i Skåneland 1

2009-09-09T08:40:00.003+02:00

Jag och sambo bokade in en resa till Skåne. Sambo ville ner och besöka sina kusiner. Eftersom vi hade en bokad biljett redan som vi inte hunnit använda så blev det begränsat med valmöjligheter för datum. Gotlandsbolagets bokningsregler känns lite stela ibland!

Hur som helst jag gjorde som vanligt och “reste runt” via google Maps och sökte övernattningar. Sen visade det sig att en kusin absolut ville att vi skulle bo hos dem. Jag har lite svårt för att “tränga mig på” hos folk men blev självklart glad över erbjudandet.

Någon dag före vår resa fick vi telefonsamtal från kusinens sambos son som undrade om hans flickvän fick åka med oss ner. Självklart. Hon förvarnades om vår pensionärspräglade resstil och det gjorde inte henne något. Jag tänkte att då kunde hon passa på att besöka platser hon aldrig varit på tidigare.

Som traditionen bjuder så hade vi som vanligt med oss egen frukost på färjan. Chiabatabröd är definitivt mer en regel än ett undantag. Det smakar så gott och mättar så bra. Överfarten kändes som en knapp timme och snart var vi på väg. Vi hade inte tankat på Gotland eftersom det är alltid högre priser på ön så vi hade lite fokus på att leta bensinmack.

Bilen rullade fram nedåt landet. Vi stannade i Hagby där det finns en medeltida rundkyrka. Jag gillade atmosfären i kyrkan. Det påminner lite om kapellet vid Östra kyrkogården. Jag trodde att rundkyrkor endast fanns på Bornholm men nu vet jag annorlunda.

En sak förundrade mig mycket. De hade intsallerat en toalett INNE I KYRKAN! det vet jag inte att jag sett någonstans förut i en gammal kyrka. Det brukar vara i ett angränsande hus. Jag hade behov av ett besök och jag kände mig lite vanvördig när jag satt där. Märklig upplevelse.

Vi stannade även till vid Brömsebro. Det var ju här som kartorna ritades om när fredsavtalen skrevs under.

Vår färd tuffade på nedåt mot Karlskrona som jag planerat in ett besök i. Vi kom fram tidigare än jag trodde. Avstånden på fastlandet känns närmare än vad jag trott. Vi körde in i Karlskrona och fikade på Marinmuséet. Detta var en plats jag vill besöka igen. En fin skärgård och mycket historia.

Efter ytterligare en stund åkande så var vi framme i Kristianstad. Vi lämnade av “flickvännen” vid järnvägsstationen där hennes pojkvän skulle möta upp. Sambo och jag letade oss fram till vårt boende. Det låg på en bakgata centralt i Kristianstad. Rummet kändes som “hemma hos släkten”, möblerna var av äldre typ, från tiden runt 1980-talet. Men det var rent och helt okey. Speciellt med tanke på priset. 150 kronor/person per natt samt 50 kronor/person för frukost. Hel okey och passade vår budget bra.

Vi sov en stund och sen gick vi ut på stan och letade efter ett matställe. Vi hamnade på en italiensk restaurang och fick underbart god pastarätt. Sen tillbaks till rummet. Vi bestämde oss för att lägga oss och se på TV. Jag somnade mitt i programmet. snark…

dan före dan

2009-09-01T13:09:00.001+02:00

Sambo och jag ska på en lite tripp till Skåne. Vi ska på släktträff. Sambo ska ha kusinträff med de kusiner han haft en nära kontakt med genom sina barn- och ungdomsår.

Det är jag som står för reseplaneringen i den här familjen. Och det gör jag bra! Jag gillar att “resa runt” på nätet och leta efter bra ställen att stanna vid och bra ställen att övernatta på. Den här gången har jag tom funnit ett mycket prisvärt ställe att bo en natt på. Detta återkommer jag till efter resan.

Jag börjar med att fundera ut vad som är huvudmålet för resan. En bekant/släkting eller en specifik plats etc. utifrån detta försöker jag finna bra alternativ på övernattningsställen. Jag låter det ligga i luften eftersom jag samtidigt ska finna olika aktiviteter som vi kan underhålla oss med under vistelsen.

Jag hade en gång bokat boendet på samma hotell i fyra nätter vilket innebar att vi blev mer begränsade när vi vill utöka vårt besöksområde. Så numera tänker jag högst två nätter på samma ställe. I Kristianstad blir det endast en natt.

Under den här Skåneresan så har sambos kusin propsat på att vi bara måste bo hos dem. Så det ska vi göra tre nätter. Sambo blev glad och jag tycker det är kul, för sambos skull. Jag är sådan som person att jag tycker det är knepigt att bo hos andra och liksom “tränga mig på”. Kusinen har jag ju träffat, liksom hans sambo, så jag vet att det är bra människor och vi kommer med stor sannolikhet att få det trevligt. Men jag har mitt sätt att tänka/känna för det. Nåväl, jag har bara att överkomma mina “nojor” och se det positiva i detta.

En annan sak jag tycker är ganska viktigt är kulturupplevelse. Det behöver inte vara määärkvärdigt eller påkostat. Jag kan nöja mig med en slottsruin eller ett brukssamhälle. Men det liksom bidrar till att rama in upplevelsen för mig. Sambo brukar alltid tjafsa om att han vill besöka en djurpark. Men nu är det jag som planerar så då han får allt stilla sin barnsliga iver och ta programmet som det följer.

Ja, inte så att vi måste följa programmet . Det är ju mer som en samling uppslag för vad kan kan göra om andan faller på. Kommer man helt oförberedd till ett nytt ställe så tar det ju tid att tänka igenom vad man vill göra och komma på hur man tar sig dit och hur långt id allt kan tänkas ta osv. Då är det bättre att på förhand veta att man kan på ditvägen ta vägen förbi ditt o datt etc.

Vi ska övernatta i Kristianstad eftersom vi nästa dag ska åka runt på Österlen. Sen ska vi bo hos kusinen, som sambo brukar beskriva som sin storebror. Jag har bestämt att jag vill se på Kronborg slot i Helsingør, så det ska också in i agendan. Lyckligtvis så verkar alla kusiner vilja göra detsamma. Sen får vi säkerligen fler upplevelser i Helsingør men just Kronborg har länge stått på min to do”-lista. Vad mer som blir får vi se eftersom en del hänger på vädret. Jag bangar inte för lite regn men… MYCKET regn kan göra en surare inombords än utombords.

Sen får man inte glömma färjan över till Oskarshamn. Jag har en princip vad gäller den och det är att jag ALDRIG dricker deras s.k. kaffe. Det smakar som avloppsvatten luktar. TVI! Jag har alltid eget kaffe och egen frukost med mig.

Den här gången ska vi dessutom ha en “fripassagerare” med oss till Kristianstad. En ung skånsk studentska som längtar hem till pojkvännen. Hon har koppling till sambos släkt och hon råkar studera på ön. Vi har förvarnat henna om att vi kommer att rulla fram i pensionärstakt. Hoppas hon står ut med vårt prat och med våra avstickare längs med vägen. Kanske hon får se en del av Sverige hon inte hunnit se än. Ja, men då gör vi väl en kulturgärning rent av… nu känner jag mig plötsligt som en mycket fin liten människa. Det känns gott.

Höstsonaten…

2009-08-30T08:49:00.003+02:00

Nu är det höst i antågande. Luften känns annorlunda och man känner att man ibland får fundera på om man ska ta kofta med sig eller ej.

En sak som är trevligt med hösten är skolstarten. Det är intressant att studera hur skoleleverna liksom ska komma underfund med den grupp som de ska “leva” med under kommande skolår.

En gång var det ett gäng, alla gick och snackade intensivt och intresserat som man kan kan vara med nya bekantskaper. Utom två stycken. En tjej och en kille hade redan, inom en vecka hunnit “bli ihop”. De gick tysta hand i hand. Mitt i de pratande samlingen och de liksom såg ut som två 30-talsskådespelare i en dramatisk roll. De liksom gled värdigt framåt och var liksom lite förmer, utvalda eller kanske bara inlindade i sockervadd.

En annan kväll såg jag två ungdomar som satt mitt på cykel/gångbanan. De hade nog inte “fått ihop” det än även om intresset förmodligen var ömsesidigt. De såg ut som att de rymt hemifrån och delade en hemlighet.

I helgen såg jag två ungdomar som såg ut som om de tänkte övernatta under ett träd i Havdelunden. De hade “bäddat” bakom ryggen med väskor och jackor och låg där tätt intill varandra och bara var i stilla i denna evighetens sekund.

Ja jösses, den ungdomen den ungdomen…

Ett annat hösttecken är annars äppelkaka. En sådan smaskade jag på igår kväll på jobbet. arbetskamraten hade aldrig gjort en sådan själv förut men fick vissa instruktioner och sen kunde vi alla lyckligt låta kalorierna passera munhåla och hals.

Sambo och jag ska bege oss ut på en lite resa till Skåne den kommande veckan. Det ska bli kusinträff, ja alltså sambos kusiner. Vi ska tillsammans göra en liten tripp till Helsingør. Jag har bokat in ett besök på Kronborgs slott. Ett av Danmarks starka symbolslott. Dessutom var det ju här som Shakespears Hamlet utspelade sig. Det ska bli kul att få se Skåne i höstljus. Det har jag aldrig gjort förut.

Jag såg ett TV-program om svenska dialekter här om dagen och det handlade om skånskan. En gång i tiden räknades det som östdanska och lät mer som Bornholmska. Idag har de en mer grötig variant men det har de tydligen inte alltid haft. Bornholmska är väldigt lätt att förstå. De talar mer “rent” än skåningarna. Jag bara måste få åka dit någon gång!

Annars har jag nu i dagarna mest gått och längtat efter att få spela data-spel. Det enda jag håller på med är Sims. Och de har ju kommit ut med en ny, Sims3. Sambo skrattar åt mig och visst kan det verka småfjantigt men jag gillar det för att få skapa personer och miljöer. Ja, egentligen är väl det främst husbyggandet och sådant som roar mig.

Det finns ju mer avancerade spel som WoW osv, men jag har svårt för spel som handlar om att kriga och bråka och konkurrera. Inte min grej. Annars tycker jag förstås att WoW grafik och att det ligger på internet är ruskigt intressant som företeelse. Jag skulle vilja ha ett Sim med samma möjligheter. Men där jag kan fuska lika mycket som när spelet ligger på hårddisken!

När jag köpt mitt Sim 3 spel så ska jag genast se till att de kan laga till en äppelkaka. För de måste ju också få känna av årstidernas förändringar och mysigheter.

testen fortsätter

2009-08-29T22:21:00.001+02:00

Det nya program som jag testar just nu är Windows Live Writer som man kan ladda ner gratis. Sen kan man ladda upp bloggen på den vanliga adressen. Den har lite fler användningsmöjligheter som jag ännu ska kolla upp.

Man kan lägga in hyperlänkar, bilder, fotoalbum, tabeller, kartor, tagga bilder, videoklipp samt lägga in plugin-program (vad det nu är). Menyn påminner lite om words meny och den är jag bekant med.

Jag har testat att lägga in foton men den ena bilden hamnade utanför fältet som tillhör bloggen. Jag kan göra vissa justeringar på foton. Jag provade en “vanlig” och en med rundade kanter.

Men främst är jag glad över att jag nu kan få luft i textmaterialet. Jag störde mig verkligen på att bloggen och word inte kunde “samarbeta”

Så nu är jag “på banan” igen. Toppen liksom… här kommer en variant på hur man kan få foton att se speciella ut…

testar ett nytt bloggprogram

2009-08-29T11:25:00.000+02:00

Så var det dags att testa ett annat program som jag hoppas ska ge

mig nya användningsmöjligheter till bloggen. Jag återkommer med detta

det finna många olika effekter at göra och jags ka ännu prova på dem alla… men idag väntar arbetsplatsen på mina heroiska insatser så jag får stilla mig för idag…

Visa karta

Osynliga problem i 2000-talet

2009-08-28T15:54:00.002+02:00

Det finns många sidor med att bli äldre. Kroppen är ingen ungdom längre och man försöker komma överens med förändringarna. En del grejer är dessutom hyfsat okey att leva med, det finns ju trots allt ”det som är värre”. Man tänker förhoppningsvis i sådana termer så de egna små krämporna blir överkomliga att leva med.

Dessutom lever vi i ett tidevarv då man har bättre fokus på vad vi behöver i åldrandeprocessen. Det skapas mer och mer moderna och SNYGGA rullatorer, rullstolar, duschstolar osv. Jag förväntar mig att jag, när jag en dag behöver, ska kunna ha en personligt designad rullator att knarra fram på.

Men det finns ett område som jag anser att man fortfarande har kvar samma ålderdomliga tänk som på tex 1950-talet. Och det är nära sammankopplat med våra kön. Ja det kommer så nära att inget kan komma närmare. Det är urin och urinläckage. Och därmed behovet av inkontinensskydd. Jag har som tur är inget problem… än… med urinläckage men jag misstänker att jag en dag kommer att stå inför detta problem.

Jag har genom mitt arbete haft anledning att shoppa just inkontinensskydd. Har man endast små problem så kan man köpa sådana i vanlig affär. De är konstruerade ungefär som en vanlig mensbinda och förpackade i liknande plastförpackning. De tom står på samma ställe i affären. Ja, inte nog med det, det ställer dem ibland på samma hylla eller en hylla ovanpå eller under.

Och så här långt är det inget problem. Men…

Varför i helvete kan man inte skriva på en förpackning vad den innehåller?!??!! Varför ska jag som kund GISSA vad som finns inuti förpackningen? Dessutom med en text som försvårar för just den kundkrets som ofta behöver läsglasögon för att kunna läsa! Någonstans på förpackningen står det en mängd ord med en miniminiminimaltext som jag än i dag inte kunna tyda vad där står. Inte heller expediterna har kunnat hjälpa mig.

Är det än idag 2009 så skämmigt med sådant som kommer ur våra underliv att vi inte kan skriva ut det på ren svenska? På 1950-talet fick kvinnor smussla inne på apoteket om de skulle ha mensbindor och de fick dem överräckta i en brun påse ”så ingen skulle se”. Så känns det med inkontinensskydden. Vem är det som skäms? För inte kan det vara av hänsyn till kunden som man undviker att tala om vilken förpackning HON ska välja. För så är det ju. Att det är ett kvinnoproblem detta med urinläckage.

Inte? Nej, just det. Även män kan pinka på sig och lukta pink. Men inte finns det några urinläckageprodukter i affärerna för det! Var ska de gå för att få hjälp på ett enkelt sätt?

Dessutom retar jag mig på TV-reklamen för just inkontinensskydd. Måste de prata som om de egentligen inte pratar om just… PISS… Som om de egentligen talar om en lotion, rakgelé eller varför inte ett nytt hårschampoo. En uppskruvad röst som med sin onaturliga röst försöker tala om att det är ”hur naturligt som helst”.

Hur ska jag som kvinna komma överens med detta nya i mitt liv, att jag inte kan ”hålla tätt” när inte ens de som säljer produkter för att underlätta för mig kan uttala vad de säljer? Är det en slags nära-sex-området-moral som krånglar till detta för tillverkarna? Men för tusan SKRIV TYDLIGT, ärligt och enkelt. DÅ kan vi komma överens om att vi, varken jag eller ni, har problem med att en del faktiskt har just detta problem. Att det är okey.

Det är inte problemen som är problemet utan lösningen som avgör…

Folkrace sett med mina ögon

2009-08-18T11:32:00.002+02:00

Jag fick anledning att besöka Folkracebanan i Visby i helgen. Privat skulle jag nog inte välja ett sådant besöksmål men jobbet kan dra en på nästan vad som helst. Det är bara att gilla läget och att göra det bästa av situationen. Jag brukar studera evenemanget ur andra perspektiv. Studera människorna och fundera kring ”fenomenet”.

Först när jag kom dit till banan tänkte jag att ”suck… det här kommer att bli jobbigt” men efter en stund så upptäckte jag att det var hyfsat trivsamt att bara sitta still och låta något ske framför mig.

En sak tänkte jag och det var att Folkracebilarna väsnas inte lika mycket som Speedwaycyklarna. Visst, det brummade och yrde damm men själva motorljudet var mindre irriterande.

Jag kom att minnas barndomens lek i sandlådan. Det var ju så uppdelat att ”flickor leker med dockor och pojkar latjar med bilar”. Utom för mig. För mig fanns det en stor dragning till sandlådan när det latjades med bilar. Ja, grabbarna de fräste runt med sina små leksaksbilar och lät energiskt som om de hade fullt race. Jag däremot var ute efter en annan sak… att få konstruera. Bygga broar och tunnlar. Skapa fiffiga vägar och boställen/garage med en smart uttänkt utfart. Detta att ha en läggning för att konstruera har jag gemensamt med fler av mina systrar. I dagens verklighet så såg dessa folkracebilar ut som den bil jag använde som ”biljett” för att få tillgång till sandlådan när det var bil-tajm s.a.s. Det var en mycket tillskrynklad och rostig bil utan hjul. Den användes i stort sett inte utan fungerade bara som en slags legitimation för att komma in på området runt sandlådan.

På Folkrace satt massor av människor och jag kunde inte låta bli att tjyvlyssna. Det finns faktiskt levande personer som tycker det här är kul och viktigt. De kan alla förares namn och köregenskaper. De hade sina favoriter och det fanns hela familjer som samlats för att följa en eller flera tävlande. De var liksom imponerade över hur tillknycklade bilarna var och de hade långa diskussioner om vad som gått sönder på bilen som gjorde att den lät eller betedde sig märkligt. Och bilarna såg ut som om de var rullande underverk eftersom de förmodligen inte borde kunna rulla alls. Kanske var de dopade? Hur man nu dopar en bil…
Även om jag fattade noll av det interna snacket de förde så var det lite halvkul att höra engagemanget för det som pågick på banan.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller med medeltidens tornerspel. Samma tuffa utspel och samma behov av att omge sig med ”plåt” för att skydda sig. Skyddskläder och armering av fordon, oavsett om det är häst eller bil. Fast under medeltiden tävlade man ju bara med en hästkraft var och idag med… jag vet inte hur många en bil kan ha.
De unga bilburna riddarna fick sina hyllningar av släkt och vänner när de kom stapplande fram med hjälm och tävlingsdräkten på. Förmodligen satt det en och annan ung tjej och spanade på sin favorit.

Idag finns det dock en skillnad (tror jag). Även tjejer tillåts delta i bilracen och de skämdes inte för sig! Så visst har riddar och hjältekulturen förändrats genom seklen. Personligen charmas jag nog mer av en medeltida riddare till häst än en avgasångande racerförare men det var en kul upplevelse… tills regnet kom och hotade att skölja bort allt positivt så vi tog oss hem igen… på våra järnhästar!

Stockholmsveckan VS Medeltidsveckan

2009-08-03T12:30:00.003+02:00

Gotland är en turistö, det är inget snack om den saken. Frågan vi ställer oss är varje år vilken typ av turism vi vill ha och behöver för att det ska ge just någon ”näring” för oss som bor här året runt.

Att turista är en knapp hundraårig tradition som i början endast kom de välbeställda till del. Efter andra världskriget fick även arbetarklassen ta del av ledighetens möjligheter, att transportera sig bort hemifrån för att vila och få upplevelser. De första charterresorna, på 1960-talet, gjorde att utlandsresandet tog fart med stackars Mallorca som pilotprojekt.

Så finns naturligtvis Gotland, landet annorlunda. ”Som att resa utomlands”. Turismen på Gotland har verkligen ökat och utvecklats genom årtiondena. När jag flyttade till ön på 1970-talet var det Strandgatan i Visby innerstad som var ”plejset” därtill krogarna vid Stora Torget. Rödvin, öl och dunka-dunka. Sen öppnades olika danskhak och pubar nere vid hamnen. Idag har kultur- och naturturismen fått genomslagskraft. Men discofolket lever fortfarande sina heta liv i krogarnas dunkel.

I början av 1980-talet föddes så Medeltidsveckan som genast blev en succé eftersom de som ville kunde få delta på ett högst påtagligt sätt. Dessutom så kan man ha samma dräkt år efter år eller liksom kombinera med nya detaljer etc. Man kunde rota fram den gamla plyschgardinen/draperiet och sy sig en medeltids-modern dräkt. Det till skillnad mot ”modern-turism” där det är just ”nyaste trendigaste senaste och helst dyraste” som gäller.

Att vilja vistas i båda dessa världar är väl ingen motsägelse. Problemet på Gotland är att de konkurrerar om tiden. Eftersom båda evenemangen vill ske vissa veckor under sommaren. Protesterna mot medeltidsveckan är just att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen var i obalans. Protesterna mot Stockholmsveckan är att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen är i obalans.

Stockholmsveckan verkar vara beroende av Båstadsarrangemangen och därmed har behov av att ta vägen förbi just Visby (Hur nu man ska hitta en logik i detta). Ja, jag skriver Visby för jag har svårt att tro att några av de aktiva deltagarna tar sig utanför stan alls. Medeltidsveckan har breddat sig och det finns arrangemang runt om på ön även om merparten är i Visby.

Vad är så skillnaden i ”skränandet” och ”förstörelsen”? Och hur skiljer sig obalansen?

Under Stockholmsveckan består skränandet av de dräggiga snorungarna som fastnat i puberteten och som har behov av att visa upp sig på gatorna. Under medeltidsveckan består skränandet ”frälsta” medeltidsfolket/lajvfantasterna som har behov av att visa upp sig på gatorna

Förstörelsen under Stockholms-veckan består av att fulla/drogpåverkade Stockholms-folk tror de kan göra allt de önskar och att ”pappa betalar”-mentalitet inte tar hänsyn till vad som är deras och vad som är andras utrymme och saker. Att spruta champagne över sig själv och andra och tro man ”är nåt” just för detta t.ex eller ragla runt på stan skitiga, om än dock i allt för dyra kläder, och tro sig vara någon slags herreman. Förstörelsen under medeltidsveckan är väl alla de medeltidsfolk som tror de har ägorätt till all Visbys grönska och kan tälta och elda vart som helst för ”det gjorde man ju förr…”

Skillnaden i dessa två grupperna är väl bredden på folk. Stockholmsveckan består endast av förpubertala tonåringar oavsett ålder vars rollspel går ut på att ”leka rika”. Kallbadhuset blir deras ungdomsgård där de under en vecka leker att de ”äääntligen har typ FF (föräldrafritt) liksom”. Medeltidsveckan består av folk mellan noll och hundra år gamla vars rollspel går ut på att tolka/spela människor med skiftande ”klasstillhörighet” och som tycker att alla icke medeltidsvecksklädda är på fel plats och behöver höra det.

En tragisk liknelse dessa grupper/veckor finns.

Medeltidsveckan har som grundbult att hålla i minnet året 1361 då Valdemar Atterdag kom till ön för att brandskatta gutarna. Det slutade med en massaker utanför muren, medan borgarna innanför godmodigt stod och tittade på, som sedan gutarna fick ta hand om. Det var alltså gutarna som fick betala notan.

Under Stockholmsveckan sker en annan typ av brandskattning. Massakern är mer långsiktig och vapnet är alkohol och droger. Men det är gotlänningarna som får ta hand om dem som blir kvar, som inte kommer sig för att resa hem efter semestern utan blir sittandes på en parkbänk i Visby, detta har vi att beskåda sommar efter sommar. Det är alltså gutarna som får betala notan.

Att turista är kul och att det kommer folk till Gotland är kul. Men kanske man skulle låta huvet sitta kvar på halsen när man reser hemifrån och kanske följa Gotlandsbolagets visa ord som lyder ungefär: ”Du är en del av alla andras upplevelse. Låt det bli en trevlig sådan”

Jag turistar i min stad

2009-08-02T09:49:00.010+02:00

I mitt arbete får jag tillfälle att uppleva många saker. Nu har jag även fått åka med turisttåget. Jag har en slags allergi mot den sortens företeelser även om jag sett många lyckliga barn sitta på tåget när jag någon gång råkat passera förbi. Jag tycker personligen att det guide-bandet som går medan tågat tuffar fram och som hörs överallt är en slags ”nedskräpning” av vår stad.

Nåväl, å tjänstens vägnar så kan jag inte göra något personligt korståg mot detta utan snällt sätta mig i en vagn och invänta att tåget börjar rulla på. Och det gjorde det med klämtande klockor så jag verkligen rodnade av skam för att jag satt med. Jag försökte se min stad genom kameralinsen och en sak är säker. Visby är en turiststad på alla sätt. Inte bara detta att det är mycket folk som lunkar fram, stannar till, tittar, lunkar vidare, stannar, tittar osv utan också hur de är klädda. Det är antingen shorts eller piratbyxor, linnen eller t-shirts i stora mängder. Det äts glass och pizza samt dricks öl i mängder. Allt görs på alla uteserveringar så man både kan se och lukta detta hela dagarna. Jag är inte negativ till att folk har semester och njuter av att kunna sitta utomhus. Nej, det är bara en betraktelse.

Vagnen svängde ut på Kung Magnus väg, vilken jag anser borde göras om till gågata. Nu har jag skrivit om just detta i en tidigare blogg så jag ska inte pratat mer om det här. Det är lite ironiskt att turisttåget är utformat som just ett tåg, och att det är just detta som verkar vara dragningskraften för turistbarnen. Varför la man ner tågtrafiken på Gotland? Vilken fantastisk turistattraktion detta hade varit idag, miljövänlig sådan dessutom.

Vi passerade parken vid busstationen, eller vad den nu heter idag. Förr, på den gamla (goda?) tiden, så var den omgärdad med ett staket och kallades för Murgrönan. Där fanns då Visbys musikscen där man kunde se artister, av alla de slag, uppträda. Numera har vi ingen permanent scen värd namnet. Jag tycker personligen man borde skapa en stor scen, kanske där vid Oscars-stenen. Kalla den efter Hjördis Pettersson som i sin tid var Sveriges stora kommedienne!

Efter parken kommer vi till stora parkeringen utanför muren. Bilar i långa rader som de försökt rama in med något blomsterarrangemang. Jag tror att hur man än gör så ser det alltid skräpigt ut med bilar.

Rösten som talar på bandet tillhör Tina Marie Quiberg. Hon har gjort en hel del program i TV bland annat. Hennes typ av gotländska, långsamt och släpig och släpigt med de gotländska betoningarna (miauligt helt enkelt) har jag lite svårt för men… Jag får säga att hon lyckats lyfta upp detta med guidad information en aning. Det går inte att ge turister korvstoppad information på en sån här rutt. Personligen gillar jag fakta men här är det en blandad mix av människor som vill ha lite underhållning samt ”veta lite mer” om denna plats de besöker. Först reagerade jag på vissa ordval hon använde men sen slog det mig att, naturligtvis, hon pratar på ”nutidssvenska”. Med anda ord hon använder ordval som alla känner igen, även barnen som lyssnade så öronen såg ut som parabolantenner. Jag lyfter på hatten för Tina Marie Quiberg för detta!Vi passerade gamla fängelset som numera fungerar som vandrarhem. Det slog mig att jag en gång i början av 80-talet kom gåendes längs hamnen. Uppe i ett fönster i fängelsehuset, satt en kille. Han vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Först tänkte jag, ”jaja vad kul” och sen. ”Oj, detta måste vara det absoluta straffet. Att sitta i Visby fängelse som är beläget mitt i partycentrum i Visby och inte kunna delta.” Tina Marie Quiberg berättade att en av de sista som avrättades i Sverige levde sina sista dagar i en cell här i Visby fängelse. Det var urspännande, kunde jag läsa i alla turisternas kroppsspråk. Dessutom detta att man kan övernatta i samma cell (antagligen om man beställer i tid). Tragedier, våld och elände går att sälja som turistidé.

Nere i hamnen tycker jag att Visby visar sin rätta sida. Här trängs båtarna i hamnen och här står högskolans lokaler. Här sitter människorna i glassbarer och restauranger. Att sommaren är här kan man inte missta sig på. Dessutom hänger flera länders flaggor i stängerna för att vi ska se vart alla kommer från. Jag skulle vilja ha en informationstavla i hamnen som visade alla världens flaggor. Då kunde barn som gamla leta efter flaggan och se vilket land det symboliserar. Kanske ska man ha en dataskärm och digitalisera detta. Då kunde man också leta efter information om just det landet. Ja, ja jag vet nu går jag överstyr med mina tankar (igen) men som idé är det väl kul?!!

Kallbadhuset, ”Kallis” ger ett kalt och kallt intryck. Det är enligt mig ett misslyckat bygge. Man har missat något när man planerade det här området. Men, men som man säger… money talks…

Vid kruttornet såg vi det första tecknet på att medeltidsveckan startar. Det förbereds här och där. Jag gillar verkligen medeltidsveckan även om jag inte är så aktiv längre.

På tillbakavägen passerade vi Östergravar. Vid Dalmanstornet har man byggt en liten parkeringsficka för turistbussarna. Detta är ett av de typiska turiststoppen och det såg man på mängden människor som fanns där. Visby ringmur är speciell och ett fantastiskt byggnadsverk.

Efter vår tågtripp så gick vi och fikade. Sen gick vi till Domkyrkan. Vi skulle tända ljus för någon som vi tänkte på. Detta gjorde vi så. I kyrkan har de just nu ett fotomontage. Bilderna föreställer mobbingsituationer i skolmiljö. Bredvid har man text med bibelcitat. Tillsammans blev det mycket tänkvärt!
I Visby domkyrka finns ett litet bönerum. Ett vackert rum med enkel inredning. Ett litet fönster släpper in ljus. Här rår stillheten. Jag såg ljuset liksom rinna ner för kalkstenens trappstensformation och nå till det kors som står på ett bord. Jag tänkte att detta var väl ändå lite väl genomtänkt. Men sen funderade jag på om det var slumpen som gjorde att jag stod där när ljuset föll på just det sättet. Ja jag vet inte men jag blev berörd. Kanske jag fick en glimt av Guds ljus i praktiskt utförande? Det nådde mitt hjärta så… jag vill tro så

Förbaskade blogg-program

2009-07-30T09:11:00.004+02:00

Jag blev bloggare av en tillfällighet och fastnade för den här formen att skriva av mig. Det som irriterar mig är hur låst man blir av det blogg-program man använder. Programet begränsar HUR jag ska lägga in bilder och Hur jag kan skriva. Nu har den även fått för sig att jag inte ska kunna skriva i Word och sedan "klippa och klistra in" i blogg-programmet. Dessutom gör den så att jag inte kan få luft i texten vilket irriterar mig mycket.

Skulle jag byta program så måste jag bygga upp min "profil" igen och tappa en del trogna läsare. Endera dagen kommer jag att göra ett beslut. Jag får se hur det blir...

Sommar i Visby igen

2009-07-29T17:14:00.002+02:00

Varje år samma sak, på gott och ont. Värmen kommer och ledigheten. Svensken vill åka ”bort”, vilket kan bli Visby. Att resa till Gotland är som ”att resa utomlands” som någon reklam syftat på. Och därmed vet också ”svenskarna” hur de ska bete sig. Alla vet ju hur svenska turister brukar beskrivas utomlands. Det är annars bara att fråga danskarna. Fast här på ön kallar vi dem inte för ”svenskar” utan för ”turistar” eller som det lanserades på Närrevyn en gång på 70-talet: ”mavar” (måsar) eftersom de skränar och skitar ner. Fast det var mest en beskrivning på Stockholmare som numera kallas för 08-or.

För visst är det så att Visby omvandlas till en slags gigantisk ungdomsgård med ”no limits”. Det är hyfsat tröttsamt att se de dryga ungdomarna som tror de ”äääger….” fast egentligen kan vi som inte deltar i samma partyvåg se fyllan och drogruset skina igenom. Okey tänker man lite elakt, en framtida parkbänkssittare. Och öns krognäring vill UTÖKA för ”det är bra för Gotland”!!!???

De har klagat på medeltidsveckan i flera år. Det är en svans som förstör och skitar ner (läs: de kommer inte in på vanliga krogen med sina medeltidskläder och det medför att krognäringen inte tjänar pengar på dem) men den s.k. Stockholmsveckan den vurmar de för, och då frågar man sig: varför det? Jag känner mig inte särskilt gynnad av att min ö ska behöva förstärkning av polis och socialförvaltning för att ta hand om det mindre glamorösa delen av ”party”veckan. Fylla och droger är okey, bara du har rätt (märkes)kläder på dig!?

En annan företeelse som verkar öka är att försäljare slänger upp försäljningsstånd lite varstans, tex Östercentrum. Speciellt mobiltelefoner verkar vara en angelägen produkt att kränga i sommartider. Deras metoder känns lika uttjatat som en avdankad raggningsreplik klockan 01:49 på stadens uteställen. Här om dagen fick jag också höra om en funktionshindrad kvinna som kände sig mycket obehaglig till mods eftersom de tagit tag i henne och som hon upplevt det velat dra henne till försäljningsståndet. Inte ens på öppen gata gäller ”ett nej betyder nej”. Så just nu går jag och bara AVSKYR dessa förbaskade försäljare.

Dessutom undrar jag över försäljningsställen som inte kan ta betalt med betalkort. Varför vill de endast ha kontanter? Ta tex glassbaren nere vid hamnen. Där går försäljningen lika lysande som glass i solsken men ändå verkar de inte kunna kosta på sig kortläsare? Det luktar… tycker jag.

Så… nu ska jag sluta klaga och endast njuta av sommarens ljuvliga värme och möjligheter.

Låt oss kvinnor vara just… KVINNOR

2009-07-26T18:42:00.005+02:00

Åter igen har jag sett program på TV som belyser problemet med att kvinnor har svårt att finna kläder som passar dem och deras kroppar på rätt sätt.

Modeindustrin vill alltid… i alla fall i deras modereklam… att man ska ta fram sin personlighet och sitt sanna jag… men de skapar sedan kläder och ideal som motsäger detta.

Vilken kvinna vill se ut som en anorektisk pojke? Ja, så verkar idealet framstå idag. Finns det inga modiga kläddesigners som vågar skapa nya sundare trender? Om modeindustrin inte lyckas skapa kläder utifrån kvinnans kropp så har de ju misslyckats kapitalt!

Såg på TV att 45 % av Englands kvinnor har storlek 44 och uppåt samtidigt så verkar endast 1 % av klädutbudet av detta ha nått fram till modehuset/affärskedjorna. Jag kan tipsa er om att även överviktiga, kurviga, mogna, mulliga, småfeta och feta kvinnor har ett konto på banken!

Jag tror personligen att den dagen man ser kläder som bejakar KVINNAN och inte ett kvinnokroppsideal så kommer också många problem som vi ser idag kopplat till kroppsuppfattning etc att förändras.

När man pratar förtroligt med män, som klarar av att vara ärliga, så gillar de ju tjejer med former och kroppsdelar som är ”greppvänliga”. Jag tror inte att det är alla kvinnor som är för stora utan det är kläderna som skapats med fel inställning redan från designern. En inställning som verkar hålla sig genom hela processen ända ut till kunden.

Här i Visby har t.ex. H&M en klädaffär där deras XL-storlekar hängts undan i ett hörn av affären. Klädutbudet är mindre än 1% av affärens övriga sortiment. Dessutom kan man knappt se kläderna eftersom det är så trångt bland hyllorna och kläderna liksom hänger på nåder och verkar inte vara något man vill visa upp egentligen. Skäms H&M för att de måste sälja kläder till kurv-Rika kvinnor?

Jag brukar säga att jag alltid sparar pengar när jag ”shoppar” på H&M eftersom jag aldrig hittar något att köpa. Jag gynnar då hellre andra företag som finns på internet som insett vinsten av att skapa och sälja kläder till kvinnor.

Att ha en bra semester

2009-07-24T19:13:00.008+02:00

Jag tillhör de priviligerade som fått möjlighet att besöka det vackra grannlandet Norge under några dagar på min semester. När vi kom hem från den mastodonttrippen hade vi lite av ”jetlag” och det tog mig tre dagar att få kroppen i balans igen. Den var inställd på ”förflyttning och förändring” och behövde verkligen hamna på läge noll. Jag sov den mesta av tiden efter hemkomsten och bara liksom lät dagarna passera. Det hjälpte mig att komma i semester-läge på riktigt. Det läget då man liksom har noll koll på tid och rum.

Att ”sova länge” tycker jag är ett överskattat begrepp. Jag föredrar att ”sova så länge som kroppen önskar” är bättre. För somnar man med den inställningen så är chansen större att kroppen har vilat ut ordentligt oavsett hur dags man vaknar. Att kliva upp klockan åtta verkar ha passat min femtioåriga kropp utmärkt. Att lufsa upp och fixa frukost och kolla av det som rör sig på internet och så ställa frågan ”vad ska vi hitta på idag?”.

Kanske man sen gjort något eller så kanske inte och oavsett vad så känner man att detta var perfekt. Att ligga i soffan en solig och varm dag och glo på Time Team är också en lyx, liksom att packa fikaväskan och dra iväg mot någon strand eller annat man vill göra. Detta att man rår helt över sin tid är en lyx.

En annan sak som liksom orkar ta in mer är de olika sinnena. Idag t.ex. var vi på besök på museumgården Norrbys i Väte. Det är en gård som byggdes under 1930-talet av tre syskon som sedan bodde på gården hela sitt liv. Deras husgeråd och livsverk visas nu upp för intresserade. Man har skapat ett kulturreservat här. De har dessutom ett kafé och matställe där. Inte vilket som helst utan med ett utbud som liknar det man skulle kunnat hitta under just 1930-40-talet. Här finns inga moderna läskprodukter eller matprodukter. De har en stående meny med Kroppkakor eller Pyttpipanna och kaffebröd med gamla sorters kakor.

Att hälla upp kaffet i de gamla kopparna och sedan höra hur det skramlar så där ”det gjorde förr” är en alldeles särskild känsla. Personligen tycker jag att man borde K-märka kaffekpppsskramel. Det ljudet hör du fasen i mig inte på någon coffee-bar eller med en Latte-mugg. Dessa koppar och fat signalerar med hela sitt väsen att ”nu vankas det en välförtjänt paus” och ”nu ska vi hålla lite fest i vardagen”. Att sedan få sippa i sig kaffet och smaka de goda kakorna och bara känna hur ledig och tillfreds man kan vara är en lyx.

Man måste inte kosta på sig en resa till ”Långt bort” eller köpa någon jättepool för att semestern ska bli lyckad. Man ska bara helt enkelt ”hålla semester” och låta tid och rum flyta fram och låta kropp och själ får vila och påfyllnad. Det är i alla fall semester enligt mig.

En resa - många minnen. Dag 16

2009-07-23T09:22:00.006+02:00

Efter en riktigt god frukost så blev det dags igen, för sista gången, att packa ihop alla saker och checka ut. Bilen startades och sen var det fullt rull igen. De svenska vägarna är ju alldeles perfekt jämna, breda och perfekta bortsett från att det blir så trist med bilköer och tråkiga vägavsnitt. Nu kanske man inte ska klaga eftersom vi ju fått pröva på betydligt sämre vägar under vår semesterresa. Att skumpa runt på en väg full av hål på grund av tjäle är inte skojigt precis. Dessutom hade vi en viss hemlängtan och då är det bra att det går smidigt, bortsett från bilköerna då.

Vi stoppade till i Gnarp och fikade på Lias kafé. Den tjejen kunde verkligen göra pajer! Trist bara med allt trafikbuller från E4:an. Vi hade fått för oss att Gnarp var känd för något. Vi kunde inte komma på vad det skulle vara, verktyg? kläder?, mat? sport? Ja, det enda jag kunde associera till var "G(n)arp och hans värld" och det var förstås inte rätt men ändå... Vår resa fortsatte med frågan obesvarad.

Längs med vägen såg vi flera väg-försäljningsställen, speciellt med jordgubbar. Det är så irriterande när de inte kan/vill ange priset på sin skylt. Det gör i alla fall att jag inte ids stanna till om det sen skulle visa sig vara överpriser. Alltså bestämmer jag mig redan där för att inte köpa.

När vi kom ner på Upplansslätten märkte vi att den nya E4:an, som de höll på med 2007, var klar. Eftersom vi inte ville passera Uppsala utan köra in i stan så svängde vi av för att ta den numera gamla E4:an. Jag kan bara gratulera Uppsalaborna till nya vägsträckan. Det har varit ett helvetiskt bestyr att ta sig in i Uppsala med den infrastruktur som var tidigare.

Vi blev naturligtvis hungriga så där pang på och jag fick ett intensivt behov av att besöka en toalett. Så för att inte irra runt p gatorna och bli irriterade på varandra så tog vi "första bästa" ställe som var Burger King. Jag rusade till toan och naturligtvis skulle de ha fem kronor för att man skulle få använda den. Jag gick till kassan och fick , hysteriskt knipande, vänta på min tur i kön innan jag kunde växla pengar för att sen kunna gå på toa. Jag kände att detta var droppen. "nu blir det en grupp på Facebook" och en grupp blev det: "GRATIS TOALETTBESÖK på våra kaféer och restauranger" (gissa om det blev tillströmning direkt!)

Sen skulle vi besöka Spårbilstestbanan som ligger i Uppsala. Vi hitta platsen med den inhägnade banan. Tyvärr var grindarna låsta och ingen där att prata med. Jag såg en vagn på håll och jag fick verkligen hålla i mig för att inte börja fotografera om de nu skulle konfiskera kameran eller nåt.

Vi åkte ut ur Uppsala på en gammal väg och hittade Krusenberg herrgård. De hade ett kafé i en gammal stuga vid herrgårdens hamn så vi läppjade i oss en kopp gott kaffe.

Sen var det dags. Vi skulle passera Stockholm stad, vilket kan vara en mastodontpärs. Naturligtvis hamnade vi strax efter rusningstid. Och naturligtvis hade två vägbanor i en tunnel stängts av så att vi fick köra i krypfart genom staden. Ja, jösses, Stockholm har inte förändrats vad gäller framkomlighet. Det byggs fler vägbanor och fler vägsträckor. trots detta så är det samma köer som det alltid varit. Dessutom passerades huvudstan i ösregn modell skyfall med noll sikt för chauffören!

Nåja, jag vill dock få en sak sagt. Väg 73 som går från Stockholm till Nynäshamn, HALLELULJA! Tänk att det gick att få en lösning på denna eländiga vägsträcka. Redan vid utfarten, efter köerna alltså, så börjar vägen nu och sen är det bara raka spåret hea vägen till Nynäshamn. Den som bor längs med den gamla sträckan måste vara hellycklig idag.

Så kom vi fram till hamnterminalen i Nynäshamn,e n kär gammal bekant. Här har man suttit många gånger och väntat på att få gå ombord. Likaså den här kvällen. Ett positivt tillskott till området, en Baja-Maja. Men ett tips till de som ansvarar för området. Se till att hålla Baja-MAJA REN och TÖM den regelbundet!!! fans å äckligt säger jag bara... Detta är första intrycket alla turister har av sin semester på Gotland, inte bra, inte bra...

Så satt vi sen på överfarten, ja jag satt och Urban vankade fram och tillbaka, och softade tills det var dags att gå ner på bildäck. Några idioter satt och gapade i sin bil och hade redan påbörjat sin partyvecka på Gotland. behöver jag säga vilket kön de hade? Gissa... du har 50% att gissa rätt.

Så fick vi äntligen köra av. Jag kände direkt att det var något fel eller annorlunda. Jag kunde först inte komma på vad det var men så... märkte jag... att det var becksvart ute. Vi hade varit norrut så länge att vi vant oss vid ljuset. Det var helskumt att köra/åka i mörkret. Men ändå... vi var hemma. Borta bra men hemma BÄST...

En resa – många minnen. Dag 15.

2009-07-22T16:41:00.009+02:00

Efter en frukost tillsammans med våra värdar så påbörjade vi vår resa söderut. Vädret var inte precis något att hurra över, det var kallt och det regnade. Vi tuffade på i ganska snabb takt och stannade inte förrän i Bureå då vi var fikasugna. Platsen fick mig osökt att tänka på Bure-släkten. Det är dock ingen släkt till mig. Sen fortsatte vi och stannade in förbi Lövånger där Urban tillbringat några barndomssomrar med sin familj.

Lunchen åt vi i metropolen Hörnefors någon gång på eftermiddagen. Det var ett matställe som låg precis vid en bensinstation. De hade till och med duschar att hyra ut! Smart grej med tanke på många långväga resenärer. Sen såg vi Botniabanan som sakteligen växer sig allt längre norrut.

Vi passerade Docksta, där vi övernattade 2007 när vi bilade den här vägen senast. Det kom en ambulans i högfart med sirener och blinkande ljus. Vi körde åt sidan men noterade att flera andra bilister inte verka märka att det var en brådskande ambulans bakom dem. Har folk helt slutat använda backspeglar?

Så kom vi fram till Högakustenhotellet där vi skulle övernatta. Det hade vi bestämt redan 2007, att nästa gång vi skulle bila längs den här vägen så skulle vi övernatta vid just Högakustenhotellet. Vi hade övernattat i Docksta men ätit frukost på hotellet och då bestämde vi detta. Vi blev helt enkelt impade av hotellet. Det var stor skillnad mot Comfort hotel i Trondheim. Vid Högakusten kände man direkt att personalen var väl inarbetad och serviceminded. Vi fick ett bra rum med tanke på att Urban vill kunna gå ut och röka. Vårt rum låg på markplan med uteplats, dvs två våningar under receptionen och med direktvy över Högakustenbron! Det var verkligen ett hotell jag vill återkomma till.
Dessutom hade de en fåtölj för hotellgästerna som var en massagestol. Den bara måste jag prova. Urban satt och tittade på mig medan min rygg knådades ganska brutalt. Han skrattade elakt åt mitt minspel. Men det var inget mot vad jag gjorde när han testade. Ja, jösses vilket minspel! En sådan fåtölj borde man ha på varje arbetsplats. Jag tror mer på en sådan än de nåldynor/spikmattor de kränger överallt nu för tiden.

När vi gick i säng pratade vi om att morgondagen skulle bli den sista resdagen. Vi kände oss glada och tacksamma över vår lyckosamma semester. Inga större missöden och en fantastisk tur med vädret. Vi har träffat på så många trevliga människor och, inte minst, hade jag doppat /tån/foten i ishavet. Nu måste jag bara komma på en ny dröm men det gör jag gärna...

En resa - många minnen. Dag 14

2009-07-21T09:28:00.006+02:00

Det är så trist varje gång man måste lämna en plats man trivs på. Samtidigt skulle kanske mitt intryck av Gästgiveriet inte hålla allt för många övernattningar. Det kan ju bli rätt enahanda att vara på samma ställe. Efter dessa dagars resande blev man ju lite bortskämd med att få nya intryck regelbundet.

Efter vi ätit frukost och checkat ut for vi till Museum Vuollerim 6000. Vi fick en egen liten guidad information och se en film. Det är en intressant tanke att dessa männiksor levde just där för alla dessa tusen år sedan och fick sin vardag att fungera. Jag hade nog inte tänkt så noga på stenåldersmänniskor innan jag läste boken ”Grottbjörnens folk” någon gång på 80-90-talet. Boken hade nog ingen chans att nominera författaren till Nobelpriset i litteratur men jag det gav ett uppvaknande för mig kring mina/våra förfäder.

Jag vurmade tidigt för vikingatiden men kände hur siktet blev grumligt av alla nationalistiska idioter som blandade ihop verklighet och fiktion. Jag har än idag svårt för att se vikingatiden som en historisk period utan att samtidigt tänka på nazi-drägg. Jag tycker synd om våra gamla ÄKTA vikingar som ska behöva jämföras med neanderthalarättlingar, vilka nazidrägg ibland verkar vara. Jag tror att de vikingarna som levde under perioden före medeltiden skulle pissa på nynazisterna och deras obildade beteende!

Sen blev det mer och mer medeltid för mig, förmodligen tack vara medeltidsveckan på Gotland. Samtidigt tycker jag att perioden då Gotland gick över från danskt till svenskt styre är intressant. Men hur man än tänker så var stenåldersmänniskorna där före.

Nåväl, jag var nöjd med den diskussion som kom till där på museet, även om jag diskuterar helt från en oinsatts vinkel.

Sen gick vi från den ena kulturen till den andra, för precis bredvid museét finns bygdegården där de har ett kafé. Och kaféer det gillar jag. Ganska smart att samordna två verksamheter. Säkerligen är det så att flera museumsbesökare sedan gör ett besök på kaféet.

Sen for vi vidare på de norrländska vägarna. Vi stannade till vid Bodens kyrkogård eftersom Urban ville finna sina farföräldrars och fars grav, vilket vi gjorde.

Sen blev det mot Luleå. Urban hade ju velat träffa flera av sina gamla goda vänner men ju närmare stan vi kom ju mer gick det upp för honom om hur lite tid det fanns. Vis kulle övernatta hos en gammal barndomskamrat i hans stuga. Den låg vid Kvarnträsk, strax utanför Luleå. Det blev ett besök på en restaurang och efter det åkte Urban och jag ut till hans mors gamla sommarställe och till hennes minneslund. Vi körde en runda i Luleå och Urban pekade och pratade. Det är nog en märklig känsla att besöka sin gamla hemstad så här.

Sen kom vi tillbaka till stugan och barndomsvännen. Efter en stunds prat så gick jag och la mig och vad jag vet så sov jag nog innan huvudet hamnade på kudden.

En resa - många minnen. Dag 13.

2009-07-20T10:13:00.009+02:00

Så var det dags att färdas mot Sverige. På något vis kändes det skönt att få komma tillbaka till det vanliga välkända och trygga. Frukosten var verkligen god, med rökt vildlax och annat smask.

Efter frukost passade Urban på att checka av bilen. Bland annat var det en lampa som gått sönder och behövdes bytas. Efter vi checkat ut och packat in grejerna i bilen så var det brrruuuummm iväg igen. Det var ett ganska gråmulet väder.

Vid den norsk-svenska gränsen såg vi massor av norska stugor. Detta eftersom det är totalförbud mot skoterkörning i Norge, varför norrmännen bor helt nära och sen tar med sina skotrar över gränsen till Sverige för att få köra lite racing.

Det var många vackra sjöar och jokkar längs med vägen och den första absolut svenska känsla jag fick var vid synen av vandrarhemmet vid Riksgränsen. Det var två store röda hus med vita knutar. Vägen var i väldigt dåligt skick och vi lyckades få ett stenskott på framrutan.

Jag hade stora förväntningar på Lapporten men när vi kom fram var fjällen helt inhöljda i moln så det fanns liksom inget att fotografera. Vi stannade till vid Abisko järnvägsstation som var rejält överdimensionerad med tanke på invånarantalet. Sen passade vi på att shoppa godis för första gången på 14 dagar, var sin liten påse som vi sen smaskade i oss.

En svensk företeelse såg vi genast, källsortering i affären och att man måste betala fem kronor för att få gå på toaletten. Källsortering är bra men varför i helvete ska man behöva betala fem kronor för att gå på toaletten? Varför klarar inte affärer, restauranger eller kaféer att beräkna dessa omkostnader som följer med en toalett? Vad är problemet? Eller är det så att det genererar så pass mycket svarta pengar att man tycker det är en lönande affär?

Så fortsatte färden mot Kiruna där vi stannade för att leta efter bankomat. Naturligtvis var just den stängd så vi kunde inte checka av kontot nu heller. Det är en märklig tanke att tänka att hela den staden ska flyttas helt och hållet! Samtidigt hoppas jag, nu när det är som det är, att man passar på att tänka genialiskt vad gäller infrastruktur osv. De skulle även kunna passa på att använda Spårbilar som en del av transportservicen.

Sen fortsatte vi och hamnade i Lappeasuando, där vi fikade och åt en smörgås. Urbans vän, Ejnar Knudsen, som äger stället var inte på plats så han fick vidarebefordra en hälsning till honom. Det var en gemytlig stuga som jag kan tänka mig har hög mysfaktor en kall vinterdag.

Efter ytterligare ett antal mil hamnade vi i Gällivare där vi vandrade runt en hel del och fann slutligen en bankomat så att jag kunde få ett kontobesked. Läget var under kontroll. Så nu kunde vi rulla vidare. När vi kom till Porjus drog det i kaffetarmen så vi stannade till vid Laponiaporten. Det var en slags hemvändarvecka som pågick så det var mycket folk inne på caféet. Porjus firar 100 år i år och samhället byggdes, en gång i tiden, upp kring Sveriges första kraftstation. Caféet hade internet-tillgång. Perfekt!

Sen for vi vidare mot Jokkmok. Här hade jag inte varit sedan 1982, då jag besökte Jokkmoks Marknad. Det var intressant att försöka minnas hur jag såg det hela då och hur det såg ut under sommaren 2009. Ja, det var förstås omöjligt så jag gav snart upp. Vi besökte Áttje samemuséet, som bland annat är en samlad plats för samiskt hantverk. Något jag saknade i Norge var samlade platser för lokalt hantverk. Man svänger inte av för att köra en sväng på 2-3 mil och då KANSKE hitta något intressant. Nej, då väljer man bort. Speciellt när allt är dyrare i Norge.

När vi var klara/nöjda med Jokkmok så fortsatte vi till Vuollerim Gästgiveri. Det var ett gammalt ställe som renoverats ganska nyligen. Det hade en ungdomlig touch och kändes mycket hemtrevligt. Detta trots att duschen var i korridoren och man skulle dela den med de andra gästerna. Men det gjorde inget. Ja, det var känslan av studentkorridor eller något liknande, det andades 60-tal på ett positivt sätt. När vi kom upp till rummet så visade det sig att de glömt städa det. Jag trodde först att vi kommit in i ett bokat rum och kände mig lite obekväm men personalen var snabbt där och städade ur.

När vi var där pågick Kulturkraft Vuollerim som var en fest i bygden under en hel vecka. Stämningen var så genomsyrad av värme och glädje och jag trivdes mycket bra på Gästgiveriet. Vi fick också veta att hotellet/Gästgiveriet hade ägts av Vattenfall som skulle sälja. Byborna blev oroliga för att det skulle köpas av någon som skulle sunka ner stället och dra ner turismen i bygden. Så man gick samman och köpte det och driver nu det hela med delvis idéella insatser. Och det gjorde/gör de med bravur anser jag. På kvällen åt vi en mycket god middag på Gästgiveriet och sen gick vi upp på rummet för att softa och slutligen sova. Ännu en lång dag var till ända.

En resa – många minnen. Dag 12

2009-07-19T10:05:00.008+02:00

Så kom vi till den första dagen av alla de hemresedagar vi nu hade framför oss. Vi satt vid vår frukost i den mysiga stugan och pratade val-minnen. Sen blev det att packa ihop alla grejer (igen) och slutligen städa ur stugan. Det var lite vemodigt att tänka på att vi nu hade avklarat alla huvudgrejer på vår enorma resa. Resten skulle ske på ”hemvägen”. Samtidigt märkte jag att Urban var lite uppspelt över att få återse sina gamla vänner i Luleå snart. Jag tänkte däremot att han är lite för mycket av en tidsoptimist när det gäller att få tiden att räcka till åt allt och alla.

Precis när vi skulle sätta oss i bilen ropade Urban: ”Jamen, du skulle ju doppa foten i ishavet!”. Ja, jösses jag höll på att glömma det efter alla strapatser i båten. Jag var lite tveksam en kort sekund men så gick vi ner. Jag fick tänka en och två gånger innan jag doppade ner foten. Det var IIIiiiiiiissssssskallt! Urban som skulle ta bilden var fumlig med kameran och jag FRÖS när jag fick vänta på att han skulle få till en bild. Men nu har jag bildbevis på detta.

Vår resa gick mot Narvik och här kom vi osökt in på prat om andra världskriget. Det var mycket tyskar där under kriget och de betedde sig mycket illa mot norrmännen. Det är i Ofoten-fjorden som det ligger sänkta tyska krigsskepp, synligt för alla. Säga vad man vill om norrmännen men de var verkligen hjältar under deras lands ockupation!

När vi närmade oss Narvik beslöt vi oss för att strunta i boendet i ett vandrarhem inne i Narvik. Vi kände starkt för bekvämlighet. Vi stannade till vid Viking Hotel i Bjerkvik och slösade oss till en underbart skön säng och kommande megafrukost.

Urban la sig för att sova en stund och jag softade med TV-tittande. Urban påtalade att jag blivit så galen i att glo på TV. Kanske var det ett uttryck för ”hemlängtan”. Sen for vi in till Narvik för att besöka banken men den var stängd när vi väl kom dit.

Vi var ganska trötta och griniga så vi beslöt oss för att åka tillbaka till hotellet och äta kvällsmat. Att sitta still i en bil i flera timmar tar verkligen på krafterna. Vi åt Kveite och det smakade nyyyydelig. Sen gick vi upp på rummet och bara slappade. Det var inte svårt att sen dra täcket över huvudet och snarka in i en oändlig sömn till morgondagen.

En resa – många minnen. Dag 11

2009-07-18T10:13:00.012+02:00

Efter diverse morgonsysslor så blev klockan 10:00 och det var dags att åka in till Andenes. Av någon anledning fick vi hafs-leta efter mössor eftersom ingen av oss packat ner det i väskan. Det hade stått i rekommendationerna från Valsafarinsbolaget att varma kläder, regnkläder, vantar och mössor var viktigt att ha med. Vid 11:00 checkade vi in vid Valsafaricentret. Vi fick information om Valsafarins uppgift och sedan en guidning på deras museum. De trodde att avresa skulle bli klockan 15:00. Allt hänger på vädret, det är liksom inget man chansar med.

En information vi fick var att om, OM, någon olycka skulle ske så skulle alla få flytvästar men vi fick under inga omständigheter hoppa i vattnet. Man skulle endast hoppa i livbåtarna. Jag kan mycket väl förstå varför med tanke på det iskalla vattnet men det var inte just en betryggande information att få precis före man ska bege sig ut med en ganska liten fiskebåt på ett skumpande ishav.

Vi gick och åt lunch på restaurang Riggen som ligger precis vid Valsafaricentret.

Vid 14-tiden hade vi redan kommit till den plats i hamnen där båten skulle avgå. Den var ännu ute med en annan grupp valsafari-turister. Det var folk av olika nationaliteter, däribland ett franskt sällskap som hade en dam som, ja jag vet inte hur jag riktigt ska beskriva henne, men hon verkade vara fullständigt på fel plats. Hon lät mycket, och mycket högt och detta endast på franska. Hon var en tvärhand hög och hade ett par tunna sommarbyxor på sig. Urban beskrev hennes kroppsspråk som en ”studsande badboll”, en blommig sådan. Det är förunderligt att det i gruppresor alltid utkristaliserar sig någon/några som utmärker sig på ett irriterande sätt (nu har jag väl inte skrivit för mycket).

Vädret var underbart skönt, dock måste man betänka att det var endast 9 grader i luften. När båten kom in till hamnen igen och de andra båtturisterna klev av försökte vi utröna på deras miner hur det hade varit. Det var en ganska neutral och något behärskad grupp som klev av så vi kunde inte riktigt säga vad detta berodde på.

Alla fick ställa sig på nedersta däck medan båten lämnade hamn. Båten la sig på sida när den svängde och hade sig. Nåja, jag njöt av utfarten. Urban höll en mindre föreläsning för mig om hur man ska göra på havet så man inte blir sjösjuk. Jag lät honom prata jag tänkte på mitt eget knep. Jag har alltid haft problem med att bli åksjuk i bil men på den här resan vi hittills haft hade jag inte haft några problem alls.

Vi såg Kelp-skogen som låg på ytan. Vi kunde inte utröna om de växte där eller om det var sådant som flutit upp till ytan. Snart var vi ute på öppna havet och då sa Urban. - Jag känner mig lite konstig. Ja det gjorde jag också. Magen hade det ganska skvalpigt av gungandet men jag stirrad envist ut på horisonten så snart det blev oroligt inombords. Den här resan hade kostat alldeles för mycket pengar för att jag skulle uppleva den i en spyhink!

Nåväl, Urban kunde inte klara sig länge. Han fick först en, sen två, sen tre, sen många fler spypåsar. Han låg på en träbänk med ett tjog filtar över sig. Min sjöhjälte var slagen och låg som en klubbad säl. Guiderna var mycket hjälpsamma. Jag noterade att de andra resenärerna tittade och gav varandra blickar. Kanske skrattade de i smyg eller så gruvade de sig för om de själva skulle drabbas. Ja, jag vet inte för jag hade full ork med att titta ut över havet och horisonten.

Sååå, ropade någon… ”VAL”… Den befann sig på andra sidan däck så jag sprang dit med kameran. Skepparen hade koll på valen och ropade ”DIVING” när den böjde sig på något visst sätt. Så dök den och vi kunde se stjärtfenan. Jag bara säger det WOW!. Jag berättade för Urban som inte orkat kliva upp. Jag tyckte verkligen synd om honom. Det hade börjat gunga ännu värre och blåsten hade tagit i. Så ropade någon ”VAL” igen och då var den på vår sida om däck. Först såg man hur det kom som vatten stänkt rätt upp när den blåste. Jag sa till urban som satte sig upp. Bänken han satt på var precis vid relingen så han behövde inte resa sig upp, tack och lov. Så ropade någon ”DIVING” och så såg vi den dyka. Jag fotade igen. Det visade sig vara en identifierad val som de kallade för Quasimodo. Han var 17 meter lång!

Sen var det som att alla började slappna av och därmed var de mer öppna för att känna hur havet skummade och båten gungade och hur allt liksom gick upp och ner, upp och ner, upp och ner…. Jag såg den ena efter den andra stupa på sin post. En doft av maginnehåll låg över däck. Jag fick verkligen på ett mycket intensivt sätt titta ut över horisonten, inte tänka på lukt eller se på folks hulkande gester.

På hemfärden, som hade påbörjats, serverades det soppa och då plötlsigt förstod jag vad det var som luktade, grönsakssoppa. Ett tips kära läsare: Servera inte grönsakssoppa på stormigt hav! Fy faaaan vad den luktade!!! Och där satt folk och åt men det var just det jag inte skulle titta på . Så jag stod hela hemfärden stirrande ut över horisonten. Jag fick ishavets salta vatten över mig för det gungade rejält. Vi hade varit 10 nautiska mil (ca 17 km) ute till havs och det tog tid att komma tillbaka till hamn, speciellt om det liksom gick en ”omväg” på alla vågor som båten rullade på.

Det var en skön känsla att vara på landbacken igen. Vi fick veta att det blåst 11 s/m och att de egentligen inte borde ha gått ut alls. Nice tänkte jag, money talks. De skulle ställa in nästa båttur. Urban såg ut som att han blivit körd genom en torktumlare och det var han som skulle köra hem till stugan. Tur att vi bodde så pass nära. Vi for införbi affären och handlade lite och sen susade vi hem till varma goa stugan. Urban stupade i säng direkt men jag försökte ”landa” efter min upplevelse. Såg på norsk TV en stund men, nä, jag gick också och la mig. Jag vaknade vid 00:15 ca av att Urban var uppe och fixade något att äta. Han var ute och fotade midnattssolen . Jag iddes inte se den, jag somnade om.

En resa - många minnen. Dag 10

2009-07-17T09:51:00.011+02:00

Den här dagen vaknade vi till något som beskrivits för mig flera gånger. Regn och kyla. Ett riktigt pissväder helt enkelt. Det var i och för sig både bra som dåligt. Bra att vi inte hade något speciell aktivitet inbokad som skulle bli förstörd av vädret. Dåligt för att nu skulle sikten under resan bli helkass. Ja, ja, det är bara att gilla läget. Så det blev vanliga morgonprocedurer. Jag bara säger det. Jag kommer inte att glömma den pinfärska gravlaxen vid Finnholms brygge på länge. Sen packade vi in alla grejer i bilen and off we go!

Det är tur att man har en respartner som man kan snacka ”samma språk” med så vi hade väl ett och annat samtalsämne att underhålla oss med i vår rullande konservburk. Lofoten består av flera öar. Henningsvær, som i sig självt är en ö, ligger vid Austvågsøya. Vi bilade till Fiskebøl för att därifrån ta en kort färjetur till Melbu som ligger på Hadseløya. Egentligen hade vi kunnat ta den nya bilvägen med bro men Urban menade att det fanns chans att se tumlare vid överfarten. Ja, ja, det såg vi inte mycket av men vi kunde sitta och sippa på en kopp kaffe i alla fall.

Sen bilade vi vidare med korta pauser för chaufförens behov av nikotinintag. Vi kom till Stokmarknes där det finns en bro över till Langøya. Vi körde åt fel håll och hamnade på en skumpig skitväg som gick längs ön västra sida. Men som Urban brukar säga, ”vilken tur att vi har en bil som går att vända”. Jag tycker så här efteråt att det var intressant att se Lofoten ur detta regnperspektiv. Detta är verkligheten för alla bofasta där uppe.

När vi kom fram till Sortland så pausade vi genom att gå och fika. Först gick vi in i en galleria. Vi kollade priser och gjorde jämförelser med Sverige. Ta plockgodis (vet inte varför just detta fastnat i minnet) I Sverige kostar det generellt runt 6:90 Skr. Vi såg att det här kostade 17:90 Nkr. En mjölk som i Sverige skulle ha kostat ca 8:00 Skr kostade 17:00 Nkr. En starköl, 33 cl, på deras bolag kostade 36 Nkr. Spriten kostade ungefär dubbelt så mycket som mot svenska priser. Det kostar att turista i Norge!

En annan grej vi såg var elrullstolar som var inbyggda. De såg ut som en liten mini-mini-bil med ett säte. Jag antar detta beror på väderleken inte är att leka med. Jag tycker att det var helcoolt!

Vi fikade på ett kafé och det var där jag såg i en tidning att Michael Jackson var död. Då insåg jag hur avstängda från information vi varit ett par dagar. Inte för att just Michael Jackson död berörde mig nämnvärt, det var väl ganska väntat att hans liv skulle bli kort, men han var dock en världskändis.

Efter en väg som Urban beskriver som ”prärieväg” så kunde jag åter igen inte låta bli att fundera på vad dessa människor möjligen gör för att stå ut med väder och enslighet. Eftersom allt verkar så utspritt så undrar man ju var de har tillfällen att träffas och få pratat med någon. Men något jag sett är frikyrkor av olika slag. Kanske man är mer aktiv i dessa församlingar?

Hur som helst så kom vi fram till Bleik till slut. Vi hade bokat tidigt på våren och hade ingen aning om vad som väntade. Tack vare min tidiga bokning så hade jag ett lägre pris än om jag bokat det under högsäsongen. Bleik ligger ca 1 km sydväst om Andenes. Vi hade hyrt en liten stuga med gräs på taket. Det var en mycket charmig liten stuga med en utmärkt standard. Dessutom hade de golvvärme! Vilken måste vara perfekt häruppe i kalla nord. Vi hade hyrt av Midnattsol Camping men vår stuga låg mer inne vid ägarens privata hus. Vi bäddade sängarna och sen slängde oss ganska snabbt i bingen och sov en god stund.

Sen tog vi en biltur för att inspektera området. Vi åkte även in till Andenes och handlade. Andenes har ca 2500 invånare så det var en ganska stor stad jämförelsevis med vad vi hittills sett. Dessutom hade de TVÅ modebutiker. Jag var inne i båda och kollade och de hade många snygga kläder som verkligen var ”up to date”. Nåja, vad skulle jag annars tänka som är fullspäckad av fördomar.

Vi kom tillbaka till stugan och fixade mat. Det var mysigt med eget kök och att kunna röra sig fritt och ledigt i boendet.
Efter maten tog vi en biltur längs en mycket skranglig väg. Det var hyresvärden som tipsade om detta. Vi såg tre havsörnar och utterspår. Utanför Bleik finns Bleikøya. Det är ett naturreservat där det häckar tusentals med Lunnefåglar. Tyvärr fick vi endast se dessa fåglar på avstånd, som små svarta prickar på havet.

Så tog ännu en dag slut och vi var helt slut så det var ingen stor affär att gå i säng,speciellt som det nu regnade ute. Vi såg över till campingen på andra sidan vägen och det såg inte kul ut. Ett ungt par försökte resa sitt tält i detta regn. Stackars dem och lycko oss!

En resa - många minnen. Dag 9.

2009-07-16T10:54:00.013+02:00

Vi vaknade som vanligt, enligt en inre klocka, tidigt. Vi tassade upp och fixade med sånt man gör på morgonen dusch etc. Inte helt enkelt med en rysligt knarrande dörr. Plötsligt inser man hur många gånger man faktiskt använder en dörr. Jag kan föreställa mig hur några av de andra gästerna på Sjöhuset vaknade av ljudet till vår knarrande dörr. Hur som helst så var vi på väg till Finnholmens brygge där vi skulle äta frukost. Det var inte helt gratis njutning precis men vi tyckte att vi var värda just detta. Dessutom hade vi ju ”sparat” pengar genom att boka rum redan tidigt i vår.

När vi första dagen kom till Sjöhuset sa de att frukosten kostade 50 Nkr. När vi var vid Finnholmens brygge kvällen före och åt mat så sa de att det kostade 70 Nkr. Vi frågade då igen på Sjöhuset och då sa de att de sagt 70 Nkr. Hur som helst så vi bestämde oss för att äta där ändå. Det skulle kosta oss 280 Nkr sammantaget för fyra frukost. Nåväl, hungriga gick vi iväg till matstället. Gissa om vi blev snopna när de då sa att det kostade 100 Nkr per person! Så efter lite diskussion så gav servitrisen med sig och vi fick betala 70 Nkr. Hur som helst så var frukosten mycket god. Färskgravad lax till frukost är ju inte precis vardagsmat i mitt hushåll i alla fall.

Att sitta på Finnholmens brygga med full utsikt över hamnen var en skön känsla. Vädret var tipp topp. Vår dag var bestämd att gå till Å i Lofoten. Det vill säga Lofotens sydligaste spets. Där E10:an slutar. Värdinnorna på Sjöhuset berättade att vi hade en osannolik tur med vädret. Det har vi nu hört ett antal gånger så jag antar att det inte kan vara alldeles för kul på sommaren på Lofoten alltid.

Solen sken och bilen rullade. Vad mer kan man begära. Vilken underbar känsla vi hade på vår färd. Vi var på upptäcksresa. Hela tiden kommenterade vi allt vi såg. En sak som störde mig var att det ibland stod en skylt med ”Museum” och sen inget mer. Inget om hur långt bort detta museum skulle befinna sig och eller inte vilken typ av museum man då skulle komma till. Inte tänkte jag åka kanske tre-fyra il på en skumpig väg för att sen komma fram till ett ”snäckmuseum” eller någon ”makraméutställnig” eller vad som det nu skulle kunna ha varit. Norrmän: Bättre skyltning tack! Nä, vi skippade såna eventuella upplevelser och rullade vidare i stället.

Det märktes att den här delen av Lofoten har många besökare. Trafiken var ganska tät ibland. En hel del husbilar och turistbussar. Kan någon förklara fenomenet med att turistbussar oftast innehåller ett gäng 60-plusare?

När vi kom till Flakstad, som jag sett på internet om och absolut ville se så kan jag förstå namnet. Hela området var mycket flackt och här hände inte mycket tänkte vi. Men tji fick vi. För det första hade de en fin liten kyrka som de ville ha ENTRÈ(!) avgift för att man skulle få gå in och titta. Jomän, har de något sevärt så nog satt det någon stackare där och väntade på turisterna. Men såååå angelägna var vi inte. Jag stör mig på att man tar betalt för att gå in i kyrkor. Det stör hela min bild av vad kyrkan ska vara . ”En öppen plats för alla” och inget jävla nöjesfält/turistfälla. Jag kan förstå att de tog betalt vid Nidarosdomen eftersom de behövde få in pengar till renovering men inte en landsbygdskyrka. Har norska kyrkan sålt sin själ till mammon?

Men det som överraskade mest med Flakstad var det lilla samhälle som vuxit fram där. Döm om min förvåning när vi upptäckte ett internetcafé som drevs av en äldre dam. En Laptop i en liten skrubb var vad hon hade att erbjuda vilket var långt mer än av de flesta av våra övernattningsställen haft. Kaffet smakade avloppsvatten men det var skönt att kunna gå in på bankkontot och checka av reskassan. Därtill… håll i er nu… fanns det en GALLERIA där. Jajamänsan, hade de inte byggt en stor anläggning och i den rymdes vid vårt besök fyra företag/affärer. En blomsteraffär mitt ute i ingenmansland. Det har vi sett på fler mindre platser, just blomsteraffärer. Det fanns plats för fler att etablera sig. Det är större än den ”galleria” som finns i Hemse här på Gotland. Och då har Hemse ca 3000 invånare i själva samhället plus ett antal socknar runt om kring. Hemse ”galleria” är en mataffär och systembolaget.

Det är just sådana företeelser jag bara älskar och måste besöka och undersöka. Nåväl vi for vidare söderut. Små samhällen med hus som ser ut som att de klättrar på klipporna. Fågelvägen har folk kanske 100 meter till varandra men med det vägnät som naturen tillåter så kanske de har ½ km eller 2 km. Ska du resa till Lofoten se till att skaffa boende på en sån ort. Jag tror det kan vara en häftig upplevelse. Vi noterade att det var flera skyltar med ”rum ledigt” så jag tror man kan resa på vinst och förlust. Kanske också att boendepriset då kan bli lägre än för oss. Vi valde säkra kort. Bokade i februari-april på kända platser.

Vi kom till en sandstrand som var så fantastiskt vacker. Inget skräp eller glas eller andra spår efter sommarturister. Med en sandkvalitet som kan få Sant Tropéz att bli avundsjuka. Men ingen badar frivilligt där av förklarliga skäl. Ett dopp och du dör av kylan. Men av någon anledning hade Norska turistrådet förordat en stor parkering med toalettanläggning just där. Perfekt och precis vad jag behövde. Där stod två turistbussar så det var kö en bra stund. Åter igen möttes jag av en slags motsägelse i detta vackra landskap. Hur FAN kan man sätta in toalettstol i ROSTFRITT STÅL på en så kall plats???? Det kan ju knappast vara risk för vandalism just där? Jag fick verkligen övertyga mig om att jag behövde lätta på trycket en intensiv stund innan jag gjorde slag i saken. Hur fasen tänkte arkitekten egentligen? Annars stötte vi ofta på att de använde träsitsar just för att det brukar vara så kallt.

Vägen fortsatte slingrande och med många skräckblandade förtjusningar. Smala kurviga vägar med branta stup eller smala tunnlar. Skippa Gröna Lund res till Lofoten! Hur som helst kom vi slutligen fram till Å i Lofoten och…. ja just det… och… E10:an tog slut på en vändplats och parkering. Det kändes lite snopet, precis som jag föreställer mig turisterna som reser till Gotland och ”bara måste ut och se Hoburgsgubben”. Okey det är en viss skillnad i utsikten. Höga berg och Atlantens vågor är verkligen inte fy skam. Vi åt en medhavd matsäck och gick runt bland klipporna. Det var en sån plats där man skulle vilja stanna någon natt och absolut få komma tillbaka. Den här upplevelsen var värt varenda liter bensin som resan har kostat.

Sen reste vi norrut igen och valde en annan vägsträcka så vi kunde få ut så mycket som möjligt av Lofoten. Vi stannade till vid Vikingamuséet Lofotr men vi iddes inte gå in (ja, ja, jag vet men vi var trötta) utan vi tog bara ett fikahäng där. Vår dagstripp hade varit 30 mil lång men det kändes som att vi rest minst 45-50 mil

Väl tillbaka på Sjöhuset så vilade vi en stund. Sen gick vi runt i Henningsvær och hamnade sedan på det stället vi fikat på kvällen före. Där åt jag dagens fisksoppa och Urban blev övertalad av ägaren att pröva på Bacalao. Vi var mycket nöjda med detta. Tänk att äta en mat som man vet är pinfärsk. Vi fick höra att en butik i Henningsvær som stöper och säljer ljus precis hade varit på studieresa till Gotland.

Efter min dag på Lofoten så ser jag hur folk lever sina liv med fisket som största näringen men jag ser att det finns fler möjligheter och Flakstad med sin galleria har förmodligen goda förutsättningar för att kunna serva hela Lofoten med sina produkter/tjänster. Ja, jag kan verkligen inte glömma att de hade en galleria i Flakstad.

Precis innan vi skulle sova började jag tänka på ”hemresan”. En släng av hemlängtan var väl att ta i, men det var som att ”Hårddisken” började bli full på intryck. Allt är alldeles för fantastiskt. Man får ont i käken av att utbrista WOW så många gånger. Tro mig! Och ändå såg jag fram emot fortsättningen av resan. Andenes och valsafarin hade vi ju ännu kvar.

En resa - många minnen. Dag 8.

2009-07-15T10:05:00.017+02:00

Så blev det tidig frukost eftersom det var resdag igen. Därefter morgonbestyr och sen packa in alla grejer i vårt kringresande nöjesfält. Ja, jösses vilket organiserat kaos en långtripp kan skapa. Och vilket gemyt på något viss. Alla som har ett skrivbord fullt med papper och grejer och kan hitta i detta vet nog vad jag menar. Vi hade sagt farväl till värdparet kvällen före eftersom de skulle arbeta och fixa med annat. Vi plockade fram kartan och påbörjade färden mot Skutvik.

Därifrån går färjan till Lofoten. Numera finns det en bro över men dels skulle det bli längre bilåkande och dels skulle vi missa den här vilsamma transporten. Därtill, icke minst, fanns risken/chansen/möjligheten att få se späckhuggare som simmar bredvid färjan. Den här dagen var dessutom en underbar solig och stilla dag så överfarten skulle kännas som en lyxtransport. Vi hade inte bokat någon plats så vi fick åka tidigt för att hamna bland de första i bilkön. När vi efter vår resas mått mätt kom fram ganska snabbt. Det var endast en 15 mils resa.

Vi såg färjan lämna hamn precis när vi körde fram mot hamnen. Kanon, då kunde vi ta ett fika och utforska området så länge. Eh, ja, ja, vi kunde sitta nere på hamnen och titta på de hus som var samlade där. Det fanns ett kafé precis vid färjeläget så vi tog oss ett litet häng där. Sen fick jag för mig att jag skulle pröva lyckan. Är man storfiskare så är man. Urban satt och "beundrade" min fisketeknik som jag inövat sedan Hellnessund. Det var ju där jag nästan fick den där 5,9 kilostorsken så något bra var det med min teknik. Jag vill kalla mitt kast för ”kort men snärtigt”. Ja, jag vill påstå att jag skapat ett trendbrott bland de gamla mossiga tekniker som härskat hittills. Jag är en trendsetter! Om jag fick någon fisk? Tja, vad är det för fel på mamma scans köttbullar nu då?

Så kom färjan. En liten plåtburk men som räckte till för alla som väntade i bilkön i alla fall. Eftersom havet var så stilla och solen sken så kunde vi sitta ute på däck hela överfarten. Det var en så underbart lyxig känsla. Jag fick flera gånger säg att ”jag är HÄR och jag är det NU”. Vi hade kikare med oss ombord så vi kikade efter späckhuggarn och tumlarna men varken de eller tvättmaskinerna syntes till. Jag fotade de magnifika bergsfomationerna som fanns runt om oss. Både på Hammaröy som vi lämnade och på Lofoten. Färjan gick till Svolvær på Lofoten men under resan så stannar färjan till på en liten ö som heter Skrova. Vad jag förstod var det en slags semesterö för invånarna i Svolvær. Det kändes lite som öarna i Västkustens skärgård. Vi såg även en fiskebåt som lastade av valkött. På båten fanns det en harpun. Kändes knepigt det där. Jag provsmakade kött från en vikval hemma hos vårt värdpar på Steigen. Jag tyckte det först var kymigt men sen tänkte jag att ”den är ju död redan” osv. Köttet kändes som nötkött fast betydligt mörare.

Då fick jag beskrivet för mig att norrmännen har en kvot på hur mycket val de får fånga och de uppfyller inte den kvoten alls. De jämför det med hur vi jagar älg i Sverige. I Sverige skjuts ca 400.000 varje år och vi beskattar (man skjuter) älgbeståndet många många gånger hårdare än vad norrmännen beskattar valar. Svenskar skjuter ca 30 % av älgbeståndet och det är ofta för nöjets skull och norrmännen skjuter för födan. Det var uppgifter jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till.
När vi kom till Svolvær så letade vi oss ut ur metropolen genast. Vi skulle passera Lofotenakvariet innan vi åkte mot Henningsvær. Det var vägarbeten längs med vägen så det tog längre tid men det låg ganska nära så det var överkomligt.

Lofotenakvariet var en stor besvikelse. Jag anser att om man beslutar att hålla djur fångna för att visa upp mot betalning så har man baske mig skyldighet att se till att djuren har en god levnadsmiljö i fångenskap. Det anser jag att de inte hade. Om man betänker de stora ytor fiskarna har att röra sig på ner i havet jämfört med de ”badkar” de nu får simma runt, runt, runt i så är det störande. Likadant för sälarna. Fan så monotont det måste vara att simma runt i den lilla bassäng de hade som ”hem”. Om du ska resa till Lofoten så skippa Lofotenakvariet!

Vi bilade vidare några mil till Henningsvær. Det tog en stund innan vi hittade vårt logi. Samma firma hade fler hus som deras logga stod på så vi vimsade runt en del men sen kom vi rätt. Vårt logi kallades Sjöhus och var jämförbart med vandrarhem. Det kostade 500 Nkr per natt. De som bokade under högsäsong fick betala 250 Nkr mer per natt. Det var på övre våningen av en byggnad som vi tror hade någon slags fiskeindustri på undervåningen. Möjligen hanterade de torkad fisk för vidare transport där. Det var ganska rejält lyhört plus att just vår dörr knarrade fruktansvärt när vi öppnade och stängde den. Toalett och dusch samt kök var gemensamt med alla andra men hela anläggningen var fräsch. Vi bestämde direkt att vi skulle lyxa till oss och äta frukost på ett matställe, Finnholms brygge, helt nära Sjöhuset.

Det kom två mammor med två yngre grabbar (runt 11 och 14 år gamla) och vi tänkte ”hjälp” och precis som vi trodde så var mammorna på partysemester och grabbarna fick dela rum. Jissa om de hade hur kul som helst utan vuxnas övervakning. De bodde dessutom vägg i vägg med oss.

Efter en kort vila så gick vi till Finnholms brygge, där vi åt en gudagod fiskgryta. Gjord på vad man under dagen fångat precis ute vid bryggan. Där arbetade flera svenska tjejer. En av dem hade tom sökt jobb på Gotland men inte fått något så hon hamnade i Henningsvær i stället. Sen softade vi lite för att låta maten sjunka. Men så gick vi ut i samhället som ligger U-format runt hamnen. Vi hamnade på ett ställe där de spelade bra musik. Vi tog en cappuchino. Vad vädret anbelanger så var vi tydligen mycket lyckosamma eftersom alla vi pratade med sa just att vädret var så ovanligt bra. Det brukar regna en hel del på Lofoten men än hade vi inte märkt av det och jag var inte den som klagade över det.

Henningsvær har gammal historia och under fiskeruschens dagar fanns det 1200-1500 fasta invånare mot idag ca 500. Förutom fisket är idag turismen stor här. Man har rustat upp flera av husen längs kajen men man har även satsat lite för hårt och flera lägenheter stod tomma. Ingen vill köpa. Ett helt nybyggt hus stod tomt med vad som verkade endast två lägenheter sålda.

Jag har förstått att Lofoten är norrmännens motsvarighet till Gotland. Och något vi kom fram till under vistelsen var att Henningsvær kan jämföras med Båstad.

En resa – många minnen. Dag 7

2009-07-14T08:21:00.013+02:00

Inför den här dagen hade vi tänkt åka ut med båt men vi vaknade till en dimma som låg som en matta utanför fönstret. Dessutom småregnade det och i Norge så småregnar det ofta och den här dagen var inget undantag. En båttur var inte att tänka på. Dels för att det var mycket kallare och dels för dimman som skulle ta bort all sikt. Dessutom skulle jag nog börja gnälla direkt över allt småregnande. Så vi gjorde en ny plan. Vi bestämde oss för att åka till en ö som ligger nära Steigen, Engeløya. Vi skumpade fram på småvägarna och åter igen började uttrycken ”wow” och ”jösses” att bli aktuella. Det är makalöst så många vackra blickfång det finns i Norge.

Norge har en kultur med många träkyrkor. Dels är de gamla stavkyrkorna, som främst förekom i södra delen av landet. Ibland stöter man på stenkyrkor. De flesta från 1800-talet men på Engeløya finns en medeltida stenkyrka, som märkligt nog heter Steigens kirke. Dörren var låst så vi kunde bara se på den på utsidan.

Sen kom vi fram till ett av alla de många krigsminnen från andra världskriget. Batteri Dietl, som var en befästning med, då, världens största kanoner. Tyskarnas närvaro i Norge märks överallt.
Något jag förundras över är att det saknas tysk text vid minnesplatserna. Jag anser att ALLA ska kunna läsa vad som hände på platsen och vi träffade på massor av tyska turister på vår resa.

Vid en annan plats som var ett koncentrationsläger (!) för ryska krigsfångar kunde vi läsa om hemska levnadsförhållanden och tortyr på norska och på ryska. Varför fanns ingen text på tyska? Är det några som behöver läsa texten så är det väl dom?

En av våra många fikastunder blev vid brofästet på Engeløya och åter igen förundras jag över norrmännens förmåga att bygga broar, och tunnlar. Broarna är många gånger så smala att man kan få väja för mötande trafik högst uppe på brokrönet.

Väl tillbaka insåg vi att affären var stängd. Man tappar koll på dagarna när man är på resande fot.

Sen åkte vi hem till stugan och tog en middagslur. Därefter ville vi ut och fiska igen. Vi åkte runt ett par varv och hamnade till slut i Hellnessund igen. Vi hade ingen fiskelycka den dagen heller. Så det blev att rota runt i kylbagen och trolla fram kvällsmat. Och det funkade det också.

Sen umgicks vi med värdparet en stund och de gav tips på besöksmål på Lofoten, dit vi ska imorgon. Det var lite vemodigt att så snart åka från Brennvik och Alf Martin och Eva men vår sammantagna resa skulle bli lång och vi var tvungna att ha ett fast resschema för att hinna med att besöka alla ställen. Samtidigt var jag förväntansfull inför morgondagens äventyr.

En resa – många minnen. Dag 6

2009-07-13T09:47:00.007+02:00

Att få sova med vetskapen om att man kan sova precis hur länge som helst är en underbar känsla, även om man sedan vaknar tidigt. Men då har både kropp och själ fått behövlig vila. Den här dagen hade vi tänkt åka ut med båt och se Steigen från havet. Men värdparet hade planerat en vandringstur så vi bestämde att skjuta upp det till morgondagen. Vi fick hitta på annat. Helt okey eftersom det gjorde att vi kunde softa runt lite på förmiddagen och efter det åkte vi till ”tätorten” Hellnessund.

Jag skulle för första gången få pröva på att fiska. Jag har ärvt ett kastspö och var väldigt exalterad inför denna aktivitet. Dessutom hade jag hört alla historier om att ”i Norge behöver man bara doppa ner linan så får man napp”. Vi stod vid båtbryggan och solen sken. En härlig dag så jag var mycket positiv till att få fiska. Jag hade på ett mörtblänk på linan och provade att kasta och att meta. Min kastteknik var väl inte så värst perfekt men jag hade riktigt roligt. Jag fick nästan ett jättenapp.

Jag såg hur en nästan 4 kilos torsk simmade upp med öppet gap och slukade kroken. Sen började den simma nedåt. Jag fick dra så gott jag kunde men den simmade under bryggan som var av cement så linan brast. Det var snopet. Men en Kempetorsk var det! Efter det fick jag en Gråsej som fastnat i sidan på kroppen. Det var ganska obehagligt att ha en levande varelse som man krokat fast i en fiskekrok. Jag tyckte synd om den.

Urban däremot tyckte genast att vi skulle använda Sejen som bete. Så den fick följa med ner i vattnet, fastkrokad, och locka till sig andra fiskar. Tyvärr (eller tack och lov) så nappade inga fiskar på detta. Jag bestämde mig för att släppa den. Hur som helst så kände jag att det här med fiske är en kul gej.

Efter några timmar så åkte vi hem till stugan och sov. Sen fick vi äta hemköpt ”fiskekaka” och gotländsk färskpotatis.

Senare på kvällen umgicks vi med värdparet. Jag smakade en mycket god rabarberpaj. Här i Steigen är säsongen ca en månad senare än oss på Gotland. Värdparet som hade gått tur berättade att det tagit ca sju timmar så jag var glad att jag inte hade följt med, även om det skett i mycket lugn takt. Men gå på norsk ”tur” vill jag verkligen göra en dag. Jag kan tänka mig att utsikten uppe från fjällen är vidunderlig.

En resa – många minnen. Dag 5

2009-07-12T10:36:00.011+02:00

Vi vaknade som vanligt tidigt och redan 7:30 satt vi vid frukostbordet. Urban var extra ivrig idag eftersom han visste att han senare skulle få träffa sina kära vänner. Frukosten var mycket god och stämningen var stillsam och nyvaket för alla som var uppe. Med de långa avstånden i Norge så kan jag tänka mig att många får gå upp tidigt för att komma fram till sina mål till kvällen. När vi fått i oss en rejäl frukost och packat in allt i bilen igen så for vi iväg. Vi passade på att köpa något kaffebröd, i ett bageri där i Mo i Rana, att ha vid någon av våra pauser längs med vägen.

Sen for vi norrut. Jag ville se på några grottor som skulle vara beläget strax norr om Mo i Rana. Något norrmännen missat är behovet av TYDLIG skyltning med kilometersanvisning på VARJE skylt. Jag tror att många turister väljer bort att svänga av till besöksmål för att man inte ser/vet hur lång avstickare det blir. Jag får maila norska turistrådet om detta!

Vi svängde av ändå och när vi kom till Setergrotten så var det stängt, det skulle dröja flera timmar innan det skulle bli någon visning så vi gick in i skogen själva. Urban skojade om Björnar och andra rovdjur för att skrämma upp mig. Vi såg höll dock på att trampa i spillning efter räv, om det nu är så skrämmande. Vi gick inte in i grottan eftersom vi inte visste hur den såg ut. Det kan ju finnas farliga passager etc. Det var bara att åka vidare. På vägen passerade vi Saltfjellet. Hade vi haft tid hade vi åkt till andra sidan av fjället och sett på Svartisen, men nu skulle vi resa så långt att vi struntade i det.

Det syntes och kändes att vi var över trädgränsen. Det var helt kalt och med en fantastisk utsikt. En märklig känsla speciellt med SNÖN som låg på flera håll. Vi stannade vid en parkeringsplats och jag kunde inte låta bli att bege mig upp mot snön. Det var verkligen annorlunda att vara sommarklädd samtidigt som fötterna blev både blöta och kalla av snön. Ovanför snön var det som om några stenar var ställda i en speciell ordning. Jag tänkte genast att det kunde vara något samiskt. Jag klättrade dit upp. Kanske var det något rituellt men troligast är att det var en vandringsled som var markerad.

Efter den lekstunden åkte vi vidare någon kilometer till Polarcirkelcentret. En enorm turistanläggning som var byggt uppe på fjället. Och här var det turister i stora mängder. Vi gick in och kollade av souvenirbeståndet men köpte inget. Souvenirer är inte riktigt min grej.

Jag såg däremot en smart soptunna, om nu smart är rätt beskrivning. Den var enorm och slukade säkerligen stor mängder skräp. Jag pratade med ägaren av anläggningen som sa att den dessutom tömdes 2 gånger i veckan. Det ni Gotlands Renhållning! Stora soptunnor såg vi på många rastplatser under vår resa och där fanns inget skräp kastat bredvid!

Resan fortsatte sedan ömsom uppför och ömsom nerför samtidgt som vägen var smal och KURVIG. At åka en smal kurvig väg brant nedför inne i en tunnel är en mycket speciell känsla kan jag lova. Vädret ändrade karaktär. Luften blev svalare ju närmare havet vi kom och vi märkte att det fanns mygg.

Vi hade bestämt oss för att åka förbi Saltstraumen, som är världens starkaste malström. Den ligger helt nära Bodø och vi svängde av från E6:an strax före Rognan och åkte över ett annorlunda landskap. Det var uppför och nedför precis som förut men landskapet kändes lite annorlunda. Här gick lamm fritt över hela området. Dessutom hade de getter i ett stort hus vars mjölk blir till en ost som kallas för Misværost.

Efter många kringelkrånglande svängar kom vi fram till bron som går över Saltstaumen. Urban fick åter igen samla sina yrselanlag och hålla dem under kontroll. Det var ju han som skulle köra över bron. Broar finns det got tom i Norge och höga är de och SMALA: Några av dem är så smala att de har en liten mötesplats högst uppe på kullen så man kan släppa förbi mötande trafik. Saltsraumen strömmar rejält trots att den gör det i plant läge. Det var verkligen märkligt att se och jag försökte fånga strömmarna med kameran.

Efter oändligt många timmar kom vi till ett kafé, där Urban alltid brukat stanna vid på sina många resor till Norge, och vi stannade där för en välbehövlig paus. Den låg vid en älv som heter Kobbelv. I forsen som man såg från kaféet hade de placerat ett troll. Tanken är väl att man ska börja fantisera om troll osv men jag undra varför det i Norge är så närvarande detta med Troll. Överallt fanns de, på husväggarna, på bilarna i trädgårdarna osv.

Sen fortsatte resan den sista biten. Urban var som ett litet barn ”på väg till mormor”. Hans avståndsbedömning har påverkats av hans tid på Gotland. Han sa att det var bara ett kort stycke men kunde vara flera kilometer. Norrlänningars och gotlänningars bedömning om avstånd skiljer sig nog en smula tror jag.

Men så var vi framme och vi möttes av varma hälsningar. Kära återseenden är alltid varma. Vi blev inlogerade i en gul timrad stuga vid foten av fjällen, Kråktind och Stortind, och med utsikt över Atlanten. Det var en så skön känsla att veta att vi nu nått fram till ett viktigt delmål på resan och att vi inte skulle fortsätta nästa dag. Nu kunde vi vila några dagar och bege oss på upptäcksfärd. Vi umgicks med värdfamiljen och deras vänner en stund och sen gick vi till vår stuga. Det var så stilla och fridfullt. Vi satt på altanen och fikade i tysthet och bara tog in detta fantastiskt vackra. Jag skickade ett mms till några även om jag förstår att det inte går att återge i bild vad man ser och upplever.

En resa – många minnen. Dag 4

2009-07-11T10:11:00.013+02:00

Vi vaknade rejält utvilade och hungriga. Det blev en snabb process med dusch och frukost och sen checkade vi ut. Urban var rastlös och ville iväg. Vi tog en runda upp till Kristianstens fästning innan vi for ut mot E6:an.

Det är en fantastisk utsikt där uppifrån. Färden norrut kantades av vägtullar och tunnlar i oändlighet. Är det något Norrmän kan så är det tunnlar. En av tunnlarna var 8,6 km lång!

Efter god stund evigt körande så kom vi till Stiklestad. Det var platsen där Olof den helige dog. Det beskrivs som Norges nationella kulturcentrum. Jag skulle vilja kalla detta för en typisk turistfälla. Här finns ett hotell, ett museum och en kyrka. Man tror att kyrkan är byggd direkt på den plats där slagfältet var. Man håller på att bygga upp någon slags vikingaby, förmodligen för att ha aktiviteter för turister. Hur som helst kändes det extra speciellt att besöka platserna som är kopplade till Olof den helige eftersom han också, enligt sägnen, besökte och kristnade Gotland.

Sen fortsatte färden norrut. Vi såg den ena utsikten vackrare än det andra eller lika vackert eller hur man nu uttrycker det obeskrivbara.

Jag har fotat flera gånger men kan ändå inte återge den enorma känsla man hela tiden hade när man gled fram i det ofantligt vackra landskapet. Längs med vägen såg vi flera som stod och fiskade. Sjöar och vattendrag är privata i Norge och det kostar pengar att få fiska, mycket pengar på en del ställen. Vi såg hela tiden folk som fiskade och det såg så gemytligt ut att man bara ville stanna och delta (ja, jag vet, jag är märkligt!).

Så kom vi äntligen fram till Mo i Rana där vi skulle övernatta. Vi hade ringt precis när vi kom till Nordlands fylke och påtalat att vi är på väg. Värdinnan trodde att vi nog inte skulle hinna fram till klockan 23:00 då Gästhemmet stängde för incheckning. Så vi hade färdats med en aning stresskänsla i magen men det visade sig att vi hann med hyfsat god marginal. Vi kom fram 21:15.

Mo Hotell & Gjestegård var ett synnerligen prydlig och ordningsamt boende. Värdinnan var en mycket vänlig dam men jag är helt övertygad om att hon hade järnkoll på precis allt. Hon skulle nog hitta minsta lilla tandpetare i totalmörker. De flesta gästerna var 60 plus och stämningen var mycket stillsam och lugn. Vi var dödströtta så efter fix och grejande så störtade vi i säng. Det var mycket varmt så jag trodde att det skulle bli svårt att sova. Men som jag minns det så minns jag inget, jag sov som en stock.

En semester – många minnen. Dag 3

2009-07-10T08:27:00.011+02:00

Det finns en viss känsla i att äta hotellfrukost och i Trondheim är det ingen skillnad på det. Fast jag tycker att alla hotell är ganska likriktade och ”internationella” med utbudet. De borde ha fler lokala produkter så man känner att man kommit till en ny plats. Nåväl, vi glufsade i oss så gott vi kunde. Till och med ett halvt glas sur juice fick jag i mig. Ja, vi svenskar beter oss allt underligt på våra utlandsresor. Lokalerna på hotellet var i min smak alldeles för opersonligt, både kalt och kallt. Det fanns liksom ingen atmosfär, bara en massa hip design.

Efter frukost begav vi oss ut på stan. Vi hade ju viktiga ärenden att göra den här dagen. Vi gick över en bro och hamnade i en gammal stadsdel som kallas Bakklandet, massor av träkåkar och slingrande gränder. Sen kom vi till en ny bro och gick över den. Här var det stora mängder av turister som alla, liksom vi beundrade och fotade utsikten över älven.
Trondheims centrum består av många vackra gamla hus. Längs älvenmynningen så står hus som ser ut som gamla handelshus. Det slog mig att de har samma typ av utseende som våra gotländska medeltidshus i sten. De stod ju också på rad längs gatan med ena gaveln utåt. Jag kan bara inte förstå att ett land som Norge bygger så mycket i trä. Jag tycker de verkar ha ont om växtlighet och mer av berg och sten. Något vi såg mycket av i Trondheim var El-bilar. Det verkar pågå en stor test i staden. Bilarna såg ut ungefär som våra EU-bilar och verkar hur smidiga som helst när man behöver en parkering.
Så kom vi fram till Nidarosdomen. En gigantisk byggnad och en mäktig upplevelse. Här var det stora mängder med turister och då var klockan bara lite över 9:00 på morgonen. Vi gick runt och beundrade byggnaden en stund och sen gick vi för att betala inträdet, vilket de tog för att få in pengar till renovering av kyrkan.

Så kom stunden vi kommit dit för. Vi gick fram till trappan till altaret och där satte vi oss. Vi hade lite allvarligt gullprat och sen förlovade vi oss. Runt om oss satt turister som vi får räkna som våra vittnen. Efteråt har vi hört att det verkar vanligt med förlovningar i Nidarosdomen, så "unikt" var det tilltaget alltså. Nåja, jag känner då ingen personligen som gjort det. Urban fick någon personal att fota oss så vi stod en stund vid kyrkan och tramsade lite. Okey, jag är inte den romantiska sorten men jag får medge att det hade en mycket speciell feeling att skapa så mycket symbolik kring cermonin. Efter förlovningen så gick jag upp i kyrktornet. Urban fick svindel bara av att tänka på det så han stannade på landbacken.

Efter det gick vi på museet och tittade även på kronjuvelerna. Enligt en medeltida regel så ska alltid kronjuvelerna förvaras vid Nidarosdomen och alla regenter ska hålla sin kröningscermoni i just Nidarosdomen. När man tittar på dessa kungliga saker, kronor och kröningsstolar och någon mantel så förstår man att dessa egentligen inte är så svåra att tillverka idag. Tack vara sin ålder och alla historiska ögonblick som de är förknippade med så får de ett enorm värde. Och då pratar jag inte bara kungarnas historia utan också hur det för mig går igång, ”ja just ja då hörde Norge till Danmark” och ”då hörde Norge till Sverige”, ”det var då unionskriget bröt ut” osv. Norge har upplevt många slitningar mellan makthungriga kungar.

Sen vandrade vi ut på stan. Vi vandrade mot hamnen där vi fikade på ett gammalt anrikt kafé. Efter fikat begav vi oss till gågatorna och folksamlingarna. Jag gick in på ett köpcentrum mitt i stan men det liknade alla andra köpcentra man besökt i sina dagar så det var inget kul. Varken Urban eller jag drabbades av någon shop-iver. Det är kul att titta på folk och tjyvlyssna på folk som pratar. Man försöker fånga upp någon slags atmosfär helt enkelt.

Efter stadens shoppingkvarter begav vi oss till hotellet och vilade en stund. Sen gick vi till ett fik i Bakklandet som heter Kaktus. Där åt vi en god pastarätt. Vi noterade att det inte verkade vara någon fylla på stan trots att det var en hel del människor som satt på uteserveringarna.
Eftersom jag hade ganska ont i fötterna, det såg ut som början till blåsor, av allt vandrande så begav vi oss sen till hotellet. Jag la mig på sängen och glodde på norsk TV och Urban gick ut på stan själv. Han berättade sen att han hamnat mitt i en folkfest på ett torg. Det var chilensk musik och ett coverband som han tyckte spelade fantastiskt bra. Så var denna norska dag slut och vi snarkade oss fridfullt till nästa morgon.

En resa – Många minnen. Dag 2

2009-07-09T10:13:00.007+02:00

Efter frukost och morgonbestyr var det dags att bege sig nordost igen. Vi ”Stal” med oss två ägg från vandrarhemmet att äta på kvällen. Tur man har kylbag med. FÖRLÅT för min stöld men vi åt så lite frukost (lögn igen) att vi tänkte att vi kunde låta två ägg vänta till kvällen, liksom. (usch så jag skäms när jag skriver detta). Under resans gång har vi konstant hållit spaj på bensinpriserna. Det gäller att köra så ekonomiskt som möjligt eftersom det är 400 mil som ska avklaras.

Vi tog en runda in till Mora centrum. Har aldrig varit där förut och jag ville absolut se vasaloppsmålet, så pass sportintresserad är jag. Eller så är det historiens vingslag jag ville känna av, eller nåt. Vi växlade in till lite norska pengar. Urban var, som vanligt, kaffesugen så han hade ett häng på Hermans konditori där. Jag köpte med några äppelsnittar att festa på senare under dagen.

Sen märktes det att landskapet sakteligen förändrades. Det var en oändlig väg med skog på båda sidorna och sen något enstaka hus och därefter, skog. Dessutom var det vägarbeten ett par mil som påverkar framfarten. Men det var väl okey ändå. Efter en god tids körande kom vi så fram till Älvdalen. Det är ett samhälle som såg ut att vara i storlek med Hemse här på Gotland (ca 3000 invånare?). I detta mecka har dansbandet Lasse Kristers sin hemort. Det var även här som världsberömda Hagström började sin instrumenttillverkning. Vi stannade för glass, kissa och byta kylklampar. Det är kul att göra studiebesök i vanliga affärer, höra folk prata och se vad som står på anslagstavlorna.

Sen kom vi fram till Idre som ligger vid Idrefjällets fot. Här har tydligen Pernilla Wiberg någon turistanläggning. Vi åt lunch på Restaurang Lodjuret. Det blev vanlig husmanskost, falukorv och potatismos. Ja, jösses det var en falukorv det. De var dubbelt så stor som dem vi brukar se i affärerna och den smakade helt annorlunda. Vem vet, kanske de rent av har kött i sin produkt?

En liten by stannade vi sedan vid, Storbo. Med några enstaka hus. Här funderade jag mycket på hur man klarar detta, för mig, stora avstånd till affärer och andra människor. Kanske telefon, mobiler och internet fått avstånden att krympa? I fjärran såg vi fjäll som förmodligen var norska (de sa inget så det var inte helt enkelt att veta exakt).

Man kör i en slags insluten evighet, mil efter mil. Man småpratar och pausar. Man sitter tyst och grunnar. Att färdas långt är även en inre resa. Vi såg endast en vilsekommen ren och kanske en eller två mygg. Men så kom vi äntligen till norska gränsen. Genast väcktes nyfikenheten. Nya vägskyltar, andra typer av hus. Vägen var i mycket dåligt skick så vi skumpade fram i flera mil. Men till slut kom vi fram till ett av besöksmålen på resan: Røros! Tyvärr var klockan 17:00 så vi hade inte allt för mycket tid på oss att stanna. Vi skulle ju vidare till Trondheim. Men vilken fantastiskt pittoresk stad. Jag har hört att vissa av Pippi Långstrump-filmernas vinterscener har spelats in här. En gammal medeltida gruvstad där massor av trähus ännu är bevarade. Hit vill jag resa igen, och stanna en hel dag!
Nåväl, vi hade inte riktigt tid för vi skulle ju till staden Trondheim som sagt. Så det var bara att tuffa vidare. När man har en slutstation så kan alla dessa mil kännas oändliga. Vi hade ju ingen koll på kartan och avstånden eftersom vi aldrig varit här. En mil i Norge är inte riktigt som en mil i Sverige. De är mer kurviga, smala och långsamma. Jag vet inte hur det går till. Men det kändes som att man körde i flera timmar och så hade man bara kört 3-4 mil. Och deras E6 var som en landsväg på södra Gotland. Nej det var orättvist jämfört. Gotländska vägar är bättre!

Men landskapet!!! Herre min gud så obeskrivligt vackert! Dessutom har de gott om rastplatser och de är ofta placerade så man kan se ut över landskapet. Nåväl, ca 3 mil från Trondheim började vägarna bete sig likt våra svenska. Breda, flerfiliga och med en stadspuls.

Det var mycket enkelt att ta sig in till centrum och hitta hotellet. Även om enkelriktade gator inte syns på kartan så man får snurra runt en del, till Urbans irritation. Det är ju bara han som kör och han var nog ganska mör vid det här laget. Klockan var ca 21 och vi hade varit på resande fot i ca 12 timmar.

Vårt hotell var ett år gammalt och såg väldigt hightech ut. Tyvärr verkade portiern måttligt intresserad av oss. Han visade på sånt ointresse att bara det var irriterande. Dessutom fick vi så diffusa anvisningar på parkering att vi lyckades få parkeringsböter bara en timme efter vi parkerat! Rumsnyckeln, dvs ett plastkort, funkade inte heller. Det hade inte blivit aktiverat. Så medan Urban försökte finna en parkering så stod jag och väntade med alla väskor utanför rummet. Jag ville inte gå ifrån och kanske bli av med någon väska och jag ville IN OCH LÄGGA MIG PÅ SÄNGEN. Nåväl, allt löste sig så småningom men det var ingen bra början. Vi hade smörgås, läsk och stulna ägg i kylbagen som vi åt. Sen var det SNARK för hela slanten.

En resa – många minnen. Dag 1

2009-07-08T19:50:00.006+02:00

Dagarna före resan var jag lite ”anti” vid tanken på att bege mig iväg på en så lång tripp. Jag är nog lite för ”hemkär” för detta egentligen. Samtidigt visste jag att jag garanterat skulle få minnen som skulle ränta sig väl i sinnet hela livet framöver.

Jag vaknade vid 04:30 och klockan 5:00 steg jag upp och förberedde resan. Vi hade packat in det mesta i bilen i går kväll och idag var det endast ”smågrejer” samt färdkost som skulle packas ner. Traditionsenligt blev det Chiabatta till frukost och kokt ägg samt en termos kaffe. Av princip dricker jag inte det kloakvatten som serveras på färjan.

Ombord på färjan var det knökfullt. Vi reser alltid i ekonomiklass eftersom det är där, enligt min åsikt, det händer mest. Det gör att överresan går snabbare.

När man kommer till Nynäshamn så vill man förbi Stockholmsområdet ganska snabbt. Det är inget kul med den trafiken. Vi tuffade på tills vi kom till Häckelberga där vi tog en lunchpaus. Vår vattenkokare värmde vatten till det frystorkade kaffet vi har med. Och jag hade gjort mackor redan på morgonen. Kanongott att äta egen matsäck. Vädret är varmt och det blir ganska svettigt i bilen emellanåt.

Sen fortsatte resan. Eftersom jag varit ute på internet ett aaaantal gånger inför denna resa så hade jag förslag på att vi skulle ta en instickare till Falun så jag kunde ta några bilder. Men när vi kom närmare staden så hopade sig molnen och i Falun började ett riktigt skyfall. Vi fick stanna vid en parkering och vänta på att det skulle gå över. Det åskade och blixtrade mycket. När regnet avtog hörde vi brandkåren som stannade bara en bit från vår bil. Något hade hänt. Vi tog inte reda på vad utan ville bara bort från stan nu.

Vid Bjurnäs hade vi en paus. Där såg vi flera tecken på en bävers närvaro. Det var avgnagda trän och en hydda vid strandkanten. Kul att se.

Själva landskapet var ganska enahanda, skog, skog och åter skog. Sen kom vi fram till Siljan och *poff* så öppnade sig ett fantastiskt vackert landskap. Det var första gången på denna resa som vi fick en wow-känsla.

Så kom vi fram till första övernattningen. Det var i Mora och Kristinebergs Hotell och vandrarhem. Vandrarhemmet var ganska rejält trött och slitet men det var okey med tanke på att det bara var fråga om en övernattning. Jag antar att vandrarhemmet används flitigt under skidsäsongen. Vi hittade en pizzeria och delade på en sen var det natt natt för den här dagen

Bojkotta Nyheter24

2009-06-17T18:56:00.009+02:00

En bekants bekants yrkesliv kraschade idag när slask-journalist med behov av att synas raljerar med en vanlig människas liv. Idag var det honom... vems liv ska han (den s.k. journalisten) totalmosa nästa gång? Ditt kanske?

Allt detta för att mannen var medlem i Facebook och där med öppen profil. Han var också med i öppna grupper med sexuella teman. Alla ni med sexuella lustar, tankar och utspel. Tänk på det när ni går med i en grupp på Facebook. Någon kanske vill hämnas på just dig och får tidnigar att skriva skit om dig så DU får gå från arbete och allt vad det medför. Ja, det är fullt möjligt. I alla fall på Nyheter24!

Ett råd: Läs denna blogg och sen... Bojkotta Nyheter24.se!http://eduronflux.blogspot.com/2009/06/facebookrektorn-fick-sluta.html

Jag ska aldrig mer använda mig av Comviq!!!

2009-06-16T16:05:00.001+02:00

Nu är jag riktigt FÖRBANNAD. Min mobil gick sönder och jag blev tvungen att se mig om efter en ny. Jag är.. förlåt VAR… kund hos Comviq och ringde dem och fick hjälp att välja en mobil Detta eftersom jag redan är… alltså VAR… kund hos dem och tänkte att jag skulle köpa en telefon för ”noll” kronor och sedan fortsätta var kund där. Jag fick hjälp av en ivrig telefonförsäljare. Jag berättade att jag skulle ha en ENKEL och bekväm telefon med bra kamera. Ja jösses så bra denna var som hon rekommenderade. Jag gick på det, så korkad har jag insett att jag är… och köpte den. Jag band mig även på ett abonnemang för 24 JÄVLA månader.

Jag fick hem mobilen och trodde i min enfald att det hela var okey. Men när jag började knappa in telefonnummer så insåg jag att telefonen kräver en ingenjörsutbildning för att ens få in ett jävla telefonnummer! Jag bestämde mig snabbt att ”NEJ, det funkar inte. Jag skickar tillbaks grejerna”. Jag behöver en ENKEL och lättförstålig telefon.

Under tiden hinner jag köpa en ny telefon och byter samtidigt operatör... Men se då hade jag råkat öppna en förpackning där laddare till bilen låg samt knackat in ett telefonnummer… dvs ANVÄNT telefonen... och då är kontraktet bindande!

Så dum var jag att jag trodde att jag kunde lita på en jävla försäljare och blint testade produkten och insåg att den inte var något för mig... Hur skulle jag kunna veta detta i förväg? Hur skulle jag kunna gissa mig till att den var för avancerad för mig?

Så nu har jag två abbonemang i två år… men jag ska aldrig någonsin mer använda eller rekommendera andra att använda Comviq igen… Lär av mitt misstag!...

Demokratiska funderingar

2009-06-08T08:32:00.001+02:00

I generationer har våra anfäder och anmödrar kämpat för att betraktas som likvärdiga människor gentemot det högreståndsfolk som styrde vårt land och till slut lyckades man genomdriva rätten till demokratiska val. Efter ca 100 år så verkar den rättigheten ha spelat ut sin roll och många avstår från möjligheten att påverka sin vardag genom att gå till valurnorna. Man stannar hellre hemma och sitter vid uteplatsen med en kopp kaffe eller en kartong vin. Kanske en repris av en serie lockar mer än att masa sig iväg till valurnan?

När jag kom till vallokalen för att ge min röst i EU-valet idag noterade jag att nya partier har sina valsedlar med: piratpartiet, Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Mycket märklig känsla att se två partier med i en demokratisk vallokal när man vet att deras främsta mål är att avskaffa just demokratin! Dessutom finns det människor som röstar på dem. Man blir fundersam.

Det har funnits fascistiska styren i världen tidigare, se på dem och tänk in dig i det samhället. Vilken rang i hierakin skulle DU få då? I Francos Spanien och i Pinochets Chile, ja i Hitlers Tyskland, var det knappast någon medmänsklighet som avgjorde vilka lagar som skulle stiftas. I princip så kan man säga att deras samhällsstruktur liknade det man kunde se i Sovjet och Öststaterna samt idag i Kina och Nordkorea.

Är det vad du drömmer om? Att se militärparader och hysteriskt synkroniserade människor som alla har i uppdrag att gynna en maktgalen despot? Detta samtidigt som människor mister sina rättigheter så till den grad att ingen, INGEN, ifrågasätter något som helst som bestäms om ens eget liv. Kanske din granne förs bort idag och du väljer att titta bort, imorgon är det din bror och sen…?

Tycker du att Försäkringskassan är ett sursystem som bara finns till för att jävlas med folk? Ja, du kommer att bli rent ut sagt nostalgisk vid tanken på försäkringskassans trygga avvisande den dagen du har ett fascistiskt nyckfullt sorteringssystem att se fram emot om dessa personer skulle få framträdande roller. Du kan vara helt förvissad om att de kommer att komma fram till att DU är en börda för samhället och du kommer att dras genom den ena segdragna processen efter den andra innan du slutligen blir kasserad och bortförd… vi andra kommer då att välja att vända bort blicken. Det är enklast så… det är säkrast så…

Så vad tror jag att jag uppnår med min lilla röst i ett igenklistrat kuvert? Ja, kanske inte några stordåd men ändå den fantastiska känslan av att jag kan VÄLJA om så med ett blankt papper. Och jag är förvissad om att min röst kommer att räknas och läggas till högarna. Jag blir en viktig röst i ett större sammanhang. Jag är en människa

Visbys nya detaljer och magiska blickfång

2009-06-07T12:13:00.009+02:00

Idag tog vi en tur ner till Botaniskan för att hinna fotografera Näsduksträdet innan det blommat färdigt. Det är verkligen en magiskt träd med en förunderlig blomster som doftar helt enormt av någon slags vinbärsliknande doft.

Man har precis påbörjat uppbyggandet av träställningar i en del av muren så att mans ska kunna se hur det kunde se ut längs med muren på insidan. Jag är helt övertygad om att detta kommer att användas i olika sammanhang under sommarhalvåret. Ett bra initiativ av vem det nu var som kom på detta! Dessutom finns en liten skalenlig modell av samma murhörna, gjutet i betong. Där kan man se hur man tänker sig murens utseende och funktion. En gång för ca 10 år sen när jag passerade platsen så var det en grabb där i 9-årsåldern, med gotländsk dialekt. I sitt sällskap hade han en annan grabb med fastländs dialekt. Den gotländska grabben hade en förevisning av denna murmodell med en sådan inlevelse att jag var tvungen att stanna till och beskåda det hela. Jag vet inte hur mycket av berättelserna som innehöll fakta och hur mycket som var fiction men en sak var helt säkert. Han fick både sig själv och fastlandskompisen att befinna sig DÄR på plats på ”den där tiden”. Ja, jösses vilket skådespel. Jag hoppas den grabben växte upp och började skriva barn- och ungdomsberättelser för han hade verkligen en naturbegåvning i fantasins värld.

Dagarna rinner förbi… och jag flyter med

2009-06-06T10:21:00.006+02:00

Tack vare en schemaförändring så har vi på arbetet ändrat om ordentligt i turordningarna. Under den övergången fick jag jobba extra mycket. Jag är trött och är i behov av semester. Det har varit segt ett par dagar men nu ser jag ljuset i tunneln, igen.

Ingen rundvandring i Visby innerstad och heller ingen nattfågelexcusion blev det. Men jag är helt övertygad om att det går fler tåg med sånt.

Vi var nere i Botaniskan och letade efter näsduksträdet som står i full blom just nu. Dessvärre hade jag ingen kamera med så det blev inget foto. På vägen ner hamnade vi mitt i alla studentvagnarnas framfart. Det var bara att stanna bilen och vänta. Och det gjorde absolut inget. Jag blev rent av lite sentimental som en gammal tant när jag såg ungdomarnas glädje och festyra.

Nere i norra hörnet av Paviljongsplan, dvs området utanför Botaniska trädgården, har de börjat bygga en ställning som ska visa hur det såg ut med alla träbyggnader vid muren under medeltiden. Jag antar att detta kommer att läggas in i medeltidsveckans teaterföreställning om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby. En tanke som slog mig var, hur länge fanns det träbyggnader längs med muren. När plockade man bort dem? Gjordes det gradvis allt eftersom tyckte sig behöva virke/bränsle, eller gjordes ett beslut något specifikt år?

Min mobil gick sönder så efter lite vånda fick jag beställa en ny. Jag var så fokuserad på att jag skulle ha en med bra kamera att jag helt missade att kolla vad resten var. Sen när jag fick mobilen hade den så mycket teknik och ”tillbehör” att det nog krävs en ingenjörsexamen för att kunna förstå och dra nytta av allt. Så den tänker jag skicka tillbaka! Under tiden använder jag en annan avlagd mobil som känns lite för plottrig för mig. Jag behöver tydligare knappar tex. Jag väntar nog ett tag innan jag beger mig ut i mobildjungeln igen.

På måndag är det endast två ynka veckor tills vi ska göra vår drömresa till Norge och jag är ena minuten beredd att sticka genast och nu. I nästa stund tycker jag det hela verkar jobbigt, inte minst avresedagen när man måste gå upp mycket tidigt för att komma med färjan. Kanske problem man överkommer men de finns i tankarna…

Tiden närmar sig… SEMESTER

2009-06-04T12:33:00.003+02:00

Nu har vi äntligen kommit till beslut och även lyckats prova ut vår utstyrsel för vår megaresa till Norge. I alla fall kan man tro vi ska vara borta minst ett halvt år som vi håller på med planering och organisering. Men det är ju en del av nöjet… att vara inför en resa…

Vi hade bestämt oss för en kaffebryggare att ha i bilen eftersom priserna är så höga i vårt grannland men den modell vi köpte och testade vara rena måndagsexemplaret. Så vi reklamerade och fick en ny, som såg lika kasst ut. Så vi köpte en vattenkokare i stället. Då är tanken att vi ska ha frystorkat kaffe med i stället. Och det gör att jag måste tänka postitivt, mycket positivt, eftersom jag har lite svårt att komma överens med den där frystorkade smaken. Men nu har vi testat vattenkokaren och den fungerar bra i bilen. Det räcker precis till var sin mugg.

Jag har varit i en liten svacka inför denna resa. Ska vi verkligen resa så långt och varför ska vi lägga pengar på så dyra resmål. Men sen vänder det snabbt igen och man tänker på det fantastiska landskapet samt den nordnorska kulturen som jag ska få uppleva.

Just nu är det mest resrutten mellan Nynäshamn och Mora som jag tänker på. Har inte varit i Dalarna förut. Vi ska dessutom leta efter Hjortronsylt där som vi ska ha med till våra norska vänner.

Ikväll tänker sambo och jag göra en ny grej. Det är en trädgårdsmästare från Botaniska trädgården som ska ha rundvandring i Visby. Han ska visa på träden och växtligheten i innerstan. Det ska bli intressant.

Eventuellt ska vi till Hörsne imorgon. Det är Världsmiljödagen den 5 juni. Vi ska få höra nattfåglar. Det ska bli intressant. Hoppas vädret blir bra. På prognosen i TV i morse så visade de på ett stort högtryck till helgen. Skulle sitta fint imorgon!

Åter igen så tänker jag på hur fantastiskt min ö är. Här finns allt möjligt att göra som man inte gjort förut. Igår var jag vid Vivesholm i Sanda. Där har jag aldrig varit förut. Dit vill jag åka igen en dag när vädret är bättre. Utforska området lite mer.

Måndagsexemplar och andra betraktanden

2009-05-27T08:44:00.005+02:00

Jag och sambo ska på Norgeresa i sommar. Eftersom vi inser att det är dyrare så vill vi dra ner på kostnaderna genom att ha med vissa matvaror. En av de sakerna är kaffe. Vår reskassa skulle sina ganska snabbt om vi gick på kafé varje gång vi var fikasugna. Dessutom så vill man, enligt sambos utsago, stanna till både här och där och beskåda utsikter och annat. Därför är det bra att ha lite kaffe att sippa på medan man beundrar omgivningarna.

Så nu har vi skaffat en kaffebryggare som får el via 12 volts-uttaget (cigarettändaren) i bilen. Först letade vi efter en affär som säljer en sådan produkt. Det var inte helt enkelt. Sen när vi äntligen hittade en, på Mekonomen, så skulle vi testa den. Vi åkte ut och satte oss vid en parkering vid Mästerby kyrka. Laddade bryggaren och plockade fram muggar och annat. Sen var det bara att vänta på de goda dropparna. Och där satt vi utan en tillstymmelse till kontakt i elurtaget. Det var bara att packa ihop grejerna och åka hem igen. Surt!

Sen fixade sambo elurtaget och vi inväntade en stund för att göra ett nytt försök. Under tiden gick vi, på bästa Svensson-manér, in på Coop Forum och handlade ett campingbord. Ja, ni läste rätt! Ett campingbord att ha i bilen för våra utflykter. Vi funderar också på att skaffa en blomlåda att plocka fram för myseffektens skull… eh.. nej det ska vi inte!

Nåväl, igår kväll kom stunden då vi kunde testa vår kaffebryggare samt campingbord. Vi åkte ut till Nyhamn i Lummelunda. Ett mysigt litet fiskeläger. Vi laddade bryggare och det var kontakt med tändaruttaget. Så vi satte oss ner och väntade, och väntade och väntade. Det blev liksom aldrig något gurglande ljud i bryggaren. Sen… ja lät det inte lite?.. och lite var ordet. Sammantaget tog det 40 minuter att från 4 koppar vatten få 3 koppar kaffe. Det rann utanför och locket satt inte på ordentligt så antagligen kyldes vattnet ner hela tiden.

Jag var riktigt arg och svor så det osade om det, skällde på sambo (det är ju HAN som ska ha skit för att det inte funkar). Han i sin tur svor så det osade och försökte misskreditera mig, MIG!, på grund av bryggarens brister. Sambo såg dessutom att det var några defekter på bryggaren som han ska reklamera. Så höll vi på en bra stund, ja närmare i 40 minuter. Hur kul var det på en skala?

Nu ska vi lämna tillbaka bryggaren och be att få testa en ny, utifall detta var ett måndagsexemplar. Plan B är att testa en vattenkokare och sen ha med frystorkat kaffe (isch) i stället.

Campingbordet var dock helt okey, så det kommer vi nog att få nytta av på de norska vägarna. Enligt min Norgeexpert… eh sambo… så är det alltid upptaget vid borden på de bästa rastplatserna, av förklarliga skäl. Så då smäller vi upp med eget, jo minsann.

En annan sak jag noterat på Östercentrum är att Korvgubben försvunnit. Ja alltså, den RIKTIGA korvgubben. Han är utköpt. Numera är det en anställd av ”Siestakoncernen”. Jag la märke till att han inte (än) har några människor som står och småsnackar, hos sig som den förre Korvgubben. Jag menar att den förre Korvgubben hade en förmåga att samla folk hos sig och gav dem möjlighet, kanske den enda på hela dagen, att får snacka med någon om ditt och datt. När det nu är en anställd så kanske inte det personliga engagemanget finns med? Nåja, vi får se framöver.

En annan sak som verkligen retar mig är att man på olika ställen i stan tar BETALT för att man ska gå på toaletten. Varför det? Ska inte toalett vara en självklar service? Om det nu kostar pengar att städa en toalett så borde man kanske ta betalt för att man sitter vid ett bord också? Om det nu kostar så tycker jag att man skulle ta det på sina varor istället för av varje enskild kund. I USA hade man säkerligen kunnat stämma en sådan företagare för diskriminering eller nåt. Min systerdotter som bor i USA berättar att det i VARJE affär finns en ren och fräsch toalett tillgänglig GRATIS för kunderna. Så borde det vara här också. Dessutom undrar jag hur de pengarna redovisas som man lägger i myntinkastet? Kan jag begära ett kvitto? Nä det är nåt riktigt skit med med det här!

Från det ena till det andra så… Igår såg jag vår nya lokaltrafik-buss. Gul och grann.

Jag vill slå ett slag för schlagerfestivalen

2009-05-17T15:29:00.013+02:00

Så var det den årliga musikyran på TV. Jag arbetade så jag följde bara med i programmet med ett öga. En sak som slog mig är att Schlagerfestivalen börjar mer och mer få samma karaktär som OS-invigningar. Grandiosa, överspektakulära föreställningar som ska få folk att häpna och överrumplas. För min personliga del så tycker jag att själva musiktävlingen kommer i skymundan för alla tusentals effekter som ska finnas med i bild. Häftigt och förvirrande på samma gång.

Jag missade det norska bidraget och hörde inte låten förrän det var klart att han hade vunnit och jag säger bara GRATTIS till Norge. Hoppas ni inte blir allt för kaxiga i sommar när jag ska besöka ert land… *S*…

Här ska alla nationer, unga som gamla, samlas i en enda stor … släktträff… eh?... för vi är väl en slags syskon-kusiner-bryllingar till varandra numera, eller hur?

Det som är intressant att se är hur alla mixar runt sina landstillhörigheter. Man liksom spelar och sjunger crossover allt. Snart vet man inte vilket land som tävlar för inget kommer från just från det landet. Kompositör från Turkiet, sångerska från Belgien, dansare från Irland som tävlar för Finland, osv osv. Inga kalla krig eller rasbiologiska gränser som hindrar oss att mötas i en enda stor folkfest. I alla fall inte som syns i detta TV-program. Det gillar jag!

Att man pararellt, i TV, kan följa den ryska polismakten jaga efter HBT-människor istället för att lägga energi på den organiserade brottsligheten, DET är ett brott i sig anser jag! Då tänker jag mycket mörka och dunkla tankar om den ryska björnen. Om vi nu ska förbrödras och samlas i en slags europeisk syskonring, varför ska vi mobba ut människor som egentligen inte gör annat än att söka kärleken, utifrån sina egna förutsättningar. Det är inte samma sak som trafficking eller prostitution eller droghandeln.

Tacka vet jag Clas-Göran Hedenström. Ingen låt har påverkat mig så mycket som just hans vinnarlåt ”Det börjar verka kärlek banne mig”. Oj, oj, oj säger jag bara. Att se min äldre syster och hennes väninna skrika sig hesa och stå och stampa vilt med fötterna av upphetsning gjorde inte upplevelsen sämre. Jag var 10 år gammal och kanske är det just den ålder då man är mest/bäst mottaglig för den här typen av musikupplevelser? Ja, jag har då inte upplevt något liknande sen dess i alla fall.

Vad man än tycker om Schlagerfestivalen så är den en institution som är här för att stanna. Jag undrar om det finns någon musikgenre som inte har blivit representerade i programmet

Surt sa räven…

2009-05-07T09:57:00.008+02:00

Jag har åkt på ett riktigt bakslag. Ett surt sådant. Jag och sambo planerade en minitripp till fastlandet. Jag googlade runt och lekte på Googlemaps för att få ihop en resplan. Tanken var att bila runt Mälaren, vilket ingen av oss gjort tidigare. Vi skulle först äta lunch, sedan besöka Sigtuna och därefter Uppsala högar. Sen fick det bli kvällsmat i Uppsala eller någonstans i närheten. Sen Hotell i Västerås. Dag två skulle vi upptäcka Västerås stad. Jag har nogsamt letat efter ett mysigt fik som vi skulle besöka där. Ja, jag besöker kaféer istället för pubar. Min grej liksom. Ett och annat slott kanske också skulle hinnas med. Dessutom hade vi tänkt köpa en kaffebryggare på JULA till bilen. Den skulle vi ha med till Norgeresan eftersom allt i Norge är så fruktansvärt dyrt. Och kaffe behöver vi. Dag tre skulle sambo få skutta runt som en liten pojk på Eskilstuna Zoo ett par timmar och sen skulle vi bila oss mot Nynäs på krokiga vägar. Ja, så var planen… som sket sig

Vi planerade att äta lunch vid Arlandastad, där min syster och jag av tradition brukar luncha. Hur vi hittade den platsen?

Jo, hon och jag skulle upp och leta efter en plats där en anfader och anmoder föddes. Vi beslöt att vi skulle äta lunch när vi passerat Stockholm. Uppe på slätten kurrade det ordentligt i magen. Till slut sa jag. Nä nu tar vi första bästa matplejs. Sagt och gjort. Men. Första stället var en Mac Donalds. Näääää, STOPP sa jag. Icke att jag äter den geggan. Så syrran åkte ut från parkeringsplatsen igen. Sen fortsatte vi. Jag sa att nu tar vi nästa som dyker upp. Och vad var det? Jo, Mac Donalds. Men vad fasen hojtade jag. Är vi ockuperade av den där matkedjan eller vad. Men nu var vi rejält sultna så vi sa att vi bara måste acceptera nästa matställe. Då fick vi lön för mödan. Det råkade vara Arlandastad som ligger precis vid infarten mot Arlanda. Det är en minigalleria där det finns ett trevligt matställe.

Helt perfekt för en lunch. Vi gjorde en andra tripp upp till Åkra by och gjorde om proceduren fast då blev det ett igenkänningens skratt över det hela. Vi sa då att nu måste vi komma ihåg det här till nästa gång vi passerar. Det var därför jag sa till sambo att där skulle vi äta lunch.

Nu blev inget av detta av för att jag envisades med att vi skulle tvätta bilen innan resan. Tvätten gick bra och sen använde sambon bilen och det gick bra… men senare på kvällen skulle vi iväg och handla då… började bilen att smälla och låta. Den baktände. Sambo började svära (ni som känner honom kan ju föreställa sig hur det lät) och låta. Jag föreslog att vi skulle köra en tur så att det som eventuellt var fuktigt kunde få en chans att torka. Det regnade kraftigt ute så chansen var minimal men det var ju värt ett försök. Vi skulle ju med färjan nästa morgon. Ute i Roma så tackade bilen för sig och la av. Där stod vi 2 mil hemifrån ute på landsbygden. Som tur var kom jag på att en syster arbetade kväll och skulle passera Roma på hemvägen. Vi ringde henne och jo om tre kvart kunde hon komma. Hon bogserade bilen en bit och bilen var stendöd. Under tiden bestämde sambo och jag oss för att ställa in resan. Ja, det var liksom inget riktigt val men ändå. Syster bogserade oss in till stan och till bilverkstan. (tack). Hon släppte av oss hemma och vi gick upp till lägenheten där resväskorna stod och väntade.

Sambo och jag var överens om att det var igen idé att börja sura och gnälla. Vi var glada att detta inte hände när vi var på Upplandsslätten, långt hemifrån eller, hemska tanke, på väg i nordnorge. Vi fick bara gilla läget och se till att bilen kryade på sig så den är redo när den stora sommarresan ska ske.

Dagen efter fick jag ringa och ändra bokningarna på färjan och på hotellet men det kändes rätt okey efteråt. Vi förlorade bara några hundra på hotellet (Coophotellpremie-check) och färjan får man inte tillbaka pengarna på utan vi fick boka om och kan göra en ny ombokning när vi vet att vi vill resa igen. Lite märklig policy av destinationgotland men så kan man kanske göra när man har monopol på färjetrafiken.

Nästa dag cyklade sambo till bilverkstaden och där klämde och kände de lite på nåt topplock eller något liknande och vips så kunde bilen starta som om inget hade hänt!

Nåväl, vi tröstade oss med varsin pizza och ska nu köpa lite kläder här hemma i stället. Vad kan man lära av det här då? Tja, just ingenting mer än att shit happends…

Jag och världsarven

2009-05-03T09:30:00.004+02:00

Jag har idag besökt arton platser som idag ingår i Världsarvslistan. Kom på det av en slump och började genast lista upp dem. Här är dem. Hur många har du besökt?

Danmark:
Roskilde Domkyrka

England:
Bath
Stonge Hedge
Towern
Westminster Palace

Grekland:
Akropolis

Kroatien:
Dubrovnik

Ryssland:
Bajkalsjön
Röda Torget
Kreml

Sverige:
Birka
Gammelstad kyrkstad
Höga Kusten
Skogskyrkogården
Visby

Några har jag på gång att besöka:
Røros i Norge
Lapponia i Sverige
Kronborg slott i Danmark

Något har hänt

2009-04-29T09:20:00.003+02:00

Det började här om dagen. Jag skulle cykla ner på stan. Jag klädde på mig och begav mig iväg. Strax efter jag börjat trampa så kände jag hur varm och svettig jag var. Först ignorerade jag känslan men sen blev den mycket påtaglig. Eftersom jag hade en tid att passa så kunde jag inte stanna hemma. Jag beslöt mig för att plocka av mig en del kläder, halsduk, vantar och knäppte upp jackan samt drog ner dragkedjan på tröjan. Det hjälpte en hel del. Det kändes genast svalare.

Dagen efter var det samma sak. Jag skulle cykla till arbetet och hade klätt på mig som jag brukar. Men strax efter jag börjat trampa så kände jag hur svetten började kännas besvärande. Har jag så dålig kondis var min första tanke. Sen tänkte jag på olika typer av sjukdomar som kan orsaka svettningar och feber. Nej, jag kände mig inte yr eller febrig men det var klart besvärande. Nåväl., plikten kallade så jag trampade vidare. Jag var ganska utmattad när jag kom till arbetet. Men det försvann sen och jag tänkte inte mer på det.

Senare på kvällen märkte vi att kaffet var slut. Inte bara på väg att ta slut utan TOTALT slut. Först tänkte jag att de andra kan dricka sånt där frystorkat kaffe och jag kan vara utan. Men det gick bara en kort stund sen fick jag panik/abstinens. Jag bara MÅSTE ha mitt koffein. Som den fina människa jag är så uppoffrade jag mig helt enkelt och slängde på mig jackan och sprang ut till cykeln. Ute på gården upptäckte jag att jag hade arbetsskorna på mig. Och det kändes verkligen konstigt. Det blev svalare och… skönare på något vis. När jag sen cyklade bort till Bingebyhallen så kom jag plötsligt på att min sjukdomsoro inte hade någon som helst grund.

Plötsligt insåg jag att våren tagit ett steg vidare. Det är helt enkelt varmare i luften nu. Jag behöver inte bylsa på mig vinterkläderna längre. Det är verkligen så. Det är vår! Spontant föll jag in i ett oemotståndligt visselsolo som fick alla förbipasserande att häpna, Susan Boyles får ursäkta men, ja jag dristar mig till att påstå att jag gjorde succé på den där cykelturen.

Nej, jag är inte sjuk. Men jag är drabbad. Av vårens underbara värme och grönska, tack och lov.

Gotland i mitt hjärta

2009-04-25T20:16:00.008+02:00

Denna lördag blev en fantastisk utflyktsdag. Vi packade fikaväskan och körde söderut. I Sundre tog vi, en för mig, ny väg ner till kustvägen eftersom jag, som vanligt, letade tecken efter ett medeltida hus. Sambo skulle ut och lätta på trycket och när han kom tillbaka till bilen frågade han vad det var för gula blommor som växte på marken. Men alltså, sa jag, det är väl maskrosor. Så tittade jag efter och fick se mängder av Våradonis. Här har jag i flera år klättrat upp för sluttningarna längs kustvägen ner mot Hoburgen för att kanske kunna fånga en Våradonis med kameran. Alla som försökt vet vad jag menar. Det är jättesvårt att klättra där. Man halkar hela tiden. Men på den här platån finns allt på plan mark i MÄNGDER!

Sen åkte vi till en av mina favoritplatser på Gotland, Barshageudd. Tänk att åka till Gotlands absolut sydligaste udde och där sitta i solskenet med kaffe och medhavda smörgåsar. Samtidigt som fåglar och natur bjuder på en underbar föreställning. Vägen ner till udden går på en slingrande traktorväg som når nästan ända ner till vattnet. Här kan man sitta en lång, lång stund utan att höra en enda bil. Det är verkligen vid vägs ände.

Jag gick runt lite och letade efter strandfynd, vilket jag förstås inte fann några. Men liksom Pippi Långstrump så anser jag att det är själva letandet som är grejen. Hade jag varit så där en 40 år yngre så hade jag kanske ansett fiskeskelettet jag såg eller brädan som guppade vid vattenbrynet eller någon av alla de stenar med hål i vara just den skatt jag letade efter. Men idag nöjde jag mig med att ”fönstershoppa”.

Sambo stod som vanlig med kikaren och spajade efter någon kaukasisk steppande dvärgsömntuta eller en grenkorsad gnällmes, eller nåt. Jag passade på att spaja på spajaren. Hur som helst är det en absolut förmån att ha tillgång till den här platsen på jorden.

Efter kaffe och spaj så fortsatte vi bilfärden längs något som förmodligen är Gotlands prärieväg. Det guppade och hoppade på färden som gick framåt med knapp styrfart. Vi stannade till när vi såg något otroligt spännande, vad som helst bara vi fick undersöka det närmare. Som t.ex de rosa blåsipporna och albinoblåsipporna vilka växte inom samma område.

Vi åkte sedan norrut igen. Vi gjorde en instickare till Snevidefolket för en fika. De höll på med trädgårdspyssel och blev nog glada över en fikapaus.
Sen for vi hemåt och sa flera gånger att vi var prioriterade och att vi kände oss tacksamma över att få leva och bo här på denna underbara ö. Tack Gotland för att du finns!

Dags för Eko-kommunen Gotland att välja rätt spår – Spårbilen!

2009-04-22T09:17:00.004+02:00

Igår kunde vi läsa i lokalpressen att SIKA (Statens Institut för kommunikationsanalys) hört sig för om Kommunen har något intresse för Spårbil på ön. Kommunen har fram till 11 maj att fundera på hur de tänker kring detta. Hur vi än vrider och vänder på våra vanor, traditioner och pengar så kan vi inte blunda för att vi måste ta nya grepp för miljön. Miljön behöver hjälp att komma på rätt spår igen och jag anser att Spårbilen kan vara ett av alternativen

Många vill inte bli av med sin egen bil även om man förstår att biltrafiken behöver minskas eftersom man inte vill få sämre möjlighet att transportera sig. Där kan Spårbilen vara ett gott alternativ. Med Spårbilen färdas man snabbt, mycket snabbt, eftersom man inte behöver tänka på andra bilar, utspringande småbarn eller hundar. Ingen väg som är kurvig, inga traktorer eller andra trafikproppar.

Man kan välja att åka i ”egen” vagn eller dela utrymmet med andra resenärer.
Att pendla på ön skulle bli en lätt match mot nu. Jag har flera gånger åkt både buss och privat bil. Sega färder i vintermörkret. Ibland har resan mellan Hemse och Visby tagit 1½ timme. Tänk om hastigheten på en Spårbil skulle göra möjligt att resan endast tog ca ½ timme, är inte det kvalitet?

Som turistattraktion skulle det dessutom vara en tillgång. Man kan på hög höjd se Gotlands vackra landskap medan man färdas fram till sitt resmål. Kanonreklam för ön!

Jag skrev om detta i en blogg i december 2008 och jag har även mailat berörd instans inom Kommun att de borde diskutera detta. Kanske en mer ”märkvärdig” person/verksamhet kan få berörda parter inom Kommunen att ta upp frågan på dagordningen?

Det ska bli mycket intressant att se vad ”Eko-Kommun Gotland” väljer att svara på detta.

En helt vanlig dag

2009-04-18T09:02:00.002+02:00

Den här dagen var som alla andra, fast egentligen inte. För just idag blev allt så totalt förändrat för sambo och mig. Hans nya företag blev registrerat och han har en hop arbete på ingång. Sånt känns tryggt eftersom det innebär pengar. Pengar innebär möjligheter. Och möjligheter innebär realiserade drömmar. Det ska vi göra nu och i sommar bär det av till Nordnorge. Jag ska förverkliga min gamla dröm och ska äntligen få doppa stortån i ishavet! Jag ska njuta varje dag tills det är dags att resa och jag ska sova gott på natten i vetskap om att jag har något alldeles bedövande vackert framför mig.

Samtidigt var det dagen då jag tog mitt arbete ett steg längre. Eftersom vi bor på en ö är det alltid begränsningar för våra brukare att resa över till fastlandet. Vatten kan vara ett så stort hinder. Hade jag arbetat i Eskilstuna, Gävle eller Motala så hade det inte varit samma oro inför en resa för brukare utan ledsagande personal. Och det är förståligt eftersom vilken ”Plan B” ska man ta till om något händer? Vi måste ju vänta på nästa färja hur vi än gör. Men nu har jag, tillsammans med en kollega förstås, planerat en tredagars-tripp till huvudstaden med övernattning på hotell och olika aktiviteter att gå på, dans, restaurang, shopping och kultur. Jag sitter här i Visby som en hönsmamma och inväntar telefonsamtal från dem så jag vet att allt är okey. Jag har gjort ett gediget schema som de har att hålla sig till med visst utrymme för egna påhitt, men bara visst utrymme. Men jag är oerhört glad över att detta gick att genomföra och jag är oerhört glad för deras skull att de fick möjlighet att uppleva detta äventyr.

Ja, tänk vad olika vanliga dagar kan kännas. Just nu är det fulla regnbågsspectrat jag ser, allt är möjligt och det är en gudagod känsla!

Fräsch känsla och ren miljö

2009-04-17T09:46:00.006+02:00

Min vanliga dusch idag fick mig att tänka på ett snack jag hade på jobbet här om dagen. Det gällde detta med att smörja in sig med olika kropps- och handkrämer av alla slag. Jag har själv helt slutat använda kroppscremer sedan flera år tillbaka. Detta efter att jag konstanterade att min ”torra hud” inte blev bättre trots ivrigt masserande av alla möjliga nya revolutionerande formulas som reklamen påstod fanns i burken. Så jag beslöt helt sonika för att skita i det. Och det har gått bra det med.

Jag har en annan ”metod” som känns bättre och som funkar hur bra som helst. Jag skrubbar. Använder skrubbhandskar vid dusch och masserar hela kroppen. Då får jag bort döda hudceller samt att jag får fart på blodcirkulationen vilket ju är kanon.

Dessutom kan man ersätta fuktcremer med vanlig matolja. Rapsolja är närodlat och funkar bra. Jag har testat någon gång även om jag föredrar att vara utan.

Alla har väl hört att om man använder läppcerat för mycket så blir man mer och mer torr om läpparna. Likaså ska man inte tvätta håret för ofta, osv. Jag tror det är samma sak med allt som rör kroppen. Jag tror helt enkelt att vi målar in oss i ett hörn när vi använder alla dessa produkter som ska ”ge oss skönhet”. Vi fråntar kroppen möjligheten att själv sköta sitt. Dessutom så sköljer vi bort det och ut i avloppet, dvs miljön, hamnar detta.

Så för min del är det ”vanlig” duschcreme som gäller och skrubbhandskar. Snart har jag säkerligen lagt av duschcreme också men hur det ska gå till vet jag inte än. Heller inte vad jag ska använda för att ersätta deodorant. Att lukta skunk kan kanske vara en hit hos skunkar men jag vill nog ha den mer kliniska doften som vi människor lagt oss till med de senaste generationerna!

Visioner på gotländska

2009-04-13T10:05:00.017+02:00

Ibland rusar man iväg i tanken och vill förändra och förnya massor på denna ö. Kanske inte alltid ekonomiskt försvarbart med som vision eller fantasi är det ju helt okey, eller hur?

Det är när den enkla frasen ”tänk om” dyker upp som man kan låta sig glida iväg i de mest hisnande tankar och idéer.

En av mina tidigaste sådana här på ön var att jag tänkte att när man stänger Visbytippen en dag (alltså det är redan historia) så kan man bygga ett enormt högt hus på höjden. Det skulle då vara hotell med en restaurang högst upp. Då kunde man inhysa fler turister samt att man kunde erbjuda en magnifik utsikt. Okey, jag vet att alla flyg passerar strax ovanför och att horder av råttor huserar i marken, men jag hade det ju bara som idé. Det hade dessutom blivit ett väl omtalat landmärke för ön.

På senare år har jag fastnat för ett annat högt bygge, Silon i Ronehamn. Tänk att göra om den till bostäder med en pool på taket. Det skulle kunna vara ett året-runt-boende samt sommarboende. Gärna då en restaurang som serverar fisk och andra lokala läckerheter. I Rone finns vackra naturupplevelser samt en hel del kultur. Där finns även en badstrand. Det är inte allt för långt bort till shopping i megametropolen Hemse. Man skulle liksom vara både långt borta och nära, på samma gång. Jag har sett ombyggda silon förut.

I Söderköping precis vid kanalen har man låtit bygga lägenheter i en befintlig silo med runda väggar. Det ser verkligen helt cool ut! Jag vet att Söderköping har lite närmare till en stor stad och arbetsmöjligheter men i Rone finns många unga människor så här skulle man med fördel kunna bygga ut.

Jag passerade Kappelshamn

på norra ön och då slog det mig att området borde utvecklas mer. Här finns en lätt sömnig och loj charm och jag tycker det borde finnas utrymme för att exploatera lite mer. Området mellan vägen Bygdegården och Snäckers örtagård ut mot havet. Där kunde man bygga några fler stugor. Gärna i samma stuk som alla gamla stugor i området. En stugby ger ett uppsving i affärer och arbete för några under sommaren. Kanske med tanke på mindre konferenser i avskildhet?

Ett annat ställe som jag länge ”spanat in” är Slite. Trots den dominerande cementaindustrin så tycker jag att samhället har sin charm. Nu har en verklig entreprenör börjat satsa på området med stora planer för campingen. Men jag menar året-runt-boende. Här finns goda förutsättningar för 55-plus boenden. Ja, jag har faktiskt snuddat vid tanken både en och två gånger själv. Slites närområden är fantastiskt vackra och det finns en hel del affärer där också men skulle fler välja att flytta dit så skulle kanske fler affärer etablera sig i samhället.

Jag tycker också att man ska bygga några undervattensboenden så att man kan sova med fiskar simmandes mot fönstret. Kanske längs en pallkant så man får lite ”djupare utsikt”, det kanske ger en själv en djupare insikt om tillståndet i havet. Där måste förstås fönsterputsaren ha dykarcertifikat!

Jag är ju helt positiv till Spårbilar som jag tycker skulle susa runt hela ön. Men jag tycker också att man ska satsa mer på att bygga ut cykelvägarna runt hela ön. Det skulle vara ett utmärkt sätt för Gotland att marknadsföra ön som ett självklart besöksmål nu när all ekoturism bara ökar.

Något man också borde ”bygga ut” är cykeluthyrningar. Med cyklar av hög kvalitet. Kanske man kan ha det som bi-syssla om man har en lanthandel osv.

En annan tanke jag haft är att man borde utöka samarbeta mellan öar mer. En färja som tuffar fram mellan Åland, Ösel, Gotland, Öland och Bornholm. Idealet hade varit om den gick som i cirkel men nu ligger öarna som ett pärlband i Östersjön. Nu menar jag ingen klassisk ”dansrutt med mängder av alkohol som huvudsyssla” utan som en Hurtigrutt med stopp även på de olika ländernas fastland Åbo, Helsingfors, Tallin, Visby, Kalmar, Ystad, Köpenhamn.

Nåja, jag tänker vidare men just nu har jag blivit påkallad uppmärksamhet av andra saker. Städningen av bostaden står på programmet idag. Så det är tillbaks till verkligheten som gäller just nu…

Påsken – Den stora familjehelgen

2009-04-11T18:22:00.004+02:00

Jag har idag haft förmånen att cykla längs Norderstrand ut till Snäck. Jag och sambo hade kaffe och smörgås med i packningen så vi behövde inte svälta under vår färd. Vi fikade vid den nya grillplatsen borta vid vändzonen vid Snäck, som Kommunen gjort i ordning. Det är en sån underbart befriande känsla att kunna trampa sig framåt längs denna vackra kustremsa.

Man möter andra som antingen cyklar, går eller joggar fram på samma sträcka. Några ser oerhört upptagna ut i sina egna tankar medan andra har något sällskap som de delar alla möjliga funderingar med. Det är familjer i olika konstellationer som sitter och fikar medan barnen leker vid vattenbrynet. Någon hund som skäller till av glädje över den enorma gren som den lyckats hitta. Vilken skatt vår Strandpromenad är!

Sen är det förstås återtrampet. Dvs, hur man än gör så är det uppåt man skall. Sambo ville cykla uppför medan jag valde att gå. Han tog lasarettsbacken och jag gick längs den stig som finns utmed norra muren. Jag släpade verkligen på cykeln eftersom det är mycket brant på vissa partier. Men upp kom jag och vad fick jag se? Jo, sambo kom efter mig. Jag hann förbi honom. Ha ha, sån glädje jag kände och så många förklaringsmodeller han kunde prestera för att jag skulle förstå att detta var verkligen inte, egentligen, så här det skulle vara. Nåja, jag lät honom prata på medan jag kände det hela som belöningen för min möda.

Vi tog vägen över Östertorg och där var det rena folkvimlet. Alla nytinade människor med lust för att bara möta andra hade samlats där. Man satt på bänkarna eller stod i klungor och bara pratade på. Våren och värmen får verkligen människor att piggna till!
En sak som dock retade mig och som jag tänkt på många gånger är. Varför har de gjort ett hinder på halva övergångsställena? Tanken verkar vara att människor får gå som i ett timglas eftersom ingen vill gå via den ”trottoarkant” som finns vid änden av varje och mitt på övergångsstället. Detta gör att det blir ganska trångt och alla saktar av. Risk för att någon cyklist råkar cykla på en gående eller att ett cyklande barn skapar irritation med sin vinglande framfart. Dessutom får bilisterna vänta på att skocken får… eh människor, lyckats ta sig över till andra sidan. Hade det inte varit bättre att ha hela övergångsstället tillgängligt? Det går väl mycket smidigare då? Åter igen så tror jag detta är ett sånt där ärende som beslutats av någon som själv alltid åker bil.

Väl hemma fick jag ta tag i aftonvarden. Idag, påskafton, var det Lammstek som stod på menyn. Det blev himmelskt gott, som det väl bör vara en sådan här helg, och jag blev sen så störttrött att jag fick gå och vila en stund på maten.

Nu har sambo och jag en lugn afton framför oss, inga plikter och inga måsten, utan bara varandra och det är ju inte så ”bara” eftersom det är det bästa vi vet, oss…

Våren tittar fram

2009-04-09T09:42:00.003+02:00

Gotland vaknar sakteligen ur sin vinterdvala. Jag gick i Botaniskan Visby igår. Solens sken och det var gudomlig värme ute. Fåglarna har fullt upp med sina sambo-liv och blommorna liksom darrar av anspänning. Vilken dag som helst kommer det att ploppa ut det ena nya skottet efter det andra.

Jag känner det i kroppen eftersom jag har allergi men samtidigt så är det en energi som man inte kan undgå att känna av inom sig.

I dammen såg jag en ensam andhona som låg och sov. Hon lät sig flyta runt helt fritt medan hon makligt lagt sitt huvud under vingen. Det såg mycket behagligt ut. Sen såg jag fiskarna som bor i dammen. De hade ett ”häng” i ena kanten av dammen. Men salamandrarna har tydligen inte vaknat till än. Men det är väl okey med lite sovmorgon, väl.

I Almedalen sitter folk med sina kaffetermosar medan barnen leker i parken. Andra sitter på en bänk och bara lapar solsken

Vi hamnpiren kom ett gäng italienska ungdomar farandes på hyrcyklar. Det är ju också ett vårtecken tycker jag. Gruppresor till Gotland brukar funka varje år.

Det är länge till sommar och semester. Men jag ska nog ändå byta jacka. Slänga vinterjackan i tvättkorgen och ta på mig en tunnare sort. Okey, det blir kallt när solen försvinner men ibland kan det vara värt det. Allt för att få känna känslan av VÅR.

Visby bygger vidare

2009-04-04T18:26:00.004+02:00

En ny butikskedja har sett dagens ljus... fast kedja och kedja… Butiken kommer att kallas för Hästgatan 10 och det är fyra olika affärer som delar på utrymmet. Det ligger helt nära Kränku och Akantus och öppnades med pompa och ståt. Gotlands Jazzband spelade och det var gott om nyfikna som kommit dit för att vara med.

De har på en smart sätt använt butiksytan för att vara draghjälp åt varandra. Det är heminredning, design och fin choklad som samsas i Gamla Kommunarkivets lokaler.

Man får på det viset en fingervisning om vad denna lilla kulturplats i Visby innerstad har att erbjuda – kvalitet! Det här kommer att bli bra för Gotland. Kvalitetsturism är inte att förakta! Jag tror att S:t Hans plan kommer att fortsätta att utvecklas i detta kvalitetstänk och det tycker jag är perfekt.

Det sorgliga är att Adelsgatan kommer att mista en av sina finare butiker. Jag tror att Adelsgatan får ta en ordentlig tänk kring vad den gatuslingan ska erbjuda turisterna. Det är ju som bekant vår mest besökta butiksgata men kanske turisterna tröttnat på ”billigt var det här” och ”Rea-affärerna”, som har extrapris året om, och vill ha mer upplevelse i sin shopping?

Jag vet i alla fall att jag kommer att leta mig ner till S:t Hansplan för att söka presenttips och heminredningssaker.

Jag zappar, gäspar och funderar

2009-04-03T09:15:00.007+02:00

Har sett på TV-programmet ”Grillad” och förundras över programmets upplägg. Varför ska det anses som underhållning att man använder komiker för att legalt slå ner på andra människor. Man hittar huvudpersonens eventuella svaga punkt och så slår man till där. Speciellt mycket energi lägger man på om personen har eller har haft drogproblem. När började det bli underhållning? Att man väljer personer som allmänt kallas för B-kändisar eller C-kändisar verkar liksom göra det hela tillåtet. ”ja, ska du säga som inte varit känd sedan 1984”, ”Du har inte varit inne sedan….” osv.

Så står de där och hackar på varandra och lindar in allt med ett leende och ”puss på kind”. Det finns ingen finess, värme eller empati eller ens något som är roligt. Bara en sjaskig pajkastning. Bort med skitsnacket ur TV och inför kvalitet istället. Jag vill gärna höra stand up eller pratprogram med kändisar. Men kräv av dem att de ska ha något att berätta då!

Jag har läst att Svenska hus köps upp av tyskar, danskar och holländare. Är det ett problem att de gör det? För visst är det så att de kommer att bo där endast vissa tider på året. En invandrad person från t.ex Afrika, Mellanöstern etc planerar att stanna hela året. Vilket gynnar landet mest? Här på Gotland pratas det ofta med irritation om alla de fastlänningar som köper upp gotländska hus på landsbygden. Det bidrar till att höja huspriserna samt att det blir färre åretrunt-boende som bidrar till den gotländska skattepengen.
Tänk om vi slutade fundera på alla hinder och i stället fokuserade på alla möjligheter. Kan man samsas trots olika ursprung och utseende? Kan man ha något med sig av erfarenhet som gynnar nya bostadsorten? Ta tex alla de valloner som invandrade under 1600-talet. De pratade konstigt och hade säkerligen helmärkliga sedvanor. Men de bidrog med något väsentligt till nya landet i norr, sin kunskap som i sin tur fick Sverige att bli enormt framgångsrikt med järnindustrin.

Jag var på utflykt igår och såg några fåglar som satt på en sten ute vid havet. Det var fyra fåglar av tre arter. De såg inte direkt ut som att de var kompisar men de visade varandra respekt. Kanske kan vi lära oss något av naturen?

Dagens blogg – ett skämt

2009-04-01T18:37:00.002+02:00

Idag passade jag på att dra till med ett skämt. Ett grovt sådant men, tack och lov, endast ett skämt. Jag åkte förbi Lien efter en utflykt på eftermiddagen och jag blev faktiskt lite upprörd bara vid tanken på ett återskapande av ett bostadsområde för personer inom LSS. Jag gick igång ganska ordentligt i tanken av vilka konsekvenser det skulle få. Trots att jag själv hittat på detta skämt! För begreppen ”lika värde” och ”demokrati” som skulle ha sopats bort och hur vi skulle få återuppleva gamla tiders syn på personer med stödbehov av samhället.

Tack och lov var allt ett påhittat scenario sprungen ur min galna hjärna. Jag vill inte tro att någon gick på mina tokiga idéer men jag tänkte en kort stund att måtte vi aldrig få se såna förslag framställda av någon som helt seriöst menar att något liknande skulle gynna samhälle och individer.

Nåväl, nu ska jag fortsätta njuta av den underbara vårsolen och vår tappra vårvärme. På balkongen, som just nu badar i sol, är det 17 grader och vi har fått vinkla ner persiennerna för att kunna vistas i vardagsrummet! UNDERBART. Vi var på långtur idag och fick se en skymt av våra alldeles speciella kungsörnar som vi följt sedan de blev ett par 2007. Imorgon är jag också ledig och jag hoppas innerligt att vi får samma väder då…

Nya tider dammar av gamla ideal

2009-04-01T09:29:00.009+02:00

Fick igår veta att man inom handikappomsorgen har planer på att göra en total omorganisation av hela verksamheten inom Gotlands Kommun. Man tänker långsamt omförvandla hela Gotlandshems bostadsområde "Lien" i Visby till boende för personer som får stöd och service enligt LSS. Detta kommer att innebära att området töms på "vanliga" hyresgäster och de bostadsgrupper som finns på ön kommer att avvecklas. Samt att man tänker arbeta för att personer som bor i egen lägenhet och tillhör "personkretsen" kommer att föreslås att flytta till "Lien" för att enklare få stöd och hjälp av personal.

Området anses vara i "rätt storlek" och där är nära till affär och buss.

Jag hörde att de på detta sätt ska samordna personalresurserna bättre (dvs att minska på personalstyrkan inom hela handikappomsorgen) och att man samtidigt kommer att "gynna för sociala kontakter" mellan brukare. Omorganisationen skulle ta ca fem år att genomföra och de är i nuläget bara i planeringsstadiet, så kanske de sätter planerna i verket om två år.

Hur detta kommer att påverka enskilda brukare som tvingas flytta eller personal som tvingas byta arbetsplats eller kanske byta arbete kan man bara gissa.