Det började här om dagen. Jag skulle cykla ner på stan. Jag klädde på mig och begav mig iväg. Strax efter jag börjat trampa så kände jag hur varm och svettig jag var. Först ignorerade jag känslan men sen blev den mycket påtaglig. Eftersom jag hade en tid att passa så kunde jag inte stanna hemma. Jag beslöt mig för att plocka av mig en del kläder, halsduk, vantar och knäppte upp jackan samt drog ner dragkedjan på tröjan. Det hjälpte en hel del. Det kändes genast svalare.
Dagen efter var det samma sak. Jag skulle cykla till arbetet och hade klätt på mig som jag brukar. Men strax efter jag börjat trampa så kände jag hur svetten började kännas besvärande. Har jag så dålig kondis var min första tanke. Sen tänkte jag på olika typer av sjukdomar som kan orsaka svettningar och feber. Nej, jag kände mig inte yr eller febrig men det var klart besvärande. Nåväl., plikten kallade så jag trampade vidare. Jag var ganska utmattad när jag kom till arbetet. Men det försvann sen och jag tänkte inte mer på det.
Senare på kvällen märkte vi att kaffet var slut. Inte bara på väg att ta slut utan TOTALT slut. Först tänkte jag att de andra kan dricka sånt där frystorkat kaffe och jag kan vara utan. Men det gick bara en kort stund sen fick jag panik/abstinens. Jag bara MÅSTE ha mitt koffein. Som den fina människa jag är så uppoffrade jag mig helt enkelt och slängde på mig jackan och sprang ut till cykeln. Ute på gården upptäckte jag att jag hade arbetsskorna på mig. Och det kändes verkligen konstigt. Det blev svalare och… skönare på något vis. När jag sen cyklade bort till Bingebyhallen så kom jag plötsligt på att min sjukdomsoro inte hade någon som helst grund.
Plötsligt insåg jag att våren tagit ett steg vidare. Det är helt enkelt varmare i luften nu. Jag behöver inte bylsa på mig vinterkläderna längre. Det är verkligen så. Det är vår! Spontant föll jag in i ett oemotståndligt visselsolo som fick alla förbipasserande att häpna, Susan Boyles får ursäkta men, ja jag dristar mig till att påstå att jag gjorde succé på den där cykelturen.
Nej, jag är inte sjuk. Men jag är drabbad. Av vårens underbara värme och grönska, tack och lov.
Dagen efter var det samma sak. Jag skulle cykla till arbetet och hade klätt på mig som jag brukar. Men strax efter jag börjat trampa så kände jag hur svetten började kännas besvärande. Har jag så dålig kondis var min första tanke. Sen tänkte jag på olika typer av sjukdomar som kan orsaka svettningar och feber. Nej, jag kände mig inte yr eller febrig men det var klart besvärande. Nåväl., plikten kallade så jag trampade vidare. Jag var ganska utmattad när jag kom till arbetet. Men det försvann sen och jag tänkte inte mer på det.
Senare på kvällen märkte vi att kaffet var slut. Inte bara på väg att ta slut utan TOTALT slut. Först tänkte jag att de andra kan dricka sånt där frystorkat kaffe och jag kan vara utan. Men det gick bara en kort stund sen fick jag panik/abstinens. Jag bara MÅSTE ha mitt koffein. Som den fina människa jag är så uppoffrade jag mig helt enkelt och slängde på mig jackan och sprang ut till cykeln. Ute på gården upptäckte jag att jag hade arbetsskorna på mig. Och det kändes verkligen konstigt. Det blev svalare och… skönare på något vis. När jag sen cyklade bort till Bingebyhallen så kom jag plötsligt på att min sjukdomsoro inte hade någon som helst grund.
Plötsligt insåg jag att våren tagit ett steg vidare. Det är helt enkelt varmare i luften nu. Jag behöver inte bylsa på mig vinterkläderna längre. Det är verkligen så. Det är vår! Spontant föll jag in i ett oemotståndligt visselsolo som fick alla förbipasserande att häpna, Susan Boyles får ursäkta men, ja jag dristar mig till att påstå att jag gjorde succé på den där cykelturen.
Nej, jag är inte sjuk. Men jag är drabbad. Av vårens underbara värme och grönska, tack och lov.
