Visby bygger vidare

En ny butikskedja har sett dagens ljus... fast kedja och kedja… Butiken kommer att kallas för Hästgatan 10 och det är fyra olika affärer som delar på utrymmet. Det ligger helt nära Kränku och Akantus och öppnades med pompa och ståt. Gotlands Jazzband spelade och det var gott om nyfikna som kommit dit för att vara med.

De har på en smart sätt använt butiksytan för att vara draghjälp åt varandra. Det är heminredning, design och fin choklad som samsas i Gamla Kommunarkivets lokaler.

Man får på det viset en fingervisning om vad denna lilla kulturplats i Visby innerstad har att erbjuda – kvalitet! Det här kommer att bli bra för Gotland. Kvalitetsturism är inte att förakta! Jag tror att S:t Hans plan kommer att fortsätta att utvecklas i detta kvalitetstänk och det tycker jag är perfekt.

Det sorgliga är att Adelsgatan kommer att mista en av sina finare butiker. Jag tror att Adelsgatan får ta en ordentlig tänk kring vad den gatuslingan ska erbjuda turisterna. Det är ju som bekant vår mest besökta butiksgata men kanske turisterna tröttnat på ”billigt var det här” och ”Rea-affärerna”, som har extrapris året om, och vill ha mer upplevelse i sin shopping?

Jag vet i alla fall att jag kommer att leta mig ner till S:t Hansplan för att söka presenttips och heminredningssaker.

Jag zappar, gäspar och funderar

Har sett på TV-programmet ”Grillad” och förundras över programmets upplägg. Varför ska det anses som underhållning att man använder komiker för att legalt slå ner på andra människor. Man hittar huvudpersonens eventuella svaga punkt och så slår man till där. Speciellt mycket energi lägger man på om personen har eller har haft drogproblem. När började det bli underhållning? Att man väljer personer som allmänt kallas för B-kändisar eller C-kändisar verkar liksom göra det hela tillåtet. ”ja, ska du säga som inte varit känd sedan 1984”, ”Du har inte varit inne sedan….” osv.

Så står de där och hackar på varandra och lindar in allt med ett leende och ”puss på kind”. Det finns ingen finess, värme eller empati eller ens något som är roligt. Bara en sjaskig pajkastning. Bort med skitsnacket ur TV och inför kvalitet istället. Jag vill gärna höra stand up eller pratprogram med kändisar. Men kräv av dem att de ska ha något att berätta då!

Jag har läst att Svenska hus köps upp av tyskar, danskar och holländare. Är det ett problem att de gör det? För visst är det så att de kommer att bo där endast vissa tider på året. En invandrad person från t.ex Afrika, Mellanöstern etc planerar att stanna hela året. Vilket gynnar landet mest? Här på Gotland pratas det ofta med irritation om alla de fastlänningar som köper upp gotländska hus på landsbygden. Det bidrar till att höja huspriserna samt att det blir färre åretrunt-boende som bidrar till den gotländska skattepengen.
Tänk om vi slutade fundera på alla hinder och i stället fokuserade på alla möjligheter. Kan man samsas trots olika ursprung och utseende? Kan man ha något med sig av erfarenhet som gynnar nya bostadsorten? Ta tex alla de valloner som invandrade under 1600-talet. De pratade konstigt och hade säkerligen helmärkliga sedvanor. Men de bidrog med något väsentligt till nya landet i norr, sin kunskap som i sin tur fick Sverige att bli enormt framgångsrikt med järnindustrin.

Jag var på utflykt igår och såg några fåglar som satt på en sten ute vid havet. Det var fyra fåglar av tre arter. De såg inte direkt ut som att de var kompisar men de visade varandra respekt. Kanske kan vi lära oss något av naturen?

Dagens blogg – ett skämt

Idag passade jag på att dra till med ett skämt. Ett grovt sådant men, tack och lov, endast ett skämt. Jag åkte förbi Lien efter en utflykt på eftermiddagen och jag blev faktiskt lite upprörd bara vid tanken på ett återskapande av ett bostadsområde för personer inom LSS. Jag gick igång ganska ordentligt i tanken av vilka konsekvenser det skulle få. Trots att jag själv hittat på detta skämt! För begreppen ”lika värde” och ”demokrati” som skulle ha sopats bort och hur vi skulle få återuppleva gamla tiders syn på personer med stödbehov av samhället.

Tack och lov var allt ett påhittat scenario sprungen ur min galna hjärna. Jag vill inte tro att någon gick på mina tokiga idéer men jag tänkte en kort stund att måtte vi aldrig få se såna förslag framställda av någon som helt seriöst menar att något liknande skulle gynna samhälle och individer.

Nåväl, nu ska jag fortsätta njuta av den underbara vårsolen och vår tappra vårvärme. På balkongen, som just nu badar i sol, är det 17 grader och vi har fått vinkla ner persiennerna för att kunna vistas i vardagsrummet! UNDERBART. Vi var på långtur idag och fick se en skymt av våra alldeles speciella kungsörnar som vi följt sedan de blev ett par 2007. Imorgon är jag också ledig och jag hoppas innerligt att vi får samma väder då…

Nya tider dammar av gamla ideal

Fick igår veta att man inom handikappomsorgen har planer på att göra en total omorganisation av hela verksamheten inom Gotlands Kommun. Man tänker långsamt omförvandla hela Gotlandshems bostadsområde "Lien" i Visby till boende för personer som får stöd och service enligt LSS. Detta kommer att innebära att området töms på "vanliga" hyresgäster och de bostadsgrupper som finns på ön kommer att avvecklas. Samt att man tänker arbeta för att personer som bor i egen lägenhet och tillhör "personkretsen" kommer att föreslås att flytta till "Lien" för att enklare få stöd och hjälp av personal.

Området anses vara i "rätt storlek" och där är nära till affär och buss.

Jag hörde att de på detta sätt ska samordna personalresurserna bättre (dvs att minska på personalstyrkan inom hela handikappomsorgen) och att man samtidigt kommer att "gynna för sociala kontakter" mellan brukare. Omorganisationen skulle ta ca fem år att genomföra och de är i nuläget bara i planeringsstadiet, så kanske de sätter planerna i verket om två år.

Hur detta kommer att påverka enskilda brukare som tvingas flytta eller personal som tvingas byta arbetsplats eller kanske byta arbete kan man bara gissa.

Jag har bott i en förort i hela mitt liv…

Jag har bott i Visby sedan 1979. Jag flyttade in 31 september till innerstan. Samma dag som min systerdotter kom till världen. Jag lyckades ha turen att få en lägenhet efter en bekant till släkten. Det var en mycket sliten och liten, liten, tvåa utan eget badrum på Norra Kyrkogatan. Det var en äldre man som ägde fastigheten. Jag kunde ställa klockan efter honom eftersom hans dag verkade mycket inrutad. I den lägenheten bodde jag mycket spartanskt. Jag hade ett fåtal möbler och standarden i övrigt var enklare än enkel. Jag fick dela toalett och badrum med den andra hyresgästen och hyresvärden.

Hyresvärden hade nog sin egen syn på vad han som hyresvärd behöver och inte behöver göra. Han till och med var inne och svarade i min telefon när jag inte var hemma! En gång i tiden hade jag näbbstövlar och så kom dagen då jag beslöt mig för att slänga dem. Det var ingen större process och det var skönt att få nya, speciellt med tanke på det stora hål som var på näbbstövlarna. Så gick tiden och jag skulle gå upp och betala min hyra. Det gjorde man direkt till hyresvärden som i sin tur hade ett handskrivet kvitto till mig. Det är nog enda gången jag titulerats med ”fröken”. Och vad fick jag se då månne? Jo, hyresvärden hade mina kasserade näbbstövlar på sig! Han hade förmodligen inte ens min storlek. Jag blev helt paff och kom av mig en stund. Men förstås, vad kan man vänta egentligen av en man av den gamla stammen. Han använde tidningspapper på toaletten. Jag vågar inte fundera på vart han gjorde av pappret när han använt det. Jag visste på allvar att det var vår när hans yllelångkalsonger hängde ute på tork. Att bo i innerstan har säkerligen sin pitoreska charm över sig men jag är en praktisk person och då kan en modernare lägenhet fungera bättre för mig.

Norr Kyrkogatan ligger lite avskilt där längst i norr och jag tyckte det var oerhört vackert på vintern när nysnön låg jungfrulig på gatorna på morgonen. Idag är huset renoverat och ägs av ett fastighetsföretag. De lät bygga en lägenhet i det gamla stallet också.
Sen fick jag en lägenhet, via Gotlandshem, i Vitkålen 1981 och det var en underbar tanke att veta att toaletten och badrummet var mitt, bara mitt. Den lägenheten hade ibland funktionen av ”vandrarhem” eftersom många bekanta hyrt in sig hos mig genom tiden jag bodde där. Det har varit på gott och ont. Självklart har jag velat hjälpa kompisar att ha någon stans att bo när de hyrt ut sin egen lägenhet över sommaren, pluggat osv. Och självklart har det varit kul med kompisar som kommit på besök på sommaren. Men när jag flyttade från Bogegatan beslöt jag mig för att inte vara så frikostig mer. Lägenheten låg hyfsat centralt och på markplan så jag trivdes väl okey där. Nackdelen var avståndet till arbetet. Eftersom jag inte har körkort kan jag endast förflytta mig gåendes och cyklandes. Det har jag inga problem med, om det inte är vinter och full snöstorm. En vinter när det var ett sånt fruktansvärt väder så var endast Visbyleden öppen för trafik. Jag skulle gå från Vitkålen till terra Nova där jag arbetade,ca tre kilometer. Det var tidig morgon och stora långtradare kom körande från färjan. Där gick jag på Färjeleden i snöstormen och det var endast en och en halv vägbana öppen. Då beslöt jag mig för att det var dags att flytta. Så jag ställde mig i kö.

Jag fick en lägenhet på Allégatan i Stäven hösten 1986 och den lägenheten tycker jag är den av alla mina bostäder som varit bäst planerad. En typisk ”miljonprogram-lägenhet”. Jag hade en lägenhet på markplan och efter att jag planterat syrén och jasmin så blev det en lummig oas på sommaren med plats för hängmatta och grill. Jag hade hyfsat nära till tvättstugan också så jag levde i förortsidyllen. Okey, okey, det fanns grannar som hade problem som jag på olika sätt fick ”ta del av”. Det kunde vara stökigt ibland men i det stora hela så trivdes jag mycket bra där i Stäven. Det var bra avstånd till arbetet och jag hade Gråbohallen som närmaste affär. På den tiden var Gråbohallen en mycket välbesökt affär och inte den urholkade närbutik som den blivit idag. Här bodde och trivdes jag bra tills syrran en dag ringde och sa att hon skulle gå på lägenhetsvisning. Hon hade förste tjing på en lya i Länna, åt någon av sina ungar, men om jag ville ha den så fick jag den. Jag svarade ”eeehhh”, vadå ”vill ha”? Jag skulle inte flytta.

Vi gick på visningen av lägenheten, på Jungfrustigen på Länna, och sen var jag fast. I januari 1999 flyttade jag in. Jag fick bo i fjorton dagar i kök och sovrum eftersom jag skulle få golvet slipat i vardagsrummet, och det skulle bli när hantverkaren hade ”en lucka”. Men jösses vilken skillnad det blev sen. Jag trivs mycket bra med balkongen och avståndet till stan. Idag är lägenheten för liten eftersom sambo anser sig behöva bättre plats. Som om skrubben, utan fönster, i källaren inte skulle kunna räcka åt honom... Nej, allvarligt så funderar vi på att flytta men sen tänker man på nya lån och kanske ett sämre bostadsområde osv. Så jag har inte bråttom. Här har vi närheten till Krookska dungen och Furulundsskogen om vi blir sugna på någon liten promenad.

Vi drömmer om en trea på markplan med närhet till strövområde eller skogsparti. Det bästa området med de egenskaperna är nere vid 55-plus området Tallunden men då blir det för långt bort från stan för mig. Jag har inget körkort och jag vill inte behöva vara så beroende av bil och chaufför. Kanske det nya området som ska byggas på Galgberget med hyreskostnader som endast höginkomsttagare har råd med? Fast där är det inte så mycket skog. Eller på det nya området Visborg? Nej det blir för långt bort. Skulle jag bo centralt så skulle jag kunna tänka mig att bo på de nybyggda gamla slakteriotomten och ha utsikt över ringmuren, även om Kung Magnus vägs trafik passerar förbi. Så här håller man på och fantiserar sig in i framtiden och aldrig kan man bestämma sig. Kanske slutar det med att vi bor kvar här så länge benen bär oss upp och ner för trapporna för lägenheten har sin charm, helt klart