Folkrace sett med mina ögon

Jag fick anledning att besöka Folkracebanan i Visby i helgen. Privat skulle jag nog inte välja ett sådant besöksmål men jobbet kan dra en på nästan vad som helst. Det är bara att gilla läget och att göra det bästa av situationen. Jag brukar studera evenemanget ur andra perspektiv. Studera människorna och fundera kring ”fenomenet”.

Först när jag kom dit till banan tänkte jag att ”suck… det här kommer att bli jobbigt” men efter en stund så upptäckte jag att det var hyfsat trivsamt att bara sitta still och låta något ske framför mig.

En sak tänkte jag och det var att Folkracebilarna väsnas inte lika mycket som Speedwaycyklarna. Visst, det brummade och yrde damm men själva motorljudet var mindre irriterande.

Jag kom att minnas barndomens lek i sandlådan. Det var ju så uppdelat att ”flickor leker med dockor och pojkar latjar med bilar”. Utom för mig. För mig fanns det en stor dragning till sandlådan när det latjades med bilar. Ja, grabbarna de fräste runt med sina små leksaksbilar och lät energiskt som om de hade fullt race. Jag däremot var ute efter en annan sak… att få konstruera. Bygga broar och tunnlar. Skapa fiffiga vägar och boställen/garage med en smart uttänkt utfart. Detta att ha en läggning för att konstruera har jag gemensamt med fler av mina systrar. I dagens verklighet så såg dessa folkracebilar ut som den bil jag använde som ”biljett” för att få tillgång till sandlådan när det var bil-tajm s.a.s. Det var en mycket tillskrynklad och rostig bil utan hjul. Den användes i stort sett inte utan fungerade bara som en slags legitimation för att komma in på området runt sandlådan.

På Folkrace satt massor av människor och jag kunde inte låta bli att tjyvlyssna. Det finns faktiskt levande personer som tycker det här är kul och viktigt. De kan alla förares namn och köregenskaper. De hade sina favoriter och det fanns hela familjer som samlats för att följa en eller flera tävlande. De var liksom imponerade över hur tillknycklade bilarna var och de hade långa diskussioner om vad som gått sönder på bilen som gjorde att den lät eller betedde sig märkligt. Och bilarna såg ut som om de var rullande underverk eftersom de förmodligen inte borde kunna rulla alls. Kanske var de dopade? Hur man nu dopar en bil…
Även om jag fattade noll av det interna snacket de förde så var det lite halvkul att höra engagemanget för det som pågick på banan.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller med medeltidens tornerspel. Samma tuffa utspel och samma behov av att omge sig med ”plåt” för att skydda sig. Skyddskläder och armering av fordon, oavsett om det är häst eller bil. Fast under medeltiden tävlade man ju bara med en hästkraft var och idag med… jag vet inte hur många en bil kan ha.
De unga bilburna riddarna fick sina hyllningar av släkt och vänner när de kom stapplande fram med hjälm och tävlingsdräkten på. Förmodligen satt det en och annan ung tjej och spanade på sin favorit.

Idag finns det dock en skillnad (tror jag). Även tjejer tillåts delta i bilracen och de skämdes inte för sig! Så visst har riddar och hjältekulturen förändrats genom seklen. Personligen charmas jag nog mer av en medeltida riddare till häst än en avgasångande racerförare men det var en kul upplevelse… tills regnet kom och hotade att skölja bort allt positivt så vi tog oss hem igen… på våra järnhästar!