Lokaltrafik för vissa?

Våra Kommunala kontor i Visby har påbörjat flytten till Visborgstaden. Det var välbehövligt och jag ser med nyfiken tillförsikt emot hur det området kommer att växa fram under åren framöver.

Jag läste i nya lokaltrafiken att de nu även har linjer som passerar Visborgstaden. Jamen visst det är ju logiskt. Staden utvidgas och då följer busstrafiken efter. Så tittade jag i turlistan och blev lite snopen. För Turerna går liksom lite märkligt, enligt min mening. Eller har jag missat något?

Turerna via Visborgstaden går med gamla hederliga linje ett. Man har gjort en extra kringelkrok för att få med nya området. Fine, men… varför har man helt olika tider för när bussen ska gå in förbi där då?

Bussen från Öster mot Gråbo, med sväng in förbi Visborgstaden börjar första turen 6:40. Från Öster går sedan bussen den svängen fram till 15:40 (15:50 vissa dagar)

Men när man tittar på turlistan med start från Gråbo mot Öster så börjar inte svängen in förbi Visborgstaden förrän 9:05 och sista turen går förbi 17:05

Detta trots att det går fler bussturer som skulle kunna gå in förbi området. Hur har man tänkt?

Vilka är de som behöver börja besöka Visborgstaden klockan 7:00 och vilka är det som kan vänta till ca 9:20? Varför har man inte samma tider oavsett från vilket håll bussen åker?

Har man redan bestämt i vilka områden som 7:00-personerna bor och vart 9:20-personerna bor? Vem har bedömt detta och med vilka argument?

Jag tycker det verkar mycket märkligt!

Stockholmsveckan VS Medeltidsveckan

Gotland är en turistö, det är inget snack om den saken. Frågan vi ställer oss är varje år vilken typ av turism vi vill ha och behöver för att det ska ge just någon ”näring” för oss som bor här året runt.

Att turista är en knapp hundraårig tradition som i början endast kom de välbeställda till del. Efter andra världskriget fick även arbetarklassen ta del av ledighetens möjligheter, att transportera sig bort hemifrån för att vila och få upplevelser. De första charterresorna, på 1960-talet, gjorde att utlandsresandet tog fart med stackars Mallorca som pilotprojekt.

Så finns naturligtvis Gotland, landet annorlunda. ”Som att resa utomlands”. Turismen på Gotland har verkligen ökat och utvecklats genom årtiondena. När jag flyttade till ön på 1970-talet var det Strandgatan i Visby innerstad som var ”plejset” därtill krogarna vid Stora Torget. Rödvin, öl och dunka-dunka. Sen öppnades olika danskhak och pubar nere vid hamnen. Idag har kultur- och naturturismen fått genomslagskraft. Men discofolket lever fortfarande sina heta liv i krogarnas dunkel.

I början av 1980-talet föddes så Medeltidsveckan som genast blev en succé eftersom de som ville kunde få delta på ett högst påtagligt sätt. Dessutom så kan man ha samma dräkt år efter år eller liksom kombinera med nya detaljer etc. Man kunde rota fram den gamla plyschgardinen/draperiet och sy sig en medeltids-modern dräkt. Det till skillnad mot ”modern-turism” där det är just ”nyaste trendigaste senaste och helst dyraste” som gäller.

Att vilja vistas i båda dessa världar är väl ingen motsägelse. Problemet på Gotland är att de konkurrerar om tiden. Eftersom båda evenemangen vill ske vissa veckor under sommaren. Protesterna mot medeltidsveckan är just att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen var i obalans. Protesterna mot Stockholmsveckan är att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen är i obalans.

Stockholmsveckan verkar vara beroende av Båstadsarrangemangen och därmed har behov av att ta vägen förbi just Visby (Hur nu man ska hitta en logik i detta). Ja, jag skriver Visby för jag har svårt att tro att några av de aktiva deltagarna tar sig utanför stan alls. Medeltidsveckan har breddat sig och det finns arrangemang runt om på ön även om merparten är i Visby.

Vad är så skillnaden i ”skränandet” och ”förstörelsen”? Och hur skiljer sig obalansen?

Under Stockholmsveckan består skränandet av de dräggiga snorungarna som fastnat i puberteten och som har behov av att visa upp sig på gatorna. Under medeltidsveckan består skränandet ”frälsta” medeltidsfolket/lajvfantasterna som har behov av att visa upp sig på gatorna

Förstörelsen under Stockholms-veckan består av att fulla/drogpåverkade Stockholms-folk tror de kan göra allt de önskar och att ”pappa betalar”-mentalitet inte tar hänsyn till vad som är deras och vad som är andras utrymme och saker. Att spruta champagne över sig själv och andra och tro man ”är nåt” just för detta t.ex eller ragla runt på stan skitiga, om än dock i allt för dyra kläder, och tro sig vara någon slags herreman. Förstörelsen under medeltidsveckan är väl alla de medeltidsfolk som tror de har ägorätt till all Visbys grönska och kan tälta och elda vart som helst för ”det gjorde man ju förr…”

Skillnaden i dessa två grupperna är väl bredden på folk. Stockholmsveckan består endast av förpubertala tonåringar oavsett ålder vars rollspel går ut på att ”leka rika”. Kallbadhuset blir deras ungdomsgård där de under en vecka leker att de ”äääntligen har typ FF (föräldrafritt) liksom”. Medeltidsveckan består av folk mellan noll och hundra år gamla vars rollspel går ut på att tolka/spela människor med skiftande ”klasstillhörighet” och som tycker att alla icke medeltidsvecksklädda är på fel plats och behöver höra det.

En tragisk liknelse dessa grupper/veckor finns.

Medeltidsveckan har som grundbult att hålla i minnet året 1361 då Valdemar Atterdag kom till ön för att brandskatta gutarna. Det slutade med en massaker utanför muren, medan borgarna innanför godmodigt stod och tittade på, som sedan gutarna fick ta hand om. Det var alltså gutarna som fick betala notan.

Under Stockholmsveckan sker en annan typ av brandskattning. Massakern är mer långsiktig och vapnet är alkohol och droger. Men det är gotlänningarna som får ta hand om dem som blir kvar, som inte kommer sig för att resa hem efter semestern utan blir sittandes på en parkbänk i Visby, detta har vi att beskåda sommar efter sommar. Det är alltså gutarna som får betala notan.

Att turista är kul och att det kommer folk till Gotland är kul. Men kanske man skulle låta huvet sitta kvar på halsen när man reser hemifrån och kanske följa Gotlandsbolagets visa ord som lyder ungefär: ”Du är en del av alla andras upplevelse. Låt det bli en trevlig sådan”

Jag turistar i min stad

I mitt arbete får jag tillfälle att uppleva många saker. Nu har jag även fått åka med turisttåget. Jag har en slags allergi mot den sortens företeelser även om jag sett många lyckliga barn sitta på tåget när jag någon gång råkat passera förbi. Jag tycker personligen att det guide-bandet som går medan tågat tuffar fram och som hörs överallt är en slags ”nedskräpning” av vår stad.

Nåväl, å tjänstens vägnar så kan jag inte göra något personligt korståg mot detta utan snällt sätta mig i en vagn och invänta att tåget börjar rulla på. Och det gjorde det med klämtande klockor så jag verkligen rodnade av skam för att jag satt med. Jag försökte se min stad genom kameralinsen och en sak är säker. Visby är en turiststad på alla sätt. Inte bara detta att det är mycket folk som lunkar fram, stannar till, tittar, lunkar vidare, stannar, tittar osv utan också hur de är klädda. Det är antingen shorts eller piratbyxor, linnen eller t-shirts i stora mängder. Det äts glass och pizza samt dricks öl i mängder. Allt görs på alla uteserveringar så man både kan se och lukta detta hela dagarna. Jag är inte negativ till att folk har semester och njuter av att kunna sitta utomhus. Nej, det är bara en betraktelse.

Vagnen svängde ut på Kung Magnus väg, vilken jag anser borde göras om till gågata. Nu har jag skrivit om just detta i en tidigare blogg så jag ska inte pratat mer om det här. Det är lite ironiskt att turisttåget är utformat som just ett tåg, och att det är just detta som verkar vara dragningskraften för turistbarnen. Varför la man ner tågtrafiken på Gotland? Vilken fantastisk turistattraktion detta hade varit idag, miljövänlig sådan dessutom.

.

Vi passerade parken vid busstationen, eller vad den nu heter idag. Förr, på den gamla (goda?) tiden, så var den omgärdad med ett staket och kallades för Murgrönan. Där fanns då Visbys musikscen där man kunde se artister, av alla de slag, uppträda. Numera har vi ingen permanent scen värd namnet. Jag tycker personligen man borde skapa en stor scen, kanske där vid Oscars-stenen. Kalla den efter Hjördis Pettersson som i sin tid var Sveriges stora kommedienne!

Efter parken kommer vi till stora parkeringen utanför muren. Bilar i långa rader som de försökt rama in med något blomsterarrangemang. Jag tror att hur man än gör så ser det alltid skräpigt ut med bilar.

Rösten som talar på bandet tillhör Tina Marie Quiberg. Hon har gjort en hel del program i TV bland annat. Hennes typ av gotländska, långsamt och släpig och släpigt med de gotländska betoningarna (miauligt helt enkelt) har jag lite svårt för men… Jag får säga att hon lyckats lyfta upp detta med guidad information en aning. Det går inte att ge turister korvstoppad information på en sån här rutt. Personligen gillar jag fakta men här är det en blandad mix av människor som vill ha lite underhållning samt ”veta lite mer” om denna plats de besöker. Först reagerade jag på vissa ordval hon använde men sen slog det mig att, naturligtvis, hon pratar på ”nutidssvenska”. Med anda ord hon använder ordval som alla känner igen, även barnen som lyssnade så öronen såg ut som parabolantenner. Jag lyfter på hatten för Tina Marie Quiberg för detta!Vi passerade gamla fängelset som numera fungerar som vandrarhem. Det slog mig att jag en gång i början av 80-talet kom gåendes längs hamnen. Uppe i ett fönster i fängelsehuset, satt en kille. Han vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Först tänkte jag, ”jaja vad kul” och sen. ”Oj, detta måste vara det absoluta straffet. Att sitta i Visby fängelse som är beläget mitt i partycentrum i Visby och inte kunna delta.” Tina Marie Quiberg berättade att en av de sista som avrättades i Sverige levde sina sista dagar i en cell här i Visby fängelse. Det var urspännande, kunde jag läsa i alla turisternas kroppsspråk. Dessutom detta att man kan övernatta i samma cell (antagligen om man beställer i tid). Tragedier, våld och elände går att sälja som turistidé.

Nere i hamnen tycker jag att Visby visar sin rätta sida. Här trängs båtarna i hamnen och här står högskolans lokaler. Här sitter människorna i glassbarer och restauranger. Att sommaren är här kan man inte missta sig på. Dessutom hänger flera länders flaggor i stängerna för att vi ska se vart alla kommer från. Jag skulle vilja ha en informationstavla i hamnen som visade alla världens flaggor. Då kunde barn som gamla leta efter flaggan och se vilket land det symboliserar. Kanske ska man ha en dataskärm och digitalisera detta. Då kunde man också leta efter information om just det landet. Ja, ja jag vet nu går jag överstyr med mina tankar (igen) men som idé är det väl kul?!!

Kallbadhuset, ”Kallis” ger ett kalt och kallt intryck. Det är enligt mig ett misslyckat bygge. Man har missat något när man planerade det här området. Men, men som man säger… money talks…

Vid kruttornet såg vi det första tecknet på att medeltidsveckan startar. Det förbereds här och där. Jag gillar verkligen medeltidsveckan även om jag inte är så aktiv längre.

På tillbakavägen passerade vi Östergravar. Vid Dalmanstornet har man byggt en liten parkeringsficka för turistbussarna. Detta är ett av de typiska turiststoppen och det såg man på mängden människor som fanns där. Visby ringmur är speciell och ett fantastiskt byggnadsverk.

Efter vår tågtripp så gick vi och fikade. Sen gick vi till Domkyrkan. Vi skulle tända ljus för någon som vi tänkte på. Detta gjorde vi så. I kyrkan har de just nu ett fotomontage. Bilderna föreställer mobbingsituationer i skolmiljö. Bredvid har man text med bibelcitat. Tillsammans blev det mycket tänkvärt!
I Visby domkyrka finns ett litet bönerum. Ett vackert rum med enkel inredning. Ett litet fönster släpper in ljus. Här rår stillheten. Jag såg ljuset liksom rinna ner för kalkstenens trappstensformation och nå till det kors som står på ett bord. Jag tänkte att detta var väl ändå lite väl genomtänkt. Men sen funderade jag på om det var slumpen som gjorde att jag stod där när ljuset föll på just det sättet. Ja jag vet inte men jag blev berörd. Kanske jag fick en glimt av Guds ljus i praktiskt utförande? Det nådde mitt hjärta så… jag vill tro så

Sommar i Visby igen

Varje år samma sak, på gott och ont. Värmen kommer och ledigheten. Svensken vill åka ”bort”, vilket kan bli Visby. Att resa till Gotland är som ”att resa utomlands” som någon reklam syftat på. Och därmed vet också ”svenskarna” hur de ska bete sig. Alla vet ju hur svenska turister brukar beskrivas utomlands. Det är annars bara att fråga danskarna. Fast här på ön kallar vi dem inte för ”svenskar” utan för ”turistar” eller som det lanserades på Närrevyn en gång på 70-talet: ”mavar” (måsar) eftersom de skränar och skitar ner. Fast det var mest en beskrivning på Stockholmare som numera kallas för 08-or.

För visst är det så att Visby omvandlas till en slags gigantisk ungdomsgård med ”no limits”. Det är hyfsat tröttsamt att se de dryga ungdomarna som tror de ”äääger….” fast egentligen kan vi som inte deltar i samma partyvåg se fyllan och drogruset skina igenom. Okey tänker man lite elakt, en framtida parkbänkssittare. Och öns krognäring vill UTÖKA för ”det är bra för Gotland”!!!???

De har klagat på medeltidsveckan i flera år. Det är en svans som förstör och skitar ner (läs: de kommer inte in på vanliga krogen med sina medeltidskläder och det medför att krognäringen inte tjänar pengar på dem) men den s.k. Stockholmsveckan den vurmar de för, och då frågar man sig: varför det? Jag känner mig inte särskilt gynnad av att min ö ska behöva förstärkning av polis och socialförvaltning för att ta hand om det mindre glamorösa delen av ”party”veckan. Fylla och droger är okey, bara du har rätt (märkes)kläder på dig!?

En annan företeelse som verkar öka är att försäljare slänger upp försäljningsstånd lite varstans, tex Östercentrum. Speciellt mobiltelefoner verkar vara en angelägen produkt att kränga i sommartider. Deras metoder känns lika uttjatat som en avdankad raggningsreplik klockan 01:49 på stadens uteställen. Här om dagen fick jag också höra om en funktionshindrad kvinna som kände sig mycket obehaglig till mods eftersom de tagit tag i henne och som hon upplevt det velat dra henne till försäljningsståndet. Inte ens på öppen gata gäller ”ett nej betyder nej”. Så just nu går jag och bara AVSKYR dessa förbaskade försäljare.

Dessutom undrar jag över försäljningsställen som inte kan ta betalt med betalkort. Varför vill de endast ha kontanter? Ta tex glassbaren nere vid hamnen. Där går försäljningen lika lysande som glass i solsken men ändå verkar de inte kunna kosta på sig kortläsare? Det luktar… tycker jag.

Så… nu ska jag sluta klaga och endast njuta av sommarens ljuvliga värme och möjligheter.

Visbys nya detaljer och magiska blickfång

Idag tog vi en tur ner till Botaniskan för att hinna fotografera Näsduksträdet innan det blommat färdigt. Det är verkligen en magiskt träd med en förunderlig blomster som doftar helt enormt av någon slags vinbärsliknande doft.

Man har precis påbörjat uppbyggandet av träställningar i en del av muren så att mans ska kunna se hur det kunde se ut längs med muren på insidan. Jag är helt övertygad om att detta kommer att användas i olika sammanhang under sommarhalvåret. Ett bra initiativ av vem det nu var som kom på detta! Dessutom finns en liten skalenlig modell av samma murhörna, gjutet i betong. Där kan man se hur man tänker sig murens utseende och funktion. En gång för ca 10 år sen när jag passerade platsen så var det en grabb där i 9-årsåldern, med gotländsk dialekt. I sitt sällskap hade han en annan grabb med fastländs dialekt. Den gotländska grabben hade en förevisning av denna murmodell med en sådan inlevelse att jag var tvungen att stanna till och beskåda det hela. Jag vet inte hur mycket av berättelserna som innehöll fakta och hur mycket som var fiction men en sak var helt säkert. Han fick både sig själv och fastlandskompisen att befinna sig DÄR på plats på ”den där tiden”. Ja, jösses vilket skådespel. Jag hoppas den grabben växte upp och började skriva barn- och ungdomsberättelser för han hade verkligen en naturbegåvning i fantasins värld.

Dagarna rinner förbi… och jag flyter med

Tack vare en schemaförändring så har vi på arbetet ändrat om ordentligt i turordningarna. Under den övergången fick jag jobba extra mycket. Jag är trött och är i behov av semester. Det har varit segt ett par dagar men nu ser jag ljuset i tunneln, igen.

Ingen rundvandring i Visby innerstad och heller ingen nattfågelexcusion blev det. Men jag är helt övertygad om att det går fler tåg med sånt.

Vi var nere i Botaniskan och letade efter näsduksträdet som står i full blom just nu. Dessvärre hade jag ingen kamera med så det blev inget foto. På vägen ner hamnade vi mitt i alla studentvagnarnas framfart. Det var bara att stanna bilen och vänta. Och det gjorde absolut inget. Jag blev rent av lite sentimental som en gammal tant när jag såg ungdomarnas glädje och festyra.

Nere i norra hörnet av Paviljongsplan, dvs området utanför Botaniska trädgården, har de börjat bygga en ställning som ska visa hur det såg ut med alla träbyggnader vid muren under medeltiden. Jag antar att detta kommer att läggas in i medeltidsveckans teaterföreställning om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby. En tanke som slog mig var, hur länge fanns det träbyggnader längs med muren. När plockade man bort dem? Gjordes det gradvis allt eftersom tyckte sig behöva virke/bränsle, eller gjordes ett beslut något specifikt år?

Min mobil gick sönder så efter lite vånda fick jag beställa en ny. Jag var så fokuserad på att jag skulle ha en med bra kamera att jag helt missade att kolla vad resten var. Sen när jag fick mobilen hade den så mycket teknik och ”tillbehör” att det nog krävs en ingenjörsexamen för att kunna förstå och dra nytta av allt. Så den tänker jag skicka tillbaka! Under tiden använder jag en annan avlagd mobil som känns lite för plottrig för mig. Jag behöver tydligare knappar tex. Jag väntar nog ett tag innan jag beger mig ut i mobildjungeln igen.

På måndag är det endast två ynka veckor tills vi ska göra vår drömresa till Norge och jag är ena minuten beredd att sticka genast och nu. I nästa stund tycker jag det hela verkar jobbigt, inte minst avresedagen när man måste gå upp mycket tidigt för att komma med färjan. Kanske problem man överkommer men de finns i tankarna…

Påsken – Den stora familjehelgen

Jag har idag haft förmånen att cykla längs Norderstrand ut till Snäck. Jag och sambo hade kaffe och smörgås med i packningen så vi behövde inte svälta under vår färd. Vi fikade vid den nya grillplatsen borta vid vändzonen vid Snäck, som Kommunen gjort i ordning. Det är en sån underbart befriande känsla att kunna trampa sig framåt längs denna vackra kustremsa.

Man möter andra som antingen cyklar, går eller joggar fram på samma sträcka. Några ser oerhört upptagna ut i sina egna tankar medan andra har något sällskap som de delar alla möjliga funderingar med. Det är familjer i olika konstellationer som sitter och fikar medan barnen leker vid vattenbrynet. Någon hund som skäller till av glädje över den enorma gren som den lyckats hitta. Vilken skatt vår Strandpromenad är!

Sen är det förstås återtrampet. Dvs, hur man än gör så är det uppåt man skall. Sambo ville cykla uppför medan jag valde att gå. Han tog lasarettsbacken och jag gick längs den stig som finns utmed norra muren. Jag släpade verkligen på cykeln eftersom det är mycket brant på vissa partier. Men upp kom jag och vad fick jag se? Jo, sambo kom efter mig. Jag hann förbi honom. Ha ha, sån glädje jag kände och så många förklaringsmodeller han kunde prestera för att jag skulle förstå att detta var verkligen inte, egentligen, så här det skulle vara. Nåja, jag lät honom prata på medan jag kände det hela som belöningen för min möda.

Vi tog vägen över Östertorg och där var det rena folkvimlet. Alla nytinade människor med lust för att bara möta andra hade samlats där. Man satt på bänkarna eller stod i klungor och bara pratade på. Våren och värmen får verkligen människor att piggna till!
En sak som dock retade mig och som jag tänkt på många gånger är. Varför har de gjort ett hinder på halva övergångsställena? Tanken verkar vara att människor får gå som i ett timglas eftersom ingen vill gå via den ”trottoarkant” som finns vid änden av varje och mitt på övergångsstället. Detta gör att det blir ganska trångt och alla saktar av. Risk för att någon cyklist råkar cykla på en gående eller att ett cyklande barn skapar irritation med sin vinglande framfart. Dessutom får bilisterna vänta på att skocken får… eh människor, lyckats ta sig över till andra sidan. Hade det inte varit bättre att ha hela övergångsstället tillgängligt? Det går väl mycket smidigare då? Åter igen så tror jag detta är ett sånt där ärende som beslutats av någon som själv alltid åker bil.

Väl hemma fick jag ta tag i aftonvarden. Idag, påskafton, var det Lammstek som stod på menyn. Det blev himmelskt gott, som det väl bör vara en sådan här helg, och jag blev sen så störttrött att jag fick gå och vila en stund på maten.

Nu har sambo och jag en lugn afton framför oss, inga plikter och inga måsten, utan bara varandra och det är ju inte så ”bara” eftersom det är det bästa vi vet, oss…

Visby bygger vidare

En ny butikskedja har sett dagens ljus... fast kedja och kedja… Butiken kommer att kallas för Hästgatan 10 och det är fyra olika affärer som delar på utrymmet. Det ligger helt nära Kränku och Akantus och öppnades med pompa och ståt. Gotlands Jazzband spelade och det var gott om nyfikna som kommit dit för att vara med.

De har på en smart sätt använt butiksytan för att vara draghjälp åt varandra. Det är heminredning, design och fin choklad som samsas i Gamla Kommunarkivets lokaler.

Man får på det viset en fingervisning om vad denna lilla kulturplats i Visby innerstad har att erbjuda – kvalitet! Det här kommer att bli bra för Gotland. Kvalitetsturism är inte att förakta! Jag tror att S:t Hans plan kommer att fortsätta att utvecklas i detta kvalitetstänk och det tycker jag är perfekt.

Det sorgliga är att Adelsgatan kommer att mista en av sina finare butiker. Jag tror att Adelsgatan får ta en ordentlig tänk kring vad den gatuslingan ska erbjuda turisterna. Det är ju som bekant vår mest besökta butiksgata men kanske turisterna tröttnat på ”billigt var det här” och ”Rea-affärerna”, som har extrapris året om, och vill ha mer upplevelse i sin shopping?

Jag vet i alla fall att jag kommer att leta mig ner till S:t Hansplan för att söka presenttips och heminredningssaker.

Jag har bott i en förort i hela mitt liv…

Jag har bott i Visby sedan 1979. Jag flyttade in 31 september till innerstan. Samma dag som min systerdotter kom till världen. Jag lyckades ha turen att få en lägenhet efter en bekant till släkten. Det var en mycket sliten och liten, liten, tvåa utan eget badrum på Norra Kyrkogatan. Det var en äldre man som ägde fastigheten. Jag kunde ställa klockan efter honom eftersom hans dag verkade mycket inrutad. I den lägenheten bodde jag mycket spartanskt. Jag hade ett fåtal möbler och standarden i övrigt var enklare än enkel. Jag fick dela toalett och badrum med den andra hyresgästen och hyresvärden.

Hyresvärden hade nog sin egen syn på vad han som hyresvärd behöver och inte behöver göra. Han till och med var inne och svarade i min telefon när jag inte var hemma! En gång i tiden hade jag näbbstövlar och så kom dagen då jag beslöt mig för att slänga dem. Det var ingen större process och det var skönt att få nya, speciellt med tanke på det stora hål som var på näbbstövlarna. Så gick tiden och jag skulle gå upp och betala min hyra. Det gjorde man direkt till hyresvärden som i sin tur hade ett handskrivet kvitto till mig. Det är nog enda gången jag titulerats med ”fröken”. Och vad fick jag se då månne? Jo, hyresvärden hade mina kasserade näbbstövlar på sig! Han hade förmodligen inte ens min storlek. Jag blev helt paff och kom av mig en stund. Men förstås, vad kan man vänta egentligen av en man av den gamla stammen. Han använde tidningspapper på toaletten. Jag vågar inte fundera på vart han gjorde av pappret när han använt det. Jag visste på allvar att det var vår när hans yllelångkalsonger hängde ute på tork. Att bo i innerstan har säkerligen sin pitoreska charm över sig men jag är en praktisk person och då kan en modernare lägenhet fungera bättre för mig.

Norr Kyrkogatan ligger lite avskilt där längst i norr och jag tyckte det var oerhört vackert på vintern när nysnön låg jungfrulig på gatorna på morgonen. Idag är huset renoverat och ägs av ett fastighetsföretag. De lät bygga en lägenhet i det gamla stallet också.
Sen fick jag en lägenhet, via Gotlandshem, i Vitkålen 1981 och det var en underbar tanke att veta att toaletten och badrummet var mitt, bara mitt. Den lägenheten hade ibland funktionen av ”vandrarhem” eftersom många bekanta hyrt in sig hos mig genom tiden jag bodde där. Det har varit på gott och ont. Självklart har jag velat hjälpa kompisar att ha någon stans att bo när de hyrt ut sin egen lägenhet över sommaren, pluggat osv. Och självklart har det varit kul med kompisar som kommit på besök på sommaren. Men när jag flyttade från Bogegatan beslöt jag mig för att inte vara så frikostig mer. Lägenheten låg hyfsat centralt och på markplan så jag trivdes väl okey där. Nackdelen var avståndet till arbetet. Eftersom jag inte har körkort kan jag endast förflytta mig gåendes och cyklandes. Det har jag inga problem med, om det inte är vinter och full snöstorm. En vinter när det var ett sånt fruktansvärt väder så var endast Visbyleden öppen för trafik. Jag skulle gå från Vitkålen till terra Nova där jag arbetade,ca tre kilometer. Det var tidig morgon och stora långtradare kom körande från färjan. Där gick jag på Färjeleden i snöstormen och det var endast en och en halv vägbana öppen. Då beslöt jag mig för att det var dags att flytta. Så jag ställde mig i kö.

Jag fick en lägenhet på Allégatan i Stäven hösten 1986 och den lägenheten tycker jag är den av alla mina bostäder som varit bäst planerad. En typisk ”miljonprogram-lägenhet”. Jag hade en lägenhet på markplan och efter att jag planterat syrén och jasmin så blev det en lummig oas på sommaren med plats för hängmatta och grill. Jag hade hyfsat nära till tvättstugan också så jag levde i förortsidyllen. Okey, okey, det fanns grannar som hade problem som jag på olika sätt fick ”ta del av”. Det kunde vara stökigt ibland men i det stora hela så trivdes jag mycket bra där i Stäven. Det var bra avstånd till arbetet och jag hade Gråbohallen som närmaste affär. På den tiden var Gråbohallen en mycket välbesökt affär och inte den urholkade närbutik som den blivit idag. Här bodde och trivdes jag bra tills syrran en dag ringde och sa att hon skulle gå på lägenhetsvisning. Hon hade förste tjing på en lya i Länna, åt någon av sina ungar, men om jag ville ha den så fick jag den. Jag svarade ”eeehhh”, vadå ”vill ha”? Jag skulle inte flytta.

Vi gick på visningen av lägenheten, på Jungfrustigen på Länna, och sen var jag fast. I januari 1999 flyttade jag in. Jag fick bo i fjorton dagar i kök och sovrum eftersom jag skulle få golvet slipat i vardagsrummet, och det skulle bli när hantverkaren hade ”en lucka”. Men jösses vilken skillnad det blev sen. Jag trivs mycket bra med balkongen och avståndet till stan. Idag är lägenheten för liten eftersom sambo anser sig behöva bättre plats. Som om skrubben, utan fönster, i källaren inte skulle kunna räcka åt honom... Nej, allvarligt så funderar vi på att flytta men sen tänker man på nya lån och kanske ett sämre bostadsområde osv. Så jag har inte bråttom. Här har vi närheten till Krookska dungen och Furulundsskogen om vi blir sugna på någon liten promenad.

Vi drömmer om en trea på markplan med närhet till strövområde eller skogsparti. Det bästa området med de egenskaperna är nere vid 55-plus området Tallunden men då blir det för långt bort från stan för mig. Jag har inget körkort och jag vill inte behöva vara så beroende av bil och chaufför. Kanske det nya området som ska byggas på Galgberget med hyreskostnader som endast höginkomsttagare har råd med? Fast där är det inte så mycket skog. Eller på det nya området Visborg? Nej det blir för långt bort. Skulle jag bo centralt så skulle jag kunna tänka mig att bo på de nybyggda gamla slakteriotomten och ha utsikt över ringmuren, även om Kung Magnus vägs trafik passerar förbi. Så här håller man på och fantiserar sig in i framtiden och aldrig kan man bestämma sig. Kanske slutar det med att vi bor kvar här så länge benen bär oss upp och ner för trapporna för lägenheten har sin charm, helt klart

Visby - långt bort men nära...

När jag flyttade till Gotland 1975 så hamnade jag ute på bondvischan. Rone ligger ca 6 mil från Visby. Visby var en liten byhåla jämfört med de stora städerna i Danmark som jag tidigare bott i. På den tiden åkte man inte med sin bil hur som helst. Man skulle ha goda skäl. För att åka in till Visby krävdes det att man fyllde bilen med minst fem personer och att alla personer hade minst tre ärenden var att göra i stan. Det var ett heldagsprojekt och inget man skyndade bort på en förmiddag. I vår familj var det obligatoriskt att gå på för att äta lunch på Brinken. De har än i dag samma grundmeny som de hade när stället öppnade nån gång på 60-talet. Jag gjorde ett studiebesök där för en tid sedan med sambo. Han var helt fascinerad av inredningen och det genuina matutbudet.

Personligen är jag lite splittrad i mina tankar om Brinken. Bör det sparas och ”K-märkas” eller ska man göra en bättre restaurang där eftersom det huset en gång var P. A. Säfves barndomshem?

Morsan skulle alltid besöka Effes, som då var en slags billighetsaffär som skulle få både Rusta och Ö&B att skämmas. Utbudet var minimalt och priset likaså. Gissa hur kvaliteten var… Jag minns inte så mycket om alla butiker som man besökte för mig var det trevligt att besöka staden för en gångs skull. Jag undrar varför vi efter att få så mycket tillgängligt som ändå bara går sönder. Vad är vinningen på en billig grej som endast håller någon månad eller två?

Idag är det ganska annorlunda. Dels har fler människor bil idag och dels så ser man annorlunda på bilåkandet. Att åka in till stan, alternativt från stan ut till landet, en förmiddag för att fika är inget märkligt. Man tillåter sig mer impulsutflykter helt enkelt. Varje socken är en slags förort till Visby numera. Avstånden har krympt eller i alla fall känslan för avstånden. Det gör att vi kör/åker mer bil och det gör att jag känner mig stärkt i tanken om att Gotland skulle gynnas av att ha spårbilar.

Eftersom avstånden har ”krympt” har det även medfört att resandet till fastlandet har ändrats. Förr var det en flera-dagars-projekt (läs min tidigare artikel om detta) att besöka huvudstaden. Numera kan man smidigt resa upp över dagen. Man kan åka upp på morgonen och komma hem strax efter midnatt – SAMMA DAG. Man kanske bara är sååå sugen på att besöka Sturekattens kafé och då "adda" några andra grejer att besöka. Bara för att… Det finns så mycket i Stockholm som man kan besöka, museer, kaféer, restauranger, bekanta, Skansen, Konserter, någon vän osv

Dessutom ger det ett nytt perspektiv på vart man vill bo. I Visby har jag ca 4 timmars resa till storstaden Stockholm, ca 45 minuters resa till metropolen Hemse eller 1 timmes resa till underbart vackra Fårö. Ska jag till Skåne så reser jag hemifrån på morgonen och är nere i Malmö vid 18:00-tiden. Perfekt! Att bo i Visby är som om att äta kakan och ha den kvar.

Jag och syrran planerar en tripp till Stockholm med anledning av att vår formidabla hemsida WebGotland firar 10 år på internet. Jag föreslog Kaknästornet som jag inte besökt sedan det var nybyggt. Sen ringde syrran och sa att det var ju ett perfekt besöksmål eftersom det handlar om att sända ut information det med. Nåväl det blir kanske mer ”sända in” där för oss, dvs fika eller nåt. Jag letar febrilt på nätet efter något bra tips på vart vi ska åka och titta och den här gången funderar jag på nordost om Stockholm. Vi får se hur det går. För mig är Stockholm inte bara att gå i en galleria i centrum, utan också att hitta någon intressant ort utanför som har sin specifika historia.

Det blir svårt att argumentera ekologi samtidigt som man pratar om att göra bilturer hit och dit men jag tror att vi människor har en stark inneboende nyfikenhet som gör att vi vill utforska nya platser. Och jag har många ”vita fläckar” på den svenska kartan.

Vårkänning

Igår fick jag sån energi bara av att slå upp ögonen. Ljuset i sovrummet var annorlunda och när jag drog upp persiennerna förstod jag att NU är det verkligen en VÅR i ankommande… Sambo och jag tog oss ner till Almedalen och Botaniskan för att se vad som är på gång. Och där såg vi att fler tänkt likadant. Det var fullt med små människor som sprang omkring i Almedalen, både vid dammen och vid lekparken.

En liten knatte som sprang ivrigt framåt. Hans vinterdräkt var så stor och bylsig att hela han såg åt som en boll med en liten boll högst upp. Han sprang för livet och hans pappa ropade efter honom att hans kulle stanna, speciellt med tanke på att Donnersgatan börjar där Almedalen slutar. Men den lille äventyraren hade bara ett mål i sikte, FRAMÅT. Nåväl, hans far hann fram och stoppade hans framfart men det var en skön syn att se all den energin.

Likaså var det full energi som de något äldre ungarna utstrålade som tillsammans med deras morsor/mormödrar(?) hade full packning med sig och var på väg mot strandpromenaden. De skulle sannolikt grilla någonstans längs med stranden och det är väl en bra avslutning på sportlovsveckan.

Tänk sen i sommar när alla lediga gotlänningar och turister ligger på gräset i Botan och när det är framträdanden på scenen

Själv gick vi en sträcka längs med strandpromenaden fram till kärlseksporten där sambo bevisade, igen, sin kärlek till mig… eh… eller var det tvärtom? minns inte riktigt… men det värmde.

I Botaniskan sover alla växter under det vita täcket. Men jag anar att snart ringer deras väckarklockor och då skuttar de upp, precis som ungarna vid Almedalen. De kommer bara ha ett mål i sikte, uppåt. Snart kommer också alla fåglar som ska bygga bo i hela Botaniskan och då kommer det att vara full fart i parken. Sen kommer sommaren med långsamma promenader genom blomsterprakten. Och på sin plats står Linnés staty. Ibland tänker jag att han vakar över vår underbara oas

Vintervandring i min stad

När jag promenerar i Visby slås jag över hur vackert det är här, varje gång. Man liksom blir inte mätt på den här ”hålan”. Nu när staden har sin vinterdräkt så blir man så förunderligt lycklig när man ser alla små hus som trängs mot varandra med snötäcken på taken.

Ett obligatoriskt besök på Skafferiets kafé hör till. Det är så mysigt med den tända spisen och den gamla interiören. Det är samma effekt som ett 1500-kronors-Spabesök.

Den här gamla staden gömmer så mycket historia och ibland kan jag förnimma hur det måste ha varit i staden för så där 100-200-500 år sen, osv. Man var ju tvungen att elda för att få värme, så man var tvungen att få fatt på bränsle. Man var tvungen att ha vatten till matlagning och var tvungen att gå ut för att hämta vatten. Invånarna i de gamla tiderna skulle nog bara ruska på huvudet åt vår lätta liv och undra varför vi bara går omkring så som vi gör. Att promenera var ju en lyx som endast högrestånds personer kunde unna sig. Ordet Promenad betydde en gång att man åkte med häst och vagn utan mål, bara för nöje skull. Inget vatten- eller bränsle- hämtande där inte.

Mina anfädrar och anmödrar levde vid 1750-1850-talet uppe på Klinten i fattigkvarteren. En av dem var en gång arresterad för att han var allt för berusad. På ”den” tiden blev det en reaktion från samhället om folk berusade sig för mycket. Han fick ett val. Att sitta tre-fyra dagar på vatten och bröd eller att stå en heldag en söndag uppe på Klinttorget vid Skampålen. Han valde Skampålen och då ska man tänka att detta var i februari månad. Trots kylan gjorde han detta val och det säger väl en hel del om konditionen på stadens fängelse som vid den tiden var en gammal rucklig träkåk som var belägen vid Kajsartornet.

Nåväl, hur som haver så tycker jag alltså att staden är förunderligt vacker och att det ger en lyckokänsla i hela kroppen när man får vandra i den. Att vandra, eller snarare hasa, sig nerför backarna och titta mellan gränderna och se hur snön och staden liksom omfamnar varandra.

Samtidigt är det svårt att gå ut med kameran och ”fånga” Visby själ. Alla intryck kommer inte med. Men för mig så är ringmuren som absolut mest dramatisk i januari med snön och svarta moln. Även om man tar färgfoto blir det i gråv-vit-skalor. Man väntar sig nästan att Arn ska komma galopperande med Cecilia bakpå.

För mig är Visby staden framför alla andra! Här får jag alla bitarna på samma plats, historia, fantasi, verklighet, natur, kvalitet, andrum, stimulans, kultur, enkelhet, tillgänglighet och överraskningar. Om du bor här så förstår du nog vad jag menar...

En donation till mitt 1900-talsmuseum

Jag skrev för en tid sedan till Kommunfullmäktige och lämnade ett medborgarförslag på ett 1900-talsmuseum. Svaret var givet: Nej. Motiveringen på avslaget var att det finns redan på Fornsalen. Så vi tackar Fornsalen för den ”glasmonter” som representerar ett helt århundrade!... eh… okey… Men kanske tanken med att samla på sig saker från 1900-talet är just att förvara dem i låsta magasin?...

Inget annat århundrade har lämnat ett så stort avtryck i historien som just 1900-talet. Ännu lever många som faktiskt ”var med när det hände”. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att samla in vittnesmål och berättelser direkt från folket som var på plats.

Man hade kunnat använda sig av PRO och andra organisationer för att starta grupper där våra äldre invånare kunde få skriva ner, berätta in och förmedla om sitt 1900-tal. Det skulle bidra till den gotländska forskningen och det skulle ge många äldre en trevlig sysselsättning. Man skulle kunna använda museet till att t.ex. pensionärer satt och berättade LIVE för våra skolungdomar om deras barn- ungdom samt hur livet tedde sig för dem som vuxna. Ett utmärkt sätt att skapa kontakt och samförstånd mellan generationerna.

Man skulle kunna använda datorer och samla allt i en databas som kunde tillhandahållas på plats och via internet för olika skolprojekt, uppsatser, forskning m.m.

Man skulle kunna göra 10 rum med möbler och andra saker presenterade från varje årtionde och med musik som kom just vid den tiden. Man skulle då ha massor av kompletterande berättelser från gotlänningar som berättade om sina upplevelser och kunskaper om varje årtionde. Det matchat med information om vad som hände i landet i stort under samma tid. Och eftersom det fylls på med nya pensionärer hade det kunnat bli en verksamhet som höll på i all evighet.

Ett kafé på platsen skulle kunna ha bakverk och kakor från varje årtionde så kunde man få smaka på 1910-, 1920-, 9130-talet t.ex.

Min tanke var att detta museum skulle inrymmas i Flextronics-huset som nu ska omvandlas till ett affärscentrum. Men så blev det nu inte. Jag är en enkel vanlig osynlig medborgare ingen dynamisk och ansedd person som P. A. Säve så jag förstår att man inte tycker sig behöva göra någon notis om mina förslag. Men jag tycker det är SYND att man inte passar på medan de äldre ännu finns kvar här hos oss!!! Det skulle ha blivit Sveriges modernaste museum om historia!

Nåväl… jag har gått vidare och nästan släppt tanken helt. Men så… fick jag ett telefonsamtal från min syster. Hon hade pratat med en grannfru, som är i 90-års åldern, som vill donera sina minnen till MIG! Eller snarare att jag skulle förvara dem tills 1900-talsmuséet blev en realitet. Kan man bil mer hedrad än att bli anförtrodd en människas hela liv? Jag hoppas jag får tillfälle att i framtiden göra henne till viljes.

Nu finns det förstås andra 1900-tals-hjältar på Gotland. Ta, tex de två som dokumenterat och gjort en bok om arkitektur utanför muren. Det blir 1900-tal det! Kanon. Den boken står just nu på min önskelista hos tomten.

Vi glömmer så lätt att massor, massor har hänt i stan sen 1899. Utanför muren var det rena bondvischan och nybyggandet stod i sin linda. Ta t.ex. S:t Olofs sjukhus, Korpenområdet. Det byggdes för mentalpatienterna skulle komma ut på landet. I början hade sjukhuset självförsörjning av frukt och grönsaker. Idag är det nog nästan ingen som tänker på att området varit ett sjukhusområde eftersom massor av andra verksamheter ryms i flera av lokalerna.

Likaså gäller affären Signalen. De yngre idag vet nog knappt varför området heter så. Så är det med en levande stad, det byggs och förändras. Hus får olika användningsområden och gatunät läggs om. Gamla människor faller ifrån och nya kommer till. Men vem berättar stadens historia och bevarar dess minne? Det borde vara vi alla men jag tror att vi kommer att missa massor eftersom vi litar på att någon annan gör det. Dessutom om saker göms i låsta lagerutrymmen så, vem ska få se och lära sig om dess funktion?

Ett exempel på hur man kan glömma är: Jag åkte Transibiriska järnvägen 1982 vilket var en fantastisk upplevelse. Vi var en grupp på ca 30 personer varav hälften var pensionärer. Vi kom till en plats vid Bajkalsjön och där fanns ett museum med saker från 1800-talet. Där fanns gamla hus och gamla redskap men inga lappar som talade om vad det var och den lokala guiden sa att det fanns ingen kvar i livet som visste vad det var för saker och hur de skulle användas. Men en av våra penionärs-resenärer som ursprungligen kom från östra Finland berättade att likadana saker fanns i hennes barndomshem. Hon kunde i detalj beskriva hur de skulle användas och vad de hette på finska. Ska det gå så med våra 1900-talssaker också?

Jag tycker fortfarande att ön skulle få nytta och glädje av ett museum och jag tycker att beslutsfattare borde förstå det.

Shoppingcenter i Staaan…

Jag är ingen större fantast på att göra av med pengar. Jag får liksom inte den där ”kicken” av att handla. Men jag tro att många har det som en slags ”hobby” och det är nog därför fler och fler större företag börjar etablera sig här i Visby. Det har kommit till fler företag uppe vid Skrubbs, längs med Visbyleden, och jag har sett att det är fler hus på gång.

Nu är det en ny Galleria på gång också i norra delen av stan. Visbyföretagaren Kenneth Carlzon ska öppna i gamla Flextronics lokaler. Idag, 11/12 08, skriver han att det är sju företag/affärer som är klara att etablera sig i lokalerna. Jag tror faktiskt att det huset har potensial. Läget är bra och det finns inget större etablerat i området så efterfrågan kanske också finns där. Jag vill bara ge herr affärsman några tips utifrån mitt perspektiv.

Möbelaffär: Kanske vore det för stort att önska IKEA men…

Inredning och present: En kul affär att hitta nytt till hemmet och/eller presenter

Kafé: Jag vill fika om jag ska shoppa. Här kan man fånga upp kunder som släktforskar på andra sidan gatan. Med ett mysigt läge så man kan sitta och titta på folk, ett socialt och trevligt sätt att umgås på.

Frisör: Gärna med Drop In

Klädaffär: Som har fokus på VUXNA kvinnor, både till ålder och till storlek. Även klädaffär för barn, ungdomar och män.

En galleria jag besökt två gånger och som jag gillar ligger i Uppsala stad som ligger på vägen upp mot Uppsala. Det är inomhus men de har byggt så det känns som en liten stadsgata när man går där med lite nivåskillnader. Man skulle kunna göra något liknande i Visby och utnyttja nivåskillnaden till att ha scenframträdanden ibland.
Ja, jag vill ha roligt om/när jag ska handla och jag tappar lätt köpsuget. Snälla Kenneth, tänk på MIG när du planerar ditt nya köpcenter… *S*

Fullt krig på våra gator…

Nu är jag rejält trött på bristande respekt vid övergångsställena i Visby. Jag var idag ute och gick med en kvinna som sitter i rullstol. Eftersom hon har dålig erfarenhet av bilisters respekt för stopplikten så blir hon nervös när hon ska över gatan.

När vi gick på morgonen så var bilisterna förmodligen på väg till sina arbeten, precis som hon, och har väl ”inte tid” att stanna? Det blir då jag som får kaxa till mig och slänga fram ett ben som om jag tänkt gå över, för att de ska stanna, vilket då sker ganska bryskt, vilket tyder på att de kör för fort och inte hade uppmärksammat fotgängare på trottoar nära ett övergångsställe? Jag vet inte om jag som ledsagare ska behöva äventyra liv och hälsa för att hjälpa en person att ta sig fram på gatorna men hur ska man annars ta sig över?

När vi skulle gå hem senare på eftermiddagen så var hon märkbart stressad när vi skulle över övergångsstället. Det var mycket trafik och bilarna kom från alla håll. Hon ”blockerade” sig för information som jag gav henne. Jag fick rycka tag i hennes styrspak för att hon inte skulle göra en överilad manöver och hamna mitt ute på gatan. För att lugna henne så fick jag vifta förbi de bilister som tänkt stanna, för de finns ju också. Det var mycket trafik så jag fick stå en bra stund och vifta så det skulle bli bilfritt. Sen kunde hon samla sig och ta sig över.

Jag har fått utskällning av bilister som skrikit åt mig genom fönstret att jag SKA stanna, när jag cyklat över ett övergångsställe. Detta trots att jag redan blivit ”framsläppt” av bilisterna från andra körhalvan. Jag vet att cyklister ofta får kritik för att de ”bara cyklar över utan hänsyn” och det stämmer säkert i många fall men jag har å andra sidan dålig erfarenhet av bilister, främst män 50 plus i yrkesfordon, tyvärr. Även om man som bilist anser sig ”ha förkörsrätt” så tänk en gång till… även om du anser dig ha rätt… hur skulle du känna dig om du körde över en människa, oavsett vem som bär skulden?

Ibland undrar jag om det är så att gatorna är ett ingemansland där ”de andra” är bilister om du går eller cyklar, eller fotgängare och cyklister om du åker bil.

Så därför ser jag fram emot det framtida fordonet, SPÅRBILEN. Den förutspåddes redan på 1960-talet, liksom internet och annan teknik som är vardag idag. Idag med miljö- och oljefrågor så har den blivit mer aktuell än någonsin. Tänk att ha ett ”kontokort”, eller kanske via mobilen, och med det få en spårbil (podcar) att stanna vid ”din” hållplats. Oavsett vart du står i landet så kan du beställa en spårbil och kostnaden dras från kontokortet/mobilen.

Du kan ha druckit, du kan vara trött eller kanske inte har full syn eller annat funktionshinder. Föräldrar kanske ska skicka ungarna till mormor och morfar över helgen, osv osv. Man åker i en egen spårbil och behöver inte dela utrymme med andra, om man inte vill. Du kan sitta och läsa, se på TV, prata i mobilen eller kanske rent av sova en liten stund, medan spårbilen tar dig dit du ska.

Kanske man också kan skapa turistrutter. Man kan beställa rutt 1: Ner till Hoburgen med valfria stopp längs vägen. Rutt 2: Till Fårö, Rutt 3 till Östergarnslandet, Rutt 4 Visby innerstad osv osv. Med spårbilen slipper man bilköer och att störa sig på ”de andra” cyklisterna, fotgängarna, bilisterna, lastbilarna, bilavgaserna, stoppljus och freden på våra gator skulle kunna få fäste. Ja, jag tror jag är spårbils-frälst!...

p.s. På Facebook har jag skapat en grupp för just Spårbilens vänner: Spårbilen – En resa till Framtiden http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=38150188873&ref=mf

Gnällkärringen som kom av sig

Här går jag och betalar dyra pengar för att få gå till läkaren och förväntar mig att få samma service som alltid, en axelryckning till svar på mina frågor och blir grymt ”besviken”… det började bra... läkaren var helt ny för mig... toppen tänkte jag… en inhyrd läkare som stannar högst 14 dagar… En sån som redan åkt härifrån rent mentalt… jag satt i korridoren utanför hans rum och laddade och laddade… hur inleder man ett bra samtal med en läkare som sen inte ska bry sig?...

Han ropade upp mitt namn och vi gick direkt till undersökningsrummet… pang på bara… av med brallorna sa han… nåja ungefär… och så kände han och klämde och… till min fasa…

Han fann ett problem.. en krämpa.. en diagnos… jag blev helt stum... och då hade han inte undersökt det jag gick dit för!!!... Utan mina knän som knakar och knastrar... Jag visste nästan inte vad jag skulle säga… ända sen jag var i 20-årsåldern har jag sökt och frågat om detta och ingen… INGEN … läkare har sett något fel!?!...

Jag fann mig och frågade om svullnaden på baksidan av knäna... Eh… det hade han ingen information att jag hade problem med… ja men, sa jag, det var det jag sökte för… oj då svarade han och kollade… jodå… det är en tydlig ”Bakerscysta” du har, ingen tvekan om den saken…

Sen gick vi in på hans ”kontors”rum och han visade med bilder hur knäet ser ut när man har Bakerscysta. Han föreslog bland annat kräm och tabletter mot muskelinflammation OCH han sa att jag skulle skickas till röntgen för att undersöka om jag har artros i knäna!!!!... dessutom toppade han allt med att säga att det var fyra år sen jag tog sänkan och det kunde vara bra att se hur det var ställt med inflammationen

Jag gick som i rus därifrån. Hur i hela friden har han ramlat ner här i Visby? En läkare som lyssnar och kan ställa diagnos i samma person.

Att det sen strulade med överföringen av e-receptet till apoteket det kan jag överse med. Men jag är helt förundrad över att jag efter 30 år blivit lyssnad till i denna fråga.

Jag förstår att detta äventyrar min position som aspirant på ordförandeposten i hypokondrikerföreningen men fan i mig… det är det värt!...

Jag har drabbats av hypokondriska besvär idag… igen

Jag var på fest i fredag och idag har jag en olidlig värk på baksidan av knäna. Det är samma värk jag förut fick när jag cyklade med min förra cykel på långturer, fast då i armhålan! Och bakom knäna när jag gått min vanliga ”runda” med den hastighet jag VILL gå i. Cykeln blev stulen och min nuvarande har en slags ”tant”-ergonomi som gör att jag inte kan sitta på samma sätt och det kanske är lika gott det då… min runda har jag fått trappa ner ganska rejält på eftersom jag får sån värk.

Men den här gången fick jag det av … dans. Jag steppade och hoppade runt ganska hyfsat där på festen och kände mig rätt cool och vital då. Nu… är det annorlunda. Jag har som en boll på baksidan av knäna och det gör ont, det gör ont, det gör ont!...

Jag har alltid haft värk i kroppen. Första gången jag sökte läkare för att få svar på vad det kunde vara så fick jag svaret att det var ”växtvärk”. Att jag var 22 år var tydligen underordnat. Sen har jag besökt läkare regelbundet genom åren när jag liksom samlat på mig värk, irritation och motivation, för att försöka reda ut en gång för alla vad det kan vara och vad jag kan göra för att bota, lindra, undvika försämringar i framtiden. Men det har varit i stort sett samma svar varje gång. Det har alltid lutat åt att det har med ”åldern” att göra. Numera ÄR det tydligen definitivt åldern.

Sist jag besökte en läkare för detta så var det då ”åldern” och jag blev så djävelusiskt förbannad på det där lättköpta svaret. Jag blev direkt otrevlig mot den läkaren den gången, kan jag medge, men jag är trött på att vi kvinnor alltid viftas bort som oviktiga. Tänk långsiktigt nån gång. Hjälp mig att hålla mig frisk. Jag planerar att leva länge och jag vill slippa vara beroende av hemhjälp och belasta kommunen med kostnader för mina krämpor så långt som möjligt. Det är en otrevlig känsla att känna att man måste börja varje samtal med läkare med ”jag vill inte bli sjukskriven”, ”jag vill inte ha sjukbidrag” eftersom det verkar som att man alla klassas som lata/parasiter idag.

Jag tycker att Vårdcentralerna borde satsa på Idrottsläkare, på samma sätt som de (på Gotland i alla fall) satsat på psykologer, på varje Vårdcentral, för att få ner den psykiska ohälsan. Jag tror nämligen att ”vanliga” läkare inte har rätt kompetens att hjälpa folk med friskvårdsrelaterade krämpor. Trots det är väl friskvård/sport/idrott en stor del av de skador de får ta hand om? Och en stor del är väl alla dem som aldrig rör på sig? Friskvård är skitviktigt men det måste göras rätt utifrån varje individs förmåga. När man får problem med det så borde det finnas hjälp med det. Jag har tränat på gym och jag älskar att gå långa sträckor och cykeln är mitt ”andra jag” men värken i kroppen blir jag inte av med.

Så… nu ska jag till farbror doktorn igen med mina knän. Nu är jag taggad. Jag har själv snokat på internet och sett att det finns något som heter slemsäckar som kan bli inflammerade och jag tror nu att det kan vara det jag drabbats av. Fast om jag nu säger det till läkaren så kommer han säkerligen att göra den klassiska läkargesten… fnysa.. och jag får gå hem och känna mig som en hypokondriker… igen

Det vet väl alla vad som krävs för att bli ordföranden i Hypokondrikerföreningen?... Jo

man samlar på sig så många symtom som möjligt på en sjukdom/syndrom och sen går man till läkaren och får konstaterat att man inte har den.. då kan man bli nominerad till ordförandeposten och jag ligger nog ganska bra till just nu… eller är du värre?

Women rules i omsorgen

Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Det märks särskilt väl på t.ex. en personalfest jag var på i fredags. Det var i Kongresshallen i Visby och det var minst 200 personer där vara 90 % var kvinnor. Man skulle då tänka att tonen var bitsk eller tråkig men…

Då har man inte varit på handikappomsorgens fester. Vi har en fördel av att vi arbetar med personer med förståndshandikapp. En sak man lärt sig genom jobbet är att ”ÄR DET FEST SÅ ÄR DET”. Jag brukar regelbundet vara med till FUB:s medlemsfester. Det är alkoholfritt och sker mellan 19:00 och 21:30 varje gång. Så är det, men det är ju inget hinder att ha fest för det… från samma stund som musiken börjar till sista ackordet så dansas det och man avbryter endast för en kort paus för att dricka vatten/läsk/kaffe. Det är fullt ös hela tiden!

Nåja, vi personal idkar som regel starkare drycker men för övrigt så vet vi att relaxa och ”kasta ankaret för här seglar vi…” När vi väl börjat dansa så dansar vi så det står härligt till. Alla dansar med alla, man spexar och kör några schysta moves (om man nu kan några) allt medan klockan tickar på. För nu är det så GUDAGOTT bestämt att det ska vara rökfritt på offentliga lokaler, PRISA VÅRA POLITIKER FÖR DET.

Det är min fulla övertygelse att den största orsaken till att folk mått dåligt ”dagen efter” beror på rökförgiftning. Ingen vettig människa skulle ställa sig i ett garage, sätta bilen på tomgång och sen rocka loss ett par timmar i det oset med förklaringen ”vi har ju fest…”, ”jag festosar”!? Nej, det är underbart skönt att SLIPPA den förbannade giftpinnens närvaro! Bara de nu kunde ta bort rök-maskinen som ska skapa lite ”mysdimma”. Jag får ju hosta för tusan!

På festen i fredags så var vi arbetskamrater som arbetat ihop i 11 år på min nuvarande arbetsplats. Under dansens gång uppstod en märklig grej. Det kom till några gamla arbetskamrater från min förra arbetsplats, där jag jobbade i 10 år. Plötsligt stod hela den gamla arbetsgruppen i en cirkel och dansade. Vi har inte varit samlade på 11 år! Wierd och kul…

Jag har varit på Kongresshallen förut och jag tycker än idag att den är en aning för stor lokal. Häftig design men inte så mysig och den intima närvarokänslan vill liksom inte infinna sig. Så man går omkring och ser cool och soft ut… en stund. Sen ids man inte delta i ”spelet” mer utan blir sitt vanliga jag. Och då blir lokalen oviktig då går jag till baren köper en cider och dricker mig så snygg som det går… skål!

Min dag i ”saltgruvan”…

Jag har en grundinställning och det är att ”det ska vara kul att jobba” och jag har turen att ha ett arbete som intresserar mig mycket. Jag arbetar som Boendeassistent inom handikappomsorgen här i Visby. Man skulle kunna kalla det för att jag är en ”coach i vardagen” för personer med olika typer av funktionshinder. Jag hjälper personer att fånga (var)dagen och att få ut något gott av den samt att få till någon extra guldkant någon gång då och då. Att ha kul kan också vara att bidra till att arbetspasset/dagen blir trivsam för mig själv, mina arbetskamrater och för de brukare jag är anställd att hjälpa.

Det innebär inte att jag är en medgörlig ja-sägare som alltid går med strömmen i alla lägen. Nej, jag kan bjuda på motstånd både i diskussion med kollegor men också i mötet med en brukare. Med det menar jag att det är nyttigt att inte alla tycker lika hela tiden eller att man ”håller med” i alla lägen. Kanske brukarens önskemål inte fungerar i praktiken, att förväntningarna är för högt ställda. Då måste jag visa på förståelse och respekt men också klokhet och beslutsamhet. Det är inte fel att säga ”nej” ibland, utan det kan tvärtom vara tecken på god överblick över situationen.

Likaså gäller oss kollegor emellan, att vi behöver inte alltid tycka lika men i slutänden måste vi ha en överenskommelse om hur arbetet i praktiken ska skötas. Att gemensamma beslut ska följas av alla, oavsett vad man tycker om beslutet. Om det känns fel på något vis så får man ta upp det till en ny diskussion. På min arbetsplats diskuterar vi regelbundet återkommande ämnen som etik, moral, pedagogik, rutiner, motivation m.m. och det är oerhört stimulerande att finna nya infallsvinklar eller lösningar på ett gammalt problem, stort som smått.

Om mitt arbetsuppdrag så kan man säga att jag organiserar, strukturerar och skapar möjligheter. Det vill säga hjälper till att en person får sitt hem rent, att få tvätten tvättad, disken diskad, maten handlad och tillagad, kroppen duschad eller soporna utburna. Det innebär också att jag ska försöka skapa förutsättningar för att en person kan få komma hemifrån och få lite miljöombyte och socialt umgänge. Det kan ske genom fasta aktiviteter som återkommer varje vecka eller genom spontana utfärder i vårt gemensamma samhälle. Eller kanske att de kan bjuda hem någon på kaffe/mat/DVD osv. Helt enkelt att få leva ett helt vanligt liv, ett sådant vi icke-funktionshindrade gör och fixar utan att tänka på det så nämnvärt.

Allt detta ska ske utifrån den enskildes egen förmåga och önskemål. Det är ju faktiskt så att funktionshindrade också kan vara lata och bekväma eller t.o.m. vill bara byta dag för en aktivitet. Hur många gånger har inte jag ändrat tvättid i tvättstugan bara för att jag inte hade lust att tvätta utan ville ligga i soffan och glo på TV i stället! Allt detta ska jag vara uppmärksam och ha förståelse för och kanske se till att hitta alternativ till.

Det jag får ut av allt detta är den glädje, humor och värme som min arbetsplats genomsyras av. Det är en så skön känsla att få ge och ta så mycket människor emellan. Jag säger inte att mitt arbete är lätt eller utan motgångar. Det krävs både utbildning och många års erfarenhet för att greppa på djupet alla de svårigheter vi har att arbeta med. Men just denna kunskap som vi har gör att vi har goda rutiner och goda viljor för jobbet. Vi är proffs helt enkelt, och såna snyter man inte ur näsan hur som helst och det även om vi inte får 24 % löneökning för detta som vissa chefer får av andra chefer, dvs sina kollegor samtidigt som vi andra får dras med sparkrav.

Gråbo – Gotlands grönaste stadsdel

När man går runt i Gråbo så förstår man att området fått ett olyckligt namn, för jag menar att Gråbo är Visbys grönaste område! Det borde heta Grönbo! Tänk hela Furulundsskogen med sina bokträn och gamla vackra barrträd. Där finns många slags fåglar och även ekorrar. Och jag tror Kommun, Riksbyggen och Gotlandshem alltid har försökt skapa gröna miljöer i sina bostadsområden.

Gråbo kommer av en medicinalväxt men jag tror att det stora flertalet tänker på de hus som finns i Stäven och Bogen 1. För de är typiska miljon-programs-design. Ritade av personer som själv inte tänkt bo där, som det ofta är. Men säga vad man vill om dessa hus från 60-70-talet men gott om utrymme finns det i dem. Inte som idag med detta cocoon-living som gör att folk inte har någon stans att förvara sina grejer.

Jag har själv bott i Stäven och jag trivdes bra där. Jag hade en lägenhet på marknivå med en rymlig uteplats. Det var nära till det centrum som en gång fanns. Trist bara med den ekonomiska nedgången som gjort att renovering och uppsnyggning alltid sackat efter. Det lönar sig inte i längden.

Under ett par år var det en eldsjäl, Lars Frank, som försökte skapa en tradition i Gråbo. Han ordnade det som kallas för Gråbofestivalen. Mer eller mindre kända artister fick uppträda för alla som kommit dit och satt på sina filtar med medhavd fikakorg. Jag saknar den glada dagen!

Den var liksom ett startskott inför sommaren.

Något jag undrar över är VARFÖR I HELVETE har de avvecklat mötesplatsen Gråbo Centrum i Visbys största bostadsområde? Varför försvann det ena företaget efter det andra? Varför ville Konsum inte tillåta någon konkurrens så de köpte upp mark så ingen, tex ICA, skulle kunna etablera sig där. Blev det så bra? Så snart en verksamhet stängdes så tog Konsum över lokalerna. Sen försvann posten. Det behövs fler företag för att ge draghjälp åt varandra. Nu sitter konsum med sin stora lokal och nästan inga kunder. Nu skriker Gråbo Torg öde och trist. GRATTIS ni lyckades!

Mitt förslag är: Bygg om hela Konsumhuset. Låt frisören ha sin entré från Torget. Låt restaurangen som finns där ha detsamma. Då kan de fräscha upp sina lokaler och ha uteplatser på sommaren. Låt Konsum finnas mer på ”baksidan” mot parkeringen men med ingång från Torget.

Låt ett Kafé starta i anslutning till biblioteket men med egen entré mot torget, då kan de också ha uteplatser på sommaren. Sanera gamla tandläkarhuset och låt fler företag etablera sig där. Såna företag som folk besöker, alltså inget kontor, t.ex. en akvarieaffär, datoraffär, second hand butik, etc. Ge pensionärerna på Serviceboendet en stor inglasad plats så de kan sitta och titta ut över Gråbo Torg, underskatta inte ett sådant ”gratisnöje” som att ”glo på folk”. Då skulle det bli mer aktiviteter och folk i rörelse på Torget.

Bygg en arkad med skydd för regn så de äldre från Serviceboendet, och andra med för den delen, kan gå torrskodda mellan olika hus. Ja, varför inte glasa in hela Gråbo Torg så kan man utöka säsongen för aktiviteter där. Bygg om hela torget, öppna upp det och RIV den förbaskade plaskdammen. Bygg en trappa som kan användas som sittplatser vid en liten scen för mindre framträdanden. Allt detta skulle skapa en trivsam och tryggmiljö för alla som vistas där. Kanske ”poesikvällar” och ”unga musikanters kväll” osv. Kanske ha en plats där man kan sätta upp en wide screen TV vid speciella tillfällen, om Gotland råkar hamna på TV i något riksprogram eller om det sker någon annan viktigt utsändelse. På Torget skulle man också kunna ha torgförsäljning någon dag i veckan, hemgjorda och bortgjorda saker, osv. I Næstved, på Sjælland i Danmark, har de en plats med dubbel användning. Till vardags en parkeringsplats och vid speciella tillfällen så var det en utomhusscen. Smart lösning (bara som ett tips).
Allt detta kan låta kostsamt men… vad kostar det att ständigt laga, fixa, ställa i ordning efter människor som förstör sin omgivning för att de har tråkigt och inte känner samhörighet med sin bostadsort. Det finns säkert pengar att vaska ur EU och andra instanser för ett sånt här ändamål.
Så invånare i Gråbo! Sätt igång med att initiera en förändring. Uppvakta politiker och företagare. Kontakta media. Skapa opinion för ert bostadsområde. Kräv en förnyelse och föryngring av Gråbo Torg!