Fräsch känsla och ren miljö

Min vanliga dusch idag fick mig att tänka på ett snack jag hade på jobbet här om dagen. Det gällde detta med att smörja in sig med olika kropps- och handkrämer av alla slag. Jag har själv helt slutat använda kroppscremer sedan flera år tillbaka. Detta efter att jag konstanterade att min ”torra hud” inte blev bättre trots ivrigt masserande av alla möjliga nya revolutionerande formulas som reklamen påstod fanns i burken. Så jag beslöt helt sonika för att skita i det. Och det har gått bra det med.

Jag har en annan ”metod” som känns bättre och som funkar hur bra som helst. Jag skrubbar. Använder skrubbhandskar vid dusch och masserar hela kroppen. Då får jag bort döda hudceller samt att jag får fart på blodcirkulationen vilket ju är kanon.

Dessutom kan man ersätta fuktcremer med vanlig matolja. Rapsolja är närodlat och funkar bra. Jag har testat någon gång även om jag föredrar att vara utan.

Alla har väl hört att om man använder läppcerat för mycket så blir man mer och mer torr om läpparna. Likaså ska man inte tvätta håret för ofta, osv. Jag tror det är samma sak med allt som rör kroppen. Jag tror helt enkelt att vi målar in oss i ett hörn när vi använder alla dessa produkter som ska ”ge oss skönhet”. Vi fråntar kroppen möjligheten att själv sköta sitt. Dessutom så sköljer vi bort det och ut i avloppet, dvs miljön, hamnar detta.

Så för min del är det ”vanlig” duschcreme som gäller och skrubbhandskar. Snart har jag säkerligen lagt av duschcreme också men hur det ska gå till vet jag inte än. Heller inte vad jag ska använda för att ersätta deodorant. Att lukta skunk kan kanske vara en hit hos skunkar men jag vill nog ha den mer kliniska doften som vi människor lagt oss till med de senaste generationerna!

"Du är vad du äter"

Okey… jag vet vad det programmet går ut på… och jag gillar inte den programformen. Lite för mycket pekpinnar och übermench-programledare i min smak. Dessutom kan jag inte förstå varför vi ska skaffa bättre matvanor genom att importera mat från andra länder som i sin tur får avstå sin mat för att västvärlden har ätproblem. Hur ekologiskt och rätt är det?

Människor har levt i norden i tusentals år och det är väl ändå endast från 1950-talet och uppåt som vår ekonomi och matvanor förändras? Vi får mer tillgång till mat utan att anstränga oss helt enkelt. Dessutom har vi skaffat matvanor från utlandet som inte är så hälsosamma, främst då USA:s fastfood-idéer. Varför kan vi inte helt enkelt titta efter hur våra ”förfäder och förmödrar” på 1940, 1870, 1830, 1760-talet åt? Kanske vi ska bli bättre på att uppmärksamma vad vi har för lokala produkter och se vad vi kan använda dem till.

Jag är helt enkelt övertygad om att det handlar om ”enkel ekonomi” inkomst och utgifter, dvs vad man stoppar in och vad man ”släpper ifrån. Vi behöver äta rimliga mängder och röra på oss mer. Då behövs inga vietnamesiska eller sydamerikanska svåråtkomliga produkter, med trendiga namn, för att skapa balans i våra kroppar. Man kan komma långt med sunt förnuft och disciplin.

Jag är inte någon särskilt disciplinerad och ”duktig” person. Jag lever gott helt enkelt. Jag lagar min mat själv i största möjliga mån och jag är helt övertygad om att det är bästa sättet. Då vet jag vad jag stoppar i mig och då kan jag planera min veckomatsedel så till vida att jag har mat hemma så jag slipper panikhandla när magen är tom. Precis som vi behöver återinförskaffa ”lördagsgodis” som begrepp så behöver vi kanske åter igen börja ha veckomatsedel och veckohandel?

Jag såg i mitt kylskåp och konstaterade att merparten av utrymmet består av burkar och flaskor. Däri finns sådant som jag använder för att förstärka smaken och ”runda av” när det behövs. Hur gör man en köttfärssås utan att använda en burk krossad tomater och hur får man kålpuddingen att smaka gott utan en klick lingonsylt? Jag vill rensa bort det som egentligen inte behövs och ändå inte missa något, dvs äta kakan och ha den kvar. Här har jag mycket kvar att tänka ut, T.ex varför boxen i kylskåpet som är tänkt för grönsaker är så liten.

Som sagt, snart är vi tillbaks där vi får odla och plocka vår egen mat för att komma tillbaka till ursprunget. Vi får ”slow down” och leta alternativ till ”Fast-food”.

Mitt nya ”eko-projekt” kommer väl dessutom bli att leta efter paraben. Något som tillförs mat och kosmetika och påverkar kroppens hormoner.

Jag mår bra…

Jag vet inte riktigt vad det är och jag kan inte riktigt sätta fingret på det men… Jag mår bra… skitbra helt enkelt… jag har värk i lederna och ett par knän som inte håller måttet längre dessutom är jag nästan konstant torr i ögon, näsa och svalg men… jag mår bra

Igår fick jag veta att alla mina förhoppningar om en begynnande vår får vänta eftersom det till helgen ska bli ett riktigt stort snöoväder… men det rör mig inte i ryggen… heller inte att jag ska ha tvättstugan i flera timmar idag… jag mår bra helt enkelt...

Kanske är det en trygghetskänsla som beror på att sambo äntligen fått fart på en del projekt som ska ingå i hans företag… kanske beror det på att jag har semesterplaner… kanske beror det på att jag var ledig i gårkväll och är ledig två hela dagar… vad vet jag och vad bryr jag mig… jag mår bra… skitbra helt enkelt…

Det är inga överstyriga euforiska känslolägen utan bara en jämn skön känsla av att vara tillfreds… precis som när man ätit sig mätt på en tallrik gröt och magen liksom värms upp och mår gott… och kanske det är så ,… att jag fått en slags grötomslag om mig nu i dessa dagar… när vintern sakteligen släpper sitt grepp om oss och när vårens och sommarens planer börjar ta form… jag ska i alla fall ta vara på känslan och bara låta det bra få ha förtur i kön till mitt känsloliv…

Nu vet jag!... Jag mår som jag förtjänar helt enkelt... och jag mår PRIMA!

Och friden lägger sig över sovstaden…

Jag har sedan jag var barn fått höra att jag snarkar, även när jag var vaken. Jag har inte opererat bort några polyper och jag vet inte om det är de som orsakar detta snarkande. Nåväl, det har varit ett återkommande samtal mellan min sambo och mig och det inte bara huruvida jag snarkar utan det faktum att han snarkar REJÄLT. Men det är sånt som är vanligt i de flesta hushåll där fler än en person bor. Vem snarkar och vem snarkar värst osv.

Så såg jag på TV en reklam (Ja, jag vet mina principer angående TV-reklam) som skulle lindra snarkningar. Jag grunnade en stund och så kom jag till det läget där jag tänkte att det kunde vara värt att pröva. Sådan nöd var det alltså, så att jag var beredd att köpa produkt som saluförs via TV-reklam! Gick till Apoteket i Visby och kollade. Fick veta att det inte var säkert om det skulle hjälpa eftersom det beror på varför man snarkar. Man får testa sig fram. Dessutom hjälper det inte mot sömnapné. Men sist och absolut inte minst så innehåller produkten jordnötsolja! Jag bara undrar, varför det? Är det något i jordnötsolja som ger effekten? Annars tycker jag det är onödigt att ta till det eftersom så många astmatiker reagerar så starkt mot just nötter. Den informationen läste jag precis efter jag sprutat i svalget och jag har astma och brukar reagera på nötter men jag verkar inte ha dött… än…

Nåväl, jag köpte och tog hem för att pröva på mig och på sambo. Jag gick och la mig först och enligt sambo så hade jag inte ”låtit som jag brukar”. Han menar att jag ”trutar med munnen” alltså skapar ett trumpetliknandeljud som han vaknat av på natten och han hade varit tvungen att lyssna om jag verkligen andades över huvud taget. Det ni!

Jag vaknade också på natten för något var totalt fel, eller åtminstone väldigt annorlunda. Det var TYST! Fullständigt tyst var det. Jag var också tvungen att kolla att han andades eller om han tagit ett nattlångt andningsuppehåll. Nej då, han snusade så sött som ett litet barn.

Vi vaknade morgonen efter och vi var mycket utvilade båda två. Men jag tog endast en snabb puff och inte två stycken som stod i broschyren och det funkade ändå. Men jag menar så här långt att DET FUNKAR! Nu ska vi testa den här produkten och se om den är värd sina penningar för en hel natts ostörd sömn är oskattbart.

Läs mer på deras käcka hemsida: http://www.silencemotsnarkning.se/

Alla är vi väl rörigt eniga om att vi behöver röra på oss…

Människans kropp är skapad för att vara i rörelse. Det kan man märka när man suttit still ene längre stund. Den liksom börjar röra på sig helt själv. Man måste sträcka på sig, man får byta sittställning fler gånger osv. Precis som i skolan så behöver man rast även i möten så man får röra på systemet.

Tänk då alla personer, speciellt våra äldre, som sitter still hela dagarna och aldrig får röra sig. Dels för att deras ben kanske inte bär men också för att det inte finns pengar till att ha personer som kan hjälpa till med alternativa rörelser, sittgymnastik, massage osv dagligen. Det skulle äldre må bra av och deras kroppar skulle fungera bättre och jag är helt övertygad om att budgeten skulle må bättre när äldre mår bra av sig själva och inte behöver medicin för att kompensera passivitet.

Jag har alltid varit en rastlös person behövt gå mycket för att göra av med energi. Jag tänker så bra när jag går. Det kan vara gamla slaggprodukter som ska kastas ut i nåt mumlande eller fräsande eller det är nya friska idéer som ska formas och granskas. När man sen kommer hem så känner man sig trött och nöjd. Nåväl, det var förr det. Nu har jag mina problem med knäna som hindra mig från att gå i den takt och den omfattning som jag vill. Jag får gå sakta och akta mig noga för rörelser som anstränger knäna, sånt straffar sig direkt. Skittrist helt enkelt. Jag minns när jag gick Vårruset ett år, enda gången, och jag gick i MIN takt och det gick undan. Men när jag var ikapp de mest saktfärdiga joggarna efter halva sträckan så tänkte jag att detta är inget för mig. Jag är ingen tävlingsmänniska och mitt belöningssystem gick inte igång av det.

Eftersom jag inte har körkort så har det varit naturligt att jag fått förflytta mig gåendes eller cyklandes. Jag föredrar att gå och jag tycker inte det är ett problem att det tar fem minuter extra för det. Det blir bara fem minuter mindre att sitta still. Att cykla är också häftigt. Man kommer snabbt och rör på sig samtidigt men favoriten är gång.

Vardagsmotionen är ett bra sätt att per automatik få det dagliga behovet av rörelse. Det där extra får man naturligtvis fixa med längre jogging- eller promenad-turer. Igår när jag satt på arbetet så såg jag ljuset, eller snarare hörde det. Vi hade precis ätit supersmarriga hemmagjorda kroppkakor och satt vid fikabordet och smockade i oss äppelkaka med vaniljsås då… utbrast min arbetskamrat Annika dessa mycket kloka ord som jag tror kommer att bli både bevingade och ofta citerade framöver: ”En portion – En motion, Två portioner – två motioner!” Jag satte nästan äppelkaka i halsen… nåja det gjorde jag redan innan hon sa det… det var ju gott… *S*…

Ekologisk ekonomi

Minns ni era nyårslöften än? Jag vet man hastar ur sig, gå ner i vikt, sluta äta godis, motionera osv. osv. Själv valde jag ett ekologiskt löfte till mig själv. Inget jag behöver känna prestationskrav över och något som kommer att gynna min kropp men kanske missgynna min plånbok. Det är trist när ekologiska produkter kostar så mycket att man känner sig tvingad att avstå. Därför gör jag en långsam övergång till ekologiska grejer.

Nu har jag redan kommit närmare mitt nyårslöfte till mig själv, att börja använda ekologiska hår- och hudprodukter. Jag har gått runt lite och tittat efter vad som finns lite var stans. Det viktiga är inte alltid att det finns en ekologisk affär nära utan om de ”vanliga” affärerna tar hem ekologiska produkter. Jag tycker personligen att den marknaden har vuxit men mer kan göras! Min dröm är en butik som endast har ekologiska produkter så man slipper leta.

Jag var inne på Tant Grön i gallerian i Visby och gissa om jag blev både överraskad och glad när det visade sig att det har ekologiskt hårfärgningsmedel!! Nu har jag i och för sig bestämt mig för att inte börja färga håret igen men jag gjorde lite ”undersökande verksamhet” bara. De hade bara två färger hemma men expediten sa att de lätt kan ta hem mer. Kostnaden är inte mer än för ”vanliga” kemikaliespäckade produkter. Jag tyckte det stod 189 kr på ett av paketen.

Sen letar jag efter mjällschampo och det visade hon några olika flaskor. Hon rekommenderade en sort hon själv provat, så när min ”vanliga” mjällschampoflaska är slut så ska jag inhandla och testa. Kostnaden för hårschampot var betydligt dyrare än en H&S men om jag slipper kemikalier och får hjälp med mitt problem så kan jag nog tänka mig att ta på mig en sådan kostnad.

Sen ska jag leta mig fram till produkter för hudvård. Ansikts- och kroppskrämer. Men det får bli en senare fråga. Hur som helst så återkommer jag i detta ämne.

Städnoja och Allergier

Jag har samlat på mig några allergier genom åren. Jag har förstått att det är något som många dras med och att det vi gör med miljön påverkar vår hälsa på många sätt. All vet att vi lever på ett sätt som inte är så hälsosamt. Maten vi stoppar i oss och vi städar för mycket med för kemiska produkter. Fast jag tror att allergier fanns före modern tid också fast då visste man inte vad det var. Att någon var helt röd i ansiktet och hade utslag över hela kroppen var väl bara Guds vilja och straff eller nåt.

Jag har alltid varit en städnojig person fast som barn var det inte så. Då förstod jag inte alls vad städning gick ut på eller varför, varför, varför man måste. Men efter våra föräldrar skildes fick vi barn ta över städrutinerna. Det var stenhård närvaroplikt och alla fick ett uppdrag som var noggrant uppdelat. Den som städade köket fick ha hushållets transistorradio. Det vill säga, köket var värst att städa! Jag tror nog vi alla var ganska nöjda efteråt. Sen dröjde det till tonåren innan jag förstod städningens principer och dessutom utvecklade min städnoja. Jag var perfektionist på området och jag har hjälpt många att rensa i sina förråd. Jag kan vara rena fascisten då. ”När använde du den senast”, ”Den här ska kastas”, ”KASTA”, ”Ut med skiten” osv osv. Den som fick hjälp svor över sig själv för att de bad mig hjälpa till och mig för att jag kom. Men ordning och rent blev det.

Jag har med åren lärt mig att tagga ner mott dammråttorna. Idag ser det riktigt skitigt ut i mitt hem och jag ska väl se det som en framgång. Och så säger man ju att ”bättre lite skit hörnen än ett rent helvete”… hur nu den devisen går ihop. Fast det är klart, den dammhögen som av någon anledning alltid samlas under just mitt soffbord har jag svårt att förlika mig med.

Syrrans son fick utslag i ansiktet när han åt barnmats-efterrätter med jorgubbssmak. Det vill säga bara den ena sorten, den med riktigt jordgubbar i för det var jordgubbar han inte tålde. Den andra onaturliga är bra att äta …. eller så inte?.... ja, hur ska man tänka?

Det första jag fick som jag förstod långt senare var allergi mot klor. Jag simmade tre gånger i veckan efter skolan. Stack direkt efter skolans slut och tog bussen till simhallen i Södertälje. Jag var inget simgeni men jag uppskattade simmandet, liksom mer för min egen skull. Men samtidigt hade jag en massa utslag över hela kroppen så jag gick till ”skolsyster” som målade på Lapis, en mörklila vätska över hela min kropp. Vad jag gjorde då? Jo, jag gick hem efter skolan och skrubbade bort alla fläckar och sen skyndade jag mig till bussen för att hinna till simningen. När jag slutade med att simma så försvann utslagen. Fast det var flera år sen jag själv kunde koppla ihop detta och förstod sammanhanget.

Idag har jag allergier mot kvalster vilket är ganska besvärligt på många sätt. Jag MÅSTE hålla rent, även om det förmodligen är just överdriven renlighet som fått mig allergisk. Jag måste tvätta alla mina badlakan, täcken, kuddar och bäddmadrass var tredje vecka på 60 grader. Det är ett helsike att få kuddarna torra och de STINKER när de inte är det. Det är ett bestyr med det men jag tycker ändå att det är värt det. Jag märker skillnaden och så är det myyyysigt med så rent i sängen när man ska sova.

Så har jag allergier mot pälsdjur vilket är så synd. Ibland funkar det och ibland inte. Det är svårt att låta bli att klappa en katt som är flirtig.

Men en annan allergi jag konstaterat på senare år är laktosintollerans. Det var ett tag ett stort besvär men idag tycker jag att utbudet av låglaktosprodukter och laktosfria produkter är hyfsat bra i affärerna. Jag är glad så länge jag endast är låglaktos-intollerant och inte måste använda laktosfri mjölk. TVI VALE, det smakar som prädd. Även om laktosprodukterna kostar skjortan så ska jag ju inte tvätta skjortan med mjölken…

Mobbing

Jag har en fantastisk tur. På min arbetsplats har vi mobbingfritt. Vi håller en hög svansföring mot den sortens beteenden. Jag har hört fler personer som fått utstå att antingen personligen bli utsatta för mobbing eller som arbetar i en grupp där mobbing sker. Vi vet idag alla hur mobbing kan ta sig olika uttryck och skapa ohälsa, för vissa, i flera år framöver. Vuxenmobbing är inget ovanligt och jag kan tänka mig att andra utomstående skulle säga att de inte trodde det om honom/henne att han/hon skulle bete sig så. Det går liksom inte alltid att SE vem som mobbar eller vem som är mobbad.

Vem blir mobbare och vem blir mobbad? Som barn fick jag känna av det, från båda håll. Jag började i en ny skola i första klass. Alla verkade nyfikna på mig och jag fick mycket uppmärksamhet. Det var så kul och jag kände mig så glad över alla nya vänner jag skaffat mig. En dag hade jag min skepparkavaj på mig, som vanligt, och vid lunch hängde jag av mig den utanför matsalen. När jag ätit färdigt och skulle gå till min klass så märkte jag att det var fel jacka/skepparkavaj. Jag var endast 7 år och min livserfarenhet var därför begränsad så för mig var det enda logiska att tänka att ”ja, det är syrrans jacka/skepparkavaj”. I jackan låg ett litet noteshäfte och en penna i roliga färger.

Eftersom det var syrrans så tänkte jag att jag kunde använda/stjäla det. Hon skulle möjligen ”slå ihjäl” mig men det kunde det vara värt tänkte jag. Så jag använde blocket under en rast och skrev roliga saker, påhejad av andra klasskamrater. Jag skojade lite med ”vem som hjärtade vem” i klassen. Alla skrattade och det var så kul. Då kom en klasskompis fram och sa att jag stulit hennes jacka och hennes noteshäfte! Plötsligt förvandlades alla roliga dagar till en stor katastrof. Klasskompisen letade efter sin storebror som gick i andra klass, en stor kille alltså, och hans kompisar som genast började jaga mig in på toan.

Jag lyckades låsa dörren men de försökte ta sig in. De skrek att jag var en tjyv o.s.v. samt att de skulle skvallra för ”fröken”, min nya hjältinna, skulle få se min dåligaste sida. Jag satt kvar på toan tills alla gått till lektionerna. Då stack jag hem. Mötte föräldrarna som menade att jag skulle tillbaka till skolan. Jag fick stå framme i klassen med mor och lärarinnan som sa till klassen ”att man inte fick retas”. Sen började all utanförskap.

Eftersom inget blev utrett ordentligt så blev det som två läger. Klassen i det ena lägret och jag i det andra. Så fortsatte det alla skolår igenom, ända upp till sjätte klass, då vi flyttade till annan ort. Jag lyckades aldrig komma igenom den mur av iskyla som jag kände från klasskamraterna. Och jag är inte säker på att det bara var dem som orsakade den. Jag kan mycket väl tänka mig att jag också bidrog till detta ”offer”läge. Jag vet att jag även var med och lekte med klasskompisarna på rasterna men VÄN blev jag aldrig med någon.

En annan klasskompis var också mobbad och utsatt för klassens godtycke. Ibland fick hon vara med och ibland blev hon hårt utsatt, påhejat av de passiva åskådarna. En gång när vi lekte ”kull” så var det jag som ”hade den” och jag jagade lite på måfå och sen började jag jaga Gunilla. Jag kände mig glad över att alla vi lekte ihop men så plötsligt, blev tonen hård bland dem runt omkring. De hejade på med den där särskilda tonen. Hetsade och hetsade. Plötsligt var det mobbing som pågick och JAG var mobbaren. Jag fattade ingenting men kunde inte sluta. Jag jagade henne och hon sprang, för livet. Jag hatade den situationen jag befann mig i men jag kunde inte bryta mitt beteende som kom ”ur ingenting”. Jag skäms än idag över detta!

Genom åren har jag alltid varit överkänslig för mobbing och tyckt det varit obehagligt. Jag har arbetat på ställen där det varit både två och tre läger där det varit permafrost i samtalstonen och där tredje man, ”brukare”, suttit mitt i skottlossningen. Där en enskild arbetskamrat varit utfryst och baktalad. Där all arbetstid gått åt till att snacka om vad ”de” sagt eller gjort, eller inte sagt eller gjort.

Men en dag när jag äntligen fick fast anställning på en helt nystartad arbetsplats. Då sa den chefen jag fick då, på en av de första planeringsdagarna vi hade att, ”på den här arbetsplatsen pratar vi inte OM varann, här pratar vi MED varann!” Har man något att säga så tar man upp det på personalmötena och reder ut det. Det är det bästa jag hört en chef säga någonsin. Hon var väl medveten om vilken ”kultur” det fanns på olika arbetsplatser. Jag trodde knappt mina öron. Hon satte ribban och sen dess har jag haft turen att ha arbetsplats och arbetskamrater som haft samma inställning till detta.

Hur ska vi vuxna kunna var förebilder för barnen om vi inte kan visa varandra respekt. Ingen är felfri och ingen är perfekt. Det gäller att finna den potential varje enskild har och använda det till något konstruktivt i arbetet. Då blir arbetet intressantare och roligare, för alla.

Fest hela veckan lång…

Jag har en längre tid försökt förstå mig på alla koder, på tillsatser, som finns med i innehållsförteckningarna på våra matvaror. De finns där för att kompensera kvalitetsbrist i råvaran. Kvaliteten på råvaran beror på hur hårt det raffinerats. Hur hårt det raffinerats beror på hur mycket pengar producenten hoppas få ut av en råvara. Ju mer de kan få ut av produkten ju mer kan de sälja. Ju mer lättåtkomligt som maten blir, desto mer tillsatser får konsumenten räkna med.

Detta samtidigt som vi i västvärlden köper och äter betydligt mer än vi behöver. Låt oss tänka tanken att matproducenterna slutade använda tillsatser, som t.ex. socker, färgämnen, smakämnen i maten o.s.v., desto dyrare skulle vår mat bli. Desto mindre skulle vi ha råd att köpa. Desto mindre skulle vi äta. Desto mindre onödiga tillsatser skulle vi få i oss. Desto mindre övervikt och ohälsa skulle vi drabbas av.

Och…

Desto mer festligare skulle det bli den dagen man tar sig råd att köpa hem det där extra.

När jag var barn så fick vi läsk vid två tre tillfällen OM ÅRET. Julen minns jag särskilt för då fick vi var sin stor läskflaska, den var på ca ½ liter tror jag. Då var det FEST! Vi drack oss mätta på julafton. Men det är en väsentlig skillnad mot dagens tillgång av läsk. En del barn dricker läsk som om det vore vatten. Och barndiabetes ökar. Kan det möjligen finnas en koppling?

Som barn så visste vi att ”nu är det fest” på riktigt. Det var den där dagen då man tog sig råd att satsa extra på fin mat. Man la ner mycket omsorg om att tillaga efter konstens alla regler och hade särskilt fina uppläggningsfat och tallrikar för att förhöja den festliga måltiden. Idag är det ingen konst att få till ”extra smarr bara för att man är lite sugen” men eftersom det är så behandlat så blir konsekvenserna så fel.

Har vi bitit oss i svansen när vi ropat efter billigare mat? Är dagens snabbmat bara straffet för vår egen girighet?

Gnällkärringen som kom av sig

Här går jag och betalar dyra pengar för att få gå till läkaren och förväntar mig att få samma service som alltid, en axelryckning till svar på mina frågor och blir grymt ”besviken”… det började bra... läkaren var helt ny för mig... toppen tänkte jag… en inhyrd läkare som stannar högst 14 dagar… En sån som redan åkt härifrån rent mentalt… jag satt i korridoren utanför hans rum och laddade och laddade… hur inleder man ett bra samtal med en läkare som sen inte ska bry sig?...

Han ropade upp mitt namn och vi gick direkt till undersökningsrummet… pang på bara… av med brallorna sa han… nåja ungefär… och så kände han och klämde och… till min fasa…

Han fann ett problem.. en krämpa.. en diagnos… jag blev helt stum... och då hade han inte undersökt det jag gick dit för!!!... Utan mina knän som knakar och knastrar... Jag visste nästan inte vad jag skulle säga… ända sen jag var i 20-årsåldern har jag sökt och frågat om detta och ingen… INGEN … läkare har sett något fel!?!...

Jag fann mig och frågade om svullnaden på baksidan av knäna... Eh… det hade han ingen information att jag hade problem med… ja men, sa jag, det var det jag sökte för… oj då svarade han och kollade… jodå… det är en tydlig ”Bakerscysta” du har, ingen tvekan om den saken…

Sen gick vi in på hans ”kontors”rum och han visade med bilder hur knäet ser ut när man har Bakerscysta. Han föreslog bland annat kräm och tabletter mot muskelinflammation OCH han sa att jag skulle skickas till röntgen för att undersöka om jag har artros i knäna!!!!... dessutom toppade han allt med att säga att det var fyra år sen jag tog sänkan och det kunde vara bra att se hur det var ställt med inflammationen

Jag gick som i rus därifrån. Hur i hela friden har han ramlat ner här i Visby? En läkare som lyssnar och kan ställa diagnos i samma person.

Att det sen strulade med överföringen av e-receptet till apoteket det kan jag överse med. Men jag är helt förundrad över att jag efter 30 år blivit lyssnad till i denna fråga.

Jag förstår att detta äventyrar min position som aspirant på ordförandeposten i hypokondrikerföreningen men fan i mig… det är det värt!...

Jag har drabbats av hypokondriska besvär idag… igen

Jag var på fest i fredag och idag har jag en olidlig värk på baksidan av knäna. Det är samma värk jag förut fick när jag cyklade med min förra cykel på långturer, fast då i armhålan! Och bakom knäna när jag gått min vanliga ”runda” med den hastighet jag VILL gå i. Cykeln blev stulen och min nuvarande har en slags ”tant”-ergonomi som gör att jag inte kan sitta på samma sätt och det kanske är lika gott det då… min runda har jag fått trappa ner ganska rejält på eftersom jag får sån värk.

Men den här gången fick jag det av … dans. Jag steppade och hoppade runt ganska hyfsat där på festen och kände mig rätt cool och vital då. Nu… är det annorlunda. Jag har som en boll på baksidan av knäna och det gör ont, det gör ont, det gör ont!...

Jag har alltid haft värk i kroppen. Första gången jag sökte läkare för att få svar på vad det kunde vara så fick jag svaret att det var ”växtvärk”. Att jag var 22 år var tydligen underordnat. Sen har jag besökt läkare regelbundet genom åren när jag liksom samlat på mig värk, irritation och motivation, för att försöka reda ut en gång för alla vad det kan vara och vad jag kan göra för att bota, lindra, undvika försämringar i framtiden. Men det har varit i stort sett samma svar varje gång. Det har alltid lutat åt att det har med ”åldern” att göra. Numera ÄR det tydligen definitivt åldern.

Sist jag besökte en läkare för detta så var det då ”åldern” och jag blev så djävelusiskt förbannad på det där lättköpta svaret. Jag blev direkt otrevlig mot den läkaren den gången, kan jag medge, men jag är trött på att vi kvinnor alltid viftas bort som oviktiga. Tänk långsiktigt nån gång. Hjälp mig att hålla mig frisk. Jag planerar att leva länge och jag vill slippa vara beroende av hemhjälp och belasta kommunen med kostnader för mina krämpor så långt som möjligt. Det är en otrevlig känsla att känna att man måste börja varje samtal med läkare med ”jag vill inte bli sjukskriven”, ”jag vill inte ha sjukbidrag” eftersom det verkar som att man alla klassas som lata/parasiter idag.

Jag tycker att Vårdcentralerna borde satsa på Idrottsläkare, på samma sätt som de (på Gotland i alla fall) satsat på psykologer, på varje Vårdcentral, för att få ner den psykiska ohälsan. Jag tror nämligen att ”vanliga” läkare inte har rätt kompetens att hjälpa folk med friskvårdsrelaterade krämpor. Trots det är väl friskvård/sport/idrott en stor del av de skador de får ta hand om? Och en stor del är väl alla dem som aldrig rör på sig? Friskvård är skitviktigt men det måste göras rätt utifrån varje individs förmåga. När man får problem med det så borde det finnas hjälp med det. Jag har tränat på gym och jag älskar att gå långa sträckor och cykeln är mitt ”andra jag” men värken i kroppen blir jag inte av med.

Så… nu ska jag till farbror doktorn igen med mina knän. Nu är jag taggad. Jag har själv snokat på internet och sett att det finns något som heter slemsäckar som kan bli inflammerade och jag tror nu att det kan vara det jag drabbats av. Fast om jag nu säger det till läkaren så kommer han säkerligen att göra den klassiska läkargesten… fnysa.. och jag får gå hem och känna mig som en hypokondriker… igen

Det vet väl alla vad som krävs för att bli ordföranden i Hypokondrikerföreningen?... Jo

man samlar på sig så många symtom som möjligt på en sjukdom/syndrom och sen går man till läkaren och får konstaterat att man inte har den.. då kan man bli nominerad till ordförandeposten och jag ligger nog ganska bra till just nu… eller är du värre?

Women rules i omsorgen

Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Det märks särskilt väl på t.ex. en personalfest jag var på i fredags. Det var i Kongresshallen i Visby och det var minst 200 personer där vara 90 % var kvinnor. Man skulle då tänka att tonen var bitsk eller tråkig men…

Då har man inte varit på handikappomsorgens fester. Vi har en fördel av att vi arbetar med personer med förståndshandikapp. En sak man lärt sig genom jobbet är att ”ÄR DET FEST SÅ ÄR DET”. Jag brukar regelbundet vara med till FUB:s medlemsfester. Det är alkoholfritt och sker mellan 19:00 och 21:30 varje gång. Så är det, men det är ju inget hinder att ha fest för det… från samma stund som musiken börjar till sista ackordet så dansas det och man avbryter endast för en kort paus för att dricka vatten/läsk/kaffe. Det är fullt ös hela tiden!

Nåja, vi personal idkar som regel starkare drycker men för övrigt så vet vi att relaxa och ”kasta ankaret för här seglar vi…” När vi väl börjat dansa så dansar vi så det står härligt till. Alla dansar med alla, man spexar och kör några schysta moves (om man nu kan några) allt medan klockan tickar på. För nu är det så GUDAGOTT bestämt att det ska vara rökfritt på offentliga lokaler, PRISA VÅRA POLITIKER FÖR DET.

Det är min fulla övertygelse att den största orsaken till att folk mått dåligt ”dagen efter” beror på rökförgiftning. Ingen vettig människa skulle ställa sig i ett garage, sätta bilen på tomgång och sen rocka loss ett par timmar i det oset med förklaringen ”vi har ju fest…”, ”jag festosar”!? Nej, det är underbart skönt att SLIPPA den förbannade giftpinnens närvaro! Bara de nu kunde ta bort rök-maskinen som ska skapa lite ”mysdimma”. Jag får ju hosta för tusan!

På festen i fredags så var vi arbetskamrater som arbetat ihop i 11 år på min nuvarande arbetsplats. Under dansens gång uppstod en märklig grej. Det kom till några gamla arbetskamrater från min förra arbetsplats, där jag jobbade i 10 år. Plötsligt stod hela den gamla arbetsgruppen i en cirkel och dansade. Vi har inte varit samlade på 11 år! Wierd och kul…

Jag har varit på Kongresshallen förut och jag tycker än idag att den är en aning för stor lokal. Häftig design men inte så mysig och den intima närvarokänslan vill liksom inte infinna sig. Så man går omkring och ser cool och soft ut… en stund. Sen ids man inte delta i ”spelet” mer utan blir sitt vanliga jag. Och då blir lokalen oviktig då går jag till baren köper en cider och dricker mig så snygg som det går… skål!

VAR köper en RIKTIG kvinna kläder?

Igår gjorde jag ett tappert försök att finna något att köpa till en fest som jag ska på imorgon. Jag var fullt påbylsad p.g.a. vädret så det var verkligen en utmaning att gå de trånga varma affärerna och leta bland de överfulla klädhängena. För det är trångt i många affärer. De har verkligen överlastat varje klädstång med nya fräscha kläder som är tänkta att få vilken ”shopoholic” som helst att börja dregla och gå i spinn. Men…

För mig en helt vanlig mogen kvinna med några fler kilon än vad som är gångbart i Vecko Revyn, för mig är urvalet kraftigt begränsat. Jag har arbetat nästan hela mitt vuxna liv och har en stadig inkomst. Det blir t.o.m. pengar över i månaden OM jag nu skulle vilja shoppa något. Men när jag går till affären för att finna något kul att lägga mina pengar på så blir jag lika besviken nästan varje gång. Okey, jag är inget modeorakel och jag är väldigt praktiskt lagd. Jag har kanske rent av ett ”manligt sinne” vad gäller kläder, d.v.s. det ska vara stilrent och funktionellt. Men för tusan, kan ni inte ha liknande för oss kvinnor. Det är så mycket hafsåkrafs och detaljer samt skärningar så man känner sig helt snurrig om man ska ha det på sig. Jag menar inte att man ska låta bli dekorationer men varför måste det vara så kortlivade lösningar. Kläderna verkar vara utformade så att man tröttnar på dem inom någon månad men kanske är det tanken bakom? Men det är där jag får problem…

Varför kan inte klädeskedjorna och designers fatta någon förbannade gång att svenska folket blir längre och grövre till kroppskonstruktionen. Och man får tycka vad man vill om att ”svenska folket blir bara allt fetare…” men det är ett FAKTUM och borde inte marknaden styra vad affärerna ska erbjuda? Eller vill man inte ha pengar som kommer från för långa, för breda, för gamla och för feta människor? Är det genant att ta av mina pengar?

Så klädesaffärer varför har ni ett utbud som vänder sig till kvinnor som är så smala att de nästan ser ut som ”vandrande pinnar”. Jag brukar skämta om att såna affärer är sponsrade av Anorexiaföreningen men jag undrar faktiskt helt seriöst, varför har ni inte kompetens nog att se hur svenska folket verkligen ser ut? Kanske borde ni byta rådgivare och inköpare?!!! Jag är helt övertygad om att om ni skaffade kläder som verkligen tilltalar kvinnor så kanske ni skulle få bättre rull på businessen! Jag vet många kvinnor som resonerar som jag så det kan inte vara gripet helt ur luften. Jag kommer aldrig låta mig ”övertalas” av reklam och impulser att köpa kläder som jag egentligen inte gillar och som sen får hänga i garderoben, i väntan på att ”jag bantat lite…”. Jag vill ha kläder som passar, som ser snygga ut och som gör mig glad!

Apropå mode så har jag en fundering. Den kanske är ordentligt späckad av fördomar men det är ju smala människors om överviktiga också så det jämnar väl ut sig?... nåväl.. En fundering som sagt... De riktigt stora modeskaparna har varit/är homosexuella män. Kan det vara så att det påverkar att dagens modeideal är att kvinnor ska se ut som anorektiska pojkar på 14 år?

Min sambo älskar både mig och min kropp. Det vet jag och tvivlar inte en sekund på att jag ser ut som en kvinna som män vill ha! Så se till att skapa kläder som kvinnor vill ha!

en blogg till i samma äne http://jensengotland.blogspot.com/2009/02/kvinnors-kroppar-vs-marknadens-klader.html

Jag har bestämt mig…

Jag har gått med i Donationsregistret. Jag fick besked från Socialstyrelsen idag och de var sååå glada för att jag gått med. Jag har ändå ingen användning av det när jag ska gå vidare. Jag kunde ha skänkt för fler ändamål men jag valde att endast donera till transplantation.

Jag har sett ett TV-program från USA om hur kriminalvetenskapen använder avlidna i forskning. Ett område någonstans där ligger det döda kroppar huller om buller på alla möjliga konstiga ställen och bara förruttnar, helt enligt naturens gång. Men de ligger i plastpåsar, under jord, i bagageutrymmen, i bilar, ovan jord, o.s.v. Allt för att kriminaltekniken ska bli bättre och det tycker jag är bra och nödvändigt. Men jag fick lite ångest av tanken på att jag skulle ligga ute under någon gran och att djur skulle gnaga på min kropp osv. Det tar emot. Men jag lyfter på hatten för dessa modiga människor som efterskänkt sin kropp till detta ändamål. Därför blev det endast donation för transplantation för min del.

Då kan de få karva loss allt vad de behöver, kremera mig och lägga resterna i en minneslund. Jag tror inte man saknar någons ena njure eller hornhinna utan man saknar en person, en människa som levt. Jag tror att den personens själ nu gått vidare och inte behöver kroppen mer. Men en annan människa kan få bättre livskvalitet av just min njure eller hornhinna. Varsågod säger jag då.

Vardagsmotionen – Guds gåva till den late

Jag avskyr begreppet motion. Jag får mental eksem av signaturmelodin till sportradion. Det har jag med mig sedan barndomen. Sport är ett otyg. Hade man, som jag, en förälder som var en fullblodssportfåne… framför TV:n och inte vill att man ska vara med, så grundlägger det en antikänsla som sitter djupt. Tänk på det ni småbarnsföräldrar. Nåväl, jag gillar inte det som kallas för motion men jag går och cyklar mycket gärna. När jag går längre och regelbundet så ”går jag min runda”… men motion? Icke! När jag var yngre hade jag ”gå-noja” kunde gå onödigt långt för att köpa en liter mjölk. Det var nog kroppens egna endorfiner som aktiverades. Det gav mig ett kroniskt problem med hålfoten. Jag gick helt enkelt sönder mina fötter. Numera är det mer cykling som gäller och Gotland är perfekt för det.

Jag har såna där gåstavar. De är hur käcka som helst. Jag köpte dem för att använda när jag går min vanliga ”runda” för att utöka effekten lite. Jag fick sluta med dem för jag störde mig på det ljud som uppstod då de slog mot asfalten. De störde mig i mina tankar och ett geni ska man inte störa när hon arbetar som bäst...

Jag såg ett TV-program om USA. Program om USA har så lätt för att bli extrema på det ena eller andra sättet. Så även den gången. Det handlade om amerikanska folkets förhållande till hälsa och friskvård, s.a.s. En man bodde i ett typiskt amerikanskt radhus. Han gick ut och satte sig i sin bil. Så körde han ca 3 meter ut till postlådan och hämtade sin post. Sen backade han tillbaka bilen. Så gick han in och satte sig för att läsa sin post. Han såg det som en mänsklig rättighet att få göra just så. Javisst, men hur mår han sen då med alla överskottskilon?

Hela vårt samhälle försöker underlätta för oss. Första gången jag tänkte på det var när detta med servostyrning på bilar började installeras på privata bilar. Tidigare var det endast yrkesförare som hade såna. Sen när det blev mer vanligt i personbilar. Kanon. Men sen har det som gått troll i bekvämligheten. Allt ska ”underlättas”. Men hallå!!! Vi behöver alla rörelser vi kan få varje dag. Det är så kroppen håller sig i trim.

Okey om man har ett funktionshinder som gör att man har svårt att vara rörlig men är det inte så att vi skapar ”funktionshinder” genom att röra på oss för lite??!!! Jag tror att många använder nån krämpa som ursäkt för att inte gå och sen, lovar jag, kommer de att få en förstärkt krämpa.

Swivel sweeper har nu kommit med en ny … ännu fiffigare… modell. Den är ledad så man inte behöver böja sig när man ska ”dammmsuga” under bord, säng osv. MEN… hallå!... är vi inte allt för orörliga redan? Behöver vi inte de små rörelserna varje dag för att hålla oss lite lagom sunda och viga? Den fjärrstyrda dammsugaren då. Ska jag ligga i soffan och äta praliner under tiden och bli ännu mer fet och osmidig? Den fjärrstyrda gräsklipparen. Herregud. Är inte gräsklippning, med vanlig ”handjagare”, just vad de flesta behöver till sina täppor för att få lite vardagsmotion?

Det bästa är nog att ta till vara varje tillfälle att få röra sig utan att man ”känner” det. T.ex. gå och handla kvällstidningen, Cykla till och från arbetet, osv. I Visby speciellt är det ju så smidigt att ta sig till fots eller med biken. För att inte tala om hur bra man tänker när man går. Man kan rensa ut gamla ”slaggprodukter” från gräl och annan irritation. Man kan få nya smarta idéer. Egentligen finns det väl inget som hindrar mig eller dig... väl?

Gammal människa – ung själ

När jag var ung tänkte jag att den som var gammal hade levt i en evighet. Att de egentligen bara hade döden att vänta på. På sin höjd kunde de ha funktionen som pittoresk historieberättare på något släktkalas. Gamla människor var bara en slags ”left overs” som stapplade runt och störde ordningen. Jag förstod dem aldrig. Kanske för att jag aldrig fick tillfälle att lära känna ”mina egna” gamlingar, d.v.s. far- och morföräldrar eller andra äldre personer.

Så började jag arbeta inom psykiatrin, S:t Olofs sjukhus, i Visby. Jag var timvikarie och hoppade runt på olika avdelningar. En av dem var en avdelning för kvinnor som var gamla och hade drabbats av bl.a. senildemens. På den avdelningen lärde jag mig en sak. En gammal människa är en ung själ som bara råkar ha levt längre än jag själv. Därtill hade de en massa erfarenheter som jag inte kunde föreställa mig.

Mellan alla matningar, duschningar och blöjbyten så skymtade man en levnadsglad tonårsjänta som på sin tid hade framtidsdrömmar och mängder av upplevelser i sina gömmor. Ibland fick man höra av ordinarie personalen om någon som hade bott i någon socken, varit bondmora, arbetat inom skolan etc etc.

Ibland fick man kontakt med patienten/personen/individen själv och man kunde få höra små pusselbitar ur ett helt liv, om kärleken, barnen, sorger och glädjeämnen. Man kunde se en glimt i ögat som tändes till i samtalet om ungdomsdans och andra saker som fanns så självklart för så där en 60 år sen. Varje rynka i ansiktet speglar personens livsresa. Som en duk där varje dag så sakta vävts in, rynka efter rynka.

Ett helt människoliv som endast ryms i en persons minnen. Kanske några foton finns från något viktigt tillfälle men det finns ingen kvar som kan berätta. Vilka var personerna på bilderna, vad var det för träff och vilket år var det? Ja. Många svar försvinner bort och kanske det ska vara så. Men om var och en som har ett fotoalbum skrev ner viktiga uppgifter till sina foton så skulle någon i framtiden kunna se och förstå och att hålla kvar minnet av en gammal människas liv för några minuter.

En sak jag lärde mig på den avdelningen, den HÅRDA och PINSAMMA vägen s.a.s. var följande. Jag och en manlig ordinarie skötare skulle hjälpa en gammal kvinna med duschen. Hon var konstant sängliggande och hade en fruktansvärt värkbruten kropp. Hon hade tillbringat många år inom psykiatrins låsta dörrar p.g.a. sjukdomar som jag varken då eller nu visste vad det var. Hon hade blivit gammal och värkbruten och nu skulle vi två hjälpa henne. För att underlätta för personalen så rullade man in en duschsäng till kvinnans säng. Den skulle hon sedan duscha i, dvs hon skulle ligga ner medan vi duschade henne. Vi rullade in henne i duschutrymmet som var ett ganska stort utrymme. Just som vi fått henne på plats och vi börjat duscha av henne kom vi på att vi glömt något vid henne säng. Jag skulle springa efter det. Jag skyndade mig verkligen för jag ville inte att hon skulle behöva ligga naken i ett stort kallt rum längre än nödvändigt. När jag kom tillbaka så skulle jag börja hjälpa till med tvättningen då skötaren sa: ”Du kanske vill byta med ”Anna”, så kan vi duscha dig”?. Jag blev helt förstummad och så rosenrasande att jag inte visste vad jag skulle svara. Den förbannade grisen! Vad i helvete trodde han! o.s.v… Så sa han, ”Du kan ligga här naken, kall och utlämnad så kan någon annan lämna dörren på vid gavel så får du se hur det känns”. Gissa om jag rodnade! Där hade jag i min naiva iver glömt att stänga dörren till badrummet och låtit patienten ligga helt synlig för vem som än skulle råka passera. Hon kunde inte själv uttala något missnöje men han kunde. Och han gjorde det också. Det är jag mycket tacksam för. Där fick jag så jag teg!

Idag när jag själv passerat 50 så vet jag hur nära barn- och ungdomsåren är i minnet och i sinnet. Jag har massor av erfarenhet och minnen. Men inte har jag skrivit i alla mina album inte. Jag minns ju, än… men jag ser inte mig själv som endast en pittoresk historieberättare. Jag hoppas att de som eventuellt kommer att vårda mig på äldre dar kommer att ha sådan omtanke och etik att de inte glömmer bort att värna om min integritet även om jag själv inte skulle kunna det.

Jag undrar hur vi kommer att se på äldre i framtiden. Idag när vi dyrkar ungdom, den skenbara evigheten. När var och var annan plastikopererat sig. Alla vill leva länge men ingen vill ha bevisen på att man lyckats. Hur ser livskvaliteten ut på äldre dar? Är det micromat från ett megastort centralkök och kanske en hemtjänstpersonal som kommer in förbi med andan i halsen varje torsdag i en halvtimme, medan han/hon har tankarna på nästa uppdrag? Eller är det kanske det där lilla samtalet som en personal tar sig tid till om vädret, värken, barnen…

Eller finns det trygga boenden speciellt för äldre, med tillval. Så man kan välja om man vill bo med i boende med kollektiva tillval, även om man inte är jättekrasslig. Att man kan få välja om man vill äta kollektivt eller om man vill äta hemma. Att aktiviteter som erbjuds inte bara är vad man TROR äldre vill ha utan som kanske t.o.m. kan tilltala äldre. Jag fasar över tanken på att bli tvingad att delta i söndagsgudstjänster och höra på dragspelsmusik av en speedad Roland Cedermark-wannabee. Eller GUD FÖRBJUDE - Åsa Nisse filmerna!!!

Kanske en Filmkväll med den danska skräckfilmen ”Nattvakten”, då skulle jag nog inte behöva blodtrycksförhöjande på en vecka efteråt. Kanske någon grupp som spelar covers på min musik från 60-70-80-90-00-talet?... Dock inte Arne ”Rosen” Quick utan låtar från kvällstoppen och andra hitlistor. Kanske man då konstruerat en rullator så jag kan dra igång med en shake även om min lårbenshals är utsliten?...

Kanske jag kan interagera på min TV/dator/telefon med alla möjliga Facebookvänner över hela världen. Diskutera fräcka inkontinensskydd med en 79-årig hunk i Colorado? Kanske PRO:s medlemstidning kan ge tips på bra glidmedel till pilska seniorer och kanske de kan utveckla sina verksamhetsprogram till att även ha en Swingersklubb, inte bara i Visby utan även i Fårösund, Lärbro, Slite, Klintehamn, Hemse och Burgsvik. Så behöver inte färdtjänsten köra så långa sträckor. Det sparar både pensionär och Kommun på.

Ja, egentligen finns det väl inga hinder… bara politiker som står i vägen för en schysst ålderdom?...

Att leka är att läka…

Jag är en vuxen person som närmar mig de 50. Inom mig bor det stadigt en nyfiken unge som regelbundet måste lyfta på stenar och leta okända världar. Astrid Lindgren sa att hon och hennes syster ofta satt i något träd, även som gamla. Det är just det, att fortsätta ha sitt barnasinne med sig i livet oavsett ålder som gör att man fortsätter känna sig ung. Lek är viktigt för att hålla sig ung även om själva leken förändras efter ålder och livssituation.

När jag var barn så lekte jag många lekar. Vi var mycket kreativa, både tillsammans och på egen hand. En av de tidigaste lekarna jag minns var att ”göra isbana”. Vi stod vid ett staket och sparkade på marken med fötterna på en snöfläck. Sakteligen så blev det isbana där. Vi höll isbanan vid liv genom att fylla på med vatten och sparka. Fråga mig inte hur just det var så kul. Men det var gratis och det var på gränsen till sportaktivitetet.

En anna grej var att leka ”bondgård” ute i skogen. Varje typ av kotte blev till en sorts djur, beroende på trädart och kottestorlek . Vi skapade inhägnader med trädrötter som låg ovan jord som vi kompletterade med pinnar. Vi använde inte tändstickor för att skapa ben. Det var så ”fjuttigt” på något vis. Vår bondgård var stordrift och så många tändstickor fanns inte i hela världen som kunde täcka ett sådant behov. Så det fick bli utan. Leken var ju inte beroende av det.

Det var klassiska lekar som krävde en mindre grupp för att fungera, ”halli hallå”, ”påven bannlyser”, ”kull”, ”tre vinkningar”, ”burken” osv. Vi hade egna grejer också. Lekar som uppstod av ingenting. Vi lekte där miljön kändes inspirerande och där det många gånger ansågs farligt för barn att vara. Vi bodde på ett berg och det stupade ganska tvärt ner på ett ställe. Men just där var det ju extra kul att vara. Kanske man hade utvecklat en perfekt bergsklättrarådra om man hade fått fortsätta. Jag har besökt platsen som vuxen och det var definitivt en farlig plats, men jag förstå varför vi tyckte den var spännande.

Jag levde mina barndomsår i slutet av röda – och – vita - rosen eran så de äldre lärde de yngre rövarspråket.

Jag minns att det var ganska uppdelat mellan tjejlekar och killekar, även i språket. Man lekte med dockor eller man latjade med bilar. Jag hade en gammal rostig bil som jag använde som ”biljett” för att få tillträde till sandlådan när alla grabbar samlades för att köra med leksaksbilar. Jag var inte särskilt intresserad av att köra runt med bilen i sandlådan utan jag ville bygga och konstruera. Lösa det tekniska med tunnlar och broar. Tekniska och logiska lösningar är något jag tycker om att ”leka” med och som jag delar med några av mina systrar.

Fast vi kunde ”bygga” dockor av snö också. Dem gjorde vi säng och sånt till, i snö. Stackarn fick sova alldeles ensam därute i vinterkylan.

En annan grej vi gjorde var att under våren bygga dammar och sakta lotsa vårvattnet nedåt. Det var så roligt att få alla fördämningar att hålla och att få vattnet att rinna just där man tänkt.

När jag blev lite äldre så hade lillesyrran en grej, vi skapade ett eget teckenspråk. Det glömde vi bort ett par år, tills en dag när vi, som vuxna, skojade med hennes dotter. Vi skulle snacka hemligheter och kunde inte använda engelska längre för dottern började snappa upp orden för bra. Så då tog vi till teckenspråken igen. Då slog det mig hur nära det ”riktiga” teckenspråket vi ändå hamnat med våra tecken. Kanske finns det en slags naturlig logik även i teckenspråk?

När man blir äldre så förändras lekarna. Speciellt vi tjejer utvecklar detta med att ”snacka ihop”. Man ”är” med någon och bara snackar sig igenom timmarna. Jag har aldrig varit särskilt ”tjejig” i min relation med kompisar.

Något jag alltid haft med mig är nyfikenhet. Pippi Långstrumps ”leta spunk” är min grej. ”Man vet vad man letar efter när man ser det”. Precis så kan det vara. Man grunnar på något, det mal och mal i huvudet och så… poff… så kommer man på vad det var. Likaså kan det vara så när jag ger mig ut med kameran. Jag vet inte vad jag ska fota. Men så… där… så har jag ett objekt. En kort tid gick jag med i en grupp och hade fototema. Man fick leta efter dessa teman vart som helst. Det var ganska kul.

Precis så är det nu med denna blogg. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Söker i min omgivning och i min hjärna. Vad ids jag berätta. Vad ids andra ta till sig. Ibland blir det allvar och ibland blir det trams. För mig är bloggen en lek. Jag kommer att leka den tills jag lekt färdigt.

Jag tror att detta med att tillåta sig att leka, dvs vara kreativ, är precis vad vi behöver. Att tänka själva och skapa med kroppen eller med huvudet. Det kan vara att sy, sticka, måla, bygga, fota, laga mat, skriva, photoshopa osv osv. Allt detta bidrar till att man mår bra, att man läker ut stress och oro. Man ger sig själv en bekräftelse. Jag har kul och jag leker med mitt liv vad gör du?

Varför är det bara SKRÄP med MATen...

Vad är skräpmat? Är det mat producerat av råvaror som är undermåliga eller är det onödiga råvaror som läggs i maten?

Det vet vi alla vet är att det skiljer sig rejält med priset när man handlar mat. Hur kan en köttprodukt bli dyrare av att ha blivit producerad i närområdet? Medan det som transporteras ända från New Zeeland är betydligt billigare? Om jag skulle göra en resa till New Zeeland så skulle det bli betydligt dyrare än att resa till tex Slite eller Havdhem. Det har blivit inne att föredra närproducerat men betyder det att kvaliteten på själva köttet är sämre i utlandet eller är det för att man tycker det är fel att transportera?

Alla vet att danskt griskött är förkastligt p.g.a. samonellarisken. Men ska vi då låta bli svenskt kött nu när salmonella börjar bli vanligt här också? Så nu när svenskt kött inte är riskfritt längre, ska vi då hellre äta kött från New Zeeland eller USA då?

Varför är det bättre att äta ”hälsomat” från utlandet istället för att leta oss tillbaka till vad folk på våra breddgrader ätit i generationer? För viktproblem och moderna sjukdomar kom väl inte till oss förrän i just modern tid?

Blir mat bättre om man äter nyttig mat producerat i ett exotiskt land, dvs. tredje världen? Varför är det ”rätt” att äta sådant som odlas på marker som köpts upp av fattiga bönder så att de hamnade på bar backe?

Och varför i hela friden har det blivit fult att äta fett när man nu plötsligt kommit på att kroppen behöver fett, rätt fett?

Är det så att allt bara handlar om simpel trend och inget annat. I år är det inne med grönt the, imorgon är det förkastligt p.g.a. av si eller så. Då ska vi hellre dricka källvatten från NordNorge tills nästa trend tar över…