SOS Gotland

Nu har jag tittat på SOS Gute på femman vid några tillfällen. Det är förstås intressant att se hur våra beskyddare arbetar. Tänk så många småbränder som aldrig orsakar katastrof och tänk så många märkliga missöden som folk råkar ut för. Jag tycker det är intressant att kolla in hur en viktig organisation, som Räddningstjänsten, i vårt samhälle fungerar. De vi får se visar att man kan vara trygg med dessa kompetenta räddningskillar och räddningstjejer.

Det man får se om ”Stockholmsveckan” borde få folk att reagera på hur den veckan ser ut i praktiken. Glamouren hamnar lite i skuggan av alla dessa festande/småsupande/alkis-wannabees som skymtar förbi i rutan. Det är bra att det blir synliggjort. För en gång skull tycker jag att negativ reklam om Gotland är nyttigt.

Vilka fina Gotlandsbilder som serveras på bästa sändningstid. Betydligt bättre än i ”Främmande fågel” som sändes för en tid sen. Det här är verkligen ”gratisreklam” för Gotland! Jag undrar hur ett sånt här program hade sett ut under en kallare årstid. Det är tre gånger så mycket människor på ön under semesterveckorna och då borde olyckor, statistiskt sett, vara tre gånge fler. Det ger förstås mer att filma och få material ur.

Sen detta fenomen att man genast försöker pricka in vilken väg brandbilen ilar fram på och kanske om man har tur också vem personerna som skymtar förbi kan vara. Därtill denna diskussion som uppstår efteråt, vem känner någon av dem som är med i programmet? Jag har tur jag är kompis med en av brandkillarna, nåja känner i alla fall, hmm.. är bekant med, ja, ja, känner till, eh... okey, har passerat förbi på gatan en gång... måste det vara så noga?

När jag precis flyttat in på Länna upptäckte jag att hela utryckningskåren passerade förbi emellanåt. Jag tänkte att kanske detta berodde på att det bor många äldre i området. Det tog ett tag, sen kom jag på det. De var ju hungriga! och passerade förbi Byssans Pizzeria, kanske på tillbakavägen från en övning osv. Nåja, smaklig måltid!

Vem är du och vem vill du vara

Ibland när jag tänker på hur Sverige förändrats under den tid jag levt så förundras jag över hur det verkar ha blivit inne att vara självisk. Man ska ”satsa på sig själv och skita i andra” osv. Till och med i hela vårt politiska system har det fått fäste. Vi rustar ner de ”snälla” egenskaperna i vårt lands infrastruktur. Det vill säga att ge en hjälpande hand till någon som själv inte kan hjälpa sig. Första gången jag hörde talas om att man borde skaffa sig en extra pensionsförsäkring så undrade jag spontant ”varför?”. I min unga naivitet trodde jag på riktigt att Sverige var ett land som månade om alla sina medborgare. Men nu vet jag! Vi monterar ner allt som tog generationer att bygga upp så att förmodligen kommer ett stort flertal hamna utanför en trygg ålderdom i framtiden.

Jag har alltid tänkt att de skattemedel som vi lagt på att bygga upp den offentliga sektorn var vår kulturs sätt att med en demokratisk intention verka i en, något praktisk, kristlig anda. För vad är det mer än just den ”tionden” man förr betalade till kyrkan, som i sin tur skulle verka för de fattigas väl. Att lätta på skattetrycket är ju i praktiken att plocka bort delar i den offentliga sektorns uppdrag.

Hur länge kommer det att ta innan vi själva förväntas ta hand om våra äldre anhöriga i mycket större utsträckning? Hur länge dröjer det innan de funktionshindrade ses mer som parasiter än individer med rätt till goda levnadsvillkor? Hur länge dröjer det innan barn förväntas få alla sina behov bekostade av föräldrar, föräldraledighet, dagis, förskola, skola, skolmat osv. Hur går det då med/för oss som lever livet för fullt och tycker det är självklart att ge sig ut i livet och ”satsa på sig själv”?

För vem kan flytta till fastlandet, EUs länder eller USA för att förverkliga sig när det sitter två åldrande föräldrar hemmavid och inte kan klara sina dagliga behov? Vem blir utanför gemenskap och utbildning för att föräldrarna inte hade råd att skaffa en eller två tilläggsförsäkringar då de föddes?

Varför skall Sverige efterlikna den ”amerikanska (mar)drömmen” där det finns ofantligt många hemlösa och fattiga och ett ytterst tunt skikt med överklass? Där en stor grupp ska serva en liten klick för uruselt betalt och leva i kommande misär. Kanske rent av att gamla ”hederliga” Lort-Sverige snart är tillbaka? Är det en slump att de hemlösas antal ökar och att de idag är ofrånkomliga att lägga märke till? Eller har du inte ens noterat det… än…

Har vi och våra politiker inte lärt oss av historien än? För som jag ser det så kommer fattiga, trötta, hungriga, underutbildade, frustrerade och utstötta människor långsamt att växa i sitt missnöje. Då kommer det att finnas organisationer som kommer att vara redo att ta emot deras valröster (För de demokratiska valen ska vi väl inte avveckla?) och då… kära vänner… har vi alla anledning att bli uppmärksamma på riktigt. Då är vi tillbaks i ett samhälle där strukna bruna skjortor och läderstövlar inte är långt borta. De kommer inte att tveka att börja rensa bland löss och parasiter. Det är bara det att det är DE som kommer att sätta ribban för vilka som är närande och vilka som är tärande i samhället. Då kommer även de fläskiga politiker som haft sina go-år med att satsa på sig själva, sin familj och vänner att känna de mörka krafternas unkna andedräkt flåsande i sina feta nackar!
Hur kan vi återställa balansen? Knappas med någon hälsofil eller någon lotion med mirakelformula. Vi måste börja redan nu och fundera på hur vi vill vara gentemot varandra.

Det vore väl synd att inte njuta...

Vi människor behöver luft och tid för att andas. Ett sätt är att njuta av något. Pausa från det vanliga spring och stressläget. Ett sätt jag har att göra det på är att besöka kaféer. Jag kan till och med säga att jag har en passion för kaféer. När andra vill gå till en pub för att ta en bira mitt i vardagen så går jag till nåt fik och tar mig ett "budda-häng".

Jag har förmånen att bo på en hyfsat kafétät plats. Några har dessutom ansenliga år på nacken. Kafé Norrgatt i Norra Visby kom till i slutet av 1940-talet. Detta kafé har kvar atmosfären från den tiden. Lamporna i taket är original. Kaféet borde klassas som ”K-märkt”

På Östercentrum finns två kaféer. Först och främst är det Siesta som väl funnits sedan minst 1960-talet. Ett perfekt plats för den som vill ha koll på folk som passerar utanför på Östercentrum. Jag hoppas bara att de skapar en lummig oas av sin bakgård. Det skulle öka min lust för att gå dit och förmodligen många fler. Siesta har skapat en egen bakelse, Polhemsbakelse som endast finns att smaka där och på ett kafé i Stjärnsund i Dalarna.

Det andra kaféet på Öster är Märtas kafe´. Det ligger lite off side men har en hyfsat trivsam atmosfär, speciellt nu när det är rökfritt. Tidigare gick det inte att vara där inne i lokalen, för att inte tala om hur tobaksröken måste ha påverkat bakverken.

Jag får inte glömma att nämna Kafé Skafferiet på Adelsgatan. Deras bakverk är en sann njutning för öga och smaklökar. Deras lokaler är bara de värt ett besök, både inne som ute. En plats för city-kontemplation. Det finns fler kaféer i stan men dessa är dem jag brukar besöka.

Ute på den gotländska landsbygden finns några kaféer värda ett besök. Till vår sorg så stängde Wallins kafé i Katthammarsvik sina dörrar i år. Det var EU-bestämmelser som gjorde det svårt att driva det vidare, enligt ägarna.

I Hemse finns gamla hederliga Bagarns som i tre generationer proppat suderborna fulla med kalorier. Kaféet har en struktur som känns ”gammeldags” och det är en del av charmen. Många pratar lyriskt om bagarns gogos-tårta. Personligen har jag smakat godare men det är kul med kaféer som har sitt eget ”visitkort”.

Ute i Burgsvik finns så Folkeryds. Men det är ett kombinerat Kafé och matställe så jag vet inte inom vilken klass jag ska placera det. Jag tycker inte riktigt det håller samma klass som de andra, i ett kafébetraktande. Men helt okey om man är fikasugen.

När jag åker på fastlandet så brukar jag försöka kolla in vart det kan finnas något fik värt ett besök. Kanske vid något museum eller kanske någon ger tips. En favorit är Sturekatten som ligger ganska precis vid Stureplan i Stockholm. Det är trångt och inte handikappvänligt men varje rum och sittgrupp har sin specifika stil och charm.

Grejen för mig är att ”ta in” platsen och för mig är ett fik perfekt sätt att göra det på. En kaloribomb och en eller två koppar gott kaffe. Det sitter som en smäck.

Historiska betraktelser

Jag har nästan hela mitt liv haft en särskild kärlek till historia. Redan som barn fascinerades jag av det som hänt i århundraden före min födelse. Ju äldre jag blir ju mer finns att läsa om efter min födelse. Jag har alltid undrat över vad som triggat igång mitt intresse.

Jag vet att jag tidigt älskade att ”snoka runt” på vindar eller studera folks saker de haft i sina hem. Det finns som regel alltid en berättelse kopplad till gamla saker, ”den köpte vi när vi flyttade till Varberg”, ”den fick jag i 30-årspresent”, ”den har tillhört min släkt i fyra generationer”, osv. Hade man tur fick man en bra berättelse till livs samtidigt som man tittade på föremålet som varit med om just den händelsen för 30, 50, 110 år sen.

Sen kunde man gå hem och fantisera om ”då”, 110 år sen. När jag var 11 så var ”110 år sen” år 1859. Idag blir det 149 år. Så kan man hålla på att tänka. Med tanke på att jag har dyskalkyli så är det extra märkligt att årtal kan vara intressant.

Eller lyssna till en äldre person som berättade om sin barndom för så där 60 år sen. Det vill säga på 1910-1920 talet. WOW…

När jag besöker en byggnad som har 1000 år på nacken så känner jag en enorm respekt för de människor som en gång lät bygga det. De kanske också fantiserade om ”tänk en gång i framtiden…” men de hade knappast förmåga att föreställa alla saker som vi ser som själklara idag. Tänk hur de fick släpa för att få till byggsten och hur de fick slita för att få byggnaden på plats. Idag har vi en helt annan teknik och vår uppfattning av ”slit” är nog inte densamma

Varje plats har sin specifika historia. Jag bor i Länna i Visby. Det heter så efter en gård som byggdes på 1700-talet. Byggherren tog med sig namnet från sitt föräldrahem i Slite. Vid Länna i Slite bodde personer som i sin tur hade anor från Länna i Uppland.

Här finns också ett litet område som kallas för Jungfruparken. Det håller man på att bygga hus på nu. Namnet har medeltida anor. Det ska ha funnits en öppen plats här dit nunnorna på Solberga kloster gick för att ha lite ”ledigt”.

När jag kommer till en ny plats vill jag greppa området med att snoka rätt på något om platsens historia. Kanske hittar jag en broschyr om gamla lanthandeln eller en extraordinär kommunalgubbe. När man tar in på hotell kan det ibland finnas lite lokalinformation som är intressant att läsa. Det blir som en markering ”Lottes was her”.

Tänk att allt det vi har omkring oss är historia om ca 30 år. Att det där huset som byggs NU kanske i framtiden kommer att betraktas som ett historiskt riktmärke. Att barn år 2037 kommer att fantisera om hur det gick till vid milleniumksiftet. För det minns väl alla vilket hallå det var kring det. Nåja, det mesta är glömt idag men tänk om pessimisterna fått rätt.
Jag tror att vi glömmer bort berättandets kraft. Barn behöver höra berättelser om ”förr” även om det för oss är ganska nyligen. Jag minns min glädje över sådana berättelser. Kanske ska du glädja ett barn idag?

Gott gotti gott gott

Jag har alltid varit en godisgris. Det är bara själva godiset som har förändrats. När jag var mycket liten så var det inte någon vardagsgrej att handla sötsaker. Det var helt enkelt lyx. Ett paket rallyglass delades på det antal ungar som var närvarande, 4, 3 eller 2, och man NJÖT varje tugga. För man visste att det kunde dröja till nästa stund. Inte som idag då godis finns lättillgängligt.

”Vanligt” godis köpte man i kiosk. Det fanns ett-öresgodis. Vi ungar brukade lägga en hel del energi på att leta småpengar vid platser där pengar kunde strös. Det var trärampen vid kiosken eller i en telefonkiosk. Kanske vid någon annat udda tillfälle att man fann en guldgruva.

Som en gång… Jag var ca 5 år. Jag skulle gå till affären för min mor. På vägen dit såg jag. Det glimmade så vackert som nu kopparslantar kan. En hel hög med pengar låg utspridda i en rabatt. Jag tvekade inte en sekund i tron om att dessa var till mig. Jag plockade girigt ihop dem. Jag var helt enkelt ”kung i baren” trots att det uttrycket inte fanns då. Tänk att äga en hel krona. Det är 100 öre. Det är 100 godisbitar. Jomän, och smaskens var det.

En gång minns jag särskilt. Jag var på mitt sommarhem utanför Linköping. Jag bodde i Viskeryd i Vårdsberg socken. Jag och min sommarsyster var ensamma hemma en jättelååång stund. Det var säker en hel timme eller två. Nåväl, i början kände vi oss säkert stora och självständiga och lekte väl någon lek. Men med tiden blev det lite småtråkigt utan de trygga vuxna i närheten. Jag minns att vi börjat småtjafsa med varandra och att bråk kunde uppstå när som helst.

DÅ… som sänd från godishimlen, kom det en lastbil inkörandes på gården. Vi satt på trappan och bara stirrade på ”gubben” som hoppade ur förarsätet. Han frågade om det var här som Bojan (sommarmamma) bodde. Jo svarade vi artigt och tänk… SESAM ÖPPNA DIG… så skedde det märkliga. Han började lasta ur den ena packen med trekantiga tetrapak med festis efter den andra. Alla med päronsmak. Vi bara stirrade förundrat. Han bad oss hälsa Bojan och hoppade in i bilen och for iväg.

Vi satt stumma en stund, men bara en stund, högst en sekund. Sen for vi fram och började ta för oss av gosakerna. Vi sörplade i oss den ena tetrapaken efter den andra. Kunde livet bli bättre? Inte just då… en stund. Sen fylldes magen sakteligen och päronfestis blev plötsligt inte ”det godaste som finns i hela världen”. Sen kom sommarföräldrarna hem och då var vi rejält mätta. Efter det tog det ca 30 år innan jag kunde äta ens ett färskt päron. Idag är det en favoritsmak när jag köper Mer eller Cider. Men framförallt är detta ett gott minne.

Senare i livet när man vuxit till sig lite så kom andra goda smaker in i ens liv. Man nöjde sig inte med att "bara det var godis" utan nej, det skulle vara någon särskild smak om det skulle vara. Inte bara en glass utan Igloo hallonsmak, inget annat. Inte bara godis, utan surt godis eller salt godis.

Efter ytterligare en tid kom efterrätter mer in och ersatte godisets roll. Smaskiga anrättningar som äppelkaka med vaniljsås, radiokaka, eller senare på 80-talet, glassmenyer som såldes i speciella glasscaféer.

En period var det endast chokladkakor som gällde. Men det blev jag allergisk mot så det fick ett abrupt slut. Men jag äter det ibland. Jag gillar mörk choklad. Eller de mer finare sorterna som man endast kan äta en bit och sen är det nog. Det är precis lagom. Vanliga chokladkakor straffar sig för mig. Jag får fullt med bölder överallt på kroppen.

Det märkliga nu när jag sitter här och minns är att jag ofta kommer tillbaka till efterrätter som fruktpajer och äppelkakor. Idag finns det mängder av recept att finna på internet. Jag brukar leta runt men i slutänden hamnar jag alltid på ruta ett, äppelkakor. Så viva frukten!

Östercentrum i Visby

Visby har flera torg men endast ett är ett aktivt, Östercentrum. Fast egentligen är det bara en gågata med ”viss trafik”. Jag tycker att det är trevligt att de jämnat ut marken med gatsten så att man slipper trottoarer men samtidigt är det ingen plats som ger en bra samlingsplats. Det är ”stora trädet” som har en sittplats runt sig. Där träffas man. Fast jag saknar en sak som brukar finnas på naturliga mötesplatser – en klocka!

Siestas nya byggnad hade jag väntat mig lite mer av. Det blev lite ”platt fall” när den väl stod där, byggnaden. Men, byggnader brukar bara ”stå så där”. Det är liksom byggnaders uppgift. Butiken i nybyggnationen gav de oss ett utbud som vi behövde, att snabbt kunna handla lite glass, dricka, tidningar osv. Det är bra. Nu ber jag till min kaffehimmel att de ska göra något vackert av sin bakgård. Det är ju deras EGENTLIGA uteplats. En oas förväntar jag mig! En uteplats som blir inne skulle vara kanon. Siesta är liksom ”MITT” kafé. Jag har varit stammis där sedan 1979 och det ger mig lite rätt att ha synpunkter. WoW – 30-årsjubileum nästa år…

Nu försvinner de stora varuhusen och man delar upp butikytan till fler små affärsidkare. Det är kanon. För hur man än vrider och vänder på saker och ting så tycker jag att det är lite ”underhållning” att gå in i fler butiker än att allt finns på en plats. Åhlens klädutbud har dessutom spottat upp sig rejält. Det var många, många år sen jag iddes gå och titta på vad som hängde på deras galjar. Nu har jag handlat flera gånger där.

Dessutom kommer Östercentrum att få en bonuspoäng nu när det ska bli bio i gamla Borgen. KANON! Kanske bion kommer att fylla gamla bibliotekets roll som ett ställe man går till för att ”göra av med lite tid”. En film tar ca 1½ timme och det var ungefär den tid jag frekvent brukade lägga på biblioteket när jag hade ”tid över”. Skulle jag idag lägga det på nuvarande biblioteket så är det ungefär den tid det tar att gå dit och sedan upp för backarna igen, BLÄ!

Personligen tycker jag att man ska stänga av Kung Magnus väg och göra en stor öppen plan där. Kanske skulle man då kunna bygga en mindre permanent scen för småuppträdanden? Taxistationen kunde man då placera vid gamla Ahlyrs eller gamla brandstationen. Bussen skulle kunna gå förbi Schéelegatan (ja, jag vet, gågata) och sen ner till Kung Magnusväg igen.

Alla dessa kundvagnar som står och skräpar utanför Apoteket och Mac Donalds fula rester som flyger runt hela centrum. När ska det försvinna? Vem har ansvaret för den förfulningen?

Vad jag saknar är en större bokhandel. Norrbys gamla anrika affär är så trång att man riskerar att ha ner något på golvet och köerna där är skitjobbiga. Därtill vill jag ha fler inredningsbutiker och presentshopar.

Sen tycker jag att man ska bygga ett parkeringshus på Coop-parkeringen. JO, jag menar det. Lägg till ett plan extra. Förfulning kanske men nödvändigt för då skulle det bli dubbla antal parkeringsplatser. Det skulle avlasta enormt.

Östercentrum är vårt torg, vår mötesplats, vårt extra vardagsrum.

Är det ute att vara humanist?

Vad är ett funktionshinder?... ett hinder från att fungera enligt en normalitets-norm…

Alla som måste ha glasögon vet hur det gör skillnad när man har dem på eller om man går utan dem… det blir suddigt och kanske knepigt med balansen…

En optiker följer inte mig hela dan och berättar vad som finns framför mig… men han/hon hjälper mig att mäta ut synskärpan och välja glasögonbågar/linser…

sen går jag hem med glasögonen/linserna och med en bättre livskvalitet… och jag förväntar mig bli respekterad för den jag är… det har inte varit självklart med respekten för dem med glasögon… vem minns inte barndomens plågoandars glåpord… glasögonorm etc

men om den ”skillnaden” sitter inne i huvudet... om ditt funktionshinder är på "begåvning" och "kognition" och du vid flera av dagens händelser inte klarar att göra något val...

Jag har ett arbete där jag hjälper andra personer att få sin vardag att fungera någorlunda friktionsfritt… saker som jag ser som självklara i mitt liv kan vara en stor svårighet för mina ”brukare”… när man inte kan greppa tid, rum, plats etc så blir det knepigt att passa tiden när man ska gå till arbetet… att ringa en kompis och bjuda över på fika… eller att kolla i tidningen efter vilken film som går på bio och att hitta dit för att se den…

Då finns en som jag där... allt sådant är mitt jobb att justera… då vill det till att jag har en god kunskap om olika typer av hjälpbehov… det som kallas funktionshinder är ju faktiskt ett behov av hjälp…

Jag kanske förklarar vad som kommer att ske och hur man ska gå till väga… eller jag kanske har gjort en slags ”manual” som talar om hur en vanlig tisdag eller onsdag för just den personen kommer att se ut… jag ska inte leva personens liv utan hjälpa honom/henne att leva sitt så självständigt som möjligt någorlunda utifrån egna önskemål och behov… och varje person som får ta emot hjälp har rätt att förvänta sig respekt för vem man är…

Det oroar det mig att man åter igen pratar om besparingar och åtstramning… funktionshindrade är en av de sköra grupper vi har i vårt samhälle och de fungerar lite som en barometer för hur det är ställt med vår demokrati och humanism… för det vi ”drar ner” för dem påverkar även oss… vår syn på hur mycket vi vill ”kosta på” deras vardagsliv visar också hur vi ser på andra människor… det är väl inte så att vi ska börja kollektivisera deras liv igen? Och sakta förvandla vårt ”omvårdnads”-arbete till att bli ”övervaknings”-arbete?... ska vi vrida klockan tillbaka till hur det såg ut för ca 30-50 år sen med institutionsvård… bara i en aning snyggare ”förpackning”?... är det något man kan kalla för ”individen i fokus”?

Tänk om man bestämde att glasögon skulle bli en onåbar lyx endast till för vissa välbeställda i samhället… hur skulle din vardag se ut då?