torsdag 5 februari 2009

Kvinnors kroppar vs marknadens kläder

Så hamnade jag här igen… en blogg om ett ämne jag skrivit om förut…

Såg på TV här om dagen som handlar om kvinnors förhållanden till sin kropp och till klädköp. Nåja, det hade ett mer flaschigt uttryck än så men det var hur jag uppfattade programmet. Programmet gick på kanal fem och heter ”Trinny & Susannah – stilakuten”. Jag har sett det programmet förut och de brukar ha ett ”offer som de ska hjälpa med att finna sin stil.

Det som jag tycker är annorlunda med det här programmet är just att de fokuserar mycket på att man inte ska vara så låst vid vilken storlek man har utan vilken kroppsform man har. Det är ju så här efteråt betraktat självklart att det ska vara så. Hur många gånger har man inte gått och provat kläder i sin storlek och aldrig fått det att passa eftersom det är olika storlekar på olika delar av kroppen. De former de menar att kvinnor kan ha fick olika namn/benämning: äpple, päron, pelare, strut, timglas, klubba, vas, cello etc.


Jag tycker personligen att klädindustrin gör sig själva och kunderna en björntjänst genom att indela affärerna som de gör. Om jag vet att jag har storlek 40 eller 44 varför ska jag behöva leta igenom hela affären för att hitta några kläder. Idag är kläderna sorterade efter ”alla gröna koftor där”, ”alla rosa topar där”, ”alla beige kjolar där” oavsett storlek. Varför inte indela efter storlekar så kan man gå till sin avdelning och hitta bättre? Jag är helt övertygad om att affärerna skulle få fler nöjda kunder då!

Jag är inget modeorakel och jag köper helst ”praktiska” kläder. Jag har alltid haft svårt att finna kläder som känns bekväma och självklara till min kropp. När jag var ung så tyckte jag att jag hade för välsvarvad kropp så att allt hamnade fel. Nu när jag är en mogen kvinna och kroppen har tappat sin ungdomliga spänst och ex antal kilon har förändrat formen så tycker jag att urvalet av kläder är alldeles för begränsat. Visst, jag sparar på penningarna när jag inte handlar men ibland skulle det vara kul att hitta något extra piffigt som man gillar direkt i affären.

Nu när jag sett programmet jag nämnde så tycker jag också att affärerna skulle ha en bättre kunnighet i att presentera kläderna på ett mer tilltalande sätt. En överfull affär som det är trångt och svåråtkomligt i gör inte mig köpbenägen. Det är ingen större hit att pröva kläder i ett provrum med en belysning som endast de gamla össtaterna skulle uppskattat att använda, i sina förhörsrum! Ha belysning som ger dagsljus. Ha info om kroppformer och vilka klädtyper som funkar bäst för varje kroppsform så kunden kan få lite vägledning. Då minskar risken för att kunden känner sig misslyckad och går hem utan att handla. Ha personal som kan ge bra rådgivning. Låt kvinnor köpa kläder som passar till deras kroppar och inte köpa kläder med former som modeindustrin menar att man "bara måste ha". För det är ju sälja som affärerna vill? Men det är ju VI som har pengarna!

onsdag 4 februari 2009

Återkoppling av mina senaste ”konsument”-inlägg

Idag blir det bara en kort blogg… jag vill bara meddela att… snark medlet silence funkar…. Ibland… det liksom räcker fram till småtimmarna och sen börjar tutandet och knorrandet… fast i mindre skala… så jag är nöjd

Likaså skorna… mina underbara RYKÄ-skor… det är som att gå på luft… vilket det ju i praktiken är med de där air-inläggen i sulan…

Idag är jag ledig och ska bege mig ut i staden…

tisdag 3 februari 2009

Min inkomstkälla heter Gotlands Kommun

Jag arbetar inom Gotlands Kommun och har varit fast anställd sedan september 1987. Före det har jag ”sprungit runt” som timvikarie. Jag arbetar inom Handikappomsorgen och har varit på min nuvarande arbetsplats sedan 1997. Ja, jag är en trogen medarbetare.

Jag har följt med i hela rutschkanan nedåt som Kommunens ekonomi har haft. Jag tycker personligen att det i grunden var ett stort uppvaknande och ett nödvändigt sådant. Ibland undrar jag vem som skapade de ekonomiska grundreglerna en gång i tiden!????!!! För på 80-talet när jag började inom handikappomsorgen så var regeln som sådan att:

Den ”hushållskassa” varje verksamhet hade fått var fastställd för varje år. T.ex. om man hade 10 000 kronor att inhandla möbler, hushållsgrejer etc för så kanske man hade 3500 kronor kvar i vid årsslutet. Då brann de pengarna inne PLUS att man för nästa år fastställde årsbudgeten till 6500 istället för 10 000. Istället för att ge pengar upp till 10 000 så förlorade man på att spara! Så varje verksamhet fick bråttom med att komma på något att handla så man inte skulle förlora den först satta budgeten! För tänk om det var nästkommande år som tvättmaskinen och TV skulle paja samtidigt, då stod vi där. Så i princip så slösade man för att inte förlora något!

I början av 1990-talet kom första signalen på att ekonomin var ansträngd. Det var vår verksamhetschef som kom och visade oss ett papper på, för första gången, hur budgeten låg för hennes verksamheter och hon frågade hur vi tyckte att vi bäst kunde förvalta pengarna!!!! Det var första steget ut ur läget ”vi här nere - de däruppe” för nu var det ”alla vi” gemensamt. Sen följde många magra år i Kommunen med förändringar man aldrig kunnat tro. Jag tycker personligen att en av effekterna av besparingarna har medfört att vi fått bli mer delaktiga i planering av verksamhetens innehåll. Det skapar kreativitet och kreativitet är alltid gynnsamt för en verksamhet. Istället för att handla på rekvisition så fick vi en begränsad summa att handla för och fick själva avgöra vad som var viktigast. Det är att hushålla!

Jag tror att dessa intensiva besparingsår även har bidragit till att skapa nya diskussioner om vad vårt arbete går ut på och vad vår yrkesroll innebär. Det har varit mycket givande och jag tycker att min roll som Boendeassistent har stärkts genom åren. Nu finns det satt på pränt, beslut, verkställande, planering, uppföljning etc etc. allt har säkert en ekonomisk förklaring men det berättar också för oss varför vi är på vår arbetsplats!

Jag hoppas innerligt att Kommunen aldrig någonsin hamnar i såna trångmål att den service vi ger dessa ”brukare” försämras så totalt att det inte blir fråga om ”service” utan ”förvaring”. Vi vill inte tillbaks till det ”tänket” igen. Vi måste hålla fast vid ideologier om att alla människor har ett värde och har rätt till ett värdigt liv. Annars är vi farligt nära en samhällsstruktur som ingen vill leva i. Än idag, ser jag inget hot mot detta men vi naggar hela tiden i kanten av det anständiga och när vi når in till dess ”märg” och naggar då… är vi illa ute. Vi får inte glömma 1940-talet.

Arbetet ska ha ett innehåll, en mening, en funktion. Jag har förmånen att ha den arbetsplats och de arbetskamrater jag har och den typ av verksamhet jag arbetar inom genererar sånt välbefinnande för mig att jag har mycket svårt att försöka fantisera om vad jag skulle ha gjort om jag inte var där jag är idag.
Jag inte bara tror, jag VET, att jag gör ett bra arbete. Mina (och mina arbetskamraters) arbetsinsatser gör stor skillnad för enskilda kommuninvånare, dem kallar vi lite tekniskt för ”brukare”. Mitt arbete är att ge coach i enskilda personers vardag, kanske också hjälpa till att skapa lite guldkant emellanåt. Jag tycker att den miljö vi har på just vår arbetsplats är gynnsam för både personal som för brukarna. Jag hushållar gärna om det gör nytta men inte in absurdum!