Medeltidsveckan is comming…

Så var det dags igen. Nu drar det i medeltidstarmen. Jag har plötsligt fått lust till att börja sy en ny dräkt och tänka ut dekorationer med mera. Dessutom ska sambo ha en dräkt som på något vis kompletterar min. Stackarn har ju aldrig tidigare ”brottats” med kulturyttringen medeltidsveckan på RIKTIGT någon gång än. Bara lotsats runt på marknaden i ”civila kläder”. Men i år ska det bli av. Var sin ny dräkt med tema som passar oss.

Det går inte att komma ifrån, att medeltidsveckan är en stor lekstuga och man får spela ut en annan sida av sig själv. Min dröm är ett få fatt på den riktig nunnedräkt men det är nog omöjligt. Det finns en variant framtagen som ska få representera nunnorna på Solberga kloster. Jag tycker att dräkten känns mesig och jag vet inte varför. Kanske är det så att den ”klassiska” nunnedräkten som oftast bärs av nunnor i södra länder är den man har som sinnebild för nunnor.
Nåväl jag ska nog stoltsera i något mer grant än så i år. Men vad får jag grunna på ett tag.

Medeltidsveckan startade i en liten, mycket liten omfattning år 1984. Jag satt vid ett fik på Strandgatan och fick syn på två killar som stod lutade mot Fornsalens husvägg och halsade varsin Cola, i MEDELTIDSKLÄDER! Jösses, vad i hela friden tänkte jag kort innan jag kom på att jag nog läst om evenemanget. Men sen slog det mig att om två unga personer vill styra ut sig i ”maskeradkläder” och kan göra en naturlig återkoppling till nutiden genom drycken, ja då kommer det att funka. Resten är historia.


Jag har aldrig varit aktiv i någon av medeltidsveckans arrangemang och jag har idogt försökt få folk att gå med i ”den medeltida väckelserörelse” men det har som regel stannat vid, ”ja det hade varit kul” och sen inget mer. Jag tror att många är osäkra i andra roller än i sin ”vanliga”, kanske är det samma personer som inte ville ”visa upp sig” på roliga timmen i skolan. Jag vet inte men för min del är det en slags egen-teater som gäller. Man behöver inte göra några stora yviga gester utan kan helt enekelt bara umgås med vänner och snacka lite kul med medeltidskoppling. Det är lite samma känsla som när man ”lekte med dockor” som barn, fast här är man själv en av figurerna. Statister är de förbipasserande och kulisserna står äkta medeltida byggherrar för. Kan man ha roligare i ett dockskåp i megaformat!

Dessutom brukar jag se till att få i mig lite äkta kunskap om medeltiden eller historia. Det samlas många föreläsare runt ön vecka 32. Även under arbetstid brukar jag försöka förmedla medeltids-skojet. Jag har varit med och arrangerat två medeltidsfester i arbetet och båda har varit mycket uppskattade. Jag känner mig dock ännu inte hemma i historierna om Kung Magnus och slaget vid Röcklinge i Lärbro.

Gotland borde vara stolta över sin medeltidsvecka, den börjar få ”gamla anor” nu och vi är inne på tredje generationen medeltidsfreaks. Att delta är att leta sig tillbaka lite till en tid då levnadsregler och förutsättningar var både enklare och betydligt svårare på samma gång. Hierarkier och rangordningar var klockrena och inget man kunde utmana, inte utan att sätta livet på spel. Man blev helt enkelt kvar där man föddes, född som bonde, död som bonde osv. Man jobbade alla dar i veckan utom söndag då man gick till kyrkan, thats it. Ingen John Deer körde bonden till åkern, ingen micro värmde rotfruktsgrytan till kvällsmaten, Ingen skola kallade eleverna till lektion och kunskap. Samtidigt var tillgången till mat och värme en ständig kamp och det vi ser som självklart idag kunde de inte ens göra en föreställning om. Att födas som högreståndsunge var kanske ganska okey ändå men hade man oturen att födas som trashank så hade man nog många års mödor framför sig.

Nåväl, nu är ju medeltidsveckan inte en realityshow utan mer en fantasy-upplevelse så man anpassar sina attribut med de behov man har i verkligheten. Man kan dra sina ungar i en barnvagn, man kan gå i sandaler, man kan ha långkalsonger under klänningen, man kan ta bilen hem sen när man är trött efter vandringen i stan. Jag ska ner på marknaden i år också och jag ska sitta inne på Kapitelhusgården och sippa på något kallt, kanske möts vi där?

Bevara Sverige svenskt… (?)

Jag är med i Facebook och där har jag gått med i flera grupper. En sak som slagit mig om dessa grupper är, att så snart det blir något i stil med ”I love Sweden” t.ex. så vaknar någon "nationalist-wannabee" och börjar argumentera om att ”bevara Sverige svenskt”. Han, för det är till 100 % en ”han”, argumenterar och argumenterar och argumenterar om att ”de” tar över, speciellt de icke-europeiska invandrarna.

Vad jag undrar över är vad det där svenskaste svenska skulle vara. Flertalet av våra traditioner är bara 1000 år gamla och är en import från Mellanöstern! Men vem klagar på vår mysiga jul, påsk, pingst eller midsommar? Vem funderar på hur mycket den västerländska kommersialismen urvattnar de gamla traditionerna. Varför är det bättre att äta hamburgare än att äta falafel? Båda görs av nötkött! Ingen ungdom som jag känner vill ha pölsa, grisfötter eller blodpudding. Ska vi tvinga på dem det? Själv skulle jag får svårt att leva utan kaffet.

För vad är det med det ”svenska” som ska bevaras? DNA eller traditioner eller rent av både och? Ja, då kommer det att bli problem. Det är på grund av invandring. Ja, det är sant. Redan på istiden kom det folk utifrån och bosatte sig på den skandiska halvön. De frågade inte efter om de fick lov och de tog hit sina kunskaper och traditioner. Förmodligen tvekade de inte att sno åt sig några tjejer också om det fann några…

Jag har släktforskat i över 30 år och har haft mitt historiska intresse sen barnsben. Men jag har ännu inte hittat det ”ursvenska” som är värt särskilt beskydd. Vad jag menar nu? Jo, Sverige består av 24 landskap. Om jag nu ville starta en ”svensk-kampanj” vilka av dessa landskap skulle då sluta upp i leden? Titta historiskt så är Sveriges landskap precis samma sak som i forna Jugoslavien. Det vill säga en samling med egna små regioner som en gång i tiden hävdade sin särart. Det är endast översitteri och totalitära styren, som svenska kungaregimen en gång i tiden var, som kuvat och tingat på en ”svensk-norm”. Om man inte förstår det så är man historielös.


Skåne är ännu bittra på ”Sverige” för de folkmord som svenska Kung Karl XI utförde mot dem 1679. De morden var ett led i att ”försvenska” skåningarna. Är de tacksamma för det tro? Är det därför så många nynazister bor i Skåne och gapar om ”Sverige åt svenskarna”? Jag är helt övertygad om att skåningarnas anfäder och anmödrar inte skulle känna igen sig i den rollen!

Gotland har en liten grupp människor som drömmer om en republik Gotland. Är det så nationalistiskt tänkt? Dessutom så bygger Gotland mycket av sin egna stolthet och numera också turism på just det faktum att gotlänningarna var handelsmän och tog hit massor av människor från stora delar av Europa och Mellanöstern.

Likaså är det i Värmland, Norrbotten m.m. Hur ska norrbottningarna då göra med alla Tornedalingar som envist håller fast vid sin säregna finska. Ska de bort och sen ska man införa svenskspråkstvång i regionen? För att inte tala om alla samer i norr. Har de någon som helst rätt att bo och verka i sina urgamla hemvisten?

Eller ska vi se alla olikheter runt om i Sverige som vår gemensamma särart. Att det är något som tillsammans gör Sverige så unikt? Även nytillkommna varianter som kommit till genom historiens lopp genom seklerna.

Hade tyskarna haft DNA tekniken så hade de garanterat använt den effektivt under 1930-talet. Det kan jag lova dig. Och resultatet hade överraskat. Det kan jag också lova. Då hade de funnit just detta som finns att finna i DNA. Genetisk härkomst, risk för sjukdomar, etc. Hur skulle det sluta? Man började utrota förståndshandikappade, sen psykiskt sjuka, sen homosexuella, och politiskt oliktänkande, och så personer med fel ”ras”, d.v.s. judar, romer, afrikaner, o.s.v. o.s.v… men när alla de varit borta så hade de letat efter nya grupper att plocka bort. För har man ”städnoja” så har man… Då hade man även plockat bort arbetslösa (arbetsskygga), sjukskrivna (lata), socialbidragstagare (parasiter) och outsiders (löss). När de sen var borta så hade man letat ytterligare grupperingar. Då hade det till slut blivit tomt och enformigt på gatorna kan jag lova.

En annan sak som också är viktigt är gener. Jag har släktforskat i många år och sett om och om igen att en sak är säkert. INGEN människa har sina anor från en enda region på jorden. Det finns alltid en anfader eller anmoder som kommit invandrad någon stans ifrån. Idag kan man se att vi alla ursprungligen vandrat från den afrikanska slätten ut mot alla världens hörn.

Men dessa förvirrade hjärnor som ivrar om en nationalistisk stat. Förstår de inte vad de vill driva igenom? Sin egen undergång! Det har gjorts flera undersökningar av de s.k. invandrarfientliga grupperingarna i landet. Och flertalet av dem är outsiders. Står utanför samhällsmaskineriet. För vilken ”perfekt stat” vill ha en hög med outbildade, ständigt arbetslösa, sjukskrivna och allmänt outsiders som frontfigurer? Hade man varit elak så skulle man kunna kalla dem för… parasiter… löss… tärande… Det hände under Nazitysklands tid och skulle garanterat hända igen i någon annan totalitär ledares regim…

Jag tycker uppriktigt synd om nynazisters enfald när det gäller detta. De signalerar sån ensamhet och utanförskap, brist på bekräftelse som individer och bitterhet över att inte räcka till som människa. Det trista är att om de skulle lyckas med det de tycker sig tro på… så skulle de få bekräftat tusenfalt just detta. Av sin egen ledare!

Jag är stolt över mitt ursprung. Mina anfäder och anmödrar har inte gjort några överdrivna stordåd men de är mitt ursprung och de har på sitt sätt bidragit till MIN historia. Min släkt har genom tre länder erfarenhet av nazismens idioti. De ville inte ha det kaos och den förödelsen det orsakade men ingen hade förståndet eller modet att säga nej den gången. Låt det inte hända igen. Använd din energi till något konstruktivt och positivt för dig, din familj, dina vänner och ditt land. För Sverige!

Att snoka i släktens göranden…

För mig är släktforskning att se historia ur MITT perspektiv. Alla har en biologisk far och mor. Som i sin tur haft sina föräldrar och eventuella syskon. Det är när man samlar uppgifter på alla dessa människor som man släktforskar. Har man tur så kommer man att finna många märkliga levnadsöden. De har varit med om olika händelser i sitt liv som kan vara kopplat till händelser som finns beskrivet i våra historieböcker. Det är ju inte bara en enda liten kung som varit med om ett krig, han hade ett par tusen soldater till sin hjälp och säkerligen lika många anhöriga till dessa soldater som blev drabbade av samma sak som Herr Kungen fick äran av.

Samma händelse kan beröra olika anfädrar och anmödrar på olika sätt. Min anfader, på min mors sida, som levde i Rone på Gotland och som 1864 beslöt sig för att tjäna pengar på dansk-tyska kriget. Han lastade sitt skepp med kontraband och seglade iväg. Sen kom han aldrig åter. Kontraband är varor som inte är tillåtet att föra in eller ut ur ett land. Han lämnade en änka och deras små barn hemmavid. Jag tror inte min anfader hade några politiska eller ideologiska skäl att bege sig iväg utan endast ekonomiska.

Så… bortsett från att han försvann och aldrig återsågs igen så, vad var det nu som hände rent historisk. Dansk-Tyska kriget är ett begrepp som är ganska obekant för de flesta svenskar. Jag fick forska lite för att finna någon information om detta. Det var ett krig som ägde rum 1864 och handlade om att de tyska medborgarna i Schleswig-Holstein ville frigöra sig från Danmark. Hela den konflikten slutade med att Danmark förlorade de två områdena.

På min fars sida så föddes min farmor i en by strax utanför Flensburg i just Schleswig, hon var en danskspråkig tyska. Hennes familj levde i det krigshärjade området då det pågick. På detta sätt har jag genom släktforskningen kommit i beröring med samma konflikt, fast ur två olika perspektiv. Jag har förstått att danskarna kallade de danskar, som levde i Schleswig och ville tillhöra Tyskland, för ”kartofeltyskar”.

Hon hamnade sedan i Danmark och drabbades av ett annat grymt öde. Tysk ockupation av Danmark under andra världskriget. I Danmark var det svårt för ”vanligt folk” att leva helt ”normalt” under ockupationen eftersom det var tyska soldater stationerade överallt. Det var inte lätt att vara dansk i Danmark när tysken kom. Det var heller inte lätt för en tysk att vara bosatt i Danmark när tysken kom.

Min danska släkting berättade en historia för mig som jag tycker är extraordinär. Min farfars mor Petrea, bodde med sin dotter och hennes familj på den danska landsbygden. De höll sig med en ”svart gris”. När det var dags att slakta grisen måste det göras i största hemlighet. Det var förenat med livsfara att undanhålla tyskarna mat.

När de stod i sitt kök och höll på med slaktbestyren så kom det in tyska soldater till dem. Familjen gömde sig i köket medan Petrea gick ut och pratade med dem. Hon lyckades muta dem med att de skulle få del av köttet om de höll tyst. Nu ville det sig inte bättre än mitt i denna diskussion så kom det en SS-officer in på gården. Familjen som satt gömda i köket blev mycket rädda, min släkting berättade att de skakade av skräck. Men Petrea som tydligen var en mycket modig kvinna började diskutera på någon slags "hemgjord" tyska med officeren och efter en stunds meningsutbyte så visade det sig att officeren hade valt att se mellan fingrarna med familjens ”svarta gris”. Detta på ett villkor, nämligen om han fick komma in till familjen varje kväll och lyssna till engelsk utsänding på radion, och det fick han, ända fram tills krigsslutet. När kriget tog slut, 1945, då alla tyska soldater skulle återvända till Tyskland så fick familjen besök av den tyske officeren. Han hade tagit Petrea i hand och sagt att ”om det fanns fler människor som Petrea så skulle det inte finnas några krig”.

Nu är jag inte helt opartisk i målet, hon var trots allt MIN anmoder, men det är inte utan stolthet jag återberättar denna historia. För så här är det med släktforskning. Så här kan man fortsätta, person efter person som man möter i sin forskning. Ingen människas öde är för litet. Det finns inte en enda händelse i historien som inte berört någon människa. Och den människan är kanske någons anfader eller anmoder eller syskon till en sådan. Jag undrar om jag lämnar efter mig spår av något intressant.

Historiska betraktelser

Jag har nästan hela mitt liv haft en särskild kärlek till historia. Redan som barn fascinerades jag av det som hänt i århundraden före min födelse. Ju äldre jag blir ju mer finns att läsa om efter min födelse. Jag har alltid undrat över vad som triggat igång mitt intresse.

Jag vet att jag tidigt älskade att ”snoka runt” på vindar eller studera folks saker de haft i sina hem. Det finns som regel alltid en berättelse kopplad till gamla saker, ”den köpte vi när vi flyttade till Varberg”, ”den fick jag i 30-årspresent”, ”den har tillhört min släkt i fyra generationer”, osv. Hade man tur fick man en bra berättelse till livs samtidigt som man tittade på föremålet som varit med om just den händelsen för 30, 50, 110 år sen.

Sen kunde man gå hem och fantisera om ”då”, 110 år sen. När jag var 11 så var ”110 år sen” år 1859. Idag blir det 149 år. Så kan man hålla på att tänka. Med tanke på att jag har dyskalkyli så är det extra märkligt att årtal kan vara intressant.

Eller lyssna till en äldre person som berättade om sin barndom för så där 60 år sen. Det vill säga på 1910-1920 talet. WOW…

När jag besöker en byggnad som har 1000 år på nacken så känner jag en enorm respekt för de människor som en gång lät bygga det. De kanske också fantiserade om ”tänk en gång i framtiden…” men de hade knappast förmåga att föreställa alla saker som vi ser som själklara idag. Tänk hur de fick släpa för att få till byggsten och hur de fick slita för att få byggnaden på plats. Idag har vi en helt annan teknik och vår uppfattning av ”slit” är nog inte densamma

Varje plats har sin specifika historia. Jag bor i Länna i Visby. Det heter så efter en gård som byggdes på 1700-talet. Byggherren tog med sig namnet från sitt föräldrahem i Slite. Vid Länna i Slite bodde personer som i sin tur hade anor från Länna i Uppland.

Här finns också ett litet område som kallas för Jungfruparken. Det håller man på att bygga hus på nu. Namnet har medeltida anor. Det ska ha funnits en öppen plats här dit nunnorna på Solberga kloster gick för att ha lite ”ledigt”.

När jag kommer till en ny plats vill jag greppa området med att snoka rätt på något om platsens historia. Kanske hittar jag en broschyr om gamla lanthandeln eller en extraordinär kommunalgubbe. När man tar in på hotell kan det ibland finnas lite lokalinformation som är intressant att läsa. Det blir som en markering ”Lottes was her”.

Tänk att allt det vi har omkring oss är historia om ca 30 år. Att det där huset som byggs NU kanske i framtiden kommer att betraktas som ett historiskt riktmärke. Att barn år 2037 kommer att fantisera om hur det gick till vid milleniumksiftet. För det minns väl alla vilket hallå det var kring det. Nåja, det mesta är glömt idag men tänk om pessimisterna fått rätt.
Jag tror att vi glömmer bort berättandets kraft. Barn behöver höra berättelser om ”förr” även om det för oss är ganska nyligen. Jag minns min glädje över sådana berättelser. Kanske ska du glädja ett barn idag?

dem i staan...

jag bor i Visby som här på ön kallas ”stan” kort och gott… begreppet ”dem i stan” har jag hört många gånger från personer boendes utanför stan… ju längre bort från city desto oftare… det är inte menat som smicker eller komplimanger utan mer en slags nedsättande ton… jag har träffat en person som på allvar tycker att allt norr om Burgsvik är fult!... att de som bor i ”staan” pratar märkvärdigt och att de som flyttar dit strax tar efter ”den där halv-stockholmskan som pratas därinne”… osv… jag har länge grunnar på varför...borde inte alla känna stolthet över denna vackra stad… en stad som Visby snyter man inte ur näsan hur som helst… dess patina kräver minst 1000 års nötande och stötande för att få den rätta finishen… vad är det som skapat denna misstro egentligen…

så här tror jag… att det har anor från tiden då staden Visby tog form... när köpmän utifrån bosatte sig här grundlades den första misstänksamheten… de hade sina sedvänjor och de talade säkert andra språk… glöm inte… de motarbetade gutarnas egen handel… på högre ort bestämdes det att gutarna måste driva handel via staden… inte genom deras egna hamnar på landsbygden… därtill tvingades de betala skatt till staden… som blev ett stycke ockuperat land styrt av andra än gutarna själva… det knorrade ordentligt i gutastrupen och man skramlade med vapen… det var det som orsakade behovet av en mur som byggdes i slutet av 1200-talet som skydd mot lokalbefolkningen…

så dagens gnäll om stadsborna är en gammal kulturyttring så till vida att det har anor från minst medeltiden…fast som gammals sliten släktforskare kan jag samtidigt se i kyrkoböckerna... att en del av dem som gnäller är jäviga i frågan… eftersom deras anor går ganska spikrakt in i den gamla stadens högreståndsfamiljer… så de som tror sig komma sprungna ur den gotländska myllan får nog tänka om lite… dna… jag bara säger DNA… kommer en dag att visa att vi alla är lika skyldiga… dvs har anor från dem som en gång flyttade hit…

samma gnäll är det när man snackar om invandring i nutid… när ska folk fatta att vi alla är invandrade någon gång… vart går gränsen… i gamla gutniska skrifterna räknar man fem generationer för att få kalla sig urgute… men ordet ”ur” börjar bli urvattnat nu när vi vet… att inget släktled står still på samma geografiska område… eller så var ur-gutarna inte så stelbenta i bemötandet mot människor från andra delar av världen som deras ättlingar är idag… de var ju kända för att driva fredlig handel i österled…själv är jag ingen urgute… har rötter från Gotland, Skåne, Jylland, Själland, Schlesvig, Holstein, Pommern, Uppland och Östergötland… jag ser mig lite som en euromix… EU-anpassad faktiskt… men jag identifierar mig som gotlänning för det är här jag har slagit ner mina bopålar…

jag bor på en ö...

jag har bott på Gotland sen 1975… sämre bostadsort kan man ju faktiskt ha… här finns så mycket av sådant jag gillar… natur och historia osv… jag vet att jag är priviligerad som får bo här… jag bor i södra delen av stan och har promenadavstånd till Krookska dungen och Furulundsskogen… där brukar jag spaja in årstiderna och fågelbeståndet… med support från sambo… han är fågelfreak och jag hänger på…

jag har även haft som ”grej” att besöka samtliga kyrkor på ön… har några kvar eftersom det är svårt att veta när kyrkorna är öppna och när de är låsta…

tänk ändå… våra kyrkor… som genom århundraden gett ett sådan avtryck av oss människors handlingar och vår socknars identitet… det var här man började livet genom dop… det var här man blev vuxen genom konfirmation… det var här man skapade ett eget vuxenliv genom äktenskap och det var här man lämnade livet genom sin begravning…

därtill var kyrkan ”medeltidens internet”.. det var via kyrkan man fick alla budskap/mail om nyheter utifrån… och det var där man lämnade små meddelanden/sms till andra man träffade… det var där man fixade en käresta/date…

jag är inte religiös men har ett andligt stråk i mitt sinne… för mig är kyrkan inte ”guds plats på jorden” för mig är kyrkan mer just detta jag beskrev här ovan…

tänk så många händelser som sammanflätat blir vår historia… jag tycker att perspektivet på vår historia behöver ändras… historieböckerna har alldeles för mycket nationella utgångslägen…

de människor som levde då… visste inte ett dugg om begreppet ”Sverige”, ”Skandinavien” etc… de levde i sin verklighet… och det är den vi ska söka... för faktum är att Gotland var en dansk provins under ca 300 år…

Gotland har inte haft Gustav Wasa som kung!... för gotlänningar så hette den danske kungen inte ”Christian tyrann” utan ”Christian den gode”… ska vi förstå Gotlands historia… så måste vi söka i danska historieböcker också…

ibland är det skönt att ha en distans till det fasta landet… varje gång jag åker över så slås jag av allt buller… motortrafikleder går kors och tvärs genom landet… stora samhällen genererar mycket bilar… jag får som regel problem med andningen när jag besöker Stockholm… speciellt vintertid… jag tycker det är ett grått samhälle i stora städer… alldeles för mycket asfalt och betong i mitt tycke… varje gång man står i kön till förjan efter en fastlandsrunda så tänker man ”borta bra men hemma bäst”…

men så finns det som jag ser som fördelar… närheten till flera intressanta svenska orter och landskap… det tar inte så värst lång tid att transportera sig i Mellan- och Sydsverige… jag vill besöka alla landskap i landet innan jag lägger sockarna på hyllan…

i somras besökte jag Östergötland… ett landskap jag har besökt mycket i min barndom… jag besökte Vreta kloster med en stark andlig närvarokänsla och Alvastra kloster med en stark tursitnärvarokänsla… jag besökte även Vadstena… vilken söt liten stad… sånt mys på denna lilla plätt på jorden… hade ett kaffehäng på gågatan som var mycket trivsamt… gick nattvandring på Vadstena slott… kanske inte så vuxenkulturellt… men det var skojigt…

jag avslutar denna lilla funderingstsund med ”Sverige är fantastiskt”…