Stockholmsveckan VS Medeltidsveckan

Gotland är en turistö, det är inget snack om den saken. Frågan vi ställer oss är varje år vilken typ av turism vi vill ha och behöver för att det ska ge just någon ”näring” för oss som bor här året runt.

Att turista är en knapp hundraårig tradition som i början endast kom de välbeställda till del. Efter andra världskriget fick även arbetarklassen ta del av ledighetens möjligheter, att transportera sig bort hemifrån för att vila och få upplevelser. De första charterresorna, på 1960-talet, gjorde att utlandsresandet tog fart med stackars Mallorca som pilotprojekt.

Så finns naturligtvis Gotland, landet annorlunda. ”Som att resa utomlands”. Turismen på Gotland har verkligen ökat och utvecklats genom årtiondena. När jag flyttade till ön på 1970-talet var det Strandgatan i Visby innerstad som var ”plejset” därtill krogarna vid Stora Torget. Rödvin, öl och dunka-dunka. Sen öppnades olika danskhak och pubar nere vid hamnen. Idag har kultur- och naturturismen fått genomslagskraft. Men discofolket lever fortfarande sina heta liv i krogarnas dunkel.

I början av 1980-talet föddes så Medeltidsveckan som genast blev en succé eftersom de som ville kunde få delta på ett högst påtagligt sätt. Dessutom så kan man ha samma dräkt år efter år eller liksom kombinera med nya detaljer etc. Man kunde rota fram den gamla plyschgardinen/draperiet och sy sig en medeltids-modern dräkt. Det till skillnad mot ”modern-turism” där det är just ”nyaste trendigaste senaste och helst dyraste” som gäller.

Att vilja vistas i båda dessa världar är väl ingen motsägelse. Problemet på Gotland är att de konkurrerar om tiden. Eftersom båda evenemangen vill ske vissa veckor under sommaren. Protesterna mot medeltidsveckan är just att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen var i obalans. Protesterna mot Stockholmsveckan är att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen är i obalans.

Stockholmsveckan verkar vara beroende av Båstadsarrangemangen och därmed har behov av att ta vägen förbi just Visby (Hur nu man ska hitta en logik i detta). Ja, jag skriver Visby för jag har svårt att tro att några av de aktiva deltagarna tar sig utanför stan alls. Medeltidsveckan har breddat sig och det finns arrangemang runt om på ön även om merparten är i Visby.

Vad är så skillnaden i ”skränandet” och ”förstörelsen”? Och hur skiljer sig obalansen?

Under Stockholmsveckan består skränandet av de dräggiga snorungarna som fastnat i puberteten och som har behov av att visa upp sig på gatorna. Under medeltidsveckan består skränandet ”frälsta” medeltidsfolket/lajvfantasterna som har behov av att visa upp sig på gatorna

Förstörelsen under Stockholms-veckan består av att fulla/drogpåverkade Stockholms-folk tror de kan göra allt de önskar och att ”pappa betalar”-mentalitet inte tar hänsyn till vad som är deras och vad som är andras utrymme och saker. Att spruta champagne över sig själv och andra och tro man ”är nåt” just för detta t.ex eller ragla runt på stan skitiga, om än dock i allt för dyra kläder, och tro sig vara någon slags herreman. Förstörelsen under medeltidsveckan är väl alla de medeltidsfolk som tror de har ägorätt till all Visbys grönska och kan tälta och elda vart som helst för ”det gjorde man ju förr…”

Skillnaden i dessa två grupperna är väl bredden på folk. Stockholmsveckan består endast av förpubertala tonåringar oavsett ålder vars rollspel går ut på att ”leka rika”. Kallbadhuset blir deras ungdomsgård där de under en vecka leker att de ”äääntligen har typ FF (föräldrafritt) liksom”. Medeltidsveckan består av folk mellan noll och hundra år gamla vars rollspel går ut på att tolka/spela människor med skiftande ”klasstillhörighet” och som tycker att alla icke medeltidsvecksklädda är på fel plats och behöver höra det.

En tragisk liknelse dessa grupper/veckor finns.

Medeltidsveckan har som grundbult att hålla i minnet året 1361 då Valdemar Atterdag kom till ön för att brandskatta gutarna. Det slutade med en massaker utanför muren, medan borgarna innanför godmodigt stod och tittade på, som sedan gutarna fick ta hand om. Det var alltså gutarna som fick betala notan.

Under Stockholmsveckan sker en annan typ av brandskattning. Massakern är mer långsiktig och vapnet är alkohol och droger. Men det är gotlänningarna som får ta hand om dem som blir kvar, som inte kommer sig för att resa hem efter semestern utan blir sittandes på en parkbänk i Visby, detta har vi att beskåda sommar efter sommar. Det är alltså gutarna som får betala notan.

Att turista är kul och att det kommer folk till Gotland är kul. Men kanske man skulle låta huvet sitta kvar på halsen när man reser hemifrån och kanske följa Gotlandsbolagets visa ord som lyder ungefär: ”Du är en del av alla andras upplevelse. Låt det bli en trevlig sådan”

Sommar i Visby igen

Varje år samma sak, på gott och ont. Värmen kommer och ledigheten. Svensken vill åka ”bort”, vilket kan bli Visby. Att resa till Gotland är som ”att resa utomlands” som någon reklam syftat på. Och därmed vet också ”svenskarna” hur de ska bete sig. Alla vet ju hur svenska turister brukar beskrivas utomlands. Det är annars bara att fråga danskarna. Fast här på ön kallar vi dem inte för ”svenskar” utan för ”turistar” eller som det lanserades på Närrevyn en gång på 70-talet: ”mavar” (måsar) eftersom de skränar och skitar ner. Fast det var mest en beskrivning på Stockholmare som numera kallas för 08-or.

För visst är det så att Visby omvandlas till en slags gigantisk ungdomsgård med ”no limits”. Det är hyfsat tröttsamt att se de dryga ungdomarna som tror de ”äääger….” fast egentligen kan vi som inte deltar i samma partyvåg se fyllan och drogruset skina igenom. Okey tänker man lite elakt, en framtida parkbänkssittare. Och öns krognäring vill UTÖKA för ”det är bra för Gotland”!!!???

De har klagat på medeltidsveckan i flera år. Det är en svans som förstör och skitar ner (läs: de kommer inte in på vanliga krogen med sina medeltidskläder och det medför att krognäringen inte tjänar pengar på dem) men den s.k. Stockholmsveckan den vurmar de för, och då frågar man sig: varför det? Jag känner mig inte särskilt gynnad av att min ö ska behöva förstärkning av polis och socialförvaltning för att ta hand om det mindre glamorösa delen av ”party”veckan. Fylla och droger är okey, bara du har rätt (märkes)kläder på dig!?

En annan företeelse som verkar öka är att försäljare slänger upp försäljningsstånd lite varstans, tex Östercentrum. Speciellt mobiltelefoner verkar vara en angelägen produkt att kränga i sommartider. Deras metoder känns lika uttjatat som en avdankad raggningsreplik klockan 01:49 på stadens uteställen. Här om dagen fick jag också höra om en funktionshindrad kvinna som kände sig mycket obehaglig till mods eftersom de tagit tag i henne och som hon upplevt det velat dra henne till försäljningsståndet. Inte ens på öppen gata gäller ”ett nej betyder nej”. Så just nu går jag och bara AVSKYR dessa förbaskade försäljare.

Dessutom undrar jag över försäljningsställen som inte kan ta betalt med betalkort. Varför vill de endast ha kontanter? Ta tex glassbaren nere vid hamnen. Där går försäljningen lika lysande som glass i solsken men ändå verkar de inte kunna kosta på sig kortläsare? Det luktar… tycker jag.

Så… nu ska jag sluta klaga och endast njuta av sommarens ljuvliga värme och möjligheter.

Visbys nya detaljer och magiska blickfång

Idag tog vi en tur ner till Botaniskan för att hinna fotografera Näsduksträdet innan det blommat färdigt. Det är verkligen en magiskt träd med en förunderlig blomster som doftar helt enormt av någon slags vinbärsliknande doft.

Man har precis påbörjat uppbyggandet av träställningar i en del av muren så att mans ska kunna se hur det kunde se ut längs med muren på insidan. Jag är helt övertygad om att detta kommer att användas i olika sammanhang under sommarhalvåret. Ett bra initiativ av vem det nu var som kom på detta! Dessutom finns en liten skalenlig modell av samma murhörna, gjutet i betong. Där kan man se hur man tänker sig murens utseende och funktion. En gång för ca 10 år sen när jag passerade platsen så var det en grabb där i 9-årsåldern, med gotländsk dialekt. I sitt sällskap hade han en annan grabb med fastländs dialekt. Den gotländska grabben hade en förevisning av denna murmodell med en sådan inlevelse att jag var tvungen att stanna till och beskåda det hela. Jag vet inte hur mycket av berättelserna som innehöll fakta och hur mycket som var fiction men en sak var helt säkert. Han fick både sig själv och fastlandskompisen att befinna sig DÄR på plats på ”den där tiden”. Ja, jösses vilket skådespel. Jag hoppas den grabben växte upp och började skriva barn- och ungdomsberättelser för han hade verkligen en naturbegåvning i fantasins värld.

Dagarna rinner förbi… och jag flyter med

Tack vare en schemaförändring så har vi på arbetet ändrat om ordentligt i turordningarna. Under den övergången fick jag jobba extra mycket. Jag är trött och är i behov av semester. Det har varit segt ett par dagar men nu ser jag ljuset i tunneln, igen.

Ingen rundvandring i Visby innerstad och heller ingen nattfågelexcusion blev det. Men jag är helt övertygad om att det går fler tåg med sånt.

Vi var nere i Botaniskan och letade efter näsduksträdet som står i full blom just nu. Dessvärre hade jag ingen kamera med så det blev inget foto. På vägen ner hamnade vi mitt i alla studentvagnarnas framfart. Det var bara att stanna bilen och vänta. Och det gjorde absolut inget. Jag blev rent av lite sentimental som en gammal tant när jag såg ungdomarnas glädje och festyra.

Nere i norra hörnet av Paviljongsplan, dvs området utanför Botaniska trädgården, har de börjat bygga en ställning som ska visa hur det såg ut med alla träbyggnader vid muren under medeltiden. Jag antar att detta kommer att läggas in i medeltidsveckans teaterföreställning om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby. En tanke som slog mig var, hur länge fanns det träbyggnader längs med muren. När plockade man bort dem? Gjordes det gradvis allt eftersom tyckte sig behöva virke/bränsle, eller gjordes ett beslut något specifikt år?

Min mobil gick sönder så efter lite vånda fick jag beställa en ny. Jag var så fokuserad på att jag skulle ha en med bra kamera att jag helt missade att kolla vad resten var. Sen när jag fick mobilen hade den så mycket teknik och ”tillbehör” att det nog krävs en ingenjörsexamen för att kunna förstå och dra nytta av allt. Så den tänker jag skicka tillbaka! Under tiden använder jag en annan avlagd mobil som känns lite för plottrig för mig. Jag behöver tydligare knappar tex. Jag väntar nog ett tag innan jag beger mig ut i mobildjungeln igen.

På måndag är det endast två ynka veckor tills vi ska göra vår drömresa till Norge och jag är ena minuten beredd att sticka genast och nu. I nästa stund tycker jag det hela verkar jobbigt, inte minst avresedagen när man måste gå upp mycket tidigt för att komma med färjan. Kanske problem man överkommer men de finns i tankarna…

Surt sa räven…

Jag har åkt på ett riktigt bakslag. Ett surt sådant. Jag och sambo planerade en minitripp till fastlandet. Jag googlade runt och lekte på Googlemaps för att få ihop en resplan. Tanken var att bila runt Mälaren, vilket ingen av oss gjort tidigare. Vi skulle först äta lunch, sedan besöka Sigtuna och därefter Uppsala högar. Sen fick det bli kvällsmat i Uppsala eller någonstans i närheten. Sen Hotell i Västerås. Dag två skulle vi upptäcka Västerås stad. Jag har nogsamt letat efter ett mysigt fik som vi skulle besöka där. Ja, jag besöker kaféer istället för pubar. Min grej liksom. Ett och annat slott kanske också skulle hinnas med. Dessutom hade vi tänkt köpa en kaffebryggare på JULA till bilen. Den skulle vi ha med till Norgeresan eftersom allt i Norge är så fruktansvärt dyrt. Och kaffe behöver vi. Dag tre skulle sambo få skutta runt som en liten pojk på Eskilstuna Zoo ett par timmar och sen skulle vi bila oss mot Nynäs på krokiga vägar. Ja, så var planen… som sket sig

Vi planerade att äta lunch vid Arlandastad, där min syster och jag av tradition brukar luncha. Hur vi hittade den platsen?

Jo, hon och jag skulle upp och leta efter en plats där en anfader och anmoder föddes. Vi beslöt att vi skulle äta lunch när vi passerat Stockholm. Uppe på slätten kurrade det ordentligt i magen. Till slut sa jag. Nä nu tar vi första bästa matplejs. Sagt och gjort. Men. Första stället var en Mac Donalds. Näääää, STOPP sa jag. Icke att jag äter den geggan. Så syrran åkte ut från parkeringsplatsen igen. Sen fortsatte vi. Jag sa att nu tar vi nästa som dyker upp. Och vad var det? Jo, Mac Donalds. Men vad fasen hojtade jag. Är vi ockuperade av den där matkedjan eller vad. Men nu var vi rejält sultna så vi sa att vi bara måste acceptera nästa matställe. Då fick vi lön för mödan. Det råkade vara Arlandastad som ligger precis vid infarten mot Arlanda. Det är en minigalleria där det finns ett trevligt matställe.

Helt perfekt för en lunch. Vi gjorde en andra tripp upp till Åkra by och gjorde om proceduren fast då blev det ett igenkänningens skratt över det hela. Vi sa då att nu måste vi komma ihåg det här till nästa gång vi passerar. Det var därför jag sa till sambo att där skulle vi äta lunch.

Nu blev inget av detta av för att jag envisades med att vi skulle tvätta bilen innan resan. Tvätten gick bra och sen använde sambon bilen och det gick bra… men senare på kvällen skulle vi iväg och handla då… började bilen att smälla och låta. Den baktände. Sambo började svära (ni som känner honom kan ju föreställa sig hur det lät) och låta. Jag föreslog att vi skulle köra en tur så att det som eventuellt var fuktigt kunde få en chans att torka. Det regnade kraftigt ute så chansen var minimal men det var ju värt ett försök. Vi skulle ju med färjan nästa morgon. Ute i Roma så tackade bilen för sig och la av. Där stod vi 2 mil hemifrån ute på landsbygden. Som tur var kom jag på att en syster arbetade kväll och skulle passera Roma på hemvägen. Vi ringde henne och jo om tre kvart kunde hon komma. Hon bogserade bilen en bit och bilen var stendöd. Under tiden bestämde sambo och jag oss för att ställa in resan. Ja, det var liksom inget riktigt val men ändå. Syster bogserade oss in till stan och till bilverkstan. (tack). Hon släppte av oss hemma och vi gick upp till lägenheten där resväskorna stod och väntade.

Sambo och jag var överens om att det var igen idé att börja sura och gnälla. Vi var glada att detta inte hände när vi var på Upplandsslätten, långt hemifrån eller, hemska tanke, på väg i nordnorge. Vi fick bara gilla läget och se till att bilen kryade på sig så den är redo när den stora sommarresan ska ske.

Dagen efter fick jag ringa och ändra bokningarna på färjan och på hotellet men det kändes rätt okey efteråt. Vi förlorade bara några hundra på hotellet (Coophotellpremie-check) och färjan får man inte tillbaka pengarna på utan vi fick boka om och kan göra en ny ombokning när vi vet att vi vill resa igen. Lite märklig policy av destinationgotland men så kan man kanske göra när man har monopol på färjetrafiken.

Nästa dag cyklade sambo till bilverkstaden och där klämde och kände de lite på nåt topplock eller något liknande och vips så kunde bilen starta som om inget hade hänt!

Nåväl, vi tröstade oss med varsin pizza och ska nu köpa lite kläder här hemma i stället. Vad kan man lära av det här då? Tja, just ingenting mer än att shit happends…

Något har hänt

Det började här om dagen. Jag skulle cykla ner på stan. Jag klädde på mig och begav mig iväg. Strax efter jag börjat trampa så kände jag hur varm och svettig jag var. Först ignorerade jag känslan men sen blev den mycket påtaglig. Eftersom jag hade en tid att passa så kunde jag inte stanna hemma. Jag beslöt mig för att plocka av mig en del kläder, halsduk, vantar och knäppte upp jackan samt drog ner dragkedjan på tröjan. Det hjälpte en hel del. Det kändes genast svalare.

Dagen efter var det samma sak. Jag skulle cykla till arbetet och hade klätt på mig som jag brukar. Men strax efter jag börjat trampa så kände jag hur svetten började kännas besvärande. Har jag så dålig kondis var min första tanke. Sen tänkte jag på olika typer av sjukdomar som kan orsaka svettningar och feber. Nej, jag kände mig inte yr eller febrig men det var klart besvärande. Nåväl., plikten kallade så jag trampade vidare. Jag var ganska utmattad när jag kom till arbetet. Men det försvann sen och jag tänkte inte mer på det.

Senare på kvällen märkte vi att kaffet var slut. Inte bara på väg att ta slut utan TOTALT slut. Först tänkte jag att de andra kan dricka sånt där frystorkat kaffe och jag kan vara utan. Men det gick bara en kort stund sen fick jag panik/abstinens. Jag bara MÅSTE ha mitt koffein. Som den fina människa jag är så uppoffrade jag mig helt enkelt och slängde på mig jackan och sprang ut till cykeln. Ute på gården upptäckte jag att jag hade arbetsskorna på mig. Och det kändes verkligen konstigt. Det blev svalare och… skönare på något vis. När jag sen cyklade bort till Bingebyhallen så kom jag plötsligt på att min sjukdomsoro inte hade någon som helst grund.

Plötsligt insåg jag att våren tagit ett steg vidare. Det är helt enkelt varmare i luften nu. Jag behöver inte bylsa på mig vinterkläderna längre. Det är verkligen så. Det är vår! Spontant föll jag in i ett oemotståndligt visselsolo som fick alla förbipasserande att häpna, Susan Boyles får ursäkta men, ja jag dristar mig till att påstå att jag gjorde succé på den där cykelturen.

Nej, jag är inte sjuk. Men jag är drabbad. Av vårens underbara värme och grönska, tack och lov.

Gotland i mitt hjärta

Denna lördag blev en fantastisk utflyktsdag. Vi packade fikaväskan och körde söderut. I Sundre tog vi, en för mig, ny väg ner till kustvägen eftersom jag, som vanligt, letade tecken efter ett medeltida hus. Sambo skulle ut och lätta på trycket och när han kom tillbaka till bilen frågade han vad det var för gula blommor som växte på marken. Men alltså, sa jag, det är väl maskrosor. Så tittade jag efter och fick se mängder av Våradonis. Här har jag i flera år klättrat upp för sluttningarna längs kustvägen ner mot Hoburgen för att kanske kunna fånga en Våradonis med kameran. Alla som försökt vet vad jag menar. Det är jättesvårt att klättra där. Man halkar hela tiden. Men på den här platån finns allt på plan mark i MÄNGDER!

Sen åkte vi till en av mina favoritplatser på Gotland, Barshageudd. Tänk att åka till Gotlands absolut sydligaste udde och där sitta i solskenet med kaffe och medhavda smörgåsar. Samtidigt som fåglar och natur bjuder på en underbar föreställning. Vägen ner till udden går på en slingrande traktorväg som når nästan ända ner till vattnet. Här kan man sitta en lång, lång stund utan att höra en enda bil. Det är verkligen vid vägs ände.

Jag gick runt lite och letade efter strandfynd, vilket jag förstås inte fann några. Men liksom Pippi Långstrump så anser jag att det är själva letandet som är grejen. Hade jag varit så där en 40 år yngre så hade jag kanske ansett fiskeskelettet jag såg eller brädan som guppade vid vattenbrynet eller någon av alla de stenar med hål i vara just den skatt jag letade efter. Men idag nöjde jag mig med att ”fönstershoppa”.

Sambo stod som vanlig med kikaren och spajade efter någon kaukasisk steppande dvärgsömntuta eller en grenkorsad gnällmes, eller nåt. Jag passade på att spaja på spajaren. Hur som helst är det en absolut förmån att ha tillgång till den här platsen på jorden.

Efter kaffe och spaj så fortsatte vi bilfärden längs något som förmodligen är Gotlands prärieväg. Det guppade och hoppade på färden som gick framåt med knapp styrfart. Vi stannade till när vi såg något otroligt spännande, vad som helst bara vi fick undersöka det närmare. Som t.ex de rosa blåsipporna och albinoblåsipporna vilka växte inom samma område.

Vi åkte sedan norrut igen. Vi gjorde en instickare till Snevidefolket för en fika. De höll på med trädgårdspyssel och blev nog glada över en fikapaus.
Sen for vi hemåt och sa flera gånger att vi var prioriterade och att vi kände oss tacksamma över att få leva och bo här på denna underbara ö. Tack Gotland för att du finns!

Dags för Eko-kommunen Gotland att välja rätt spår – Spårbilen!

Igår kunde vi läsa i lokalpressen att SIKA (Statens Institut för kommunikationsanalys) hört sig för om Kommunen har något intresse för Spårbil på ön. Kommunen har fram till 11 maj att fundera på hur de tänker kring detta. Hur vi än vrider och vänder på våra vanor, traditioner och pengar så kan vi inte blunda för att vi måste ta nya grepp för miljön. Miljön behöver hjälp att komma på rätt spår igen och jag anser att Spårbilen kan vara ett av alternativen

Många vill inte bli av med sin egen bil även om man förstår att biltrafiken behöver minskas eftersom man inte vill få sämre möjlighet att transportera sig. Där kan Spårbilen vara ett gott alternativ. Med Spårbilen färdas man snabbt, mycket snabbt, eftersom man inte behöver tänka på andra bilar, utspringande småbarn eller hundar. Ingen väg som är kurvig, inga traktorer eller andra trafikproppar.

Man kan välja att åka i ”egen” vagn eller dela utrymmet med andra resenärer.
Att pendla på ön skulle bli en lätt match mot nu. Jag har flera gånger åkt både buss och privat bil. Sega färder i vintermörkret. Ibland har resan mellan Hemse och Visby tagit 1½ timme. Tänk om hastigheten på en Spårbil skulle göra möjligt att resan endast tog ca ½ timme, är inte det kvalitet?

Som turistattraktion skulle det dessutom vara en tillgång. Man kan på hög höjd se Gotlands vackra landskap medan man färdas fram till sitt resmål. Kanonreklam för ön!

Jag skrev om detta i en blogg i december 2008 och jag har även mailat berörd instans inom Kommun att de borde diskutera detta. Kanske en mer ”märkvärdig” person/verksamhet kan få berörda parter inom Kommunen att ta upp frågan på dagordningen?

Det ska bli mycket intressant att se vad ”Eko-Kommun Gotland” väljer att svara på detta.

Visioner på gotländska

Ibland rusar man iväg i tanken och vill förändra och förnya massor på denna ö. Kanske inte alltid ekonomiskt försvarbart med som vision eller fantasi är det ju helt okey, eller hur?

Det är när den enkla frasen ”tänk om” dyker upp som man kan låta sig glida iväg i de mest hisnande tankar och idéer.

En av mina tidigaste sådana här på ön var att jag tänkte att när man stänger Visbytippen en dag (alltså det är redan historia) så kan man bygga ett enormt högt hus på höjden. Det skulle då vara hotell med en restaurang högst upp. Då kunde man inhysa fler turister samt att man kunde erbjuda en magnifik utsikt. Okey, jag vet att alla flyg passerar strax ovanför och att horder av råttor huserar i marken, men jag hade det ju bara som idé. Det hade dessutom blivit ett väl omtalat landmärke för ön.

På senare år har jag fastnat för ett annat högt bygge, Silon i Ronehamn. Tänk att göra om den till bostäder med en pool på taket. Det skulle kunna vara ett året-runt-boende samt sommarboende. Gärna då en restaurang som serverar fisk och andra lokala läckerheter. I Rone finns vackra naturupplevelser samt en hel del kultur. Där finns även en badstrand. Det är inte allt för långt bort till shopping i megametropolen Hemse. Man skulle liksom vara både långt borta och nära, på samma gång. Jag har sett ombyggda silon förut.

I Söderköping precis vid kanalen har man låtit bygga lägenheter i en befintlig silo med runda väggar. Det ser verkligen helt cool ut! Jag vet att Söderköping har lite närmare till en stor stad och arbetsmöjligheter men i Rone finns många unga människor så här skulle man med fördel kunna bygga ut.

Jag passerade Kappelshamn

på norra ön och då slog det mig att området borde utvecklas mer. Här finns en lätt sömnig och loj charm och jag tycker det borde finnas utrymme för att exploatera lite mer. Området mellan vägen Bygdegården och Snäckers örtagård ut mot havet. Där kunde man bygga några fler stugor. Gärna i samma stuk som alla gamla stugor i området. En stugby ger ett uppsving i affärer och arbete för några under sommaren. Kanske med tanke på mindre konferenser i avskildhet?

Ett annat ställe som jag länge ”spanat in” är Slite. Trots den dominerande cementaindustrin så tycker jag att samhället har sin charm. Nu har en verklig entreprenör börjat satsa på området med stora planer för campingen. Men jag menar året-runt-boende. Här finns goda förutsättningar för 55-plus boenden. Ja, jag har faktiskt snuddat vid tanken både en och två gånger själv. Slites närområden är fantastiskt vackra och det finns en hel del affärer där också men skulle fler välja att flytta dit så skulle kanske fler affärer etablera sig i samhället.

Jag tycker också att man ska bygga några undervattensboenden så att man kan sova med fiskar simmandes mot fönstret. Kanske längs en pallkant så man får lite ”djupare utsikt”, det kanske ger en själv en djupare insikt om tillståndet i havet. Där måste förstås fönsterputsaren ha dykarcertifikat!

Jag är ju helt positiv till Spårbilar som jag tycker skulle susa runt hela ön. Men jag tycker också att man ska satsa mer på att bygga ut cykelvägarna runt hela ön. Det skulle vara ett utmärkt sätt för Gotland att marknadsföra ön som ett självklart besöksmål nu när all ekoturism bara ökar.

Något man också borde ”bygga ut” är cykeluthyrningar. Med cyklar av hög kvalitet. Kanske man kan ha det som bi-syssla om man har en lanthandel osv.

En annan tanke jag haft är att man borde utöka samarbeta mellan öar mer. En färja som tuffar fram mellan Åland, Ösel, Gotland, Öland och Bornholm. Idealet hade varit om den gick som i cirkel men nu ligger öarna som ett pärlband i Östersjön. Nu menar jag ingen klassisk ”dansrutt med mängder av alkohol som huvudsyssla” utan som en Hurtigrutt med stopp även på de olika ländernas fastland Åbo, Helsingfors, Tallin, Visby, Kalmar, Ystad, Köpenhamn.

Nåja, jag tänker vidare men just nu har jag blivit påkallad uppmärksamhet av andra saker. Städningen av bostaden står på programmet idag. Så det är tillbaks till verkligheten som gäller just nu…

Dagens blogg – ett skämt

Idag passade jag på att dra till med ett skämt. Ett grovt sådant men, tack och lov, endast ett skämt. Jag åkte förbi Lien efter en utflykt på eftermiddagen och jag blev faktiskt lite upprörd bara vid tanken på ett återskapande av ett bostadsområde för personer inom LSS. Jag gick igång ganska ordentligt i tanken av vilka konsekvenser det skulle få. Trots att jag själv hittat på detta skämt! För begreppen ”lika värde” och ”demokrati” som skulle ha sopats bort och hur vi skulle få återuppleva gamla tiders syn på personer med stödbehov av samhället.

Tack och lov var allt ett påhittat scenario sprungen ur min galna hjärna. Jag vill inte tro att någon gick på mina tokiga idéer men jag tänkte en kort stund att måtte vi aldrig få se såna förslag framställda av någon som helt seriöst menar att något liknande skulle gynna samhälle och individer.

Nåväl, nu ska jag fortsätta njuta av den underbara vårsolen och vår tappra vårvärme. På balkongen, som just nu badar i sol, är det 17 grader och vi har fått vinkla ner persiennerna för att kunna vistas i vardagsrummet! UNDERBART. Vi var på långtur idag och fick se en skymt av våra alldeles speciella kungsörnar som vi följt sedan de blev ett par 2007. Imorgon är jag också ledig och jag hoppas innerligt att vi får samma väder då…

Nya tider dammar av gamla ideal

Fick igår veta att man inom handikappomsorgen har planer på att göra en total omorganisation av hela verksamheten inom Gotlands Kommun. Man tänker långsamt omförvandla hela Gotlandshems bostadsområde "Lien" i Visby till boende för personer som får stöd och service enligt LSS. Detta kommer att innebära att området töms på "vanliga" hyresgäster och de bostadsgrupper som finns på ön kommer att avvecklas. Samt att man tänker arbeta för att personer som bor i egen lägenhet och tillhör "personkretsen" kommer att föreslås att flytta till "Lien" för att enklare få stöd och hjälp av personal.

Området anses vara i "rätt storlek" och där är nära till affär och buss.

Jag hörde att de på detta sätt ska samordna personalresurserna bättre (dvs att minska på personalstyrkan inom hela handikappomsorgen) och att man samtidigt kommer att "gynna för sociala kontakter" mellan brukare. Omorganisationen skulle ta ca fem år att genomföra och de är i nuläget bara i planeringsstadiet, så kanske de sätter planerna i verket om två år.

Hur detta kommer att påverka enskilda brukare som tvingas flytta eller personal som tvingas byta arbetsplats eller kanske byta arbete kan man bara gissa.

Tankar jag tänker

En sak som slagit mig när jag läst om Josef Fritzls hemska behandling av sina familjemedlemmar är att hela den historien har en gemensam nämnare med andra fall som liknar denna. Män som låser in familjemedlemmar och begår hemska övergrepp mot dem. Det har, förutom Fritzl-fallet i Österrike, nyligen skrivits om detta i Polen, Belgien, Italien. Alla händelserna har det gemensamt att det skett i katolska länder! Vad man ska tolka in i detta vet jag inte men jag har funderat på detta med katoliker och inlåsandet av familjemedlemmar, för att inte tala om de hemska övergreppen som pågått i flera år.

När någon med muslimsk kulturell bakgrund begår brott så ställs genast en religion mot en annan men när någon katolik gör det pratar man om en enskild individ. Vi klagar på alla muslimska grupper som utför våldsdåd mot andra men är det bättre när man brukar våld mot sina egna, bara man är ”kristen nog”?

Jag har noterat nere på Öster att det brukar vara två dragspelare som sitter där och spelar/tigger. De har några småpengar som glimmar till om man tittar noga men jag undrar verkligen varför och varifrån de kommit. Är det ett sätt att få en inkomst så kommer de att bli mycket besvikna. Den musik de spelar är inte så gångbar längre och de småpengar som jag antar att de samlar på sig kan knappast täcka de utgifter man i normala fall har under en vecka/månad etc.

Är det en bild som kommer att bli mer vanligt framöver, att människor sitter och spelar/tigger på våra gator? Det stör mig verkligen. Jag blir illa till mods. Det är inte värdigt det Sverige vi brukade prata om, det där alla har ett lika värde osv, om nu någon minns det? Jag har bara så svårt att tro att de endast har de där småpengarna att leva på, utan vill tro att de langar eller något annat skumt. Det ger mig lite bättre samvete för då kan jag tänka negativt om dem som enskilda individer istället för att fundera på om vårt samhälle håller på att kantra.

Idag ska jag träffa systrar och mor på middag. Vi ska ha tjejmiddag helt enkelt. Det ska bli jättekul. Vi ska pumpa tanten på alls slags information om vår barndom, hennes barndom och andra smaskiga detaljer ur släktens historia. Hon brukar alltid säga att hon inte minns eller att man inte ska rota i gammalt men vi vill veta ju. Vi ska laga en trerätters middag och tjafsa oss genom en heldag ihop. Det ska bli mycket trevligt och intressant!

Ikväll ska jag vara duktigt och släcka lampan en timma för jorden och miljön. Det blir fram med levande ljus och mys med sambo, vare sig han vill eller inte. Han är inte så mycket för tända ljus men det är jag. Vill jag ha mys då blir det mys, så det så, om så ekologisk eller inte!

Denna dag idag…

En av mina favorituttryck som Farbror Melker alltid sa som avslutning på de fantastiska dagarna på Saltkråkan var just "denna dagen ett liv". Jag älskar det uttrycket. Det liksom talar om att ”ja, så blev det idag”, oavsett hur det gick. Den ena dagen följer på den andra. Och så ser väl allas dagar ut. Som en oändlig väv där man väver in sina upplevelser i stunden.

Idag hade det nog blivit mycket vitt i min väv, med tanke på den Starur som just nu pinar oss där ute. Jag har fått ihop det till fjärde staruren och då är det bara tre kvar. De sista brukar inte vara så stora och det ska bli skönt när våren äntligen är här för att stanna.

Jag har egentligen inget emot snö och blåst. Det är bara att ta det för vad det är, genomgående. Men just nu längtar jag oerhört mycket efter värme och dagar att vara ute. Kanske för att sambo och jag var på utflykt i helgen och hade vår termos och fikabröd med oss. Kaffe smakar alltid lite extra när man är på utflykt. Dessutom hade sambo som vanligt kommit i snack med nån annan naturintresserad gubbe i Eskelhem. Så han var nöjd. Två fågelnördar inom en 100 meters radie, det blir mycket tjatter det.

Jag håller på att ladda inför vårens och sommarens planerade spaning efter medeltida hus. Har kollat lite i mina papper vart vi ska åka för att ta fler foton. Det är roligt med hobbies.

Idag är jag ledig och imorgon ska jag jobba. Jo så ser det ut, dag efter dag. Jobba, jobba, ledig, jobba, ledig, jobba, jobba… i oändlighet… Jag är glad för mitt arbete men ibland vill man ha låååååångledigt. Men det får jag i sommar, fyra hela veckor. Fast mitt motstånd mot att arbeta just nu beror, med lite psykologisk analys, nog på att det är en starur ute. Blä liksom…

Vi har VÅR i luften…

Våren… den är här nu… Jag vet för jag har varit ute och känt den. Vi tog en kaffekorg och åkte ut till Ygne i Västerhejde. Sambo hade insett vad som krävdes, han hade solglasögon. Det hade inte jag. Så jag fick sitta på rastplatsen med huva som skärm för solen, japp, SOLEN!

Efter fikat gick vi lite längs klintkanten. En isande vind kom in från nordväst så det var tur att vi satt i lä när vi fikade. Jag förstår så väl varför vi människor dras till havet och naturen i allmänhet. Det är ju så oändligt och vackert. Att gå en promenad längs havet med den salta vinden som virvlar runt i håret eller att bege sig ut och rasta sina hundar och samtidigt få en naturupplevelse måste ju vara absolut livskvalitet. Ja, man är så mån om naturen att man har med hundbajspåse för att plocka upp det hunden släpper ifrån sig. Kanon. MEN VARFÖR kan de sen inte ta med sig påsen hem eller kasta i en soptunna? Vad har en svart, ja inte bara en utan flera, hundskitpåsar i naturen att göra??!!! Är det att vara naturintresserad? Tar ansvaret för att bevara naturens skönhet och hälsa slut efter promenaden? Hur tänker man nästa gång man kommer dit med hunden? ”Fan, vad folk skräpar ner”? Vi tog vägen in förbi Öster för att handla till kvällens matlagning som blev kålpudding. En favorit i repris. Att se hur alla människor liksom ruskar av sig vinterpälsen och rätar ut ryggen, stannar till och pratar med någon bekant, eller bara strosar mer långsamt över Öster-Torg. Det är ett verkligt vårtecken när människor stannar kvar utomhus och pustar i tvekan inför att behöva gå in i en affär med de plötsligt för varma kläder man har på sig.

Nu har vi många underbara dagar och kvällar framför oss. Vi går mot ljusare tider!

Klorfylld upplevelse

Jag fick anledning att följa en bekant till Solbergabadet i Visby. Hon skulle motionssimma. Jag får exem av klor och satt utanför i foajén och tittade in över badhallen på alla andra som badade. Just när vi kom var det familjebad. Det var fullt med ungar och deras föräldrar som simmade, hoppade, plaskade och skrek. Det såg så otroligt kul ut. Vilken fantastiskt bra grej att avsluta veckan med tillsammans med sina barn.

Jag satt på första parkett och tittade på ungarnas glada hopp i plurret och deras tillit till att föräldrarna skulle ta emot och rädda dem om det gick galet. De minsta barnen med sin stapplande försök att ens våga göra simtag och samtidigt desperat försöka hålla huvudet över vattenytan. Föräldrarna som lekte fram olika moment för att göra barnen trygga och bekanta med vattnets egenskaper. Det var både ensamma föräldrar men också föräldrar i par i simhallen.

En grabb hade tydligen tagit mod till sig att våga sig upp till femmans hopptorn. Han stod där uppe och tvekade och tvekade. Han lät andra gå före medan han förhandlade med sig själv. Sen kom en lite äldre grabb upp och de hade en diskussion, förmodligen om hur man skulle ta steget ut i tomma luften och hålla ihop kroppen i hoppet. Den mindre grabben tvekade ännu. Fler ungar hann hoppa före och så…. övervann han sin rädsla och hoppade rätt ut. Många vuxna ropade högt och när han plaskat i vattnet och började simma mot kanten fick han applåder. Jag höll på att stämma in. Fast det var ju inte mina bekanta. Jag tänkte att jag skulle haft kameran med och ta bilder men så slog det mig. Man kan inte ta bilder på badande barn i dag. Allt för många pedofiler har förstört vår tillit till andra vuxna så det hade nog ansetts som olämpligt.

När sen alla barnfamiljer fick gå upp, familjbadet var slut, så kom det till motionssimmare. Min bekant klev i och började med målmedvetna simtag att ta sig fram i vattnet. Jag kollade in allas simstilar och hastighet. Då slog det mig minnet från min egen barndom.

Jag var en hejare på att simma. Jag utmanade alla vattenmonster på ett tidigt stadium. Jag gick i simskola, i Svinstasjön utanför Linköping, varje sommar. Min sommarsyster som var två år äldre än jag var min främsta utmanare. ”Det hon kunde göra kunde jag göra bättre” var mitt motto tror jag. Hon var harigare och tvekade innan hon vågade testa nya saker som att dyka tex. När jag skulle dyka längddykning så gjorde jag mig en inre föreställning om att jag befann mig i en tunnel och att i ena änden var det en haj etc. Så det var bara att simma på tills jag simmat min längd. Jag simmade vid flera tillfällen 50 meter under vattnet. Jag tog flera simmärken upp till Järnmagistern samt flera simborgarmärken.

Jag var även med i Södertälje Simsällskap en period som barn. Tyvärr fick jag exem av kloret och gick till skolsyster. Hon målade på en blålila Lapis över alla utslag så jag såg helt fläckig ut. Det kunde jag ju inte ha! Så jag gick hem efter skolan och satte mig i badkaret. Där skrubbade jag bort all färg (dvs lapis) och stack sen iväg på simträningen. Så häll jag på en tid tills jag gav upp.

Men det glädjer mig att se att barn fortfarande finner sån glädje av vattnet och att de har vuxna som uppmuntrar och stöttar barn att leka sig fram till så viktigt kunskaper som att simma och dyka. Det var en kul upplevelse att se detta.

Marknadför Gotland med mer målvetenhet

Nu är det bistra tider i Svea rike. Plånboken töms av storpampar och det kommer att märkas i hela landets ekonomi eftersom att det blir det ”vanliga folket” som kommer att få mindre med pengar att röra sig med. Det är de ”vanliga folket” som brukar åka på semester. Det blir det ”vanliga folket” som nu kommer att behöva se om sin ekonomi. Om de nu ska åka på semester så kommer de att välja det med omsorg eftersom de vill veta vad de köper. Och det kommer att påverka Gotland. Därför är det extra viktigt att en ö som Gotland, som behöver sin turistnäring, marknadsförs med omtanke.

Idag såg jag på dansk TV1 att de ska börja sända Främmande fågel av Maria Wern. Jag tycker personligen att den serien var allt för snävt klippt vad gäller gotländska vyer. Hade man tänkt ett steg till så hade man visat mer av Gotland i scenerna. Låter kanske märkligt eftersom det är en kriminalstory som ska visas. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det har i alla fall den danska serien Mordkommissionen bevisat.

Jag skrev om ”S.O.S. Gute” på min blogg i höstas. Jag har under vintern haft många besök från Finland och jag antar att de söker information om ön efter att ha sett TV-programmen. Just S.O.S. Gute lyckades med att få med en bit av turist-Gotland och jag tror att det är det som lockar finska Tv tittare att söka mer information om ön. Jag skulle inte bli förvånad om vi i år får ett ökat antal finska besökare till ön.

Nu börjar det bli skämmigt att vara svensk!

Först roffar storpamparna åt sig bonuspaket av gigantiska mått och sen ska arbetarna gå ner till 80 % för at få företaget att ”klara krisen”? Ska svenska välfärden sjunka under alla värdighetsgränser och skapa såna klyftor att vi får oro i samhället. För inte tror väl någon på allvar att de lågavlönade kommer att tiga och lida i längden. Nej de värvas för fullt av organisationer och politiska grupperingar som inte kommer att gynna Sverige i längden. Och det är beroende på vilka som är de svagare som avgör vilka organisationer som kommer att göra sig starka, är du beredd på det?

Missnöjet kommer att breda ut sig och hetta till. En dag kommer det att koka över och då blir det inte självklart att du/vi får behålla den typ av samhälle du/vi har idag. Är det vad som pampar och skumögda politiker önskar sig av Sverige? Att vi sjunker ner i dyn för att sen dras upp av ondskefulla krafter som inte vill annat än hat och våld?

Gotlands Kommun har valt att skapa en campingplats för hemlösa i Visby. Hur skamligt är inte detta? Har vi helt tappat all omtanke om de som hamnat på sned i livet? Är detta bara början på en nedåtgående spiral. I så fall kan man bara känna sorg över Sverige. Den stolthet som Sverige gärna visar upp utomlands bygger till stor del på vår välfärd. En välfärd som kommer ALLA till del. Ett land är inte starkare än sin svagaste länk, glöm inte det!

Hur lågt ska vårt land sjunka innan vi inser att vi håller på att skapa normer och värderingar som ger oss ett allt mer ojämlikt samhälle och där faktisk fattigdom kommer att breda ut sig. Ett samhälle där våld och rädsla får fäste.

Jag skäms över mitt land när jag läser om såna här saker i tidningarna. Jag skäms för att det finns så giriga och egoistiska människor och som inte kan se till sin nästa. Tyvärr har många ungdomar gått på allt snack om att den rike mannens liv är att eftersträva. Att bara man röstar på den rike mannens parti så ska man själv få det bättre. Längre näsa kan ingen ungdom få! Dessutom har man systematiskt försvagat facken. Till och med våra fackliga pampar verkar ha försvagats och nöjda med sina feta löner eftersom de så sällan hörs när det sker nedskärningar och orättvisor på arbetsplatserna runt om i landet.

Ja, Sverige verkar allt mer få ett pampvälde som liknar de kriminella motorcykelgängens regelverk och metoder. Hur gick det med den svenska drömmen som våra mor- och farföräldrar hade? Den om att alla har ett lika värde, att alla ska ha tillgång till skola, vård och omsorg. När ska Sverige vakna från sin prozaksömn och inse att de håller på att fastna i en mardröm?

Visby - långt bort men nära...

När jag flyttade till Gotland 1975 så hamnade jag ute på bondvischan. Rone ligger ca 6 mil från Visby. Visby var en liten byhåla jämfört med de stora städerna i Danmark som jag tidigare bott i. På den tiden åkte man inte med sin bil hur som helst. Man skulle ha goda skäl. För att åka in till Visby krävdes det att man fyllde bilen med minst fem personer och att alla personer hade minst tre ärenden var att göra i stan. Det var ett heldagsprojekt och inget man skyndade bort på en förmiddag. I vår familj var det obligatoriskt att gå på för att äta lunch på Brinken. De har än i dag samma grundmeny som de hade när stället öppnade nån gång på 60-talet. Jag gjorde ett studiebesök där för en tid sedan med sambo. Han var helt fascinerad av inredningen och det genuina matutbudet.

Personligen är jag lite splittrad i mina tankar om Brinken. Bör det sparas och ”K-märkas” eller ska man göra en bättre restaurang där eftersom det huset en gång var P. A. Säfves barndomshem?

Morsan skulle alltid besöka Effes, som då var en slags billighetsaffär som skulle få både Rusta och Ö&B att skämmas. Utbudet var minimalt och priset likaså. Gissa hur kvaliteten var… Jag minns inte så mycket om alla butiker som man besökte för mig var det trevligt att besöka staden för en gångs skull. Jag undrar varför vi efter att få så mycket tillgängligt som ändå bara går sönder. Vad är vinningen på en billig grej som endast håller någon månad eller två?

Idag är det ganska annorlunda. Dels har fler människor bil idag och dels så ser man annorlunda på bilåkandet. Att åka in till stan, alternativt från stan ut till landet, en förmiddag för att fika är inget märkligt. Man tillåter sig mer impulsutflykter helt enkelt. Varje socken är en slags förort till Visby numera. Avstånden har krympt eller i alla fall känslan för avstånden. Det gör att vi kör/åker mer bil och det gör att jag känner mig stärkt i tanken om att Gotland skulle gynnas av att ha spårbilar.

Eftersom avstånden har ”krympt” har det även medfört att resandet till fastlandet har ändrats. Förr var det en flera-dagars-projekt (läs min tidigare artikel om detta) att besöka huvudstaden. Numera kan man smidigt resa upp över dagen. Man kan åka upp på morgonen och komma hem strax efter midnatt – SAMMA DAG. Man kanske bara är sååå sugen på att besöka Sturekattens kafé och då "adda" några andra grejer att besöka. Bara för att… Det finns så mycket i Stockholm som man kan besöka, museer, kaféer, restauranger, bekanta, Skansen, Konserter, någon vän osv

Dessutom ger det ett nytt perspektiv på vart man vill bo. I Visby har jag ca 4 timmars resa till storstaden Stockholm, ca 45 minuters resa till metropolen Hemse eller 1 timmes resa till underbart vackra Fårö. Ska jag till Skåne så reser jag hemifrån på morgonen och är nere i Malmö vid 18:00-tiden. Perfekt! Att bo i Visby är som om att äta kakan och ha den kvar.

Jag och syrran planerar en tripp till Stockholm med anledning av att vår formidabla hemsida WebGotland firar 10 år på internet. Jag föreslog Kaknästornet som jag inte besökt sedan det var nybyggt. Sen ringde syrran och sa att det var ju ett perfekt besöksmål eftersom det handlar om att sända ut information det med. Nåväl det blir kanske mer ”sända in” där för oss, dvs fika eller nåt. Jag letar febrilt på nätet efter något bra tips på vart vi ska åka och titta och den här gången funderar jag på nordost om Stockholm. Vi får se hur det går. För mig är Stockholm inte bara att gå i en galleria i centrum, utan också att hitta någon intressant ort utanför som har sin specifika historia.

Det blir svårt att argumentera ekologi samtidigt som man pratar om att göra bilturer hit och dit men jag tror att vi människor har en stark inneboende nyfikenhet som gör att vi vill utforska nya platser. Och jag har många ”vita fläckar” på den svenska kartan.

Vårkänning

Igår fick jag sån energi bara av att slå upp ögonen. Ljuset i sovrummet var annorlunda och när jag drog upp persiennerna förstod jag att NU är det verkligen en VÅR i ankommande… Sambo och jag tog oss ner till Almedalen och Botaniskan för att se vad som är på gång. Och där såg vi att fler tänkt likadant. Det var fullt med små människor som sprang omkring i Almedalen, både vid dammen och vid lekparken.

En liten knatte som sprang ivrigt framåt. Hans vinterdräkt var så stor och bylsig att hela han såg åt som en boll med en liten boll högst upp. Han sprang för livet och hans pappa ropade efter honom att hans kulle stanna, speciellt med tanke på att Donnersgatan börjar där Almedalen slutar. Men den lille äventyraren hade bara ett mål i sikte, FRAMÅT. Nåväl, hans far hann fram och stoppade hans framfart men det var en skön syn att se all den energin.

Likaså var det full energi som de något äldre ungarna utstrålade som tillsammans med deras morsor/mormödrar(?) hade full packning med sig och var på väg mot strandpromenaden. De skulle sannolikt grilla någonstans längs med stranden och det är väl en bra avslutning på sportlovsveckan.

Tänk sen i sommar när alla lediga gotlänningar och turister ligger på gräset i Botan och när det är framträdanden på scenen

Själv gick vi en sträcka längs med strandpromenaden fram till kärlseksporten där sambo bevisade, igen, sin kärlek till mig… eh… eller var det tvärtom? minns inte riktigt… men det värmde.

I Botaniskan sover alla växter under det vita täcket. Men jag anar att snart ringer deras väckarklockor och då skuttar de upp, precis som ungarna vid Almedalen. De kommer bara ha ett mål i sikte, uppåt. Snart kommer också alla fåglar som ska bygga bo i hela Botaniskan och då kommer det att vara full fart i parken. Sen kommer sommaren med långsamma promenader genom blomsterprakten. Och på sin plats står Linnés staty. Ibland tänker jag att han vakar över vår underbara oas

Nu känner jag mig som ett vandrande frågetecken

I många år har vi matats med sparbeting och skuldkänslor i vårt arbete. Vi har sparat och gnetat för att kunna minska utgifterna. Allt för att den gemensamma kakan ska hålla lite längre.

Så läser man i tidningen om hur en statlig verksamhet som TROTS PROTESTER omorganiserades och flyttades till Gotland. Det byggdes nya stora huskomplex för de nya verksamheterna. Hus som tar rejält med plats i Visby s.a.s. Människor fick finna sig i att antingen bryta upp sin invanda miljö i Stockholm och flytta med till Gotland eller helt sonika söka sig ett annat arbete! Och allt detta till stora pengar.

Så läser man då i tidningen om att det kan komma att bli omorganisation IGEN och att verksamheten då skall flytta tillbaka till fastlandet. Man HÄPNAR över denna förbannade idiotiska politiska maktspel som inte tar hänsyn människor. Dessutom har det byggts två stora hus på mark som skulle ha kunnat användas till något annat.
Hur kan man göra två så ogenomtänkta beslut? Först att flytta från Stockholm och nu att flytta tillbaka? Ja, jag fattar ingenting. Ska verkligen politisk prestige få styra så stora ekonomiska beslut? Är det att ha ett gott omdöme?