Jag ett Facebook-freak

Jag kom med i Facebook i en slags följa-strömmen-process. Alla andra gick med och jag vill ju inte stå utanför. Dessutom har jag en mycket nyfiken natur och ville inte missa eventuella smaskiga saker som kunde erbjudas där. Jag tänkte att det skulle finnas grupper man kunde gå med i och delta i intressanta diskussioner. Jag tänkte att jag skulle träffa på massor av bekanta, gamla och nya vänner.

Vad hände? Jo, jag gick med, letade runt för att förstå funktionen, addade några vänner och la in mitt foto sen… eh... stannade det upp. Jag tänkte att detta var ett riktigt skitställe. Så lät jag det ligga ett tag. Så kom jag tillbaka och sökte mer ingående. Vilka ämnen intresserade mig, bortsett från koppling till Gotland? Vilka avlägsna bekanta och vänner har jag funderat på vad de tagit vägen?

Sen började jag skapa egna grupper. En jag brann för var om mitt arbete ”LSS-relaterat” sas. Och det var… trögt må jag säga. Fick ”ragga tag” i folk och ”tvinga på” dem att gå med. Jag började leta länkar att lägga till och försökte starta olika debatteman. Och vad hände sen? Tja…. Inget… absolut inget. Så efter en segdragen väntan på att ”nåt” skulle hända så gick jag ur den gruppen. Trots att jag själv skapat den och stod som administratör. Men så har det startat en LSS-blogg , via en verksamhet i Göteborg (tror jag), som jag följer noga. Så den har ersatt mitt behov av att uppdatera mig på området.

Jag har startat flera grupper med mer Gotlandsanknytning. Och de är väl mer ”för nöjes skull”. Det märks hur trogna vi är vår ö. Folk går nog med av nostalgiska skäl, för även där verkar ingen ha något att säga varandra. Visst är det trist med grupper med många medlemmar och ingen säger ett skit. Tänk en lokal med 50 personer och ingen för någon som helst dialog med varandra. Märkligt. Och då har ändå alla gått dit.

Men så en dag gick jag med i en dansk grupp. Där efterlysta jag någon om information om en ungdomskamrat jag hade då jag bodde där. Och se!!! En av medlemmarna gav mig ett tips. Och se!!! Det visade sig att hon var medlem i Facebook med ett annat namn. Vi addade varandra. Jag är så glad för den kontakten jag fick med henne igen. Det har varit värt all tid på Facebook. Efter det har jag även fått kontakt med en gammal klasskamrat från mellanstadiet. Vi fick prata av oss om vår tid tillsammans och det var bra.

Det är kul att skapa en grupp och se om det blir någon tillströmning. En systerson, tex, startade en grupp som heter ”Svensk Jul”. Kul tema. Den fick ganska genast 48 medlemmar. Fast… ingen skriver i den heller…

Jag har försökt se vad Facebook fyller för funktion för oss som går med. Är det ett socialt alternativ till dagens stressade ”har-inte-tid”. Jag kan skicka ett meddelande till någon och få svar när den personen har tid att besöka Facebook. Lite som sms via mobilen, med fler möjligheter. Samt att allt addande av vänner, grupper, ”fan of” osv skapar en slags visitkort för varje person.
Till syvende och sist så tycker jag att Facebook är helt okey och har en funktion att fylla. De som säger att det är trams osv har inte riktigt hängt med i internets utveckling. Vad vi än tycker om internet så är den här för att stanna med ständigt utvecklade funktioner, som tex Facebook och andra mötesplatser.

Företagardagen 2008

Sambon sa att det skulle vara en utställning på Wisby Strand, att det var Företagardagen 2008 som skulle pågå där. Det lät intressant. Jag har inget eget företag men jag är en nyfiken medborgare så jag såg fram emot detta. Bra initiativ, tänkte jag, att de visar upp sig för oss konsumenter/kunder.

Vi tog bilen, så klart eftersom vi skulle längst ner i stan där man nu lagt biblioteket, till bibblan och lämnade igen filmen ”Varg” som vi såg på i går kväll. Vi sneddade över Almedalen för att de har fått förökning med en nya parkankor, det såg ut att vara en slags gravand. En sån där framavlad sort för att göra parklivet mer intressant. Vad Gotlands Kommuns parkförvaltning borde göra är att sätta upp en skylt med namn på alla sorters fåglar som brukar besöka dammen. Det skulle öka kunskapen och intresset för fåglarna och för parken.

Nåväl, så gick vi in på Wisby Strand. Längs bak där på markplan såg vi att det var något på gång. Vi gick ditåt men blev kallade tillbaka till receptionen. En receptionist frågade om ”vi anmält oss”. Eh, anmält????.... Jag stod lite undrande en kort stund. Var det inte Öppet hus? ”Det är för företagare men allmänheten är också välkommen”… oj… jaha... eh... ”Ja, för allmänheten kostar det 200 kronor i entré”.

Då tänkte jag en stund, en mycket kort stund, att då fick det fan i mig vara då. Ska jag BETALA för att de ska göra reklam för sig??!!... Icke på MIN bekostnad. Nej tack! Vi gick där ifrån utan att ha sett en enda företagare andas (läs företagaranda) eller fått den minsta lilla broschyr.
När jag kom hem sen så undrade jag vad i hela friden detta var för slags utställning. Jag tittade i tidningen helagotland.se och såg då ”öppet för allmänheten”, alltså inte samma sak som ”öppet hus”. Nu var det glest med ”allmänhet” där kan jag säga och inte lär det tätna med tanke på entréavgiften. Vem ställde ut och vem skulle titta på, hade de tänkt?

Var det en tillställning för ”klubben för inbördes beundran? En slags förfest och koketteri inför en rejäl brakfest som är den EGENTLIGA ”företagardagen dvs kvällen”. Kvalificerat trams enligt mig. Tips från mig: Låt bli att annonsera nästa år. Håll er ut/In-ställning på någon lokal pub och sätt er ner direkt och snacka ihop er med en bira. För det verkar ändå vara det egentliga syftet. Fast, det kanske är något slags ”bidrag” med i spelet som gör att ni måste annonsera med ”öppet för allmänheten” ?... smart att ha ett inträdesavgift som ingen förnuftig människa skulle betala...

Men tack ändå… för uppslaget till denna blogg…

Gråbo – Gotlands grönaste stadsdel

När man går runt i Gråbo så förstår man att området fått ett olyckligt namn, för jag menar att Gråbo är Visbys grönaste område! Det borde heta Grönbo! Tänk hela Furulundsskogen med sina bokträn och gamla vackra barrträd. Där finns många slags fåglar och även ekorrar. Och jag tror Kommun, Riksbyggen och Gotlandshem alltid har försökt skapa gröna miljöer i sina bostadsområden.

Gråbo kommer av en medicinalväxt men jag tror att det stora flertalet tänker på de hus som finns i Stäven och Bogen 1. För de är typiska miljon-programs-design. Ritade av personer som själv inte tänkt bo där, som det ofta är. Men säga vad man vill om dessa hus från 60-70-talet men gott om utrymme finns det i dem. Inte som idag med detta cocoon-living som gör att folk inte har någon stans att förvara sina grejer.

Jag har själv bott i Stäven och jag trivdes bra där. Jag hade en lägenhet på marknivå med en rymlig uteplats. Det var nära till det centrum som en gång fanns. Trist bara med den ekonomiska nedgången som gjort att renovering och uppsnyggning alltid sackat efter. Det lönar sig inte i längden.

Under ett par år var det en eldsjäl, Lars Frank, som försökte skapa en tradition i Gråbo. Han ordnade det som kallas för Gråbofestivalen. Mer eller mindre kända artister fick uppträda för alla som kommit dit och satt på sina filtar med medhavd fikakorg. Jag saknar den glada dagen!

Den var liksom ett startskott inför sommaren.

Något jag undrar över är VARFÖR I HELVETE har de avvecklat mötesplatsen Gråbo Centrum i Visbys största bostadsområde? Varför försvann det ena företaget efter det andra? Varför ville Konsum inte tillåta någon konkurrens så de köpte upp mark så ingen, tex ICA, skulle kunna etablera sig där. Blev det så bra? Så snart en verksamhet stängdes så tog Konsum över lokalerna. Sen försvann posten. Det behövs fler företag för att ge draghjälp åt varandra. Nu sitter konsum med sin stora lokal och nästan inga kunder. Nu skriker Gråbo Torg öde och trist. GRATTIS ni lyckades!

Mitt förslag är: Bygg om hela Konsumhuset. Låt frisören ha sin entré från Torget. Låt restaurangen som finns där ha detsamma. Då kan de fräscha upp sina lokaler och ha uteplatser på sommaren. Låt Konsum finnas mer på ”baksidan” mot parkeringen men med ingång från Torget.

Låt ett Kafé starta i anslutning till biblioteket men med egen entré mot torget, då kan de också ha uteplatser på sommaren. Sanera gamla tandläkarhuset och låt fler företag etablera sig där. Såna företag som folk besöker, alltså inget kontor, t.ex. en akvarieaffär, datoraffär, second hand butik, etc. Ge pensionärerna på Serviceboendet en stor inglasad plats så de kan sitta och titta ut över Gråbo Torg, underskatta inte ett sådant ”gratisnöje” som att ”glo på folk”. Då skulle det bli mer aktiviteter och folk i rörelse på Torget.

Bygg en arkad med skydd för regn så de äldre från Serviceboendet, och andra med för den delen, kan gå torrskodda mellan olika hus. Ja, varför inte glasa in hela Gråbo Torg så kan man utöka säsongen för aktiviteter där. Bygg om hela torget, öppna upp det och RIV den förbaskade plaskdammen. Bygg en trappa som kan användas som sittplatser vid en liten scen för mindre framträdanden. Allt detta skulle skapa en trivsam och tryggmiljö för alla som vistas där. Kanske ”poesikvällar” och ”unga musikanters kväll” osv. Kanske ha en plats där man kan sätta upp en wide screen TV vid speciella tillfällen, om Gotland råkar hamna på TV i något riksprogram eller om det sker någon annan viktigt utsändelse. På Torget skulle man också kunna ha torgförsäljning någon dag i veckan, hemgjorda och bortgjorda saker, osv. I Næstved, på Sjælland i Danmark, har de en plats med dubbel användning. Till vardags en parkeringsplats och vid speciella tillfällen så var det en utomhusscen. Smart lösning (bara som ett tips).
Allt detta kan låta kostsamt men… vad kostar det att ständigt laga, fixa, ställa i ordning efter människor som förstör sin omgivning för att de har tråkigt och inte känner samhörighet med sin bostadsort. Det finns säkert pengar att vaska ur EU och andra instanser för ett sånt här ändamål.
Så invånare i Gråbo! Sätt igång med att initiera en förändring. Uppvakta politiker och företagare. Kontakta media. Skapa opinion för ert bostadsområde. Kräv en förnyelse och föryngring av Gråbo Torg!

I love you… I love you too… I love you three…

Kärlek är en stark känsla för något eller någon. Det har fått människor att ta många drastiska beslut. Det finns de som rest runt halva jorden för att finna den rätta. Det finns de som dödat för kärleken. Det finns de som dött för kärleken. Det finns de som trotsat hela sin omgivning för att följa sin hjärtas röst. Kärleken har så många olika uttryck.

Det kan vara en ägodel man sparat länge till för att kunna köpa. Jo, visst är det så. Hur många gånger har man inte fått gå och spara och gneta innan man haft råd att köpa en efterlängtad grej. Jag är helt övertygad om att många, många människor pussat sin nya dator, mobil, wide screen TV osv.

Det kan vara ett djur som fyller ett stort behov hos oss. Hur gott är det inte för en ensam människa att ha en pälsklädd vän att klappa på om man så bor själv eller på något vårdhem. Eller alla de djur som tjänstgör som terapeuter vid olika tillfällen. Besöker gamla och sjuka samt handikappade. Hur rimligt är det med begravningsplatser och dödsannonser för en gammal tax som varit som en familjemedlem i nära 13 år? Är det okey eller överdriven projektering av andras behov?

Jag minns två av våra katter som vi hade som barn, Nutti (mamman) och Pelle (hennes son). De fanns alltid där och mötte oss vid skolan. De lekte med oss och tröstade när vi var ledsna. Vad de fick för belöning? Tja, en förälder såg till att de blev skjutna ”när det inte behövdes mer”.

Man kan älska på avstånd, vilket brukar vara ganska energislösande fast kravlöst. Visst är det ett bra sätt att träna på, om inte annat. I tonåren så var ju kärleken evig, även om föremålen för de heta känslorna skiftade nästan oftare än man bytte deodorantsort. Gärna ackompanjerad av den gråtmusik som var inne just för tillfället.

Det finns så mycket information som vi omger oss med som talar om hur den ”rätta” kärleken ska se ut att vi lätt tappar bort oss på vägen. För visst är det så att partnern måste se ut på ett visst sätt eller tillhöra rätt grupp i samhället eller rent av köra rätt sorts bil. Vi styrs av så många måsten kring kärleken att det är svårt att våga ta ansvar för sina känslor. Kärleken ska ju vara så ”rätt” hela vägen. Ha ungefär samma ålder, rätt yrke, vara av motsatt kön, dela samma religion och helst ha samma hy som en själv. Allt detta utan att fundera på personlighet eller andra särdrag som man egentligen blir knäsvag av.

Och vad gör man när den man älskar är samme person som misshandlar en, psykiskt och fysiskt? Hur ska man värja sig själv och sina känslor då? Oavsett om man är barn eller vuxen. Hur ska man kunna låta bli att älska någon som betyder så mycket för en? Hur ska man få sin make eller maka att förstå att man egentligen vill få och förtjänar kärleksfull kärlek. Men kanske behovet av att älska är större än förnuftet. Själv menar jag att ”jag går vid första smällen” men då har jag inte själv varit i denna situation utan kan endast spekulera. Är det kärlek som gör att misshandlade män och kvinnor går tillbaka till partnern som slagit och slagit?

En som det kan vara svårt för många att älska är den egna personen. När man kanske matats med negativ energi hela ens uppväxt och sen går på autopilot och slår ner på sig själv. Man hittar fel hos sig själv i så många sammanhang. Man är för fet, för ful, för dum, för omodern, för smal, för grå osv osv… Hur ska man hitta in till sig själv och säga: Men du är ju helt okey, du är ju en bra person, du är ju en schysst kompis, du behövs osv?

Men så ser man en hand som håller en annan. Oavsett ålder så är det en skön känsla att ha en annans hand som omsluter ens egen. Att som barn ha en vuxen trygg hand som leder en framåt eller att som far- eller morförälder hålla sin avkommas avkomma i handen samtidigt som man förmedlar sin egen klokhet och närvaro. En gammal människa i sin vårdsäng med en personals varsamma hand som sköter om och tröstar. En blivande far som håller moderns hand medan hon genomlider all smärta en ny människas ankomst till livet kan orsaka. Eller två personer som går omslingrande längs en gata. Man ser deras samhörighet och kärlek stråla mellan dem.

Kärlek är komplicerat men oumbärligt

Jag själv då?... tja… jag älskar! Jo.. L hjärtar U = SANT och U hjärtar L = SANT

Gammal människa – ung själ

När jag var ung tänkte jag att den som var gammal hade levt i en evighet. Att de egentligen bara hade döden att vänta på. På sin höjd kunde de ha funktionen som pittoresk historieberättare på något släktkalas. Gamla människor var bara en slags ”left overs” som stapplade runt och störde ordningen. Jag förstod dem aldrig. Kanske för att jag aldrig fick tillfälle att lära känna ”mina egna” gamlingar, d.v.s. far- och morföräldrar eller andra äldre personer.

Så började jag arbeta inom psykiatrin, S:t Olofs sjukhus, i Visby. Jag var timvikarie och hoppade runt på olika avdelningar. En av dem var en avdelning för kvinnor som var gamla och hade drabbats av bl.a. senildemens. På den avdelningen lärde jag mig en sak. En gammal människa är en ung själ som bara råkar ha levt längre än jag själv. Därtill hade de en massa erfarenheter som jag inte kunde föreställa mig.

Mellan alla matningar, duschningar och blöjbyten så skymtade man en levnadsglad tonårsjänta som på sin tid hade framtidsdrömmar och mängder av upplevelser i sina gömmor. Ibland fick man höra av ordinarie personalen om någon som hade bott i någon socken, varit bondmora, arbetat inom skolan etc etc.

Ibland fick man kontakt med patienten/personen/individen själv och man kunde få höra små pusselbitar ur ett helt liv, om kärleken, barnen, sorger och glädjeämnen. Man kunde se en glimt i ögat som tändes till i samtalet om ungdomsdans och andra saker som fanns så självklart för så där en 60 år sen. Varje rynka i ansiktet speglar personens livsresa. Som en duk där varje dag så sakta vävts in, rynka efter rynka.

Ett helt människoliv som endast ryms i en persons minnen. Kanske några foton finns från något viktigt tillfälle men det finns ingen kvar som kan berätta. Vilka var personerna på bilderna, vad var det för träff och vilket år var det? Ja. Många svar försvinner bort och kanske det ska vara så. Men om var och en som har ett fotoalbum skrev ner viktiga uppgifter till sina foton så skulle någon i framtiden kunna se och förstå och att hålla kvar minnet av en gammal människas liv för några minuter.

En sak jag lärde mig på den avdelningen, den HÅRDA och PINSAMMA vägen s.a.s. var följande. Jag och en manlig ordinarie skötare skulle hjälpa en gammal kvinna med duschen. Hon var konstant sängliggande och hade en fruktansvärt värkbruten kropp. Hon hade tillbringat många år inom psykiatrins låsta dörrar p.g.a. sjukdomar som jag varken då eller nu visste vad det var. Hon hade blivit gammal och värkbruten och nu skulle vi två hjälpa henne. För att underlätta för personalen så rullade man in en duschsäng till kvinnans säng. Den skulle hon sedan duscha i, dvs hon skulle ligga ner medan vi duschade henne. Vi rullade in henne i duschutrymmet som var ett ganska stort utrymme. Just som vi fått henne på plats och vi börjat duscha av henne kom vi på att vi glömt något vid henne säng. Jag skulle springa efter det. Jag skyndade mig verkligen för jag ville inte att hon skulle behöva ligga naken i ett stort kallt rum längre än nödvändigt. När jag kom tillbaka så skulle jag börja hjälpa till med tvättningen då skötaren sa: ”Du kanske vill byta med ”Anna”, så kan vi duscha dig”?. Jag blev helt förstummad och så rosenrasande att jag inte visste vad jag skulle svara. Den förbannade grisen! Vad i helvete trodde han! o.s.v… Så sa han, ”Du kan ligga här naken, kall och utlämnad så kan någon annan lämna dörren på vid gavel så får du se hur det känns”. Gissa om jag rodnade! Där hade jag i min naiva iver glömt att stänga dörren till badrummet och låtit patienten ligga helt synlig för vem som än skulle råka passera. Hon kunde inte själv uttala något missnöje men han kunde. Och han gjorde det också. Det är jag mycket tacksam för. Där fick jag så jag teg!

Idag när jag själv passerat 50 så vet jag hur nära barn- och ungdomsåren är i minnet och i sinnet. Jag har massor av erfarenhet och minnen. Men inte har jag skrivit i alla mina album inte. Jag minns ju, än… men jag ser inte mig själv som endast en pittoresk historieberättare. Jag hoppas att de som eventuellt kommer att vårda mig på äldre dar kommer att ha sådan omtanke och etik att de inte glömmer bort att värna om min integritet även om jag själv inte skulle kunna det.

Jag undrar hur vi kommer att se på äldre i framtiden. Idag när vi dyrkar ungdom, den skenbara evigheten. När var och var annan plastikopererat sig. Alla vill leva länge men ingen vill ha bevisen på att man lyckats. Hur ser livskvaliteten ut på äldre dar? Är det micromat från ett megastort centralkök och kanske en hemtjänstpersonal som kommer in förbi med andan i halsen varje torsdag i en halvtimme, medan han/hon har tankarna på nästa uppdrag? Eller är det kanske det där lilla samtalet som en personal tar sig tid till om vädret, värken, barnen…

Eller finns det trygga boenden speciellt för äldre, med tillval. Så man kan välja om man vill bo med i boende med kollektiva tillval, även om man inte är jättekrasslig. Att man kan få välja om man vill äta kollektivt eller om man vill äta hemma. Att aktiviteter som erbjuds inte bara är vad man TROR äldre vill ha utan som kanske t.o.m. kan tilltala äldre. Jag fasar över tanken på att bli tvingad att delta i söndagsgudstjänster och höra på dragspelsmusik av en speedad Roland Cedermark-wannabee. Eller GUD FÖRBJUDE - Åsa Nisse filmerna!!!

Kanske en Filmkväll med den danska skräckfilmen ”Nattvakten”, då skulle jag nog inte behöva blodtrycksförhöjande på en vecka efteråt. Kanske någon grupp som spelar covers på min musik från 60-70-80-90-00-talet?... Dock inte Arne ”Rosen” Quick utan låtar från kvällstoppen och andra hitlistor. Kanske man då konstruerat en rullator så jag kan dra igång med en shake även om min lårbenshals är utsliten?...

Kanske jag kan interagera på min TV/dator/telefon med alla möjliga Facebookvänner över hela världen. Diskutera fräcka inkontinensskydd med en 79-årig hunk i Colorado? Kanske PRO:s medlemstidning kan ge tips på bra glidmedel till pilska seniorer och kanske de kan utveckla sina verksamhetsprogram till att även ha en Swingersklubb, inte bara i Visby utan även i Fårösund, Lärbro, Slite, Klintehamn, Hemse och Burgsvik. Så behöver inte färdtjänsten köra så långa sträckor. Det sparar både pensionär och Kommun på.

Ja, egentligen finns det väl inga hinder… bara politiker som står i vägen för en schysst ålderdom?...

Ingvar och jag…

Ibland får man vara med om något oväntat och extraordinärt. Något man alltid kommer att ha med sig som ett minne. En sådan händelse ska jag berätta om här och det är något jag aldrig kommer att glömma. Det var 1986, några dagar efter att Olof Palme hade blivit mördad på Sveavägen. Jag och en kompis skulle gå ut och äta. Vi valde Isola Bella i Visby som då var en mycket mysig restaurang.

För att komma in i restaurangdelen så behöver man gå ner för en trappa. Eftersom vi inte bokat bord så ställde jag mig vid trappan och tittade ut över lokalen för att se hur det var med sittplatser. Jag fick någon slags ”ögonkontakt” med en man som satt längst bak i riktning mot denna trapp. Det var ingen angenäm flörtig känsla utan det kändes som att jag genomgick en skiktröntgen! Jag kände mig ganska förvirrad av den känslan. Kunde inte sätta fingret på vad det var. Hur som helst vi fick en sittplats och fick beställa.

Det föll sig så att jag satt så att jag hela tiden kunde se mannen med den genomträngande blicken. Jag studerade honom så ingående jag kunde utan att det skulle vara för uppenbart att jag gjorde just detta. Jag kunde inte känna igen honom. I lokalen var det en lätt uppskruvad ”jag-har-så-trevligt-och-är-så-avslappnad-såååå” typ av stämning. Alla verkade på något speedat sätt vilja förmedla hur avslappnade och bekväma de var i en situation som verkad allt annat än ”normal”.

Vid ett bord satt det ca 15-20 gymnasieelever. De betedde sig också helt märkligt. Ja, alla i lokalen var som om de fått ett stämjärn uppkört någonstans. Jag började försiktigt zooma av lokalen. Gotland är ju inte så stort så jag kände igen några som satt där men lika många som jag inte visste vilka de var. Så fick jag syn på Janne Lundgren. Vid den här tiden visste jag bara lite om honom, att han var nån ”höjdare inom sossarna”. Inget märkligt med det.

Jag började studera mannen som hade ”scannat av” mig igen. Såg att han hade sällskap av en man som satt mitt emot honom. Då slog det mig. Han bevakar! Men vad? Nu blev jag riktigt intresserad. Jag försökte studera var och en på restaurangen utan att GLO. Och så såg jag. Mitt emot Janne Lundgren satt, ingen mindre än Sveriges nya stadsminister, Ingvar Carlsson! Bara några dagar efter att Sverige drabbats av ett så brutalt mord på vår demokrati och ja, oskuld, på något vis.

I samma veva som jag insåg det märkliga i detta så kom en av studenterna uppskuttandes från sin plats. Det visade sig vara några utbytesstudenter från Tyskland tillsammans med sina gotländska värdar. Han stod och BUGADE mot Ingvar Carlsson och så satte han sig vid ett piano som stod i ett hörn. Så spelade han en fantastiskt vacker melodi.

Från att jag bara skulle gå ut och äta en bit mat så hamnade jag mitt i politiskt hetluft och storklassig konsertuppvisning. Mycket märkligt. Nåväl, Ingvar Carlsson var stadsminister sin tid och vardagen lunkade på. Och dessa tyska studenter. Aldrig i deras livs historia hade de väl kunna drömma om att de skulle sitta och äta mat i en restaurang samtidigt som landets stadsminister var där. Nåväl, aftonen avlöpte under sansade former och vi kunde sedan bege oss hemåt men det var verkligen en märklig upplvelse.

En dag 1996 gick jag på Östercentrum i Visby. En gråhårig man, med grå jacka, grå byxor och grå skor passerade. Han hälsade försynt på folk. Jag märkte att folk hajade till. Jag kunde först inte förstå vem han var som fick folk att reagera sen hälsade han på mig också. Men, vem var han. Efter en kort stund kom jag på. Det var Ingvar Carlsson. Han hade bara några dagar tidigare avgått som stadsminister och partiordföranden och var numera en vanlig pensionär (nåja). WOW… den oansenliga mannen hade på ett märkligt sätt gjort ett intryck på mig, eller kanske ett avtryck, som av en sko…

En annan rolig grej, kopplad till just Ingvar Carlsson, minns jag. Han kallades för ”dojan”. Det var först tänkt som en skymf men han vände det till en bra gimmick. En kväll hade jag mina arbetskamrater hemma hos mig på fest. Medan vi satt där och pratade om allt och inget så plötsligt sa jag att jag hade en nakenbild på Ingvar Carlsson. Arbetskompisarna började skratta men jag vidstod detta. Jomän, det hänger på väggen i mitt sovrum. Två av jobbarkompisarna kunde inte styra sin nyfikenhet utan de rusade in i mitt sovrum för att se. Men de kunde inte hitta nåt. Jag visade dem. Jag hade vid något slags kreativt tillfälle, ritat av min eget fotavtryck. Med alla tår och naglarna. Där fick de för sensationslystnaden!

Idag blir det inget inlägg