Tankar jag tänker

En sak som slagit mig när jag läst om Josef Fritzls hemska behandling av sina familjemedlemmar är att hela den historien har en gemensam nämnare med andra fall som liknar denna. Män som låser in familjemedlemmar och begår hemska övergrepp mot dem. Det har, förutom Fritzl-fallet i Österrike, nyligen skrivits om detta i Polen, Belgien, Italien. Alla händelserna har det gemensamt att det skett i katolska länder! Vad man ska tolka in i detta vet jag inte men jag har funderat på detta med katoliker och inlåsandet av familjemedlemmar, för att inte tala om de hemska övergreppen som pågått i flera år.

När någon med muslimsk kulturell bakgrund begår brott så ställs genast en religion mot en annan men när någon katolik gör det pratar man om en enskild individ. Vi klagar på alla muslimska grupper som utför våldsdåd mot andra men är det bättre när man brukar våld mot sina egna, bara man är ”kristen nog”?

Jag har noterat nere på Öster att det brukar vara två dragspelare som sitter där och spelar/tigger. De har några småpengar som glimmar till om man tittar noga men jag undrar verkligen varför och varifrån de kommit. Är det ett sätt att få en inkomst så kommer de att bli mycket besvikna. Den musik de spelar är inte så gångbar längre och de småpengar som jag antar att de samlar på sig kan knappast täcka de utgifter man i normala fall har under en vecka/månad etc.

Är det en bild som kommer att bli mer vanligt framöver, att människor sitter och spelar/tigger på våra gator? Det stör mig verkligen. Jag blir illa till mods. Det är inte värdigt det Sverige vi brukade prata om, det där alla har ett lika värde osv, om nu någon minns det? Jag har bara så svårt att tro att de endast har de där småpengarna att leva på, utan vill tro att de langar eller något annat skumt. Det ger mig lite bättre samvete för då kan jag tänka negativt om dem som enskilda individer istället för att fundera på om vårt samhälle håller på att kantra.

Idag ska jag träffa systrar och mor på middag. Vi ska ha tjejmiddag helt enkelt. Det ska bli jättekul. Vi ska pumpa tanten på alls slags information om vår barndom, hennes barndom och andra smaskiga detaljer ur släktens historia. Hon brukar alltid säga att hon inte minns eller att man inte ska rota i gammalt men vi vill veta ju. Vi ska laga en trerätters middag och tjafsa oss genom en heldag ihop. Det ska bli mycket trevligt och intressant!

Ikväll ska jag vara duktigt och släcka lampan en timma för jorden och miljön. Det blir fram med levande ljus och mys med sambo, vare sig han vill eller inte. Han är inte så mycket för tända ljus men det är jag. Vill jag ha mys då blir det mys, så det så, om så ekologisk eller inte!

"Du är vad du äter"

Okey… jag vet vad det programmet går ut på… och jag gillar inte den programformen. Lite för mycket pekpinnar och übermench-programledare i min smak. Dessutom kan jag inte förstå varför vi ska skaffa bättre matvanor genom att importera mat från andra länder som i sin tur får avstå sin mat för att västvärlden har ätproblem. Hur ekologiskt och rätt är det?

Människor har levt i norden i tusentals år och det är väl ändå endast från 1950-talet och uppåt som vår ekonomi och matvanor förändras? Vi får mer tillgång till mat utan att anstränga oss helt enkelt. Dessutom har vi skaffat matvanor från utlandet som inte är så hälsosamma, främst då USA:s fastfood-idéer. Varför kan vi inte helt enkelt titta efter hur våra ”förfäder och förmödrar” på 1940, 1870, 1830, 1760-talet åt? Kanske vi ska bli bättre på att uppmärksamma vad vi har för lokala produkter och se vad vi kan använda dem till.

Jag är helt enkelt övertygad om att det handlar om ”enkel ekonomi” inkomst och utgifter, dvs vad man stoppar in och vad man ”släpper ifrån. Vi behöver äta rimliga mängder och röra på oss mer. Då behövs inga vietnamesiska eller sydamerikanska svåråtkomliga produkter, med trendiga namn, för att skapa balans i våra kroppar. Man kan komma långt med sunt förnuft och disciplin.

Jag är inte någon särskilt disciplinerad och ”duktig” person. Jag lever gott helt enkelt. Jag lagar min mat själv i största möjliga mån och jag är helt övertygad om att det är bästa sättet. Då vet jag vad jag stoppar i mig och då kan jag planera min veckomatsedel så till vida att jag har mat hemma så jag slipper panikhandla när magen är tom. Precis som vi behöver återinförskaffa ”lördagsgodis” som begrepp så behöver vi kanske åter igen börja ha veckomatsedel och veckohandel?

Jag såg i mitt kylskåp och konstaterade att merparten av utrymmet består av burkar och flaskor. Däri finns sådant som jag använder för att förstärka smaken och ”runda av” när det behövs. Hur gör man en köttfärssås utan att använda en burk krossad tomater och hur får man kålpuddingen att smaka gott utan en klick lingonsylt? Jag vill rensa bort det som egentligen inte behövs och ändå inte missa något, dvs äta kakan och ha den kvar. Här har jag mycket kvar att tänka ut, T.ex varför boxen i kylskåpet som är tänkt för grönsaker är så liten.

Som sagt, snart är vi tillbaks där vi får odla och plocka vår egen mat för att komma tillbaka till ursprunget. Vi får ”slow down” och leta alternativ till ”Fast-food”.

Mitt nya ”eko-projekt” kommer väl dessutom bli att leta efter paraben. Något som tillförs mat och kosmetika och påverkar kroppens hormoner.

Vemod

Såg filmen om ”Arn – Riket vid vägens slut”. Det var så vemodigt och så vackert. Jag kom verkligen in i en tungsint stämning. Perfekt, inte nog med att det var full snöstorm ute det blev regnväder inombords också.

Tänk så många gånger i livet man liksom snubblar på målsnöret. Just som man tänker att nu, NU är det så bra. Då sker något som gör att allt gör en tvär sväng åt ett helt annat håll. Relationer tar slut, människor dör eller man är mitt uppe i sitt arbete, så får man sluta. Man lever livet med att måla upp drömmar. De kan förändras hela tiden eller vara konstanta. Ibland får man se sina drömmar, stora som små, uppfyllas och ibland går de i krasch. Ja visst så fortsätter livet men man har fått en liten törn i sitt inre.

Jag såg på TV igår, ”vem tror du att du är?”, som handlar om kändisar som släktforskar. Igår var det Helena Bergström som letade efter sin farmors historia. Hon gjorde det med stor inlevelse och jag kunde stundvis känna igen hennes känslor. För så är det väl, att man egentligen letar efter en bit av sig själv när man släktforskar och då är det ju fantastiskt när man hittar spår efter detta. Det blir en massa aha-upplevelser.

Det slog mig att alla borde släktforska eller åtminstone en del skulle kunna dömas till att göra det. Tänk alla de rotlösa personer som skadar andra människor genom hot och våld bara för att de tycker att invandrare inte ska bo i vårt land. Jag lovar att om dessa personer tvingades se på sin egen historik så skulle de få en helt annan syn på sig själv och på andra. Man behöver bekräftelsen i att veta vart man kommer från.

Hur man än ser på saker och ting så är det viktigt att känna inom sig och verkligen veta vem man är och vad man vill. Då står man pall för mycket. Då är man mindre beroende av andras synpunkter eller dömande. Då kan man leva ut sina drömmar mer fritt och man kan även drömma nya utan att fundera på om de är ”rätt” i andras ögon. Då kan man vara sin egen ”dreamcatcher”/drömfångare.

Denna dag idag…

En av mina favorituttryck som Farbror Melker alltid sa som avslutning på de fantastiska dagarna på Saltkråkan var just "denna dagen ett liv". Jag älskar det uttrycket. Det liksom talar om att ”ja, så blev det idag”, oavsett hur det gick. Den ena dagen följer på den andra. Och så ser väl allas dagar ut. Som en oändlig väv där man väver in sina upplevelser i stunden.

Idag hade det nog blivit mycket vitt i min väv, med tanke på den Starur som just nu pinar oss där ute. Jag har fått ihop det till fjärde staruren och då är det bara tre kvar. De sista brukar inte vara så stora och det ska bli skönt när våren äntligen är här för att stanna.

Jag har egentligen inget emot snö och blåst. Det är bara att ta det för vad det är, genomgående. Men just nu längtar jag oerhört mycket efter värme och dagar att vara ute. Kanske för att sambo och jag var på utflykt i helgen och hade vår termos och fikabröd med oss. Kaffe smakar alltid lite extra när man är på utflykt. Dessutom hade sambo som vanligt kommit i snack med nån annan naturintresserad gubbe i Eskelhem. Så han var nöjd. Två fågelnördar inom en 100 meters radie, det blir mycket tjatter det.

Jag håller på att ladda inför vårens och sommarens planerade spaning efter medeltida hus. Har kollat lite i mina papper vart vi ska åka för att ta fler foton. Det är roligt med hobbies.

Idag är jag ledig och imorgon ska jag jobba. Jo så ser det ut, dag efter dag. Jobba, jobba, ledig, jobba, ledig, jobba, jobba… i oändlighet… Jag är glad för mitt arbete men ibland vill man ha låååååångledigt. Men det får jag i sommar, fyra hela veckor. Fast mitt motstånd mot att arbeta just nu beror, med lite psykologisk analys, nog på att det är en starur ute. Blä liksom…

Små avbrott i vardagen

Jag och syster ville fira WebGotlands 10-årsjubileum. Första dagen som Websidan såg dagens ljus var den 21 mars 1999. Jag kom på att vi skulle resa till Stockholm och besöka Kaknästonet den dagen. Syster tyckte det var en utmärkt ide och så for vi. Jag fick gå tidigt upp. Jag klagade för syster om att jag fick gå upp klockan fem på morgonen varpå hon genast smällde tillbaka med att hon minsann fått kliva upp klockan fyra. Ja, ja, tänkte jag. Det var ett jäkla tjat om tider.

På färjan var det fullt med folk och förmodligen var det flera som skulle göra en heldag i 08-området. Bland annat var det flera idrottsföreningar som var på väg mot något spel på fastlandet. Vi fick även se det senaste ”tillskottet” i släkten, en systersons flickvän som vi inte träffat tidigare. Jag gick fram och hälsade, som en präktig moster väl ska göra?

Jag är en duktig människa och en sådan har alltid med sig egen frukost på båten. Jag kokade kaffe och ägg samt smorde smörgåsar, både till mig och till sambo. Vi brukar göra så, han och jag, att vi smörjer åt varandra. Det är alltid lika gott med egen frukost med bröd man valt själv och gott kaffe. För jag klarar helt enkelt inte det avloppsvatten de serverar på färjan!

Nåväl vi kom snart av färjan, jag skriver snart för, jämfört med ”den gamla goda tiden” så går det hyfsat snabbt att ta sig över sjön. Syster hade sin nya bil och en helt ny GPS som vi skulle testa. Jösses ändå så beroende man blev av att sitta och lyssna på rösten som talade om hur vi skulle köra. Man fick vara tyst för att inte missa att röstens kulle säga något viktigt som vi i och för sig snart skulle se på en vägskylt samt att vi ju åkt samma väg en antal gånger redan. Man glömde nästan bort att titta ut och se sig omkring. Har vägskyltarna slutat ha en funktion. Lite kul var det. Syster missade flera avfarter och vi fick snurra runt för att komma tillbaka till rätt utgångsläge. En sak får man dok säga om GPS man får aldrig någon negativ kritik på hur man kör! Bara ett tips om att man kan vända om. Valet är fortfarande ditt eget, vill du köra enligt GPS-anvisningar eller leta och köra fel på eget bevåg?
Så kom vi till vårt resmål, Kaknästornet. Jag var där 1967, samma år de öppnade, och nu skulle jag besöka det igen. Det var klart mer trevligt än jag trott. Jag tänkte att det skulle vara lite slitet och trångt eller aningen gammalmodigt. Men jag blev glatt överraskad. Vi åt i restaurangen, på 28:e våningen, som hade en aning saftiga priser, men vi fick fönsterbord och med vad jag förmodar Stockholms bästa utsiktsläge! Sen gick vi upp och såg kaféet som såg ut att vara ett bra ställe att fika en ledig dag. Efter det gick vi upp till utsikten högst upp på 30 våningen. Av förståliga skäl har de galler för men med så små rutor i gallret att objektivet knappt kom emellan. Det var lite skit eftersom man nu betalat för att åka upp och då vill man ju kunna ta bilder!

Nåväl vi var ändå nöjda med besöket och sen åkte vi vidare. Eftersom det var lördag och alla affärer var öppna så var det mycket folk inne i city. Det blev ganska mycket bilköer. Sen kom vi ut ur stan och körde söderut. Efter en tid vek vi av från motorvägen. Vi hittade ett fint slott, Sturehof slott. Där fanns ett kafé öppet som vi genast beslöt att undersöka. Det var ett ställe jag verkligen kan rekommendera alla 08:or att besöka. Där fanns en keramikverkstad och kanske de har visningar också sommartid. Man kan gå i den gamla trötta parken ner mot Mälaren om man vill. Ett mysigt lantligt ställe nära storstan.


Efter det var det i stort sett bara att sikta in sig på Nynäshamn igen. Hur man än gör så är det en bit att åka när man ska ta sig där uppe på fastlandet. Vi fikade på ett kafé i Nynäshamn som hade riktigt goda mackor!

När vi väl kom på färjan igen var det bara att konstatera att det var full rusch. Många var på hemresa efter dagstrippen. Där ibland ett gäng från ViF Gute som allt efter som kvällen gick började springa på en våning ovanpå kaféet. Så då kunde jag ägna min överresa till två saker. Reta mig på att de ledare som hela tiden satt vid sitt bord och inte ”höll efter” grabbarna. Där var förmodligen några som hyrt hytt och låg och sov/vilade. De kan knappast ha uppskattat ungarnas spring utanför hyttdörren. Därtill funderade jag också på om nu ungarnas dunsar hördes i hela taket som skramlade när de sprang ovanpå hur är detta tak/golv uppbyggt? Det kändes en aning som ”byggfusk”. Om något, HEMSKA TANKE, skulle hända med båten. Hur klarar detta golv/tak belastningar? Kommer detta att rasa ner och krossa folk som sitter under? Nåja, efter de tankarna så höll jag mig vaken i alla fall!

Sen kom jag hem och det finns ett talesätt som stämmer för det ögonblicket. Borta bra men hemma BÄST!