Rapport från ett köksfönster

Jag kom på att det var ett tag sen jag berättade om nybygget utanför mitt köksfönster. Så här får ni se en bild på hur det ser ut i dagsläget. Det mesta sker inomhus som jag inte kan se och det sista utomhus sker väl i ett svep och så vips är blir det ordning på gården där. Jag har vant mig vid tanken på att ha ett hus som skymmer sikten. Jag är ju, som jag nämnt, positiv till nybyggande och då får man räkna med att nybyggda hus ska stå någonstans. Den här gången blev det framför mitt hus. Så snart får jag väl se hur det blir med nya grannar och vad det genererar i trafik och störningar ELLER trivsamheter. Nåja, jag bryr mig inte så mycket om mina grannar. De sköter sitt och jag sköter mitt. Men att vara vänlig när man träffas i trapphus, tvättstuga, på gården etc tycker jag är självklart.


Och vänlighet har vi inte för mycket av i vårt samhälle. Det har varit så många hemska saker som hänt på grund av ovänlighet, ofta också alkohol- och drogpåverkad ”ovänlighet” sas. Det kostar inte särskilt mycket, ja det är rent av gratis att bara se på en annan människa. Man kan dra lite på musklerna runt munnen eller till och med säga hej. En skitsak faktiskt men kan vara avgörande för hur man uppfattas.

Det finns andra småknep att visa vänlighet på och få MASSOR av kredits, mest inom sig själv. Man kan låta någon gå för i matkassa-kön. Nåja, man behöver kanske inte välja just den kund som har en överfull shoppingvagn utan den där som endast har en två-tre grejer att betala för. Man kan hålla upp dörren för någon, man kan plocka upp den där kassen som någon råkade tappa. Man kan resa på sig i bussen när det kommer in en äldre… eh.. Nu blev det konstigt. Det är ju JAG som börjar bli ”den äldre”.

I alla fall känns det så i mina knän just nu. Jag hade för en tid fått konstanterat Bakescysta vid knäna och jag lovar, de är kvar där än. Det är skitjobbigt att det hela tiden spänner och stör mig när jag ska gå. Jag känner mig ibland som en gammal människa eftersom jag får ett så ansträngt sätt att gå på. Jag måste kolla upp hur jag ska göra för att underlätta för mig. En sak jag ofta tänker på numera är att jag borde se efter en annan bostad. En på marknivå så jag slipper trapporna. För framtiden så att säga.

Men det är inte helt enkelt att leta bostad. Jag vill inte flytta egentligen för jag trivs i vår lya. Jag vet inte vilket område jag vill till eftersom det ska klaffa med så många andra saker i livet. Närhet till affärer, närhet till natur, närhet till busshållplats, närhet till arbetsplatsen osv. Så jag letar och letar. Ett alternativ är kanske att leta efter ett nybyggt ställe så man vet att det är fräscht från början. Blicken söker sig ut genom köksfönstret…

Fiiint ska det va…

Jag har nu en längre tid grunnat på en sak… det kommer sig av att jag fått uttalanden och signaler om huruvida det är förkastligt att sitta vid datorn. Kommentarer som jag hört är ”sånt skit!”, ”näää, jag umgås hellre med människor på riktigt”, ”har du inget liv?” osv. Jag känner igen det från tidigare, fast inom andra närliggande områden. Var det inte så att personer som pratar ”socialt” i telefonen var skvallriga personer? Var det inte så att detta att se på TV är avtrubbande och osocialt? Nu är det datorn som är orsak till att personer dras ner i ett träsk av dåliga vanor.

Telefonen: När jag bodde i Danmark, på 1970-talet, och halva min familj fanns i Sverige, jag var mycket glad över att jag kunde ringa dem ibland. I helgen blev min mor dålig och jag är glad att min syster kunde ringa mig och berätta det samt att jag kunde få ”lägesrapport” när de besökt henne och hjälpt henne med läkarkontakt. Jag har en kompis som jag ibland sitter och snackar med en längre stund, mycket skitsnack blir det, och vi skulle inte hinna besöka varandra eftersom vi har sånt arbetsschema som vi har. Jag ser telefonen mycket som en social apparat.

TV:n: Jag minns på 60-talet när några arbetare blivit instängda i en tunnel i Stockholm. Någon av dem var en arbetskamrat till min far. Vi följde räddningsarbetet via TV:n. Det var via TV:n jag fick information om att datorn skulle bli en framtidsgrej och att Spårbilen är ett framtida alternativ till bilen. Det var via TV:n jag fick information om World Trade Center och om Tsunamin i Thailand. Jag ser TV:n som en stor informationskälla.

Datorn: ”Det är bättre att umgås och pratat med människor direkt”. Sure, om de nu finns på 10 meters avstånd så du slipper ta bilen, tåget, flyget för att göra det. Jag har ”träffat” många människor via mail och chat. Några av dem har jag sedan träffat i verkligheten. Men vi skulle inte hitta till varandra utan datorns hjälp. Som släktforskare skulle jag inte kunna forska så mycket som jag gör utan datorn. Jag ser datorns om en förnämlig social informationskälla

Jag tycker det är trams helt enkelt, att försöka få ”verkligheten” att vara finare än ”elektronik-vägen” För elektroniken ÄR verkligheten, den också. Jag pratar med många människor i verkligheten, både nära och mer distanserat men jag känner inte att jag måste välja. Det finns inget ”antingen eller” för mig. Jag ser mig som en social ensamvarg och jag trivs att snacka med folk men jag trivs med att vara själv med min dator. Jag tycker inte att det är ”finare” att sitta med virkning, att baka, att tova, att snickra, att måla, att läsa osv än att sitta vid datorn och hålla på med photoshop, släktforska, läsa, rita, chatta, boka resor, etc. Jag ser det bara som ett ytterligare redskap för att kommunicera och skaffa information. Det ena behöver inte utesluta det andra. Så tycker jag det borde vara i verkligheten.

För mig låter ”fnysande om datorer och internet” precis lika genomtänkt som när man försöker bevisa att man skulle ha en bättre karaktär för att man kan låta bli att äta godis, att man kan äta EN portion mat, att man kan endast sippa på ett glas vin, ja att man aldrig tänjer någon gräns helt enkelt. Och sånt snack säger mer om dem än om mig. Jag är datorfreak och jag står för det.

Det finns människor som kan hamna i missbruk, bli datorberoende, surfar bort hela familjen och ekonomin, porrsurfar etc men… den risken finns alltid i i ALLA verkligheter där människor finns.
Tycker du annorlunda så… skicka ett mail och säg det då!...

Offentlig konst i vårt gemensamma ”vardagsrum”

Det offentliga rummet är vårt gemensamma utrymme, det finns både inomhus som utomhus. Det händer att det beslutas om offentlig utsmyckning åt medborgarna. Då anlitas konstnärer som ska utforma något som ger oss förbipasserande möjlighet att stanna upp, både fysiskt som mentalt.

En gammal traditionell typ av offentlig konst är väl en liten fontän. En sådan har funnits i Visby i många år. Först var den placerad nere vid Färjeterminalen men hade en olycklig placering så den liksom försvann. Numera finns den uppe på Södertorg och där har den fått en självklar central plats med parkbänkar runt om.

Sen finns en senare tillkomst. Det var en konststuderande som skapade den. Det är en lång pelare med rött ljus som på ett magnifikt sätt leder bilisten mot sig. Man skulle kunna säga att pelaren är ljuset som alla cirklar runt. Jag gillar den. Samtidigt som den kom till så var det fler som hade konstalster, den ena konstigare än den andra. En som blev populär var telefonboxen som ställdes i vatten. En som retade folk var den felvända tyska flaggan, vilken jag mer såg som ett uttryck för konstnärens omognad och narcissism, trams helt enkelt. Det är inget konstigt med att vara tramsig men det är inte heller någon konst.

En av mina favoriter av utomhuskonst i Visby är en skulptur som står inne i Gotlandshems område Vitkålen. Det är några personer som bada. Den borde haft en självklar plats vid badhuset men där finns redan en skulptur med bad-tema.

En utsmyckning jag inte förstår är den på Östercentrum. Blir du frågandes nu? Ja det kan finnas anledning till det för det syns knappt. Det är några av gatustenarna som består av brons som ska ge dem en grönaktig yta. Och då säger jag ”och???”... Det säger mig ingenting, nada, zip, zero. Skulle det vara för mycket begärt att få utsmyckningar som man kan uppfatta åtminstone?

En annan grej jag länge grunnat på är detta att en gruppbostad anses som ”offentligt rum” så till vida att de på 1980-talet fick konst som en utsedd konstnär skapade och bestämde hur och var den skulle hänga. Hur hemlikt blir det då för den som bor där? I det fallet är det tur att man inte har pengar att satsa på omsorgen på det viset längre, men det skulle vara kul att kunna låna tavlor att hänga på väggen från den ”kommunala samlingen”. Eller är sånt numera endast för de administrativa avdelningarna?

Nu ska Gotlands Konstmuseum starta en fiffig hemsida med bilder på den offentliga konsten, kanonkul. Då kanske man kan hitta något man inte sett förut. Jag hoppas det blir med information om konstnär, material och tillverkningsår samt om den stått på fler ställen osv. Kul grej!

Varför inte statyer på lite mer av kända personer, verkliga och fiktiva, som gjort något för vår Ö? Jag vill t. ex ha med Pippi Långstrump i innerstan, uppe på Klinten. Vid Norra Murgatan finns det en liten grön plätt, där skulle hon kunna stå med händerna i sidan och visa vägen på sitt finurliga sätt. Som en annan förebild kan vi ta med Sveriges första kvinnliga student, Betty Pettersson som föddes i Visby. Hon skulle kunna stå nere vid Högskolan och inspirera unga studenter till att tro på sina drömmar. På Fårö borde av naturliga skäl finnas en staty som symboliserar Ingmar Bergmans arbete och själsliga närvaro. Osv…

Jag vill ha mer konstnärliga utsmyckningar som folk kan ta på och prata om. Det behöver inte ”likna” för min del, men det ska beröra på ett positivt sätt (inget flaggtrams) skapa intresse. Barn har ett naturligt sätt att närma sig nya upptäckter och konst skulle kunna få även oss vuxna/stora att göra detsamma. Det är inget konstigt med konst bara spännande!

Jag… en hamster…

Människan är en samlare och i begynnelsen var det mat och bränsle man samlade på sig för att överleva. Sen utvecklades det till mer ”onyttiga” ting allt eftersom vi blev bofasta och skaffade ägodelar och pengar. Ju mer bofast och materiell människan blev desto mer samlade hon/han på sig. Idag är det vanligt att man samlar på sånt som kan verka fullständigt meningslöst, liksom bara för att…

En typiskt engelsk ”samlar”-hobby är trainspotting, där man samlar på uppgifter om tågens avgångar, och stopptider. Men det finns även dem som samlar på speciella saker, silverbestick, gräddsnipor, jultomtar, pennor osv.

Jag började en gång att samla på frimärken. Det var i Danmark där jag träffade min faster Bitten som var en samlare av STORA mått. Hon hade gigantiska påsar som var fulla med frimärken som skulle blötläggas och sorteras. Jag och lillsyrran hjälpte till. Vi fick också var sin frimärksalbum av henne en jul. Det var kul och man blev helt insnöad på det en tid.

Sen kom jag till Gotland och andra ting kom i min väg. Ett tag samlade jag på blomskott. Fönstren var proppfulla med skott som skulle rotas och små krukor med blombebisar. Sen började jag samla på prydnadsgrisar, vet inte varför, det bara blev så, men det urartade. Andra började ge mig grisar av alla slag. Det blev liksom inte min grej längre utan ”de andras”. Hade jag börjat med lamm kanske jag ännu hållit på eftersom det mer har en anknytning till Gotland.

Men min stor samlargrej är och förblir släktforskning. Det började på 1970-talet med en syster som hade ett skolprojekt att släktforska. Sen smittade det av sig på en annan syster, två systrar, tre systrar. I början var det bara att komma ner så långt bakåt i tiden man bara kunde och WOW så häftig känsla det var att finna namn på människor som gav mig mitt DNA. Sen fortsatte det med att bygga på, syskon, syskonbarn, ingifta, yrken, domstolsprotokoll, bouppteckningar osv. Det fanns ingen ände på det hela. Underbart!

Så kom datorn som en frälsare för oss eftersom vi nu hade börjat svälla ut med den ena pärmen efter den andra. Släktforskningsprogram löste strukturen och man kunde sen bara fortsätta. Min syster håller numera på med att fylla i med alla personer som finns dokumenterade på Gotland. Hon dammsuger husförhörslängderna, socken för socken, och kopplar ihop personerna i ett enormt nätverk. Jag brukar ge henne påfyllnad när jag finner något extra gott. Speciellt för personer som flyttat från ön. Man vill ju liksom ”avsluta” personerna och finna deras dödsdatum. Jag tror att detta kan bli grunden till ett enormt forskningsforum på Gotland. Men det blir i framtiden. Nu är vårt datasystem som vi kallar för JP (Jensen Pettersson) vårt privata. Snacka om att samla på släkt.

Jag själv hittade en egen nisch inom släktforsningen, jag började snoka runt i prästernas görande, rent genealogiskt alltså. Jag skrev av det gamla herdaminnet för Visby stift och använde det som grund för mina egna kompletteringar. Ingen är felfri, inte heller Visby stifts herdaminne. Jag har stött på uppgifter i min forskning som gjort att modern måste ha fötts efter sin dotter. En medicinsk sensation eller okritiskt granskande?…. tja… döm själva… *S*. Jag har nu förstått att man nere på stiftet sitter och sammanställer ett nytt herdaminne. De använder uppgifter från min hemsida om gotländska präster och det tycker jag är kanon. De kommer ju att fylla på med helt andra uppgifter än vad jag har forskat i och så ska det vara med ett herdaminne. Jag ser fram emot den boken.

Numera har jag nästan lagt all renodlad släktforskning på hyllan och mer gått över till ett annat projekt/samlande. Idag letar jag efter medeltidshus vilket är ett fantastiskt äventyr.

Min syster och jag var med i den genealogiska föreningen på ön. När internet kom sa vi genast att vi borde vara med på tåget och ha en hemsida. Njaaaaäääeeee blev svaret. "Släktforskare är äldre människor som knappt sett en dator" osv osv. Efter några försök att övertala styrelsen i föreningen utan framgång så sa jag en dag till syrran: ”Vi gör en själva!”. Hon stirrade på mig och sa att hon inte hade en susning på hur man gör. Jag visste å andra sidan att jag nu lagt in ett korn innanför hennes skal som skulle ligga och gnaga och gnaga tills det en dag kom ut en riktig pärla. Hon har en märklig förmåga att ligga och läsa instruktionsböcker som kvällslektyr, människan. Jag var inte ett dugg orolig bara otålig och överväntandens en period.

Och pärlan kom och den kallade vi först för Gotlands Genvägar som med tiden blev Web Gotland. Vi utgick från sådant vi själva ville hitta på en hemsida och så var vi igång. Varje gång vi tvekade och ifrågasatte oss själva så sa vi till varandra ”vem bestämmer det?” och svaret var varje gång ”VI”. På den vägen är det . Här gick samlandet ut på att dammsuga internet på länkar av alla de slag och jag säger JÖSSES vilka märkliga sidor man kan hamna på när man söker på google med två, tre sökord. Först var det renodlat gotländska länkar, sen utvecklades det till även svenska, skandinaviska, europeiska och ja varför inte HELA VÄRLDEN! No limits här inte. Idag är det svårare att hitta nya gobitar. Det har liksom planat ut en aning men jag letar fortfarande och samlar på hög. Som en hamster.

Jag vet inte hur min framtid ser ut men jag vet en sak. Mitt samlande kommer aldrig att upphöra.

Alla är vi väl rörigt eniga om att vi behöver röra på oss…

Människans kropp är skapad för att vara i rörelse. Det kan man märka när man suttit still ene längre stund. Den liksom börjar röra på sig helt själv. Man måste sträcka på sig, man får byta sittställning fler gånger osv. Precis som i skolan så behöver man rast även i möten så man får röra på systemet.

Tänk då alla personer, speciellt våra äldre, som sitter still hela dagarna och aldrig får röra sig. Dels för att deras ben kanske inte bär men också för att det inte finns pengar till att ha personer som kan hjälpa till med alternativa rörelser, sittgymnastik, massage osv dagligen. Det skulle äldre må bra av och deras kroppar skulle fungera bättre och jag är helt övertygad om att budgeten skulle må bättre när äldre mår bra av sig själva och inte behöver medicin för att kompensera passivitet.

Jag har alltid varit en rastlös person behövt gå mycket för att göra av med energi. Jag tänker så bra när jag går. Det kan vara gamla slaggprodukter som ska kastas ut i nåt mumlande eller fräsande eller det är nya friska idéer som ska formas och granskas. När man sen kommer hem så känner man sig trött och nöjd. Nåväl, det var förr det. Nu har jag mina problem med knäna som hindra mig från att gå i den takt och den omfattning som jag vill. Jag får gå sakta och akta mig noga för rörelser som anstränger knäna, sånt straffar sig direkt. Skittrist helt enkelt. Jag minns när jag gick Vårruset ett år, enda gången, och jag gick i MIN takt och det gick undan. Men när jag var ikapp de mest saktfärdiga joggarna efter halva sträckan så tänkte jag att detta är inget för mig. Jag är ingen tävlingsmänniska och mitt belöningssystem gick inte igång av det.

Eftersom jag inte har körkort så har det varit naturligt att jag fått förflytta mig gåendes eller cyklandes. Jag föredrar att gå och jag tycker inte det är ett problem att det tar fem minuter extra för det. Det blir bara fem minuter mindre att sitta still. Att cykla är också häftigt. Man kommer snabbt och rör på sig samtidigt men favoriten är gång.

Vardagsmotionen är ett bra sätt att per automatik få det dagliga behovet av rörelse. Det där extra får man naturligtvis fixa med längre jogging- eller promenad-turer. Igår när jag satt på arbetet så såg jag ljuset, eller snarare hörde det. Vi hade precis ätit supersmarriga hemmagjorda kroppkakor och satt vid fikabordet och smockade i oss äppelkaka med vaniljsås då… utbrast min arbetskamrat Annika dessa mycket kloka ord som jag tror kommer att bli både bevingade och ofta citerade framöver: ”En portion – En motion, Två portioner – två motioner!” Jag satte nästan äppelkaka i halsen… nåja det gjorde jag redan innan hon sa det… det var ju gott… *S*…

Denna förbaskade halka

Det är i dessa dagar man förstår att man åldrats… på riktigt. Man har på något vis blivit mindre kaxig och har inte en endaste tanke på att ”utmana” isbanan man har framför sig på gångbanan. I ungdomens glada glansdagar så var det mer en struntsak att glida fram och parera när balansen inte höll.

Idag så vet man att det är mycket oklokt att ens tro att det ska gå. Man vet… att det går åt helvete och med den självsäkerheten så är man ett offer innan man ens tagit det första steget. Man fyser fram benen och känner hur lite fäste man har på underlaget. Man försöker sätta ner hela foten samtidigt och ta upp den hel men det går ju inte. Kroppens anatomi funkar inte så. Nej man skjuter ifrån med framfoten och sätter ner foten med hälen först.

Detta innebär två olika hot mot balansen. När man skjuter ifrån med framfoten så riskerar man att halka så man hamnar ner på knä. Och det gör ONT att hamna på knäna! Att sätta ner benet med hälen innebär att man glider iväg och åker med hela kroppen som en vänd pannkaka i stekpannan och PANG så ligger man där som ett åbäke. Sen finns det de mer underliga erfarenheterna som när benen halkar iväg i en vinkel som kroppen inte ens visste fanns.

Sen är det dessutom så att det första som skrapas bort och sandas är vägbanan och trottoarerna får komma i sista hand. Naturligtvis behöver trafiken rulla på. Problemet blir att fotgängarna då tvingas ut i vägbanan och där fyser vi fram och riskerar att ramla samtidigt som en bil kommer körandes och kanske inte hinner stanna. Jag har sett det flera gånger hur personer svajat till ute vid kanten av vägbanan samtidigt som bilar passerar.

Jag har ännu inte kommit till stadiet där jag går och köper broddar. NEJ, inte än men… Jag har kommit till stadiet där jag inser att broddar faktiskt räddar liv och höftleder. Jag såg en sparkstötting igår som stod parkerad utanför affären. KANONGREJ ju. Den ser liksom lite mer ”värdig” och cool ut. Jag hoppas på allvar att sparken kunde få en renäsans i vardagen men då behövs det mer snö förstås och mer halka. Nej nu blev det svårt…