Lördag ingen blogg...

En donation till mitt 1900-talsmuseum

Jag skrev för en tid sedan till Kommunfullmäktige och lämnade ett medborgarförslag på ett 1900-talsmuseum. Svaret var givet: Nej. Motiveringen på avslaget var att det finns redan på Fornsalen. Så vi tackar Fornsalen för den ”glasmonter” som representerar ett helt århundrade!... eh… okey… Men kanske tanken med att samla på sig saker från 1900-talet är just att förvara dem i låsta magasin?...

Inget annat århundrade har lämnat ett så stort avtryck i historien som just 1900-talet. Ännu lever många som faktiskt ”var med när det hände”. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att samla in vittnesmål och berättelser direkt från folket som var på plats.

Man hade kunnat använda sig av PRO och andra organisationer för att starta grupper där våra äldre invånare kunde få skriva ner, berätta in och förmedla om sitt 1900-tal. Det skulle bidra till den gotländska forskningen och det skulle ge många äldre en trevlig sysselsättning. Man skulle kunna använda museet till att t.ex. pensionärer satt och berättade LIVE för våra skolungdomar om deras barn- ungdom samt hur livet tedde sig för dem som vuxna. Ett utmärkt sätt att skapa kontakt och samförstånd mellan generationerna.

Man skulle kunna använda datorer och samla allt i en databas som kunde tillhandahållas på plats och via internet för olika skolprojekt, uppsatser, forskning m.m.

Man skulle kunna göra 10 rum med möbler och andra saker presenterade från varje årtionde och med musik som kom just vid den tiden. Man skulle då ha massor av kompletterande berättelser från gotlänningar som berättade om sina upplevelser och kunskaper om varje årtionde. Det matchat med information om vad som hände i landet i stort under samma tid. Och eftersom det fylls på med nya pensionärer hade det kunnat bli en verksamhet som höll på i all evighet.

Ett kafé på platsen skulle kunna ha bakverk och kakor från varje årtionde så kunde man få smaka på 1910-, 1920-, 9130-talet t.ex.

Min tanke var att detta museum skulle inrymmas i Flextronics-huset som nu ska omvandlas till ett affärscentrum. Men så blev det nu inte. Jag är en enkel vanlig osynlig medborgare ingen dynamisk och ansedd person som P. A. Säve så jag förstår att man inte tycker sig behöva göra någon notis om mina förslag. Men jag tycker det är SYND att man inte passar på medan de äldre ännu finns kvar här hos oss!!! Det skulle ha blivit Sveriges modernaste museum om historia!

Nåväl… jag har gått vidare och nästan släppt tanken helt. Men så… fick jag ett telefonsamtal från min syster. Hon hade pratat med en grannfru, som är i 90-års åldern, som vill donera sina minnen till MIG! Eller snarare att jag skulle förvara dem tills 1900-talsmuséet blev en realitet. Kan man bil mer hedrad än att bli anförtrodd en människas hela liv? Jag hoppas jag får tillfälle att i framtiden göra henne till viljes.

Nu finns det förstås andra 1900-tals-hjältar på Gotland. Ta, tex de två som dokumenterat och gjort en bok om arkitektur utanför muren. Det blir 1900-tal det! Kanon. Den boken står just nu på min önskelista hos tomten.

Vi glömmer så lätt att massor, massor har hänt i stan sen 1899. Utanför muren var det rena bondvischan och nybyggandet stod i sin linda. Ta t.ex. S:t Olofs sjukhus, Korpenområdet. Det byggdes för mentalpatienterna skulle komma ut på landet. I början hade sjukhuset självförsörjning av frukt och grönsaker. Idag är det nog nästan ingen som tänker på att området varit ett sjukhusområde eftersom massor av andra verksamheter ryms i flera av lokalerna.

Likaså gäller affären Signalen. De yngre idag vet nog knappt varför området heter så. Så är det med en levande stad, det byggs och förändras. Hus får olika användningsområden och gatunät läggs om. Gamla människor faller ifrån och nya kommer till. Men vem berättar stadens historia och bevarar dess minne? Det borde vara vi alla men jag tror att vi kommer att missa massor eftersom vi litar på att någon annan gör det. Dessutom om saker göms i låsta lagerutrymmen så, vem ska få se och lära sig om dess funktion?

Ett exempel på hur man kan glömma är: Jag åkte Transibiriska järnvägen 1982 vilket var en fantastisk upplevelse. Vi var en grupp på ca 30 personer varav hälften var pensionärer. Vi kom till en plats vid Bajkalsjön och där fanns ett museum med saker från 1800-talet. Där fanns gamla hus och gamla redskap men inga lappar som talade om vad det var och den lokala guiden sa att det fanns ingen kvar i livet som visste vad det var för saker och hur de skulle användas. Men en av våra penionärs-resenärer som ursprungligen kom från östra Finland berättade att likadana saker fanns i hennes barndomshem. Hon kunde i detalj beskriva hur de skulle användas och vad de hette på finska. Ska det gå så med våra 1900-talssaker också?

Jag tycker fortfarande att ön skulle få nytta och glädje av ett museum och jag tycker att beslutsfattare borde förstå det.

Shoppingcenter i Staaan…

Jag är ingen större fantast på att göra av med pengar. Jag får liksom inte den där ”kicken” av att handla. Men jag tro att många har det som en slags ”hobby” och det är nog därför fler och fler större företag börjar etablera sig här i Visby. Det har kommit till fler företag uppe vid Skrubbs, längs med Visbyleden, och jag har sett att det är fler hus på gång.

Nu är det en ny Galleria på gång också i norra delen av stan. Visbyföretagaren Kenneth Carlzon ska öppna i gamla Flextronics lokaler. Idag, 11/12 08, skriver han att det är sju företag/affärer som är klara att etablera sig i lokalerna. Jag tror faktiskt att det huset har potensial. Läget är bra och det finns inget större etablerat i området så efterfrågan kanske också finns där. Jag vill bara ge herr affärsman några tips utifrån mitt perspektiv.

Möbelaffär: Kanske vore det för stort att önska IKEA men…

Inredning och present: En kul affär att hitta nytt till hemmet och/eller presenter

Kafé: Jag vill fika om jag ska shoppa. Här kan man fånga upp kunder som släktforskar på andra sidan gatan. Med ett mysigt läge så man kan sitta och titta på folk, ett socialt och trevligt sätt att umgås på.

Frisör: Gärna med Drop In

Klädaffär: Som har fokus på VUXNA kvinnor, både till ålder och till storlek. Även klädaffär för barn, ungdomar och män.

En galleria jag besökt två gånger och som jag gillar ligger i Uppsala stad som ligger på vägen upp mot Uppsala. Det är inomhus men de har byggt så det känns som en liten stadsgata när man går där med lite nivåskillnader. Man skulle kunna göra något liknande i Visby och utnyttja nivåskillnaden till att ha scenframträdanden ibland.
Ja, jag vill ha roligt om/när jag ska handla och jag tappar lätt köpsuget. Snälla Kenneth, tänk på MIG när du planerar ditt nya köpcenter… *S*

Mobbing

Jag har en fantastisk tur. På min arbetsplats har vi mobbingfritt. Vi håller en hög svansföring mot den sortens beteenden. Jag har hört fler personer som fått utstå att antingen personligen bli utsatta för mobbing eller som arbetar i en grupp där mobbing sker. Vi vet idag alla hur mobbing kan ta sig olika uttryck och skapa ohälsa, för vissa, i flera år framöver. Vuxenmobbing är inget ovanligt och jag kan tänka mig att andra utomstående skulle säga att de inte trodde det om honom/henne att han/hon skulle bete sig så. Det går liksom inte alltid att SE vem som mobbar eller vem som är mobbad.

Vem blir mobbare och vem blir mobbad? Som barn fick jag känna av det, från båda håll. Jag började i en ny skola i första klass. Alla verkade nyfikna på mig och jag fick mycket uppmärksamhet. Det var så kul och jag kände mig så glad över alla nya vänner jag skaffat mig. En dag hade jag min skepparkavaj på mig, som vanligt, och vid lunch hängde jag av mig den utanför matsalen. När jag ätit färdigt och skulle gå till min klass så märkte jag att det var fel jacka/skepparkavaj. Jag var endast 7 år och min livserfarenhet var därför begränsad så för mig var det enda logiska att tänka att ”ja, det är syrrans jacka/skepparkavaj”. I jackan låg ett litet noteshäfte och en penna i roliga färger.

Eftersom det var syrrans så tänkte jag att jag kunde använda/stjäla det. Hon skulle möjligen ”slå ihjäl” mig men det kunde det vara värt tänkte jag. Så jag använde blocket under en rast och skrev roliga saker, påhejad av andra klasskamrater. Jag skojade lite med ”vem som hjärtade vem” i klassen. Alla skrattade och det var så kul. Då kom en klasskompis fram och sa att jag stulit hennes jacka och hennes noteshäfte! Plötsligt förvandlades alla roliga dagar till en stor katastrof. Klasskompisen letade efter sin storebror som gick i andra klass, en stor kille alltså, och hans kompisar som genast började jaga mig in på toan.

Jag lyckades låsa dörren men de försökte ta sig in. De skrek att jag var en tjyv o.s.v. samt att de skulle skvallra för ”fröken”, min nya hjältinna, skulle få se min dåligaste sida. Jag satt kvar på toan tills alla gått till lektionerna. Då stack jag hem. Mötte föräldrarna som menade att jag skulle tillbaka till skolan. Jag fick stå framme i klassen med mor och lärarinnan som sa till klassen ”att man inte fick retas”. Sen började all utanförskap.

Eftersom inget blev utrett ordentligt så blev det som två läger. Klassen i det ena lägret och jag i det andra. Så fortsatte det alla skolår igenom, ända upp till sjätte klass, då vi flyttade till annan ort. Jag lyckades aldrig komma igenom den mur av iskyla som jag kände från klasskamraterna. Och jag är inte säker på att det bara var dem som orsakade den. Jag kan mycket väl tänka mig att jag också bidrog till detta ”offer”läge. Jag vet att jag även var med och lekte med klasskompisarna på rasterna men VÄN blev jag aldrig med någon.

En annan klasskompis var också mobbad och utsatt för klassens godtycke. Ibland fick hon vara med och ibland blev hon hårt utsatt, påhejat av de passiva åskådarna. En gång när vi lekte ”kull” så var det jag som ”hade den” och jag jagade lite på måfå och sen började jag jaga Gunilla. Jag kände mig glad över att alla vi lekte ihop men så plötsligt, blev tonen hård bland dem runt omkring. De hejade på med den där särskilda tonen. Hetsade och hetsade. Plötsligt var det mobbing som pågick och JAG var mobbaren. Jag fattade ingenting men kunde inte sluta. Jag jagade henne och hon sprang, för livet. Jag hatade den situationen jag befann mig i men jag kunde inte bryta mitt beteende som kom ”ur ingenting”. Jag skäms än idag över detta!

Genom åren har jag alltid varit överkänslig för mobbing och tyckt det varit obehagligt. Jag har arbetat på ställen där det varit både två och tre läger där det varit permafrost i samtalstonen och där tredje man, ”brukare”, suttit mitt i skottlossningen. Där en enskild arbetskamrat varit utfryst och baktalad. Där all arbetstid gått åt till att snacka om vad ”de” sagt eller gjort, eller inte sagt eller gjort.

Men en dag när jag äntligen fick fast anställning på en helt nystartad arbetsplats. Då sa den chefen jag fick då, på en av de första planeringsdagarna vi hade att, ”på den här arbetsplatsen pratar vi inte OM varann, här pratar vi MED varann!” Har man något att säga så tar man upp det på personalmötena och reder ut det. Det är det bästa jag hört en chef säga någonsin. Hon var väl medveten om vilken ”kultur” det fanns på olika arbetsplatser. Jag trodde knappt mina öron. Hon satte ribban och sen dess har jag haft turen att ha arbetsplats och arbetskamrater som haft samma inställning till detta.

Hur ska vi vuxna kunna var förebilder för barnen om vi inte kan visa varandra respekt. Ingen är felfri och ingen är perfekt. Det gäller att finna den potential varje enskild har och använda det till något konstruktivt i arbetet. Då blir arbetet intressantare och roligare, för alla.

Fullt krig på våra gator…

Nu är jag rejält trött på bristande respekt vid övergångsställena i Visby. Jag var idag ute och gick med en kvinna som sitter i rullstol. Eftersom hon har dålig erfarenhet av bilisters respekt för stopplikten så blir hon nervös när hon ska över gatan.

När vi gick på morgonen så var bilisterna förmodligen på väg till sina arbeten, precis som hon, och har väl ”inte tid” att stanna? Det blir då jag som får kaxa till mig och slänga fram ett ben som om jag tänkt gå över, för att de ska stanna, vilket då sker ganska bryskt, vilket tyder på att de kör för fort och inte hade uppmärksammat fotgängare på trottoar nära ett övergångsställe? Jag vet inte om jag som ledsagare ska behöva äventyra liv och hälsa för att hjälpa en person att ta sig fram på gatorna men hur ska man annars ta sig över?

När vi skulle gå hem senare på eftermiddagen så var hon märkbart stressad när vi skulle över övergångsstället. Det var mycket trafik och bilarna kom från alla håll. Hon ”blockerade” sig för information som jag gav henne. Jag fick rycka tag i hennes styrspak för att hon inte skulle göra en överilad manöver och hamna mitt ute på gatan. För att lugna henne så fick jag vifta förbi de bilister som tänkt stanna, för de finns ju också. Det var mycket trafik så jag fick stå en bra stund och vifta så det skulle bli bilfritt. Sen kunde hon samla sig och ta sig över.

Jag har fått utskällning av bilister som skrikit åt mig genom fönstret att jag SKA stanna, när jag cyklat över ett övergångsställe. Detta trots att jag redan blivit ”framsläppt” av bilisterna från andra körhalvan. Jag vet att cyklister ofta får kritik för att de ”bara cyklar över utan hänsyn” och det stämmer säkert i många fall men jag har å andra sidan dålig erfarenhet av bilister, främst män 50 plus i yrkesfordon, tyvärr. Även om man som bilist anser sig ”ha förkörsrätt” så tänk en gång till… även om du anser dig ha rätt… hur skulle du känna dig om du körde över en människa, oavsett vem som bär skulden?

Ibland undrar jag om det är så att gatorna är ett ingemansland där ”de andra” är bilister om du går eller cyklar, eller fotgängare och cyklister om du åker bil.

Så därför ser jag fram emot det framtida fordonet, SPÅRBILEN. Den förutspåddes redan på 1960-talet, liksom internet och annan teknik som är vardag idag. Idag med miljö- och oljefrågor så har den blivit mer aktuell än någonsin. Tänk att ha ett ”kontokort”, eller kanske via mobilen, och med det få en spårbil (podcar) att stanna vid ”din” hållplats. Oavsett vart du står i landet så kan du beställa en spårbil och kostnaden dras från kontokortet/mobilen.

Du kan ha druckit, du kan vara trött eller kanske inte har full syn eller annat funktionshinder. Föräldrar kanske ska skicka ungarna till mormor och morfar över helgen, osv osv. Man åker i en egen spårbil och behöver inte dela utrymme med andra, om man inte vill. Du kan sitta och läsa, se på TV, prata i mobilen eller kanske rent av sova en liten stund, medan spårbilen tar dig dit du ska.

Kanske man också kan skapa turistrutter. Man kan beställa rutt 1: Ner till Hoburgen med valfria stopp längs vägen. Rutt 2: Till Fårö, Rutt 3 till Östergarnslandet, Rutt 4 Visby innerstad osv osv. Med spårbilen slipper man bilköer och att störa sig på ”de andra” cyklisterna, fotgängarna, bilisterna, lastbilarna, bilavgaserna, stoppljus och freden på våra gator skulle kunna få fäste. Ja, jag tror jag är spårbils-frälst!...

p.s. På Facebook har jag skapat en grupp för just Spårbilens vänner: Spårbilen – En resa till Framtiden http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=38150188873&ref=mf

Kyrkan måste ha fått tomtar på loftet…

Vad är det för nys som kyrkan börjat ta ställning mot nu… att inte tillåta tomtar i kyrkan??!!! Vad är det för trams. Kyrkan menar att de har monopol på utrymmet i kyrkorummet men där menar jag att de har fel.
För i så fall skulle de inte ha Lucia heller. Denna 1800-talstradition har inget med svenska kyrkan att göra heller även om den omvandlats till ett slags religiöst budskap. Lucia är liksom tomten delar av kristna traditioner men bara delar av och inte de lutherska traditionerna, och svenska kyrkan är väl luthersk sedan tidigt 1500-tal väl? Lucia är delvis ett sicilianskt , dvs katolskt, helgon. Och de katolska helgonen har väl inget i protestantisk kyrka att göra väl, väl, VÄL??? Ta då bort pepparkaskgubbarna och sotaren samt stjärngossarna också.

Tomten är delvis S:t Nicolaus som var barnens och sjöfarandes helgon, dvs ett katolskt helgon. Båda dessa har mixats med gamla svenska folkliga traditioner och folk är väl det som kyrkan hoppas få besök av i kyrkan???

Ta bort kvinnorna från kyrkan, de sitter förmodligen utan respektabel huvudbonad och iförda manskläder. Likaså alla de män som har glömt att ta av sina huvudbonader. Ta bort barnen som inte kan vara tysta av andäktighet när prästen talar. Ta bort de gamla som kanske sitter och snörvlar med glappande protes, ta bort ungdomarna som ska konfirmeras eftersom de endast lär det mesta utantill utan inlevelse, förståelse eller eftertanke. Ja, ta bort alla församlingsmedlemmar som inte beter sig ”korrekt kristet på ett lutherskt sätt”… eh… näää då blidde det tomt…

Då får vi sluta applådera i kyrkan så ta bort all körmusik och andra föreställningar i kyrkan. Vissa högkyrkliga ser kortspel och dans som styggelse. Varför har kyrkan då börjat med någon slags ”andlig dans och rytmik” i kyrkan då? Varför säljer svenska kyrkan helgonbilder till turister? Ska kyrkan vara rättroget LUTHERSKT och PROTESTANTISKT så får väl kyrkan ta och renodla sitt utbud!

Försök sen att motivera varför folket, d.v.s. staten ska bidra med att hålla kyrkorna renoverade, varma och öppna! Försdök sen att motivera varför folk ska gå till kyrkan alls! Kan kyrkan inte leva med folket i tiden så kanske det är så att folket tycker att kyrkan har spelat ut sin roll och sitt existensberättigande? Gud och andlighet kan man/jag söka ändå om jag behöver.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt hela budgeten försvinna…

Jag har nu en tid tänkt på alla de adventsstakar och adventsstjärnor som hänger i alla fönster inför den kommande julhögtiden. Det är en tradition som kom till under 1930-talet. I början i en ganska begränsad utsträckning men som genom åren, och speciellt de senaste decennierna, exploderat i (ljus)styrka.

Jag tycker att det kommit fler alternativ till stearinljus som är bra. Det är både värmeljus och adventsstakar som drivs med batteri eller el. Man trycker på en knapp så lyser värmeljuset med ett flämtande sken som ser hyfsat naturtroget ut. Det finns en ljusstake som man trycker på knappen så tänds ett ljus/lampa, man trycker igen så tänds två ända tills alla fyra tänds. Ett tryggt och bra alternativ när man är glömsk, har barn i närheten eller har något funktionshinder.

Personligen tycker jag att en upplyst kyrka i vintermörkret kan bidra till en precis lagom känsla av ”jul” men om man hade lagt ljusslingor längs med takås och torn samt i var och vart annat träd så skulle man liksom inte se skogen av bara träd (eller ljus). Nu är det väl ingen som kommer på att våldföra sig så på en gammal kyrka men på privata hus har det börjat synas mer och mer utomhusdekorationer som följer i hysteriska USA:s kölvatten. Visst är det mysigt att gå och vänta till ljuset av adventsstakarnas sken men det blir liksom lite to mutch liksom.

Varför måste varje offentlig byggnad dränkas av ljus? Har vi inte sparbeting i december månad? Vem behöver allt detta ljus under kvällar, nätter eller helger? En adventsstake i vartenda fönster där man har kanske 20-40 fönster är det rimligt? Är det för att de förbipasserande ska tänka ”ojj, vad mysigt det är inne på Försäkringskassan, Lantmäteriet etc… eh… då har de missat något väsentligt. Att översålla är inget mysigt och… hur ser elräkningen ut sedan och vem tar budgetansvar för den? Borde inte alla Kommun-, Läns- och Stats- relaterade instanser tänka lite mer på både budget och miljö?

För vi har väl ännu en slogan som heter Ekokommun Gotland? Ta ansvar och släck lampan när du inte är i rummet/på jobbet!