Jag glor på TV

Jag är en av de ungar som tidigt satt klistrad framför TV:n. Jag fick veta att jag skulle få fyrkantiga ögon, vilket jag i och för sig trodde på, men jag fortsatte tittandet. Varför? Jo, för genom TV kom KUNSKAP. Jag sög i mig allt jag kunde, från barnprogram till vuxenprogram. Här fanns inga skolprov som stressade och hämmade en, utan det var öppet att bara ta till sig. Sure, barn kan inte sortera och kritisera dåliga program, men barn kan lära också. Dåli kunskap kan vara bra om det är enda alternativet. Speciellt med tanke på att jag skolkade ett helt skolår (läs tidigare blogg om dyskalkyli).

Jag såg barnprogrammen som Kullamannen, Kråkguldet, HelgTV:n till jul, Julkalendern, Plupp, m.m. När jag blev äldre kom också de läskigare programmen, Helgonet, Snobbar som jobbar m.m. Men jag såg också Tekniskt Magasin, debattprogram och flera dokumentärer. Jag satt klistrad vid TV:n och följde Martin Luther Kings resa i media ända fram till mordet som ändade hans liv och livsuppgift. Jag kanske inte förstod allt som en vuxen gör, men jag kunde känna in stämningar och höra vissa viktiga ord och göra mig ett eget sammanhang. Som jag ser det så är det hyfsat mycket jag ändå förstod. Dessutom så gav de program som handlade om ”framtiden, runt år 2000” mycket inspirerande. Jag såg fram emot att komma till framtiden för att se hur det skulle bli. Och här är jag nu, och kan summera. Jag längtar efter att få prova en tur med den nya sortens förarlösa taxi som bla ska byggas i Kiruna.

Idag är jag lite mer sparsmakad med vad jag tycker är värt att se på. Jag är hellre aktiv framför datorn än passiv framför TV:n. Mina favoriter är för tillfället Time Team. Dem diggade jag så mycket att jag mailade SVT och bad dem göra ett liknande program. Jag vet inte om JAG blev lyssnad till men ca ½ år senare kom det ett program som jag just nu inte minns vad det hette. Men en kvinnlig programledare som ”letade” efter mer nutida historiska glömda platser. Det var ett intressant program. Det programmet hade en ny utformning förra sommaren och hette då Vrakletarna.

Ett annat program som jag misstänker att jag varit ”morsa” till är veteran-TV. Jo, faktiskt! Det var en dag när jag för 1031 gången upptäckte att nu skulle en TV-kanal visa ”favoritfilmerna vi minns”, dvs Åsa-Nisse! Kan TV bli sämre? Är det vad som återstår oss på ålderns höst när TV:n mer och mer blir ens sällskap? Jag gnisslade tänder en tid över detta men så skrev jag ett mail till SVT… igen… och BAD dem göra ett program för och om äldre som har en mer modern utformning. Jag ville se ett program som liknade ungdomsprogrammet ”Bullen”. Och till min häpnad så dök då Veteran-TV upp i etern, kort tid efter detta. Så vad vet jag, men om inte Gud hör bön så gör SVT det i alla fall… Och jag gillar Veteran-TV, det tar upp aktuella frågor på ett lättsamt sätt. Fast jag undrar varför i hela friden SVT sänder på så konstig tider? Jag vill att programmen sänds på eftermiddagarna så de når ut bättre till de äldre.

Vid slutet av 80-talet kom de kommersiella TV-programmen med reklaminslag. Jag minns den första jag såg. Det var en parfymreklam med en tjej som skulle låtsas spela in en film med EN replik ”LouLou, oui se moi…”. Har aldrig under en enda sekund funderat på att köpa denna parfym men repliken sitter där, och den är som tur är helt luktfri.

De senaste åren har det gått trender i reklamen. Man skapar en ”minifamilj” som man ska följa, ICA, telia, ComHem, eniro med flera. Min favorit är Roy Anderssons reklam. En beige man i ett beige kök med sin beige familj, en riktig surgubbe. Tyvärr minns jag inte vad reklamen handlar om. Värst är alla de äckliga tecknade figurer som ska ersätta verkliga människor. Jag blir bara så anti, TA BORT DEM!

Hur man än vrider och vänder på detta med televisionen så tycker jag att den fortfarande har en funktion att fylla för oss konsumenter. Det är ännu nummer ett när det gäller att få information när det skett något allvarligt som berör hela samhället. Sedan kommer internet som god två när det gäller att finna fakta ur ett mer långsiktigt perspektiv. Kanske man i framtiden, när TV och datorn sammanstrålat mer, kommer att sitta och söka på internet samtidigt som man ser på något program. Kanske programmen kommer att utformas så att man synkroniserar de funktionerna, inte bara att man ska maila in något utan med uppgifter. Kanske ett tävlingsprogram där man ska söka på internet efter svar som ställs i TV, osv, in live. Kanske är detta framtidens underhållning, jag vet inte. Själv vill jag ha fler och bättre debattprogram och dokumentärer, i stil med tekniskt magasin som sändes i min barndom, med rak och enkel kunskap och med hopp om framtiden.

Idag blir det inget inlägg

To bee or not to bee… KÄRRING

Ibland känner jag mig tidlös. Men så sker något, litet, som får allt att ändra perspektiv. Då vaknar KÄRRINGEN i mig. Det kan vara att se en massa skit ligga och skräpa på gatan, eller ett gäng ungar som struntar i om de trampar ner en plantering, huvudsaken de kan ta sig fram så snabbt som möjligt, vad de nu har så bråttom till. De som har all tid i världen, hela framtiden framför sig. Sånt gör mig grinig. Jag blir en surkärring som vill gnälla och tycka om ”förr minsann… då visste man att hålla rent…”

Vet de inte att våra skattemedel som läggs på att försköna vår stad är pengar som jag och andra förvärvsarbetande personer lagt i potten för att de ska slippa uppleva känslan av att de växer upp i en trist håla med ghettokänsla. Vissa saker är inte till för att förstöras. Våra gemensamma ytor är inte ett krigsdataspel där allt går ut på att döda och förinta. Förstår de inte att de också äger ett ansvar för att vår stad behåller sin fina atmosfär.

Jag försöker minnas tillbaka till mina egna obetänksamma unga år och jovisst, var vi ovarsamma med de gemensamma ytorna men... och det är ett stort MEN… det var självklart för vuxna att reagera och säga ifrån. Då gällde inte principer som ”endast jag uppfostrar mina barn… och jag tror på fri uppfostran… minsann”. De vuxna kunde vara väl hårdnackade i hur de sa till ibland men man fick ta konsekvenserna av sitt handlade ganska så direkt. Och det lärde man sig något av.

En gång hade jag och ett helt gäng ungar fått tag i betongbitar från nybyggnationen i det bostadsområde jag bodde i. Kanonkul. Vi ritade på den nylagda asfalten på körbanan så vi skulle kunna hoppa hage senare. Vi ritade på husfasaden. Det syntes så bra där. Jag var så stolt över att jag kunde skriva mitt namn. De som inte kunde skriva kunde rita gubbar. Så kreativt och nyskapande, det var skitkul helt enkelt. Så gick det en stund och vi tröttnade. Jag och min lillasyster gick hem till oss. Så… ringde det på dörren. Portvakten stod där med bister min. Så var det bara varsågod för mig och syrran att gå ut med hink och skurborste och börja skrubba. Hur kul var det på en skala tro? Av alla ungar i hela kvarteret så var det hon och jag som åkte fast och det bara för att jag skrivit mitt namn på väggen. Jag lovar, jag klottrade inte igen!

Men så sker de där guldkornstillfällena. Som när jag cyklade i sakta mak genom A7-området. Mitt i området finns den där street-fotbollsplanen. En dag så kom en boll över skranken och studsade mot mitt håll. Käck som jag är så hoppade jag av cykeln, väntade in bollen och så… SJONG så sköt jag iväg den mot grabbarna på spelplanen. De jublade, gjorde tummen upp och busvisslade glatt åt mig. Jomän, ”källingen kan än”. Då visade jag inte med en min att jag egentligen fick förbaskat ont i foten av den hårda bollen. Nej då, jag mottog folkets hyllning medan jag stolt cyklade vidare mot min arbetsplats. Då känns tiden oviktig och ålder är underordnat. Då möts vi på våra gemensamma ytor och bara är…

Så igen, när man hör om ungdomar som angriper jämnåriga med vapen, baseballträn, knivar m.m., samt att man fortsätter att sparka på någon som ligger. Hur feg får man bli egentligen? Eller den tjejen som satt med sina kompisar utanför Coop. Hon höll sin show för alla som inte iddes höra eller se. Skränade på ganska ordentligt. Vet inte om hon var påverkad av droger eller om det endast var grupptrycket som gjort henne högröstad. Hur som helst så precis innan jag kom fram mot henne så kom en man som är ganska bekant i stan. Han är dövstum. Hon började då med en slags mobbingattack mot honom och hade kul på hans bekostnad. Gjorde låtsaskramar mot honom och tog hans mössa. Han försökte få henne att lämna tillbaka den. Så kom jag fram, rejält uppretad på henne. Jag frågade vad hon höll på med och sa att hon skulle sluta bråka med mannen. ”Ja, men jag känner honom sa hon kaxigt”. Då brann det till i kärringen. ”Det spelar för fan ingen roll om du känner honom eller ej. Vem blir DU när du gör så mot din medmänniska?”. Hon tystnade och såg lite snopen ut. Gav tillbaka mössan till mannen som fortsatte in på Coop. Där fick hon så hon teg, tänkte jag och fortsatte vidare.

Men igen, en sen lördagskväll. Jag var på väg hem från jobbet. Det var vinter och mörkt ute och jag var trött. Det slumpade sig att jag hamnade gåendes bredvid ett helt gäng med grabbar i yngre tonåren. Det var uppenbart att de hade tråkigt. De började rulla snöbollar och kastade lite lätt på varandra. En av dem fick syn på mig. Näää, tänkte jag, nu kommer de att snöbomba mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting eller gå lite snabbare så det blev uppenbart att jag kände mig som ett blivande offer, vilket skulle kunna trigga igång ”jaktinstinkten” i grabbarna. Så vände jag mig mot dem och sa ”hej”. De hälsade tillbaka och såg lite frågande ut. Så blev det att vi började snacka om ungdomstider och lördagskvällar. Bristen på ”någonstans att ta vägen” och hur man fyller sin lediga tid med något meningsfullt. Vi fick ett mycket givande samtal på promenaden framåt. När vi skulle skiljas åt så hälsade vi varandra en fortsatt trevlig kväll och jag gick hem till mig. ”Källingen kan än” tänkte jag nöjt.

Varför är det bara SKRÄP med MATen...

Vad är skräpmat? Är det mat producerat av råvaror som är undermåliga eller är det onödiga råvaror som läggs i maten?

Det vet vi alla vet är att det skiljer sig rejält med priset när man handlar mat. Hur kan en köttprodukt bli dyrare av att ha blivit producerad i närområdet? Medan det som transporteras ända från New Zeeland är betydligt billigare? Om jag skulle göra en resa till New Zeeland så skulle det bli betydligt dyrare än att resa till tex Slite eller Havdhem. Det har blivit inne att föredra närproducerat men betyder det att kvaliteten på själva köttet är sämre i utlandet eller är det för att man tycker det är fel att transportera?

Alla vet att danskt griskött är förkastligt p.g.a. samonellarisken. Men ska vi då låta bli svenskt kött nu när salmonella börjar bli vanligt här också? Så nu när svenskt kött inte är riskfritt längre, ska vi då hellre äta kött från New Zeeland eller USA då?

Varför är det bättre att äta ”hälsomat” från utlandet istället för att leta oss tillbaka till vad folk på våra breddgrader ätit i generationer? För viktproblem och moderna sjukdomar kom väl inte till oss förrän i just modern tid?

Blir mat bättre om man äter nyttig mat producerat i ett exotiskt land, dvs. tredje världen? Varför är det ”rätt” att äta sådant som odlas på marker som köpts upp av fattiga bönder så att de hamnade på bar backe?

Och varför i hela friden har det blivit fult att äta fett när man nu plötsligt kommit på att kroppen behöver fett, rätt fett?

Är det så att allt bara handlar om simpel trend och inget annat. I år är det inne med grönt the, imorgon är det förkastligt p.g.a. av si eller så. Då ska vi hellre dricka källvatten från NordNorge tills nästa trend tar över…

Att snoka i släktens göranden…

För mig är släktforskning att se historia ur MITT perspektiv. Alla har en biologisk far och mor. Som i sin tur haft sina föräldrar och eventuella syskon. Det är när man samlar uppgifter på alla dessa människor som man släktforskar. Har man tur så kommer man att finna många märkliga levnadsöden. De har varit med om olika händelser i sitt liv som kan vara kopplat till händelser som finns beskrivet i våra historieböcker. Det är ju inte bara en enda liten kung som varit med om ett krig, han hade ett par tusen soldater till sin hjälp och säkerligen lika många anhöriga till dessa soldater som blev drabbade av samma sak som Herr Kungen fick äran av.

Samma händelse kan beröra olika anfädrar och anmödrar på olika sätt. Min anfader, på min mors sida, som levde i Rone på Gotland och som 1864 beslöt sig för att tjäna pengar på dansk-tyska kriget. Han lastade sitt skepp med kontraband och seglade iväg. Sen kom han aldrig åter. Kontraband är varor som inte är tillåtet att föra in eller ut ur ett land. Han lämnade en änka och deras små barn hemmavid. Jag tror inte min anfader hade några politiska eller ideologiska skäl att bege sig iväg utan endast ekonomiska.

Så… bortsett från att han försvann och aldrig återsågs igen så, vad var det nu som hände rent historisk. Dansk-Tyska kriget är ett begrepp som är ganska obekant för de flesta svenskar. Jag fick forska lite för att finna någon information om detta. Det var ett krig som ägde rum 1864 och handlade om att de tyska medborgarna i Schleswig-Holstein ville frigöra sig från Danmark. Hela den konflikten slutade med att Danmark förlorade de två områdena.

På min fars sida så föddes min farmor i en by strax utanför Flensburg i just Schleswig, hon var en danskspråkig tyska. Hennes familj levde i det krigshärjade området då det pågick. På detta sätt har jag genom släktforskningen kommit i beröring med samma konflikt, fast ur två olika perspektiv. Jag har förstått att danskarna kallade de danskar, som levde i Schleswig och ville tillhöra Tyskland, för ”kartofeltyskar”.

Hon hamnade sedan i Danmark och drabbades av ett annat grymt öde. Tysk ockupation av Danmark under andra världskriget. I Danmark var det svårt för ”vanligt folk” att leva helt ”normalt” under ockupationen eftersom det var tyska soldater stationerade överallt. Det var inte lätt att vara dansk i Danmark när tysken kom. Det var heller inte lätt för en tysk att vara bosatt i Danmark när tysken kom.

Min danska släkting berättade en historia för mig som jag tycker är extraordinär. Min farfars mor Petrea, bodde med sin dotter och hennes familj på den danska landsbygden. De höll sig med en ”svart gris”. När det var dags att slakta grisen måste det göras i största hemlighet. Det var förenat med livsfara att undanhålla tyskarna mat.

När de stod i sitt kök och höll på med slaktbestyren så kom det in tyska soldater till dem. Familjen gömde sig i köket medan Petrea gick ut och pratade med dem. Hon lyckades muta dem med att de skulle få del av köttet om de höll tyst. Nu ville det sig inte bättre än mitt i denna diskussion så kom det en SS-officer in på gården. Familjen som satt gömda i köket blev mycket rädda, min släkting berättade att de skakade av skräck. Men Petrea som tydligen var en mycket modig kvinna började diskutera på någon slags "hemgjord" tyska med officeren och efter en stunds meningsutbyte så visade det sig att officeren hade valt att se mellan fingrarna med familjens ”svarta gris”. Detta på ett villkor, nämligen om han fick komma in till familjen varje kväll och lyssna till engelsk utsänding på radion, och det fick han, ända fram tills krigsslutet. När kriget tog slut, 1945, då alla tyska soldater skulle återvända till Tyskland så fick familjen besök av den tyske officeren. Han hade tagit Petrea i hand och sagt att ”om det fanns fler människor som Petrea så skulle det inte finnas några krig”.

Nu är jag inte helt opartisk i målet, hon var trots allt MIN anmoder, men det är inte utan stolthet jag återberättar denna historia. För så här är det med släktforskning. Så här kan man fortsätta, person efter person som man möter i sin forskning. Ingen människas öde är för litet. Det finns inte en enda händelse i historien som inte berört någon människa. Och den människan är kanske någons anfader eller anmoder eller syskon till en sådan. Jag undrar om jag lämnar efter mig spår av något intressant.

(H)julen har börjat rulla…

Så var det dags igen… Var in förbi Coop och såg att de plockat fram juldekorationerna nu. Först ut är adventsgrejerna. Okey, det är en månad till första advent men det känns alltid för tidigt varje år. Faktum är att jag blir bara mer anti när jag ser allt krimskrams som ligger och ska SÄLJAS. Allt är naturligtvis multimassproducerat med skiftande kvalitet.

Det som en gång gav en gemensamhetskänsla ger mig idag bara en tryckt stämning. Det är som att kommersen har kramat ur den sista lilla kraft ur begreppet jul. För det vet vi väl, att så snart julkommersen är i full gång så har handlarna redan börjat kränga semlorna.

Jag vägrar att dricka en enda julmust före första advent och Coca Cola är en BIG NONO under jul. Fast det är klart, cola är ingen jättefavorit annars heller. Jag hoppas verkligen att den svenska befolkningen ska klara av att hålla kvar den strimma svensk kultur som musten faktiskt är.

För visst vore det att ge upp om vi endast skulle fira en USA-influerad form av jul. Kalkon och julstrumpor och julklappsutdelning på morgonen den 25:e. Dessutom löjligt hemklippta huvudprydnader i papper. Allt detta med en inramning av en konstruerad presentation av religiös tillhörighet.

Nä, tacka vet jag julskinka med brunkål som man kan skölja ner med en julmust. En nubbe till sillen för dem som är hågade åt det hållet. Pressylta och hemgjorda köttbullar. Saffranspannkaka med Salmbärssylt till kvällsfikat. Allt detta med en kristen tolkning av gammal hederlig hednisk vintersolståndsfirande med rötter minst från vikingatiden.

Tänk om varje person avstod från EN julklapp, á 100 kronor och la det till något behjärtansvärt, tex de hemlösa, rädda barnen, BRIS etc. DÅ kan vi snacka jul!

Borta bra men hemma bäst…

Jag tycker om att besöka nya platser men jag har svårt med allt för mycket värme och alla läskiga insekter. Så varje snack om att resa till ”varmare länder” får inte mig att gå spinn precis. Jag vill utforska Skandinavien i första hand. Det begränsar förstås möjligheterna eftersom man gärna vill ha ett bekvämt klimat när man gör det och ljus så man kan se något. Det begränsar allt till vissa tider på året.

Annars hade Madeira med sin natur och historia suttit som en smäck men det la jag på hyllan. Det kändes också alldeles för mycket av ”pensionärs-varning”… sååå gammal är jag inte. Min systerdotter bor i Florida och hon vill att jag ska komma på besök. Samtidigt vet jag ju att där finns alligatorer, megastora kackerlackor och många andra knepiga kryp. Hon försöker förföra mig med alla möjliga kulturella och ekologiska beskrivningar av hennes närområden men jag är svårflörtad. Sure, jag är nyfiken på hur hon har det men, det blir alltid detta ”men…” som vinner.

Visst, jag är en tråkmåns men så är det för mig. Jag gillar inte när det är för varmt. Dels för att jag lätt får värmeslag och solsting men att det på såna platser lever en massa konstiga kryp. Jag får lite nojiga tankar när jag tänker på läskiga kryp som kravlar sig in i skor och under täcket. Jag får obehagskänslor bara av att tänka på det. Faktum är att det börjar klia på hela kroppen nu när jag skriver om detta.

Nej, tacka vet jag Skara, där har jag aldrig varit. Dit vill jag åka. Ja, hela Västergötland har jag span på just nu. Kanske för att sambo har sina rötter där men också för att hela storyn kring Arn är byggd på flera faktiska händelser i Västergötland. Och då är vi inne på historia och då är jag med. Dessutom finns det möjlighet att åka dressin där någonstans har jag läst och det vill jag pröva på.

Ett landskap som ligger ”långt bort” och som jag är nyfiken på är Dalsland. Dit vill jag bara av den anledningen. Inlandsvägen upp till Norrland skulle vara kul att pröva på en gång. Eller Dalarna, det mest pro-svenska som fanns innan Sverige ens var ett rike… eller nåt.

Främst gillar jag platser som har något kulturellt som tilltalar mig. Jag söker inte efter nån snobb-kultur utan den mer lättillgängliga med historiska byggnader osv. En plats där människor verkat i generationer, högättad som enklaste folk. En medeltidsruin kan alltid fånga min uppmärksamhet, som i Vadstena, Alvastra, Vreta kloster osv.

Sen har vi angränsade länder som lockar. Jag bara måste till Bornholm någon gång. Har varit på väg flera gånger men det har alltid strandat på tidsbrist. Dit åker man smidigt från antingen Simrishamn eller Ystad. Dessutom ingår det några hotell i Coops premiecheckar för hotell. Jag är en duktig medlem som handlar troget och samlar poäng. Så det skulle minimera kostnaderna en aning. Deras rundekirker lockar faktiskt en hel del. Jag undrar hur mycket kontakt det varit genom tiderna mellan Gotland och Bornholm, speciellt under tiden då Gotland tillhörde Danmark.

Norge lockar med Lofoten och Hurtigrutten men om jag förstått det rätt så är det extremt dyrt att vistas i det landet. Åland är också en plats som ska vara enormt fint. Ska försöka övertala sambo en dag så att vi kan resa dit. Dock med dagfärja så jag slipper den där sortens party-färjor som man just nu får se om på TV.

Sen finns det en plats som för mig är onåbart att kunna resa till eller att få den där megaupplevelsen av. Det är Gotland. Min fantastiska och underbara hemö. Nog finns det många ”vita fläckar” kvar även för mig här men… den där första WOW-känslan kommer jag aldrig få uppleva… igen. När jag flyttade in till Visby och jag passerade ringmuren ett antal gånger varje vecka så blev jag under många år lika begeistrad. Men nu är det mer vardag för mig, tyvärr. Jag är stolt över min stad och jag känner att muren har sin magnifika historia men den där wow-effekten är inte riktigt med längre. Jag får i stället leta efter nya ställen på ön för att få den där ”första upplevelse-känslan ”.

I somras var jag ute på en utflykt på norra Gotland. Vi åkte längs stenkusten. Sen kom vi fram vid Ar och såg att lågvattnet gjorde att man någorlunda enkelt kunde vada över till Falholmen. Det var många andra som gjorde likadant och det var en kul upplevelse. Det är just dessa små upplevelser som gör Gotland så speciellt. Jag bor helt enkelt på en underbar plats!