Gott kaffe

Jag är beroende av kaffe. Inte bara för att det finns koffein i produkten utan för dess smak och den sinnliga upplevelsens skull. Men man upplever också kaffe med ögonen. Det är en viss känsla när man öppnar en ny förpackning och ser den luftiga och väldoftande kaffemassan i kaffeburken. Det är en viss känsla när man ser kaffet hällas upp i en vacker kopp. En vacker duk på bordet och så svart kaffe som hälls upp. Man lägger till socker och mjölk eller grädde efter behag. Men redan där har förväntan stegrats. Man SER att det kommer att smaka gott. Likaså är det just därför man börjat dekorera kaffe med alla slags detaljer. Dels för att tillsätta smaker men också för att det ska se tilltalande ut när man serverar det, som tex cappuccino.

Ett trevligt kafé med bra atmosfär ökar känslan för kaffet och stunden. Jag gillar de mer ”gammeldags” kaféställena som får en att koppla av och samtidigt ha vackra blickfång medan man sakteligen sippar i sig det svarta goda.

Jag har lite svårt för de nya moderna smaktillsatserna som numera serveras här och där. Då menar jag inte cappuccino och liknande utan de där påsarna med smaktillsatser som man ska brygga kaffe av. Jag litar inte på ”tillsatser” och för mig ska kaffe smaka KAFFE och inget annat.

Som barn fick jag något som kallades för ”kaffi-mat”. Det var kaffe, mjölk och en bulle, oftast en gotlandsbulle, som blev ”hopjockad” till en sörja som man åt med sked. Som barn var det gudagott. Idag skulle jag nog tycka att det var en aning för geggigt och okonstruerat i min smak.

I början hade jag massor av socker i men på 1980-talet bestämde jag mig för att minska på det. Jag hade då tre bitar. Så lyckades jag gå ner till en bit. Den hängde kvar länge innan jag en dag bara tänkte att, STOPP nu räcker det. Sen dess har jag endast mjölk i och det är super. Jag har av misstag druckit kaffe med socker i en gång, isch jag säger ISCH så vidrigt!

En gång fick jag en hemsk upplevelse ihop med kaffe. Jag var barn och var på besök hos några bekanta till familjen. Jag ombads att hälla i strösocker i sockerskålen och det var lätt fixat. Så kom kaffet fram och den äldre kvinnan, som var med, tog socker, hällde i koppen med kaffe, rörde om och drack… Fotsalt! Hon hade haft med sig fotsalt i en strösockerpåse och jag tog fel när jag skulle hälla upp. Tvi vilken smak det måste ha varit. Jag hade mardrömmar efter det.

Jag kokade kaffe en lång period. Det eftersom jag tycker, fortfarande, att det ger det absolut godaste kaffet alla kategorier. Men jag slutade när jag läste om de höga kolesterolvärden man kunde drabbas av. Så då skaffade jag en perkulator i stället. Det är en hyfsat god ersättning. Idag går perkulatorn på högvarv eftersom sambon är mer kaffe-freak än jag, och det kan vara lite knepigt eftersom det förtar känslan för kaffe att ha kaffedoft så ofta omkring sig.
Kaffe är som godast naturell med naturliga ingredienser. Om det serveras med en god kaka/bulle/bakverk till så inte mig emot. Den sortens kalorier är till för att njutas. Och att njuta är en av de bästa ”synder” vi har att få gratis…

Varför är det bara SKRÄP med MATen...

Vad är skräpmat? Är det mat producerat av råvaror som är undermåliga eller är det onödiga råvaror som läggs i maten?

Det vet vi alla vet är att det skiljer sig rejält med priset när man handlar mat. Hur kan en köttprodukt bli dyrare av att ha blivit producerad i närområdet? Medan det som transporteras ända från New Zeeland är betydligt billigare? Om jag skulle göra en resa till New Zeeland så skulle det bli betydligt dyrare än att resa till tex Slite eller Havdhem. Det har blivit inne att föredra närproducerat men betyder det att kvaliteten på själva köttet är sämre i utlandet eller är det för att man tycker det är fel att transportera?

Alla vet att danskt griskött är förkastligt p.g.a. samonellarisken. Men ska vi då låta bli svenskt kött nu när salmonella börjar bli vanligt här också? Så nu när svenskt kött inte är riskfritt längre, ska vi då hellre äta kött från New Zeeland eller USA då?

Varför är det bättre att äta ”hälsomat” från utlandet istället för att leta oss tillbaka till vad folk på våra breddgrader ätit i generationer? För viktproblem och moderna sjukdomar kom väl inte till oss förrän i just modern tid?

Blir mat bättre om man äter nyttig mat producerat i ett exotiskt land, dvs. tredje världen? Varför är det ”rätt” att äta sådant som odlas på marker som köpts upp av fattiga bönder så att de hamnade på bar backe?

Och varför i hela friden har det blivit fult att äta fett när man nu plötsligt kommit på att kroppen behöver fett, rätt fett?

Är det så att allt bara handlar om simpel trend och inget annat. I år är det inne med grönt the, imorgon är det förkastligt p.g.a. av si eller så. Då ska vi hellre dricka källvatten från NordNorge tills nästa trend tar över…

Gott gotti gott gott

Jag har alltid varit en godisgris. Det är bara själva godiset som har förändrats. När jag var mycket liten så var det inte någon vardagsgrej att handla sötsaker. Det var helt enkelt lyx. Ett paket rallyglass delades på det antal ungar som var närvarande, 4, 3 eller 2, och man NJÖT varje tugga. För man visste att det kunde dröja till nästa stund. Inte som idag då godis finns lättillgängligt.

”Vanligt” godis köpte man i kiosk. Det fanns ett-öresgodis. Vi ungar brukade lägga en hel del energi på att leta småpengar vid platser där pengar kunde strös. Det var trärampen vid kiosken eller i en telefonkiosk. Kanske vid någon annat udda tillfälle att man fann en guldgruva.

Som en gång… Jag var ca 5 år. Jag skulle gå till affären för min mor. På vägen dit såg jag. Det glimmade så vackert som nu kopparslantar kan. En hel hög med pengar låg utspridda i en rabatt. Jag tvekade inte en sekund i tron om att dessa var till mig. Jag plockade girigt ihop dem. Jag var helt enkelt ”kung i baren” trots att det uttrycket inte fanns då. Tänk att äga en hel krona. Det är 100 öre. Det är 100 godisbitar. Jomän, och smaskens var det.

En gång minns jag särskilt. Jag var på mitt sommarhem utanför Linköping. Jag bodde i Viskeryd i Vårdsberg socken. Jag och min sommarsyster var ensamma hemma en jättelååång stund. Det var säker en hel timme eller två. Nåväl, i början kände vi oss säkert stora och självständiga och lekte väl någon lek. Men med tiden blev det lite småtråkigt utan de trygga vuxna i närheten. Jag minns att vi börjat småtjafsa med varandra och att bråk kunde uppstå när som helst.

DÅ… som sänd från godishimlen, kom det en lastbil inkörandes på gården. Vi satt på trappan och bara stirrade på ”gubben” som hoppade ur förarsätet. Han frågade om det var här som Bojan (sommarmamma) bodde. Jo svarade vi artigt och tänk… SESAM ÖPPNA DIG… så skedde det märkliga. Han började lasta ur den ena packen med trekantiga tetrapak med festis efter den andra. Alla med päronsmak. Vi bara stirrade förundrat. Han bad oss hälsa Bojan och hoppade in i bilen och for iväg.

Vi satt stumma en stund, men bara en stund, högst en sekund. Sen for vi fram och började ta för oss av gosakerna. Vi sörplade i oss den ena tetrapaken efter den andra. Kunde livet bli bättre? Inte just då… en stund. Sen fylldes magen sakteligen och päronfestis blev plötsligt inte ”det godaste som finns i hela världen”. Sen kom sommarföräldrarna hem och då var vi rejält mätta. Efter det tog det ca 30 år innan jag kunde äta ens ett färskt päron. Idag är det en favoritsmak när jag köper Mer eller Cider. Men framförallt är detta ett gott minne.

Senare i livet när man vuxit till sig lite så kom andra goda smaker in i ens liv. Man nöjde sig inte med att "bara det var godis" utan nej, det skulle vara någon särskild smak om det skulle vara. Inte bara en glass utan Igloo hallonsmak, inget annat. Inte bara godis, utan surt godis eller salt godis.

Efter ytterligare en tid kom efterrätter mer in och ersatte godisets roll. Smaskiga anrättningar som äppelkaka med vaniljsås, radiokaka, eller senare på 80-talet, glassmenyer som såldes i speciella glasscaféer.

En period var det endast chokladkakor som gällde. Men det blev jag allergisk mot så det fick ett abrupt slut. Men jag äter det ibland. Jag gillar mörk choklad. Eller de mer finare sorterna som man endast kan äta en bit och sen är det nog. Det är precis lagom. Vanliga chokladkakor straffar sig för mig. Jag får fullt med bölder överallt på kroppen.

Det märkliga nu när jag sitter här och minns är att jag ofta kommer tillbaka till efterrätter som fruktpajer och äppelkakor. Idag finns det mängder av recept att finna på internet. Jag brukar leta runt men i slutänden hamnar jag alltid på ruta ett, äppelkakor. Så viva frukten!