En resa – många minnen. Dag 11

Efter diverse morgonsysslor så blev klockan 10:00 och det var dags att åka in till Andenes. Av någon anledning fick vi hafs-leta efter mössor eftersom ingen av oss packat ner det i väskan. Det hade stått i rekommendationerna från Valsafarinsbolaget att varma kläder, regnkläder, vantar och mössor var viktigt att ha med. Vid 11:00 checkade vi in vid Valsafaricentret. Vi fick information om Valsafarins uppgift och sedan en guidning på deras museum. De trodde att avresa skulle bli klockan 15:00. Allt hänger på vädret, det är liksom inget man chansar med.

En information vi fick var att om, OM, någon olycka skulle ske så skulle alla få flytvästar men vi fick under inga omständigheter hoppa i vattnet. Man skulle endast hoppa i livbåtarna. Jag kan mycket väl förstå varför med tanke på det iskalla vattnet men det var inte just en betryggande information att få precis före man ska bege sig ut med en ganska liten fiskebåt på ett skumpande ishav.

Vi gick och åt lunch på restaurang Riggen som ligger precis vid Valsafaricentret.

Vid 14-tiden hade vi redan kommit till den plats i hamnen där båten skulle avgå. Den var ännu ute med en annan grupp valsafari-turister. Det var folk av olika nationaliteter, däribland ett franskt sällskap som hade en dam som, ja jag vet inte hur jag riktigt ska beskriva henne, men hon verkade vara fullständigt på fel plats. Hon lät mycket, och mycket högt och detta endast på franska. Hon var en tvärhand hög och hade ett par tunna sommarbyxor på sig. Urban beskrev hennes kroppsspråk som en ”studsande badboll”, en blommig sådan. Det är förunderligt att det i gruppresor alltid utkristaliserar sig någon/några som utmärker sig på ett irriterande sätt (nu har jag väl inte skrivit för mycket).

Vädret var underbart skönt, dock måste man betänka att det var endast 9 grader i luften. När båten kom in till hamnen igen och de andra båtturisterna klev av försökte vi utröna på deras miner hur det hade varit. Det var en ganska neutral och något behärskad grupp som klev av så vi kunde inte riktigt säga vad detta berodde på.

Alla fick ställa sig på nedersta däck medan båten lämnade hamn. Båten la sig på sida när den svängde och hade sig. Nåja, jag njöt av utfarten. Urban höll en mindre föreläsning för mig om hur man ska göra på havet så man inte blir sjösjuk. Jag lät honom prata jag tänkte på mitt eget knep. Jag har alltid haft problem med att bli åksjuk i bil men på den här resan vi hittills haft hade jag inte haft några problem alls.

Vi såg Kelp-skogen som låg på ytan. Vi kunde inte utröna om de växte där eller om det var sådant som flutit upp till ytan. Snart var vi ute på öppna havet och då sa Urban. - Jag känner mig lite konstig. Ja det gjorde jag också. Magen hade det ganska skvalpigt av gungandet men jag stirrad envist ut på horisonten så snart det blev oroligt inombords. Den här resan hade kostat alldeles för mycket pengar för att jag skulle uppleva den i en spyhink!

Nåväl, Urban kunde inte klara sig länge. Han fick först en, sen två, sen tre, sen många fler spypåsar. Han låg på en träbänk med ett tjog filtar över sig. Min sjöhjälte var slagen och låg som en klubbad säl. Guiderna var mycket hjälpsamma. Jag noterade att de andra resenärerna tittade och gav varandra blickar. Kanske skrattade de i smyg eller så gruvade de sig för om de själva skulle drabbas. Ja, jag vet inte för jag hade full ork med att titta ut över havet och horisonten.

Sååå, ropade någon… ”VAL”… Den befann sig på andra sidan däck så jag sprang dit med kameran. Skepparen hade koll på valen och ropade ”DIVING” när den böjde sig på något visst sätt. Så dök den och vi kunde se stjärtfenan. Jag bara säger det WOW!. Jag berättade för Urban som inte orkat kliva upp. Jag tyckte verkligen synd om honom. Det hade börjat gunga ännu värre och blåsten hade tagit i. Så ropade någon ”VAL” igen och då var den på vår sida om däck. Först såg man hur det kom som vatten stänkt rätt upp när den blåste. Jag sa till urban som satte sig upp. Bänken han satt på var precis vid relingen så han behövde inte resa sig upp, tack och lov. Så ropade någon ”DIVING” och så såg vi den dyka. Jag fotade igen. Det visade sig vara en identifierad val som de kallade för Quasimodo. Han var 17 meter lång!

Sen var det som att alla började slappna av och därmed var de mer öppna för att känna hur havet skummade och båten gungade och hur allt liksom gick upp och ner, upp och ner, upp och ner…. Jag såg den ena efter den andra stupa på sin post. En doft av maginnehåll låg över däck. Jag fick verkligen på ett mycket intensivt sätt titta ut över horisonten, inte tänka på lukt eller se på folks hulkande gester.

På hemfärden, som hade påbörjats, serverades det soppa och då plötlsigt förstod jag vad det var som luktade, grönsakssoppa. Ett tips kära läsare: Servera inte grönsakssoppa på stormigt hav! Fy faaaan vad den luktade!!! Och där satt folk och åt men det var just det jag inte skulle titta på . Så jag stod hela hemfärden stirrande ut över horisonten. Jag fick ishavets salta vatten över mig för det gungade rejält. Vi hade varit 10 nautiska mil (ca 17 km) ute till havs och det tog tid att komma tillbaka till hamn, speciellt om det liksom gick en ”omväg” på alla vågor som båten rullade på.

Det var en skön känsla att vara på landbacken igen. Vi fick veta att det blåst 11 s/m och att de egentligen inte borde ha gått ut alls. Nice tänkte jag, money talks. De skulle ställa in nästa båttur. Urban såg ut som att han blivit körd genom en torktumlare och det var han som skulle köra hem till stugan. Tur att vi bodde så pass nära. Vi for införbi affären och handlade lite och sen susade vi hem till varma goa stugan. Urban stupade i säng direkt men jag försökte ”landa” efter min upplevelse. Såg på norsk TV en stund men, nä, jag gick också och la mig. Jag vaknade vid 00:15 ca av att Urban var uppe och fixade något att äta. Han var ute och fotade midnattssolen . Jag iddes inte se den, jag somnade om.

En resa - många minnen. Dag 10

Den här dagen vaknade vi till något som beskrivits för mig flera gånger. Regn och kyla. Ett riktigt pissväder helt enkelt. Det var i och för sig både bra som dåligt. Bra att vi inte hade något speciell aktivitet inbokad som skulle bli förstörd av vädret. Dåligt för att nu skulle sikten under resan bli helkass. Ja, ja, det är bara att gilla läget. Så det blev vanliga morgonprocedurer. Jag bara säger det. Jag kommer inte att glömma den pinfärska gravlaxen vid Finnholms brygge på länge. Sen packade vi in alla grejer i bilen and off we go!

Det är tur att man har en respartner som man kan snacka ”samma språk” med så vi hade väl ett och annat samtalsämne att underhålla oss med i vår rullande konservburk. Lofoten består av flera öar. Henningsvær, som i sig självt är en ö, ligger vid Austvågsøya. Vi bilade till Fiskebøl för att därifrån ta en kort färjetur till Melbu som ligger på Hadseløya. Egentligen hade vi kunnat ta den nya bilvägen med bro men Urban menade att det fanns chans att se tumlare vid överfarten. Ja, ja, det såg vi inte mycket av men vi kunde sitta och sippa på en kopp kaffe i alla fall.

Sen bilade vi vidare med korta pauser för chaufförens behov av nikotinintag. Vi kom till Stokmarknes där det finns en bro över till Langøya. Vi körde åt fel håll och hamnade på en skumpig skitväg som gick längs ön västra sida. Men som Urban brukar säga, ”vilken tur att vi har en bil som går att vända”. Jag tycker så här efteråt att det var intressant att se Lofoten ur detta regnperspektiv. Detta är verkligheten för alla bofasta där uppe.

När vi kom fram till Sortland så pausade vi genom att gå och fika. Först gick vi in i en galleria. Vi kollade priser och gjorde jämförelser med Sverige. Ta plockgodis (vet inte varför just detta fastnat i minnet) I Sverige kostar det generellt runt 6:90 Skr. Vi såg att det här kostade 17:90 Nkr. En mjölk som i Sverige skulle ha kostat ca 8:00 Skr kostade 17:00 Nkr. En starköl, 33 cl, på deras bolag kostade 36 Nkr. Spriten kostade ungefär dubbelt så mycket som mot svenska priser. Det kostar att turista i Norge!

En annan grej vi såg var elrullstolar som var inbyggda. De såg ut som en liten mini-mini-bil med ett säte. Jag antar detta beror på väderleken inte är att leka med. Jag tycker att det var helcoolt!

Vi fikade på ett kafé och det var där jag såg i en tidning att Michael Jackson var död. Då insåg jag hur avstängda från information vi varit ett par dagar. Inte för att just Michael Jackson död berörde mig nämnvärt, det var väl ganska väntat att hans liv skulle bli kort, men han var dock en världskändis.

Efter en väg som Urban beskriver som ”prärieväg” så kunde jag åter igen inte låta bli att fundera på vad dessa människor möjligen gör för att stå ut med väder och enslighet. Eftersom allt verkar så utspritt så undrar man ju var de har tillfällen att träffas och få pratat med någon. Men något jag sett är frikyrkor av olika slag. Kanske man är mer aktiv i dessa församlingar?

Hur som helst så kom vi fram till Bleik till slut. Vi hade bokat tidigt på våren och hade ingen aning om vad som väntade. Tack vare min tidiga bokning så hade jag ett lägre pris än om jag bokat det under högsäsongen. Bleik ligger ca 1 km sydväst om Andenes. Vi hade hyrt en liten stuga med gräs på taket. Det var en mycket charmig liten stuga med en utmärkt standard. Dessutom hade de golvvärme! Vilken måste vara perfekt häruppe i kalla nord. Vi hade hyrt av Midnattsol Camping men vår stuga låg mer inne vid ägarens privata hus. Vi bäddade sängarna och sen slängde oss ganska snabbt i bingen och sov en god stund.

Sen tog vi en biltur för att inspektera området. Vi åkte även in till Andenes och handlade. Andenes har ca 2500 invånare så det var en ganska stor stad jämförelsevis med vad vi hittills sett. Dessutom hade de TVÅ modebutiker. Jag var inne i båda och kollade och de hade många snygga kläder som verkligen var ”up to date”. Nåja, vad skulle jag annars tänka som är fullspäckad av fördomar.

Vi kom tillbaka till stugan och fixade mat. Det var mysigt med eget kök och att kunna röra sig fritt och ledigt i boendet.
Efter maten tog vi en biltur längs en mycket skranglig väg. Det var hyresvärden som tipsade om detta. Vi såg tre havsörnar och utterspår. Utanför Bleik finns Bleikøya. Det är ett naturreservat där det häckar tusentals med Lunnefåglar. Tyvärr fick vi endast se dessa fåglar på avstånd, som små svarta prickar på havet.

Så tog ännu en dag slut och vi var helt slut så det var ingen stor affär att gå i säng,speciellt som det nu regnade ute. Vi såg över till campingen på andra sidan vägen och det såg inte kul ut. Ett ungt par försökte resa sitt tält i detta regn. Stackars dem och lycko oss!

En resa - många minnen. Dag 9.

Vi vaknade som vanligt, enligt en inre klocka, tidigt. Vi tassade upp och fixade med sånt man gör på morgonen dusch etc. Inte helt enkelt med en rysligt knarrande dörr. Plötsligt inser man hur många gånger man faktiskt använder en dörr. Jag kan föreställa mig hur några av de andra gästerna på Sjöhuset vaknade av ljudet till vår knarrande dörr. Hur som helst så var vi på väg till Finnholmens brygge där vi skulle äta frukost. Det var inte helt gratis njutning precis men vi tyckte att vi var värda just detta. Dessutom hade vi ju ”sparat” pengar genom att boka rum redan tidigt i vår.

När vi första dagen kom till Sjöhuset sa de att frukosten kostade 50 Nkr. När vi var vid Finnholmens brygge kvällen före och åt mat så sa de att det kostade 70 Nkr. Vi frågade då igen på Sjöhuset och då sa de att de sagt 70 Nkr. Hur som helst så vi bestämde oss för att äta där ändå. Det skulle kosta oss 280 Nkr sammantaget för fyra frukost. Nåväl, hungriga gick vi iväg till matstället. Gissa om vi blev snopna när de då sa att det kostade 100 Nkr per person! Så efter lite diskussion så gav servitrisen med sig och vi fick betala 70 Nkr. Hur som helst så var frukosten mycket god. Färskgravad lax till frukost är ju inte precis vardagsmat i mitt hushåll i alla fall.

Att sitta på Finnholmens brygga med full utsikt över hamnen var en skön känsla. Vädret var tipp topp. Vår dag var bestämd att gå till Å i Lofoten. Det vill säga Lofotens sydligaste spets. Där E10:an slutar. Värdinnorna på Sjöhuset berättade att vi hade en osannolik tur med vädret. Det har vi nu hört ett antal gånger så jag antar att det inte kan vara alldeles för kul på sommaren på Lofoten alltid.

Solen sken och bilen rullade. Vad mer kan man begära. Vilken underbar känsla vi hade på vår färd. Vi var på upptäcksresa. Hela tiden kommenterade vi allt vi såg. En sak som störde mig var att det ibland stod en skylt med ”Museum” och sen inget mer. Inget om hur långt bort detta museum skulle befinna sig och eller inte vilken typ av museum man då skulle komma till. Inte tänkte jag åka kanske tre-fyra il på en skumpig väg för att sen komma fram till ett ”snäckmuseum” eller någon ”makraméutställnig” eller vad som det nu skulle kunna ha varit. Norrmän: Bättre skyltning tack! Nä, vi skippade såna eventuella upplevelser och rullade vidare i stället.

Det märktes att den här delen av Lofoten har många besökare. Trafiken var ganska tät ibland. En hel del husbilar och turistbussar. Kan någon förklara fenomenet med att turistbussar oftast innehåller ett gäng 60-plusare?

När vi kom till Flakstad, som jag sett på internet om och absolut ville se så kan jag förstå namnet. Hela området var mycket flackt och här hände inte mycket tänkte vi. Men tji fick vi. För det första hade de en fin liten kyrka som de ville ha ENTRÈ(!) avgift för att man skulle få gå in och titta. Jomän, har de något sevärt så nog satt det någon stackare där och väntade på turisterna. Men såååå angelägna var vi inte. Jag stör mig på att man tar betalt för att gå in i kyrkor. Det stör hela min bild av vad kyrkan ska vara . ”En öppen plats för alla” och inget jävla nöjesfält/turistfälla. Jag kan förstå att de tog betalt vid Nidarosdomen eftersom de behövde få in pengar till renovering men inte en landsbygdskyrka. Har norska kyrkan sålt sin själ till mammon?

Men det som överraskade mest med Flakstad var det lilla samhälle som vuxit fram där. Döm om min förvåning när vi upptäckte ett internetcafé som drevs av en äldre dam. En Laptop i en liten skrubb var vad hon hade att erbjuda vilket var långt mer än av de flesta av våra övernattningsställen haft. Kaffet smakade avloppsvatten men det var skönt att kunna gå in på bankkontot och checka av reskassan. Därtill… håll i er nu… fanns det en GALLERIA där. Jajamänsan, hade de inte byggt en stor anläggning och i den rymdes vid vårt besök fyra företag/affärer. En blomsteraffär mitt ute i ingenmansland. Det har vi sett på fler mindre platser, just blomsteraffärer. Det fanns plats för fler att etablera sig. Det är större än den ”galleria” som finns i Hemse här på Gotland. Och då har Hemse ca 3000 invånare i själva samhället plus ett antal socknar runt om kring. Hemse ”galleria” är en mataffär och systembolaget.

Det är just sådana företeelser jag bara älskar och måste besöka och undersöka. Nåväl vi for vidare söderut. Små samhällen med hus som ser ut som att de klättrar på klipporna. Fågelvägen har folk kanske 100 meter till varandra men med det vägnät som naturen tillåter så kanske de har ½ km eller 2 km. Ska du resa till Lofoten se till att skaffa boende på en sån ort. Jag tror det kan vara en häftig upplevelse. Vi noterade att det var flera skyltar med ”rum ledigt” så jag tror man kan resa på vinst och förlust. Kanske också att boendepriset då kan bli lägre än för oss. Vi valde säkra kort. Bokade i februari-april på kända platser.

Vi kom till en sandstrand som var så fantastiskt vacker. Inget skräp eller glas eller andra spår efter sommarturister. Med en sandkvalitet som kan få Sant Tropéz att bli avundsjuka. Men ingen badar frivilligt där av förklarliga skäl. Ett dopp och du dör av kylan. Men av någon anledning hade Norska turistrådet förordat en stor parkering med toalettanläggning just där. Perfekt och precis vad jag behövde. Där stod två turistbussar så det var kö en bra stund. Åter igen möttes jag av en slags motsägelse i detta vackra landskap. Hur FAN kan man sätta in toalettstol i ROSTFRITT STÅL på en så kall plats???? Det kan ju knappast vara risk för vandalism just där? Jag fick verkligen övertyga mig om att jag behövde lätta på trycket en intensiv stund innan jag gjorde slag i saken. Hur fasen tänkte arkitekten egentligen? Annars stötte vi ofta på att de använde träsitsar just för att det brukar vara så kallt.

Vägen fortsatte slingrande och med många skräckblandade förtjusningar. Smala kurviga vägar med branta stup eller smala tunnlar. Skippa Gröna Lund res till Lofoten! Hur som helst kom vi slutligen fram till Å i Lofoten och…. ja just det… och… E10:an tog slut på en vändplats och parkering. Det kändes lite snopet, precis som jag föreställer mig turisterna som reser till Gotland och ”bara måste ut och se Hoburgsgubben”. Okey det är en viss skillnad i utsikten. Höga berg och Atlantens vågor är verkligen inte fy skam. Vi åt en medhavd matsäck och gick runt bland klipporna. Det var en sån plats där man skulle vilja stanna någon natt och absolut få komma tillbaka. Den här upplevelsen var värt varenda liter bensin som resan har kostat.

Sen reste vi norrut igen och valde en annan vägsträcka så vi kunde få ut så mycket som möjligt av Lofoten. Vi stannade till vid Vikingamuséet Lofotr men vi iddes inte gå in (ja, ja, jag vet men vi var trötta) utan vi tog bara ett fikahäng där. Vår dagstripp hade varit 30 mil lång men det kändes som att vi rest minst 45-50 mil

Väl tillbaka på Sjöhuset så vilade vi en stund. Sen gick vi runt i Henningsvær och hamnade sedan på det stället vi fikat på kvällen före. Där åt jag dagens fisksoppa och Urban blev övertalad av ägaren att pröva på Bacalao. Vi var mycket nöjda med detta. Tänk att äta en mat som man vet är pinfärsk. Vi fick höra att en butik i Henningsvær som stöper och säljer ljus precis hade varit på studieresa till Gotland.

Efter min dag på Lofoten så ser jag hur folk lever sina liv med fisket som största näringen men jag ser att det finns fler möjligheter och Flakstad med sin galleria har förmodligen goda förutsättningar för att kunna serva hela Lofoten med sina produkter/tjänster. Ja, jag kan verkligen inte glömma att de hade en galleria i Flakstad.

Precis innan vi skulle sova började jag tänka på ”hemresan”. En släng av hemlängtan var väl att ta i, men det var som att ”Hårddisken” började bli full på intryck. Allt är alldeles för fantastiskt. Man får ont i käken av att utbrista WOW så många gånger. Tro mig! Och ändå såg jag fram emot fortsättningen av resan. Andenes och valsafarin hade vi ju ännu kvar.

En resa - många minnen. Dag 8.

Så blev det tidig frukost eftersom det var resdag igen. Därefter morgonbestyr och sen packa in alla grejer i vårt kringresande nöjesfält. Ja, jösses vilket organiserat kaos en långtripp kan skapa. Och vilket gemyt på något viss. Alla som har ett skrivbord fullt med papper och grejer och kan hitta i detta vet nog vad jag menar. Vi hade sagt farväl till värdparet kvällen före eftersom de skulle arbeta och fixa med annat. Vi plockade fram kartan och påbörjade färden mot Skutvik.

Därifrån går färjan till Lofoten. Numera finns det en bro över men dels skulle det bli längre bilåkande och dels skulle vi missa den här vilsamma transporten. Därtill, icke minst, fanns risken/chansen/möjligheten att få se späckhuggare som simmar bredvid färjan. Den här dagen var dessutom en underbar solig och stilla dag så överfarten skulle kännas som en lyxtransport. Vi hade inte bokat någon plats så vi fick åka tidigt för att hamna bland de första i bilkön. När vi efter vår resas mått mätt kom fram ganska snabbt. Det var endast en 15 mils resa.

Vi såg färjan lämna hamn precis när vi körde fram mot hamnen. Kanon, då kunde vi ta ett fika och utforska området så länge. Eh, ja, ja, vi kunde sitta nere på hamnen och titta på de hus som var samlade där. Det fanns ett kafé precis vid färjeläget så vi tog oss ett litet häng där. Sen fick jag för mig att jag skulle pröva lyckan. Är man storfiskare så är man. Urban satt och "beundrade" min fisketeknik som jag inövat sedan Hellnessund. Det var ju där jag nästan fick den där 5,9 kilostorsken så något bra var det med min teknik. Jag vill kalla mitt kast för ”kort men snärtigt”. Ja, jag vill påstå att jag skapat ett trendbrott bland de gamla mossiga tekniker som härskat hittills. Jag är en trendsetter! Om jag fick någon fisk? Tja, vad är det för fel på mamma scans köttbullar nu då?

Så kom färjan. En liten plåtburk men som räckte till för alla som väntade i bilkön i alla fall. Eftersom havet var så stilla och solen sken så kunde vi sitta ute på däck hela överfarten. Det var en så underbart lyxig känsla. Jag fick flera gånger säg att ”jag är HÄR och jag är det NU”. Vi hade kikare med oss ombord så vi kikade efter späckhuggarn och tumlarna men varken de eller tvättmaskinerna syntes till. Jag fotade de magnifika bergsfomationerna som fanns runt om oss. Både på Hammaröy som vi lämnade och på Lofoten. Färjan gick till Svolvær på Lofoten men under resan så stannar färjan till på en liten ö som heter Skrova. Vad jag förstod var det en slags semesterö för invånarna i Svolvær. Det kändes lite som öarna i Västkustens skärgård. Vi såg även en fiskebåt som lastade av valkött. På båten fanns det en harpun. Kändes knepigt det där. Jag provsmakade kött från en vikval hemma hos vårt värdpar på Steigen. Jag tyckte det först var kymigt men sen tänkte jag att ”den är ju död redan” osv. Köttet kändes som nötkött fast betydligt mörare.

Då fick jag beskrivet för mig att norrmännen har en kvot på hur mycket val de får fånga och de uppfyller inte den kvoten alls. De jämför det med hur vi jagar älg i Sverige. I Sverige skjuts ca 400.000 varje år och vi beskattar (man skjuter) älgbeståndet många många gånger hårdare än vad norrmännen beskattar valar. Svenskar skjuter ca 30 % av älgbeståndet och det är ofta för nöjets skull och norrmännen skjuter för födan. Det var uppgifter jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till.
När vi kom till Svolvær så letade vi oss ut ur metropolen genast. Vi skulle passera Lofotenakvariet innan vi åkte mot Henningsvær. Det var vägarbeten längs med vägen så det tog längre tid men det låg ganska nära så det var överkomligt.

Lofotenakvariet var en stor besvikelse. Jag anser att om man beslutar att hålla djur fångna för att visa upp mot betalning så har man baske mig skyldighet att se till att djuren har en god levnadsmiljö i fångenskap. Det anser jag att de inte hade. Om man betänker de stora ytor fiskarna har att röra sig på ner i havet jämfört med de ”badkar” de nu får simma runt, runt, runt i så är det störande. Likadant för sälarna. Fan så monotont det måste vara att simma runt i den lilla bassäng de hade som ”hem”. Om du ska resa till Lofoten så skippa Lofotenakvariet!

Vi bilade vidare några mil till Henningsvær. Det tog en stund innan vi hittade vårt logi. Samma firma hade fler hus som deras logga stod på så vi vimsade runt en del men sen kom vi rätt. Vårt logi kallades Sjöhus och var jämförbart med vandrarhem. Det kostade 500 Nkr per natt. De som bokade under högsäsong fick betala 250 Nkr mer per natt. Det var på övre våningen av en byggnad som vi tror hade någon slags fiskeindustri på undervåningen. Möjligen hanterade de torkad fisk för vidare transport där. Det var ganska rejält lyhört plus att just vår dörr knarrade fruktansvärt när vi öppnade och stängde den. Toalett och dusch samt kök var gemensamt med alla andra men hela anläggningen var fräsch. Vi bestämde direkt att vi skulle lyxa till oss och äta frukost på ett matställe, Finnholms brygge, helt nära Sjöhuset.

Det kom två mammor med två yngre grabbar (runt 11 och 14 år gamla) och vi tänkte ”hjälp” och precis som vi trodde så var mammorna på partysemester och grabbarna fick dela rum. Jissa om de hade hur kul som helst utan vuxnas övervakning. De bodde dessutom vägg i vägg med oss.

Efter en kort vila så gick vi till Finnholms brygge, där vi åt en gudagod fiskgryta. Gjord på vad man under dagen fångat precis ute vid bryggan. Där arbetade flera svenska tjejer. En av dem hade tom sökt jobb på Gotland men inte fått något så hon hamnade i Henningsvær i stället. Sen softade vi lite för att låta maten sjunka. Men så gick vi ut i samhället som ligger U-format runt hamnen. Vi hamnade på ett ställe där de spelade bra musik. Vi tog en cappuchino. Vad vädret anbelanger så var vi tydligen mycket lyckosamma eftersom alla vi pratade med sa just att vädret var så ovanligt bra. Det brukar regna en hel del på Lofoten men än hade vi inte märkt av det och jag var inte den som klagade över det.

Henningsvær har gammal historia och under fiskeruschens dagar fanns det 1200-1500 fasta invånare mot idag ca 500. Förutom fisket är idag turismen stor här. Man har rustat upp flera av husen längs kajen men man har även satsat lite för hårt och flera lägenheter stod tomma. Ingen vill köpa. Ett helt nybyggt hus stod tomt med vad som verkade endast två lägenheter sålda.


Jag har förstått att Lofoten är norrmännens motsvarighet till Gotland. Och något vi kom fram till under vistelsen var att Henningsvær kan jämföras med Båstad.

En resa – många minnen. Dag 7

Inför den här dagen hade vi tänkt åka ut med båt men vi vaknade till en dimma som låg som en matta utanför fönstret. Dessutom småregnade det och i Norge så småregnar det ofta och den här dagen var inget undantag. En båttur var inte att tänka på. Dels för att det var mycket kallare och dels för dimman som skulle ta bort all sikt. Dessutom skulle jag nog börja gnälla direkt över allt småregnande. Så vi gjorde en ny plan. Vi bestämde oss för att åka till en ö som ligger nära Steigen, Engeløya. Vi skumpade fram på småvägarna och åter igen började uttrycken ”wow” och ”jösses” att bli aktuella. Det är makalöst så många vackra blickfång det finns i Norge.


Norge har en kultur med många träkyrkor. Dels är de gamla stavkyrkorna, som främst förekom i södra delen av landet. Ibland stöter man på stenkyrkor. De flesta från 1800-talet men på Engeløya finns en medeltida stenkyrka, som märkligt nog heter Steigens kirke. Dörren var låst så vi kunde bara se på den på utsidan.

Sen kom vi fram till ett av alla de många krigsminnen från andra världskriget. Batteri Dietl, som var en befästning med, då, världens största kanoner. Tyskarnas närvaro i Norge märks överallt.
Något jag förundras över är att det saknas tysk text vid minnesplatserna. Jag anser att ALLA ska kunna läsa vad som hände på platsen och vi träffade på massor av tyska turister på vår resa.

Vid en annan plats som var ett koncentrationsläger (!) för ryska krigsfångar kunde vi läsa om hemska levnadsförhållanden och tortyr på norska och på ryska. Varför fanns ingen text på tyska? Är det några som behöver läsa texten så är det väl dom?

En av våra många fikastunder blev vid brofästet på Engeløya och åter igen förundras jag över norrmännens förmåga att bygga broar, och tunnlar. Broarna är många gånger så smala att man kan få väja för mötande trafik högst uppe på brokrönet.

Väl tillbaka insåg vi att affären var stängd. Man tappar koll på dagarna när man är på resande fot.

Sen åkte vi hem till stugan och tog en middagslur. Därefter ville vi ut och fiska igen. Vi åkte runt ett par varv och hamnade till slut i Hellnessund igen. Vi hade ingen fiskelycka den dagen heller. Så det blev att rota runt i kylbagen och trolla fram kvällsmat. Och det funkade det också.

Sen umgicks vi med värdparet en stund och de gav tips på besöksmål på Lofoten, dit vi ska imorgon. Det var lite vemodigt att så snart åka från Brennvik och Alf Martin och Eva men vår sammantagna resa skulle bli lång och vi var tvungna att ha ett fast resschema för att hinna med att besöka alla ställen. Samtidigt var jag förväntansfull inför morgondagens äventyr.

En resa – många minnen. Dag 6

Att få sova med vetskapen om att man kan sova precis hur länge som helst är en underbar känsla, även om man sedan vaknar tidigt. Men då har både kropp och själ fått behövlig vila. Den här dagen hade vi tänkt åka ut med båt och se Steigen från havet. Men värdparet hade planerat en vandringstur så vi bestämde att skjuta upp det till morgondagen. Vi fick hitta på annat. Helt okey eftersom det gjorde att vi kunde softa runt lite på förmiddagen och efter det åkte vi till ”tätorten” Hellnessund.

Jag skulle för första gången få pröva på att fiska. Jag har ärvt ett kastspö och var väldigt exalterad inför denna aktivitet. Dessutom hade jag hört alla historier om att ”i Norge behöver man bara doppa ner linan så får man napp”. Vi stod vid båtbryggan och solen sken. En härlig dag så jag var mycket positiv till att få fiska. Jag hade på ett mörtblänk på linan och provade att kasta och att meta. Min kastteknik var väl inte så värst perfekt men jag hade riktigt roligt. Jag fick nästan ett jättenapp.

Jag såg hur en nästan 4 kilos torsk simmade upp med öppet gap och slukade kroken. Sen började den simma nedåt. Jag fick dra så gott jag kunde men den simmade under bryggan som var av cement så linan brast. Det var snopet. Men en Kempetorsk var det! Efter det fick jag en Gråsej som fastnat i sidan på kroppen. Det var ganska obehagligt att ha en levande varelse som man krokat fast i en fiskekrok. Jag tyckte synd om den.


Urban däremot tyckte genast att vi skulle använda Sejen som bete. Så den fick följa med ner i vattnet, fastkrokad, och locka till sig andra fiskar. Tyvärr (eller tack och lov) så nappade inga fiskar på detta. Jag bestämde mig för att släppa den. Hur som helst så kände jag att det här med fiske är en kul gej.

Efter några timmar så åkte vi hem till stugan och sov. Sen fick vi äta hemköpt ”fiskekaka” och gotländsk färskpotatis.

Senare på kvällen umgicks vi med värdparet. Jag smakade en mycket god rabarberpaj. Här i Steigen är säsongen ca en månad senare än oss på Gotland. Värdparet som hade gått tur berättade att det tagit ca sju timmar så jag var glad att jag inte hade följt med, även om det skett i mycket lugn takt. Men gå på norsk ”tur” vill jag verkligen göra en dag. Jag kan tänka mig att utsikten uppe från fjällen är vidunderlig.

En resa – många minnen. Dag 5

Vi vaknade som vanligt tidigt och redan 7:30 satt vi vid frukostbordet. Urban var extra ivrig idag eftersom han visste att han senare skulle få träffa sina kära vänner. Frukosten var mycket god och stämningen var stillsam och nyvaket för alla som var uppe. Med de långa avstånden i Norge så kan jag tänka mig att många får gå upp tidigt för att komma fram till sina mål till kvällen. När vi fått i oss en rejäl frukost och packat in allt i bilen igen så for vi iväg. Vi passade på att köpa något kaffebröd, i ett bageri där i Mo i Rana, att ha vid någon av våra pauser längs med vägen.

Sen for vi norrut. Jag ville se på några grottor som skulle vara beläget strax norr om Mo i Rana. Något norrmännen missat är behovet av TYDLIG skyltning med kilometersanvisning på VARJE skylt. Jag tror att många turister väljer bort att svänga av till besöksmål för att man inte ser/vet hur lång avstickare det blir. Jag får maila norska turistrådet om detta!

Vi svängde av ändå och när vi kom till Setergrotten så var det stängt, det skulle dröja flera timmar innan det skulle bli någon visning så vi gick in i skogen själva. Urban skojade om Björnar och andra rovdjur för att skrämma upp mig. Vi såg höll dock på att trampa i spillning efter räv, om det nu är så skrämmande. Vi gick inte in i grottan eftersom vi inte visste hur den såg ut. Det kan ju finnas farliga passager etc. Det var bara att åka vidare. På vägen passerade vi Saltfjellet. Hade vi haft tid hade vi åkt till andra sidan av fjället och sett på Svartisen, men nu skulle vi resa så långt att vi struntade i det.

Det syntes och kändes att vi var över trädgränsen. Det var helt kalt och med en fantastisk utsikt. En märklig känsla speciellt med SNÖN som låg på flera håll. Vi stannade vid en parkeringsplats och jag kunde inte låta bli att bege mig upp mot snön. Det var verkligen annorlunda att vara sommarklädd samtidigt som fötterna blev både blöta och kalla av snön. Ovanför snön var det som om några stenar var ställda i en speciell ordning. Jag tänkte genast att det kunde vara något samiskt. Jag klättrade dit upp. Kanske var det något rituellt men troligast är att det var en vandringsled som var markerad.

Efter den lekstunden åkte vi vidare någon kilometer till Polarcirkelcentret. En enorm turistanläggning som var byggt uppe på fjället. Och här var det turister i stora mängder. Vi gick in och kollade av souvenirbeståndet men köpte inget. Souvenirer är inte riktigt min grej.


Jag såg däremot en smart soptunna, om nu smart är rätt beskrivning. Den var enorm och slukade säkerligen stor mängder skräp. Jag pratade med ägaren av anläggningen som sa att den dessutom tömdes 2 gånger i veckan. Det ni Gotlands Renhållning! Stora soptunnor såg vi på många rastplatser under vår resa och där fanns inget skräp kastat bredvid!

Resan fortsatte sedan ömsom uppför och ömsom nerför samtidgt som vägen var smal och KURVIG. At åka en smal kurvig väg brant nedför inne i en tunnel är en mycket speciell känsla kan jag lova. Vädret ändrade karaktär. Luften blev svalare ju närmare havet vi kom och vi märkte att det fanns mygg.

Vi hade bestämt oss för att åka förbi Saltstraumen, som är världens starkaste malström. Den ligger helt nära Bodø och vi svängde av från E6:an strax före Rognan och åkte över ett annorlunda landskap. Det var uppför och nedför precis som förut men landskapet kändes lite annorlunda. Här gick lamm fritt över hela området. Dessutom hade de getter i ett stort hus vars mjölk blir till en ost som kallas för Misværost.

Efter många kringelkrånglande svängar kom vi fram till bron som går över Saltstaumen. Urban fick åter igen samla sina yrselanlag och hålla dem under kontroll. Det var ju han som skulle köra över bron. Broar finns det got tom i Norge och höga är de och SMALA: Några av dem är så smala att de har en liten mötesplats högst uppe på kullen så man kan släppa förbi mötande trafik. Saltsraumen strömmar rejält trots att den gör det i plant läge. Det var verkligen märkligt att se och jag försökte fånga strömmarna med kameran.


Efter oändligt många timmar kom vi till ett kafé, där Urban alltid brukat stanna vid på sina många resor till Norge, och vi stannade där för en välbehövlig paus. Den låg vid en älv som heter Kobbelv. I forsen som man såg från kaféet hade de placerat ett troll. Tanken är väl att man ska börja fantisera om troll osv men jag undra varför det i Norge är så närvarande detta med Troll. Överallt fanns de, på husväggarna, på bilarna i trädgårdarna osv.


Sen fortsatte resan den sista biten. Urban var som ett litet barn ”på väg till mormor”. Hans avståndsbedömning har påverkats av hans tid på Gotland. Han sa att det var bara ett kort stycke men kunde vara flera kilometer. Norrlänningars och gotlänningars bedömning om avstånd skiljer sig nog en smula tror jag.

Men så var vi framme och vi möttes av varma hälsningar. Kära återseenden är alltid varma. Vi blev inlogerade i en gul timrad stuga vid foten av fjällen, Kråktind och Stortind, och med utsikt över Atlanten. Det var en så skön känsla att veta att vi nu nått fram till ett viktigt delmål på resan och att vi inte skulle fortsätta nästa dag. Nu kunde vi vila några dagar och bege oss på upptäcksfärd. Vi umgicks med värdfamiljen och deras vänner en stund och sen gick vi till vår stuga. Det var så stilla och fridfullt. Vi satt på altanen och fikade i tysthet och bara tog in detta fantastiskt vackra. Jag skickade ett mms till några även om jag förstår att det inte går att återge i bild vad man ser och upplever.