Att ha en bra semester

Jag tillhör de priviligerade som fått möjlighet att besöka det vackra grannlandet Norge under några dagar på min semester. När vi kom hem från den mastodonttrippen hade vi lite av ”jetlag” och det tog mig tre dagar att få kroppen i balans igen. Den var inställd på ”förflyttning och förändring” och behövde verkligen hamna på läge noll. Jag sov den mesta av tiden efter hemkomsten och bara liksom lät dagarna passera. Det hjälpte mig att komma i semester-läge på riktigt. Det läget då man liksom har noll koll på tid och rum.

Att ”sova länge” tycker jag är ett överskattat begrepp. Jag föredrar att ”sova så länge som kroppen önskar” är bättre. För somnar man med den inställningen så är chansen större att kroppen har vilat ut ordentligt oavsett hur dags man vaknar. Att kliva upp klockan åtta verkar ha passat min femtioåriga kropp utmärkt. Att lufsa upp och fixa frukost och kolla av det som rör sig på internet och så ställa frågan ”vad ska vi hitta på idag?”.

Kanske man sen gjort något eller så kanske inte och oavsett vad så känner man att detta var perfekt. Att ligga i soffan en solig och varm dag och glo på Time Team är också en lyx, liksom att packa fikaväskan och dra iväg mot någon strand eller annat man vill göra. Detta att man rår helt över sin tid är en lyx.

En annan sak som liksom orkar ta in mer är de olika sinnena. Idag t.ex. var vi på besök på museumgården Norrbys i Väte. Det är en gård som byggdes under 1930-talet av tre syskon som sedan bodde på gården hela sitt liv. Deras husgeråd och livsverk visas nu upp för intresserade. Man har skapat ett kulturreservat här. De har dessutom ett kafé och matställe där. Inte vilket som helst utan med ett utbud som liknar det man skulle kunnat hitta under just 1930-40-talet. Här finns inga moderna läskprodukter eller matprodukter. De har en stående meny med Kroppkakor eller Pyttpipanna och kaffebröd med gamla sorters kakor.

Att hälla upp kaffet i de gamla kopparna och sedan höra hur det skramlar så där ”det gjorde förr” är en alldeles särskild känsla. Personligen tycker jag att man borde K-märka kaffekpppsskramel. Det ljudet hör du fasen i mig inte på någon coffee-bar eller med en Latte-mugg. Dessa koppar och fat signalerar med hela sitt väsen att ”nu vankas det en välförtjänt paus” och ”nu ska vi hålla lite fest i vardagen”. Att sedan få sippa i sig kaffet och smaka de goda kakorna och bara känna hur ledig och tillfreds man kan vara är en lyx.

Man måste inte kosta på sig en resa till ”Långt bort” eller köpa någon jättepool för att semestern ska bli lyckad. Man ska bara helt enkelt ”hålla semester” och låta tid och rum flyta fram och låta kropp och själ får vila och påfyllnad. Det är i alla fall semester enligt mig.

En resa - många minnen. Dag 16

Efter en riktigt god frukost så blev det dags igen, för sista gången, att packa ihop alla saker och checka ut. Bilen startades och sen var det fullt rull igen. De svenska vägarna är ju alldeles perfekt jämna, breda och perfekta bortsett från att det blir så trist med bilköer och tråkiga vägavsnitt. Nu kanske man inte ska klaga eftersom vi ju fått pröva på betydligt sämre vägar under vår semesterresa. Att skumpa runt på en väg full av hål på grund av tjäle är inte skojigt precis. Dessutom hade vi en viss hemlängtan och då är det bra att det går smidigt, bortsett från bilköerna då.

Vi stoppade till i Gnarp och fikade på Lias kafé. Den tjejen kunde verkligen göra pajer! Trist bara med allt trafikbuller från E4:an. Vi hade fått för oss att Gnarp var känd för något. Vi kunde inte komma på vad det skulle vara, verktyg? kläder?, mat? sport? Ja, det enda jag kunde associera till var "G(n)arp och hans värld" och det var förstås inte rätt men ändå... Vår resa fortsatte med frågan obesvarad.

Längs med vägen såg vi flera väg-försäljningsställen, speciellt med jordgubbar. Det är så irriterande när de inte kan/vill ange priset på sin skylt. Det gör i alla fall att jag inte ids stanna till om det sen skulle visa sig vara överpriser. Alltså bestämmer jag mig redan där för att inte köpa.

När vi kom ner på Upplansslätten märkte vi att den nya E4:an, som de höll på med 2007, var klar. Eftersom vi inte ville passera Uppsala utan köra in i stan så svängde vi av för att ta den numera gamla E4:an. Jag kan bara gratulera Uppsalaborna till nya vägsträckan. Det har varit ett helvetiskt bestyr att ta sig in i Uppsala med den infrastruktur som var tidigare.

Vi blev naturligtvis hungriga så där pang på och jag fick ett intensivt behov av att besöka en toalett. Så för att inte irra runt p gatorna och bli irriterade på varandra så tog vi "första bästa" ställe som var Burger King. Jag rusade till toan och naturligtvis skulle de ha fem kronor för att man skulle få använda den. Jag gick till kassan och fick , hysteriskt knipande, vänta på min tur i kön innan jag kunde växla pengar för att sen kunna gå på toa. Jag kände att detta var droppen. "nu blir det en grupp på Facebook" och en grupp blev det: "GRATIS TOALETTBESÖK på våra kaféer och restauranger" (gissa om det blev tillströmning direkt!)

Sen skulle vi besöka Spårbilstestbanan som ligger i Uppsala. Vi hitta platsen med den inhägnade banan. Tyvärr var grindarna låsta och ingen där att prata med. Jag såg en vagn på håll och jag fick verkligen hålla i mig för att inte börja fotografera om de nu skulle konfiskera kameran eller nåt.

Vi åkte ut ur Uppsala på en gammal väg och hittade Krusenberg herrgård. De hade ett kafé i en gammal stuga vid herrgårdens hamn så vi läppjade i oss en kopp gott kaffe.

Sen var det dags. Vi skulle passera Stockholm stad, vilket kan vara en mastodontpärs. Naturligtvis hamnade vi strax efter rusningstid. Och naturligtvis hade två vägbanor i en tunnel stängts av så att vi fick köra i krypfart genom staden. Ja, jösses, Stockholm har inte förändrats vad gäller framkomlighet. Det byggs fler vägbanor och fler vägsträckor. trots detta så är det samma köer som det alltid varit. Dessutom passerades huvudstan i ösregn modell skyfall med noll sikt för chauffören!

Nåja, jag vill dock få en sak sagt. Väg 73 som går från Stockholm till Nynäshamn, HALLELULJA! Tänk att det gick att få en lösning på denna eländiga vägsträcka. Redan vid utfarten, efter köerna alltså, så börjar vägen nu och sen är det bara raka spåret hea vägen till Nynäshamn. Den som bor längs med den gamla sträckan måste vara hellycklig idag.

Så kom vi fram till hamnterminalen i Nynäshamn,e n kär gammal bekant. Här har man suttit många gånger och väntat på att få gå ombord. Likaså den här kvällen. Ett positivt tillskott till området, en Baja-Maja. Men ett tips till de som ansvarar för området. Se till att hålla Baja-MAJA REN och TÖM den regelbundet!!! fans å äckligt säger jag bara... Detta är första intrycket alla turister har av sin semester på Gotland, inte bra, inte bra...

Så satt vi sen på överfarten, ja jag satt och Urban vankade fram och tillbaka, och softade tills det var dags att gå ner på bildäck. Några idioter satt och gapade i sin bil och hade redan påbörjat sin partyvecka på Gotland. behöver jag säga vilket kön de hade? Gissa... du har 50% att gissa rätt.

Så fick vi äntligen köra av. Jag kände direkt att det var något fel eller annorlunda. Jag kunde först inte komma på vad det var men så... märkte jag... att det var becksvart ute. Vi hade varit norrut så länge att vi vant oss vid ljuset. Det var helskumt att köra/åka i mörkret. Men ändå... vi var hemma. Borta bra men hemma BÄST...

En resa – många minnen. Dag 15.

Efter en frukost tillsammans med våra värdar så påbörjade vi vår resa söderut. Vädret var inte precis något att hurra över, det var kallt och det regnade. Vi tuffade på i ganska snabb takt och stannade inte förrän i Bureå då vi var fikasugna. Platsen fick mig osökt att tänka på Bure-släkten. Det är dock ingen släkt till mig. Sen fortsatte vi och stannade in förbi Lövånger där Urban tillbringat några barndomssomrar med sin familj.

Lunchen åt vi i metropolen Hörnefors någon gång på eftermiddagen. Det var ett matställe som låg precis vid en bensinstation. De hade till och med duschar att hyra ut! Smart grej med tanke på många långväga resenärer. Sen såg vi Botniabanan som sakteligen växer sig allt längre norrut.

Vi passerade Docksta, där vi övernattade 2007 när vi bilade den här vägen senast. Det kom en ambulans i högfart med sirener och blinkande ljus. Vi körde åt sidan men noterade att flera andra bilister inte verka märka att det var en brådskande ambulans bakom dem. Har folk helt slutat använda backspeglar?

Så kom vi fram till Högakustenhotellet där vi skulle övernatta. Det hade vi bestämt redan 2007, att nästa gång vi skulle bila längs den här vägen så skulle vi övernatta vid just Högakustenhotellet. Vi hade övernattat i Docksta men ätit frukost på hotellet och då bestämde vi detta. Vi blev helt enkelt impade av hotellet. Det var stor skillnad mot Comfort hotel i Trondheim. Vid Högakusten kände man direkt att personalen var väl inarbetad och serviceminded. Vi fick ett bra rum med tanke på att Urban vill kunna gå ut och röka. Vårt rum låg på markplan med uteplats, dvs två våningar under receptionen och med direktvy över Högakustenbron! Det var verkligen ett hotell jag vill återkomma till.
Dessutom hade de en fåtölj för hotellgästerna som var en massagestol. Den bara måste jag prova. Urban satt och tittade på mig medan min rygg knådades ganska brutalt. Han skrattade elakt åt mitt minspel. Men det var inget mot vad jag gjorde när han testade. Ja, jösses vilket minspel! En sådan fåtölj borde man ha på varje arbetsplats. Jag tror mer på en sådan än de nåldynor/spikmattor de kränger överallt nu för tiden.

När vi gick i säng pratade vi om att morgondagen skulle bli den sista resdagen. Vi kände oss glada och tacksamma över vår lyckosamma semester. Inga större missöden och en fantastisk tur med vädret. Vi har träffat på så många trevliga människor och, inte minst, hade jag doppat /tån/foten i ishavet. Nu måste jag bara komma på en ny dröm men det gör jag gärna...

En resa - många minnen. Dag 14

Det är så trist varje gång man måste lämna en plats man trivs på. Samtidigt skulle kanske mitt intryck av Gästgiveriet inte hålla allt för många övernattningar. Det kan ju bli rätt enahanda att vara på samma ställe. Efter dessa dagars resande blev man ju lite bortskämd med att få nya intryck regelbundet.

Efter vi ätit frukost och checkat ut for vi till Museum Vuollerim 6000. Vi fick en egen liten guidad information och se en film. Det är en intressant tanke att dessa männiksor levde just där för alla dessa tusen år sedan och fick sin vardag att fungera. Jag hade nog inte tänkt så noga på stenåldersmänniskor innan jag läste boken ”Grottbjörnens folk” någon gång på 80-90-talet. Boken hade nog ingen chans att nominera författaren till Nobelpriset i litteratur men jag det gav ett uppvaknande för mig kring mina/våra förfäder.

Jag vurmade tidigt för vikingatiden men kände hur siktet blev grumligt av alla nationalistiska idioter som blandade ihop verklighet och fiktion. Jag har än idag svårt för att se vikingatiden som en historisk period utan att samtidigt tänka på nazi-drägg. Jag tycker synd om våra gamla ÄKTA vikingar som ska behöva jämföras med neanderthalarättlingar, vilka nazidrägg ibland verkar vara. Jag tror att de vikingarna som levde under perioden före medeltiden skulle pissa på nynazisterna och deras obildade beteende!

Sen blev det mer och mer medeltid för mig, förmodligen tack vara medeltidsveckan på Gotland. Samtidigt tycker jag att perioden då Gotland gick över från danskt till svenskt styre är intressant. Men hur man än tänker så var stenåldersmänniskorna där före.

Nåväl, jag var nöjd med den diskussion som kom till där på museet, även om jag diskuterar helt från en oinsatts vinkel.

Sen gick vi från den ena kulturen till den andra, för precis bredvid museét finns bygdegården där de har ett kafé. Och kaféer det gillar jag. Ganska smart att samordna två verksamheter. Säkerligen är det så att flera museumsbesökare sedan gör ett besök på kaféet.

Sen for vi vidare på de norrländska vägarna. Vi stannade till vid Bodens kyrkogård eftersom Urban ville finna sina farföräldrars och fars grav, vilket vi gjorde.

Sen blev det mot Luleå. Urban hade ju velat träffa flera av sina gamla goda vänner men ju närmare stan vi kom ju mer gick det upp för honom om hur lite tid det fanns. Vis kulle övernatta hos en gammal barndomskamrat i hans stuga. Den låg vid Kvarnträsk, strax utanför Luleå. Det blev ett besök på en restaurang och efter det åkte Urban och jag ut till hans mors gamla sommarställe och till hennes minneslund. Vi körde en runda i Luleå och Urban pekade och pratade. Det är nog en märklig känsla att besöka sin gamla hemstad så här.

Sen kom vi tillbaka till stugan och barndomsvännen. Efter en stunds prat så gick jag och la mig och vad jag vet så sov jag nog innan huvudet hamnade på kudden.

En resa - många minnen. Dag 13.

Så var det dags att färdas mot Sverige. På något vis kändes det skönt att få komma tillbaka till det vanliga välkända och trygga. Frukosten var verkligen god, med rökt vildlax och annat smask.

Efter frukost passade Urban på att checka av bilen. Bland annat var det en lampa som gått sönder och behövdes bytas. Efter vi checkat ut och packat in grejerna i bilen så var det brrruuuummm iväg igen. Det var ett ganska gråmulet väder.

Vid den norsk-svenska gränsen såg vi massor av norska stugor. Detta eftersom det är totalförbud mot skoterkörning i Norge, varför norrmännen bor helt nära och sen tar med sina skotrar över gränsen till Sverige för att få köra lite racing.

Det var många vackra sjöar och jokkar längs med vägen och den första absolut svenska känsla jag fick var vid synen av vandrarhemmet vid Riksgränsen. Det var två store röda hus med vita knutar. Vägen var i väldigt dåligt skick och vi lyckades få ett stenskott på framrutan.

Jag hade stora förväntningar på Lapporten men när vi kom fram var fjällen helt inhöljda i moln så det fanns liksom inget att fotografera. Vi stannade till vid Abisko järnvägsstation som var rejält överdimensionerad med tanke på invånarantalet. Sen passade vi på att shoppa godis för första gången på 14 dagar, var sin liten påse som vi sen smaskade i oss.

En svensk företeelse såg vi genast, källsortering i affären och att man måste betala fem kronor för att få gå på toaletten. Källsortering är bra men varför i helvete ska man behöva betala fem kronor för att gå på toaletten? Varför klarar inte affärer, restauranger eller kaféer att beräkna dessa omkostnader som följer med en toalett? Vad är problemet? Eller är det så att det genererar så pass mycket svarta pengar att man tycker det är en lönande affär?

Så fortsatte färden mot Kiruna där vi stannade för att leta efter bankomat. Naturligtvis var just den stängd så vi kunde inte checka av kontot nu heller. Det är en märklig tanke att tänka att hela den staden ska flyttas helt och hållet! Samtidigt hoppas jag, nu när det är som det är, att man passar på att tänka genialiskt vad gäller infrastruktur osv. De skulle även kunna passa på att använda Spårbilar som en del av transportservicen.

Sen fortsatte vi och hamnade i Lappeasuando, där vi fikade och åt en smörgås. Urbans vän, Ejnar Knudsen, som äger stället var inte på plats så han fick vidarebefordra en hälsning till honom. Det var en gemytlig stuga som jag kan tänka mig har hög mysfaktor en kall vinterdag.

Efter ytterligare ett antal mil hamnade vi i Gällivare där vi vandrade runt en hel del och fann slutligen en bankomat så att jag kunde få ett kontobesked. Läget var under kontroll. Så nu kunde vi rulla vidare. När vi kom till Porjus drog det i kaffetarmen så vi stannade till vid Laponiaporten. Det var en slags hemvändarvecka som pågick så det var mycket folk inne på caféet. Porjus firar 100 år i år och samhället byggdes, en gång i tiden, upp kring Sveriges första kraftstation. Caféet hade internet-tillgång. Perfekt!

Sen for vi vidare mot Jokkmok. Här hade jag inte varit sedan 1982, då jag besökte Jokkmoks Marknad. Det var intressant att försöka minnas hur jag såg det hela då och hur det såg ut under sommaren 2009. Ja, det var förstås omöjligt så jag gav snart upp. Vi besökte Áttje samemuséet, som bland annat är en samlad plats för samiskt hantverk. Något jag saknade i Norge var samlade platser för lokalt hantverk. Man svänger inte av för att köra en sväng på 2-3 mil och då KANSKE hitta något intressant. Nej, då väljer man bort. Speciellt när allt är dyrare i Norge.

När vi var klara/nöjda med Jokkmok så fortsatte vi till Vuollerim Gästgiveri. Det var ett gammalt ställe som renoverats ganska nyligen. Det hade en ungdomlig touch och kändes mycket hemtrevligt. Detta trots att duschen var i korridoren och man skulle dela den med de andra gästerna. Men det gjorde inget. Ja, det var känslan av studentkorridor eller något liknande, det andades 60-tal på ett positivt sätt. När vi kom upp till rummet så visade det sig att de glömt städa det. Jag trodde först att vi kommit in i ett bokat rum och kände mig lite obekväm men personalen var snabbt där och städade ur.

När vi var där pågick Kulturkraft Vuollerim som var en fest i bygden under en hel vecka. Stämningen var så genomsyrad av värme och glädje och jag trivdes mycket bra på Gästgiveriet. Vi fick också veta att hotellet/Gästgiveriet hade ägts av Vattenfall som skulle sälja. Byborna blev oroliga för att det skulle köpas av någon som skulle sunka ner stället och dra ner turismen i bygden. Så man gick samman och köpte det och driver nu det hela med delvis idéella insatser. Och det gjorde/gör de med bravur anser jag. På kvällen åt vi en mycket god middag på Gästgiveriet och sen gick vi upp på rummet för att softa och slutligen sova. Ännu en lång dag var till ända.

En resa – många minnen. Dag 12

Så kom vi till den första dagen av alla de hemresedagar vi nu hade framför oss. Vi satt vid vår frukost i den mysiga stugan och pratade val-minnen. Sen blev det att packa ihop alla grejer (igen) och slutligen städa ur stugan. Det var lite vemodigt att tänka på att vi nu hade avklarat alla huvudgrejer på vår enorma resa. Resten skulle ske på ”hemvägen”. Samtidigt märkte jag att Urban var lite uppspelt över att få återse sina gamla vänner i Luleå snart. Jag tänkte däremot att han är lite för mycket av en tidsoptimist när det gäller att få tiden att räcka till åt allt och alla.

Precis när vi skulle sätta oss i bilen ropade Urban: ”Jamen, du skulle ju doppa foten i ishavet!”. Ja, jösses jag höll på att glömma det efter alla strapatser i båten. Jag var lite tveksam en kort sekund men så gick vi ner. Jag fick tänka en och två gånger innan jag doppade ner foten. Det var IIIiiiiiiissssssskallt! Urban som skulle ta bilden var fumlig med kameran och jag FRÖS när jag fick vänta på att han skulle få till en bild. Men nu har jag bildbevis på detta.

Vår resa gick mot Narvik och här kom vi osökt in på prat om andra världskriget. Det var mycket tyskar där under kriget och de betedde sig mycket illa mot norrmännen. Det är i Ofoten-fjorden som det ligger sänkta tyska krigsskepp, synligt för alla. Säga vad man vill om norrmännen men de var verkligen hjältar under deras lands ockupation!

När vi närmade oss Narvik beslöt vi oss för att strunta i boendet i ett vandrarhem inne i Narvik. Vi kände starkt för bekvämlighet. Vi stannade till vid Viking Hotel i Bjerkvik och slösade oss till en underbart skön säng och kommande megafrukost.

Urban la sig för att sova en stund och jag softade med TV-tittande. Urban påtalade att jag blivit så galen i att glo på TV. Kanske var det ett uttryck för ”hemlängtan”. Sen for vi in till Narvik för att besöka banken men den var stängd när vi väl kom dit.

Vi var ganska trötta och griniga så vi beslöt oss för att åka tillbaka till hotellet och äta kvällsmat. Att sitta still i en bil i flera timmar tar verkligen på krafterna. Vi åt Kveite och det smakade nyyyydelig. Sen gick vi upp på rummet och bara slappade. Det var inte svårt att sen dra täcket över huvudet och snarka in i en oändlig sömn till morgondagen.