kul tur med kultur...

En ny institution har sett dagens ljus på ön… Gotland har fått några nya akademiska arbetstillfällen… idag hade Riksantikvarieämbetet Öppet Hus i lokalerna som byggts på området som förr inrymde den militära A7-anläggningen… jag är nyfiken så jag var tvungen att gå dit och sambo att hängde med… vilka enorma lokaler… allt i betong… jag hoppas verkligen detta kommer att komma oss vanliga människor till nytta… vi gick en Tipspromenad som jag förmodligen inte kommer att vinna… och så var det visning i olika rum… deras hemsida är värd ett besök… där finns och kommer att finnas ännu mer matnyttigt för oss historie-tokiga… så bjöd de på fika förstås… kanonfärska saffransbulllar och en kulturkringla… bakat i Stenugnsbageriet i Rute… Mmmmm…

Jag söker uppgifter till ett av mina små projekt så kanske jag kommer att få nytta av deras geografiska närhet…

Granne till Riksantikvarieämbetet finns Riksutställningar som de också har stora betonglokaler… men där har jag inte gjort något besök…

Dyskalkyli

Jag föddes som idiot och dör som missförstått matematiskt geni… hur det blev så?... tja… kunskap helt enkelt… inte min utan ”fiendens”…

när jag började i skolan blev det uppenbart att jag inte fattade mycket… jodå... i början skyndade mig till skolan… hungrig på kunskap... att läsa var underbart och tänk så många fantastiska länder som finns i hela världen… för att inte tala om alla otroliga saker som hänt innan jag föddes… jodå… skolan var en underbar värld… om inte… jag vore en idiot i matematik… det viktigaste av alla ämnen… eftersom det är ofta genom det ens intelligens beräknas… jag kunde helt enkelt inte... siffrorna bara gled iväg… huvudräkning var en mardröm… och matteproven var den totala förnedringen…

Jag vet när man känner sig ensam och utlämnad… det är inte när man inte kan… utan det är när man inte blir förstådd och hjälpt… hur många mattelektioner har jag inte suttit och räckt upp handen… en lektion varar ca 40 minuter… man tröttnar snabbt… armen hänger ner över axeln… att sitta så lektion efter lektion… och mattefröken bara passerar… till någon klasskompis… man får höra deras prat och gemenskap… själv får man gå hem med ännu starkare övertygelse om hur korkad man är… dessutom spiller sådana känslor över på de andra ämnena… jag älskade att skriva och att lära mig men… när jag hörde prat om att flytta över mig till OBS-klassen… då visste jag… jag var utdömt... kasserad…

varför fortsätta… jag började skolka istället… gick knappt i skolan under hela sjätte klass... och det verkade vara helt okey för alla vuxna... inget hände… sen flyttade familjen och jag gjorde en resa i livet fram till vuxen ålder…

jag fick ett arbete där jag anledning att sköta kassaböcker över andra personers pengar… jag försökte vara mycket noga efter som jag vet… ändå… så blev det fel… och åter igen fick jag höra att jag är slarvig och för snabb osv… en dag står en arbetskamrat bredvid… hur är det du gör egentligen frågade hon… hon stod bredvid när jag räknade… med kalkylator… trots att hon ”granskade” och trots kalkylatorn... så blev det fel!... jag började leta i hjärnan efter hur jag gått till väga… då slog det mig... detta är precis som personer som har dyslexi... jag kastar om siffrorna… jag häpnade över min insikt… sifferblind hette det då... dyskalkyli heter det idag…

när internet kom sökte jag efter information… men det dröjde… funktionshindret är ganska okänt… tänk bara dyslexi… och kungen... han dumförklarades länge av media och folk i allmänhet tills en dag... man kom på att han har dyslexi.. då tog den debatten fart… idag är det ”hur vanligt som helst” att ha dyslexi…

och nu för någon månad sedan startade den första föreningen för personer med dyskalkyli…

hur var det då med geniet?... jo… man menar att en person med dyskalkyli har en hjärna som lättare klarar mängdlära etc… alltså ”den högre matematiken”… jomän skolfröken på 60-talet… känn på den du!...

bara vetskapen om vad det är som ställer till det för mig gör det enklare för mig… för mig är det siffrorna 3, 5 och 7 som stör ordningen… och siffror fler än tre stycken är riskabla… därtill om jag är trött eller stressad…

men så har jag mina arbetskamrater… jag har talat om mina problem och jag ber om hjälp när jag känner att något inte stämmer eftersom jag inte alltid vet om det är jag som inte kan se hur det går fel… jag har också sagt att de får och ska säga till om/när jag räknat fel i någon kassabok… det är en trygghet att ha ett sådant stöd… speciellt med tanke på att det är andras pengar jag ansvarar för…

samtidigt kan jag inte låta bli att undra… jag har bott i Danmark några år… där räknar man ”baklänges” på något vis… en og tyve = tjugoen osv… är det en dansk skalle jag har?... eller… hur fungerar det för en person i Danmark som har dyskalkyli... om man räknar en og tyve baklänges… blir inte det tjugoen?... och då skulle det väl bli rätt ändå?...

nåväl… idag… när jag är runt 50… så har jag ett mycket gott självförtroende… kunskap är styrka… och den har jag… jag hoppas vi i framtiden kan vara mer öppna för olika personers svårigheter och inte slå ifrån oss och döma ut så snabbt…

dem i staan...

jag bor i Visby som här på ön kallas ”stan” kort och gott… begreppet ”dem i stan” har jag hört många gånger från personer boendes utanför stan… ju längre bort från city desto oftare… det är inte menat som smicker eller komplimanger utan mer en slags nedsättande ton… jag har träffat en person som på allvar tycker att allt norr om Burgsvik är fult!... att de som bor i ”staan” pratar märkvärdigt och att de som flyttar dit strax tar efter ”den där halv-stockholmskan som pratas därinne”… osv… jag har länge grunnar på varför...borde inte alla känna stolthet över denna vackra stad… en stad som Visby snyter man inte ur näsan hur som helst… dess patina kräver minst 1000 års nötande och stötande för att få den rätta finishen… vad är det som skapat denna misstro egentligen…

så här tror jag… att det har anor från tiden då staden Visby tog form... när köpmän utifrån bosatte sig här grundlades den första misstänksamheten… de hade sina sedvänjor och de talade säkert andra språk… glöm inte… de motarbetade gutarnas egen handel… på högre ort bestämdes det att gutarna måste driva handel via staden… inte genom deras egna hamnar på landsbygden… därtill tvingades de betala skatt till staden… som blev ett stycke ockuperat land styrt av andra än gutarna själva… det knorrade ordentligt i gutastrupen och man skramlade med vapen… det var det som orsakade behovet av en mur som byggdes i slutet av 1200-talet som skydd mot lokalbefolkningen…

så dagens gnäll om stadsborna är en gammal kulturyttring så till vida att det har anor från minst medeltiden…fast som gammals sliten släktforskare kan jag samtidigt se i kyrkoböckerna... att en del av dem som gnäller är jäviga i frågan… eftersom deras anor går ganska spikrakt in i den gamla stadens högreståndsfamiljer… så de som tror sig komma sprungna ur den gotländska myllan får nog tänka om lite… dna… jag bara säger DNA… kommer en dag att visa att vi alla är lika skyldiga… dvs har anor från dem som en gång flyttade hit…

samma gnäll är det när man snackar om invandring i nutid… när ska folk fatta att vi alla är invandrade någon gång… vart går gränsen… i gamla gutniska skrifterna räknar man fem generationer för att få kalla sig urgute… men ordet ”ur” börjar bli urvattnat nu när vi vet… att inget släktled står still på samma geografiska område… eller så var ur-gutarna inte så stelbenta i bemötandet mot människor från andra delar av världen som deras ättlingar är idag… de var ju kända för att driva fredlig handel i österled…själv är jag ingen urgute… har rötter från Gotland, Skåne, Jylland, Själland, Schlesvig, Holstein, Pommern, Uppland och Östergötland… jag ser mig lite som en euromix… EU-anpassad faktiskt… men jag identifierar mig som gotlänning för det är här jag har slagit ner mina bopålar…

Främmande fågel tappade styrfart…

såg på TV här i går kväll… sista avsnittet av ”Främmande fågel”… har inte läst boken men TV-serien blev jag grymt besviken på… jag tycker att storyn haltade… att en ö isoleras idag behöver inte betyda att informationsflödet till och från människor stryps… väl?... skulle folk rusa runt bindgalna på gatorna och tända eld på bilar för att de befann sig i en utsatt situation som TV-serien illustrerar? Eller skulle de börja sms:a, maila och blogga om det de erfar och skaffa information på andra håll?... skulle samhällets infrastruktur falla samman så snabbt… som det verkade göra på TV… då är vi riktigt illa ute…

och sen är jag så genomtrött på de scener där poliser går in i en farlig situation med dragna pistoler UTAN UPPBACKNING!!!... är vår svenska polis så klantiga eller är det endast för att skapa spänning i scenen?... i så fall… stryk den scenen… om man ska lyfta fram smarta poliser så gör det korrekt!... annars blir det så motsägelsefullt... det räcker med de faktiska stolpskott till poliser vi läst om i massmedia…

när de nu ska filma på Gotland… borde de inte ta med mer vyer över Gotland då?... bara snäva vinklingar… borde man inte ta fram den lokala särarten mer om man nu skriver något om just en specifik plats?... så snävt som de var filmat så kunde det vara från vart som helst ju… och varför sker alltid allt i innerstan... vad hände utanför muren... där som de flesta människor bor?... jag tror att om folk skulle samlas så hade det varit mer naturligt på Östercentrum eller Södertorg än på Stora Torget!... ska man försöka visa bilden av en bister verklighet så tycker jag att man ska försöka vara närmare verkligheten!...

Lär av Rejseholdet / Mordkommissionen… den TV-serien visste att plocka fram Danmark ur ett turistperspektiv… jag vill åka till varje plats de visade… de var säkerligen sponsrade av dansk turistnäring.. och det är väl inget fel i det… idag är det hård konkurrens om turismen och då behöver man bredda perspektiven lite för att göra ”oss” intressantare… jag skulle även vilja se mer av andra delar av Sverige när man nu gör TV-serier där…

rast (lös) tripp på ön...

jag åker bil runt ön en hel del... sambo och jag undersöker saker... den ena dagen är det fåglar… den andra är det något medeltida projekt… eller så vill vi bara ut och se… Gotland är full av fantastiska blickfång… vi har ofta med oss kamera och matsäck…

en riktig favorit är Lauters horn på Fårö… en mer avlägsen plats kan man knappt hitta… vi har varit där under årets alla årstider… thermosar fulla med varm mat och så kaffe förstås… men det finns många spännande platser utanför de traditionella turiststråken…

men… varför finns det så få bra rastplatser med toaletter och bra sittplatser på ön?... som kvinna vet jag också att det vissa dagar i månaden är bra med tillgång till vatten… vi har en stor industri som heter turistnäring och då borde vi ha rastplatser som vi kan vara stolta över… hörde att Motormännens riksförbund besöker Kommunen regelbundet och pratar om detta… det finns på några enstaka ställen, på Fårö, i Rute, i Ardre, i Öja… trötta chaufförer är farliga chaufförer…

likaså undrar jag varför det inte finns parkeringsfickor heller… tänk de sträckor där det är omöjligt att köra om och en bilkö slingrar sig irriterat framåt i landskapet… då skulle ”snigeln” längst fram kunna köra av en kort stund så de andra fick passera…

varje socken med självrespekt borde ha en fin rastplats med bra information om den egna socknen samt om Gotland i stort…

i Danmark finns det gott om bra parkeringsplatser… kanske beror det på att de inte har allemansrätt och därför måste ha ställen där bilister kan ta en paus…

"tuffare" trafik på Gotland

jag älskar att åka tåg… det har jag med mig sedan barndomen då jag varje sommar åkte iväg till sommarhemmet… resan gick från Södertälje till Linköping… jag kände det som att det tog ungefär ett halvt dygn… i verkligheten högst ett par timmar…

jag började resan med att handla i kiosken vid Södertälje Södra… en tidning och två äpplen… sedan hade jag också en EGEN läsk och två smörgåsar… vilken lyx… behövde inte dela med mig med något syskon… tåget gick vid ca 9-tiden och var förmodligen framme vid 11-12-tiden… vi var en stor grupp ungar som skulle pytsas ut runt om i landet för några veckors landsbygdsvistelse… ”socialtanter” följde med och såg till att ingen unge blev avlämnad på fel plats… tack svenska samhället för den möjligheten!...

jag har ännu detta tågdunk pulserande i blodet… alla ljud och rörelser som för mig var detsamma som det absoluta äventyret… sen var man framme i en helt annan värld…

jag har endast åkt en klassisk tågsträcka… Transibiriska järnvägen… från Moskva till Chabarovsk… det tog 12 dygn… det var under Sovjettiden och spåren av det kommunisktiska idealsamhället imponerade inte på mig… allt var i en enda färg: grå, grå, grå… hus, människor, atmosfärer… vi var ett gäng på ca 30 personer som reste tillsammans… det var trevlig upplevelse att vara i vår lilla kokong av ”västländsk turist”… det var en ganska billig resa så till vida att det fanns inget… absolut inget att shoppa loss på…

en grej jag minns starkt var att när vi kom till hotellet i Chabarovsk så fick vi syn på en slags kiosk som var öppet endast för västerlänningar… eller i alla fall västerländsk valuta… och där fanns…. Äntligen... GODIS… jag köpte i all hast två chokladkakor… den ena tryckte jag i mig glupskt och helt utan tvekan… den andra skulle jag spara till senare… fick syn på den lilla babushkan som satt i gluggen i kiosken... hon tittade så förfärat på mig... jag förstod inte… en svensk reseledare vi hade med oss berättade att jag tryckt i mig något som för henne kostade en månadslön!... jösses, så dum jag kände mig.. det kändes genant att jag inte ens tänkt på detta innan… så jag smusslade ner min andra chokladkaka och det dröjde en bra stund innan jag kunde förmå mig att äta den…

nåväl… tiden har gått.. saker och ting har förändrats… idag grunnar jag på många tågsträckor jag skulle vilja åka fram på… kanske får jag till det någon gång…

i Östergötland pratar man om att återinföra tågtrafiklinjen mellan Vadstena och Linköping igen… det var någon som räknat ut att det inte skulle ta mer än EN MINUT längre än gällande busslinje idag!...

annars är ju tåg ett bra miljöalternativ… varför i hela friden la de ner tågtrafiken på Gotland… tänk vilken turistattraktion det hade varit att tågluffa på ön!... tänk om Museijärnvägen kunde lyckas med att bygga ut tåglinjen ansenligt… kanske tvärs över ön… vilken grej!... en sportigare variant skulle då vara att ha dressiner tillgängliga… med övernattningsmöjlighet längs banan… man skulle kunna ha vagnar där man kan ställa sin cykel… så kunde man bege sig ut och cykla på den gotländska landsbygden…

Gotland är stadigväck mobiliserat…

att telefonera med mobil är hur fiffigt som helst… man kan ringa hur som helst och när som helst oavsett var man befinner sig… eller ett snabbt sms... ”försenad... kommer 15:40…” osv…

eller när man är på marknad och kommer ifrån varandra… man slipper den ändlösa diskussionen om vem som gick ifrån vem…

eller mer allvarligt… om man kommer med bil och får se att det skett en olycka…

min första mobil fick jag till skänks av min syster efter att hon stört sig på att hon ”aldrig fick tag på mig”… det var en ericson med ett batteri som funkade hur bra som helst… ibland… jag var nog inte så värst intresserad av att använda den egentligen…

den andra var en nokia av något äldre modell… en dag tankade jag den med 500 spänn... for upp till Stockholm och så hände det där… som gör att mobiler är så bra… av någon outgrundlig anledning stannade färje-bussen något kvarter från Cityterminalen… den ”dog” helt enkelt… chauffören sa att ”någon” glömt att tanka den!... det utbröt panik hos en del passagerare som hade ont om tid för att hinna med tåg osv…

själv hade jag bara att dra fram min lilla käcka mobil ur fickan och ringa min gode chaufför som genast kunde omdirigera sitt fordon och hämta upp mig… kanon… jag hoppade av bussen där på gatan… och började tillsammans med fler passagerare att dra ut väskorna ur bagageutrymmet… min bil kom… så iväg… efter några timmar upptäckte jag att mobilen var borta… efter flera panikutbrott och hysteriskt letande i väskor osv kom jag på att jag tappat den under bussen… så.. nytankad och sen byebye…

min tredje var en stabil nokia som ”alla andra hade”… med fast abonnemang... jag kände mig vuxen nu… den hade jag ett bra tag… tills jag upptäckte att jag blivit torsk på en helt annan sort… utan anledning egentligen så… bytta jag igen... till en samsung och nokian skänkte jag till en pank bekant…

min nya såg ut som ett gammeldags cigarettetui i vackert röd färg… och den har jag nu.. en aning nött i kanterna och med taskig ringnivå… jag har laddat ner en käck signal som jag kan höra i folksamlingar och andra störande sammanhang… fast helt ärligt.. jag är nog inte mer tillgänglig än tidigare…

jag har aldrig varit någon större telefontjattrare… och inte blev det bättre med mobilens införande… jag har inte mobilen på alltid ”ifall någon söker mig” utan väljer ofta att ha den avstängd… mobilen finns till på MINA villkor… när jag är ute så är jag ute…

min kompis säger alltid att jag sms-ar som en hel karl… hon skriver en mindre roman om något vardagligt eller allvarligt... jag svarar ”ok” eller ”ja”… jag är hopplös med att finna alla bokstäver och siffror på det pyttelilla tangentbordet… känns så omständligt…

hur som haver så är det en utveckling med vår kommunikation som till det yttersta för oss närmare ”storebrorsamhället” som diskuterats sen … 1984… på gott och ont…