Fest hela veckan lång…

Jag har en längre tid försökt förstå mig på alla koder, på tillsatser, som finns med i innehållsförteckningarna på våra matvaror. De finns där för att kompensera kvalitetsbrist i råvaran. Kvaliteten på råvaran beror på hur hårt det raffinerats. Hur hårt det raffinerats beror på hur mycket pengar producenten hoppas få ut av en råvara. Ju mer de kan få ut av produkten ju mer kan de sälja. Ju mer lättåtkomligt som maten blir, desto mer tillsatser får konsumenten räkna med.

Detta samtidigt som vi i västvärlden köper och äter betydligt mer än vi behöver. Låt oss tänka tanken att matproducenterna slutade använda tillsatser, som t.ex. socker, färgämnen, smakämnen i maten o.s.v., desto dyrare skulle vår mat bli. Desto mindre skulle vi ha råd att köpa. Desto mindre skulle vi äta. Desto mindre onödiga tillsatser skulle vi få i oss. Desto mindre övervikt och ohälsa skulle vi drabbas av.

Och…

Desto mer festligare skulle det bli den dagen man tar sig råd att köpa hem det där extra.

När jag var barn så fick vi läsk vid två tre tillfällen OM ÅRET. Julen minns jag särskilt för då fick vi var sin stor läskflaska, den var på ca ½ liter tror jag. Då var det FEST! Vi drack oss mätta på julafton. Men det är en väsentlig skillnad mot dagens tillgång av läsk. En del barn dricker läsk som om det vore vatten. Och barndiabetes ökar. Kan det möjligen finnas en koppling?

Som barn så visste vi att ”nu är det fest” på riktigt. Det var den där dagen då man tog sig råd att satsa extra på fin mat. Man la ner mycket omsorg om att tillaga efter konstens alla regler och hade särskilt fina uppläggningsfat och tallrikar för att förhöja den festliga måltiden. Idag är det ingen konst att få till ”extra smarr bara för att man är lite sugen” men eftersom det är så behandlat så blir konsekvenserna så fel.

Har vi bitit oss i svansen när vi ropat efter billigare mat? Är dagens snabbmat bara straffet för vår egen girighet?

idag ingen blogg

Fejsa ett ansikte…

Jag har svårt för att minnas ansikten. Ibland när jag träffar folk på ”fel” plats så känner jag inte igen dem. Det kan bli lite märkligt ibland, som om jag är dryg och inte ids hälsa eller så. Men de har kanske sin ”lediga” min eller helt enkelt bara befinner sig på en plats där jag inte brukar träffa dem.

Sen finns det människor som jag känner igen även om jag aldrig ens har pratat med. Några ansikten är liksom återkommande ute på stan. Man vet att man sett honom/henne förut men har inte en susning om vart. Hur många gånger har man inte påbörjat en hälsning för att sen lite generat försöka göra det ogjort när man inser att det inte är en vän, inte ens en bekant eller bekantas bekant, utan bara någon man passerat ute på stan tillräckligt ofta för att man ska känna igen dem.

Det kan vara den där kassörskan som man alltid säger hej till när man handlar. Men när hon är ledig så… inte säger hon hej till alla hon träffar på för det. Men jag kanske får en sån reflex att hälsa… eh eller inte… inser man strax

En gång så var jag ute och letade efter ett medeltida hus. Jag hade hamnat i Väskinde. Jag fick gå in på en gård och fråga lite. Det kom ut en kvinna och mötte mig och henne känner jag ju… jag sa först nämen heeej… eh... eh… vänta nu... eh.. haha... nej nu förstår jag… inte… det vill säga jag blev helt förvirrad i huvudet. Hon var så bekant så jag var helt övertygad om att jag hade snackat med henne flera gånger och på ett nära håll dessutom… sen fick jag tänka så det knakade… och det snabbt… jag höll ju på att skapa en riktigt pinsam situation… inte arbetade hon inom handikappomsorgen väl?... eller som kassörska… inom vård då?... oj… jaaaaaaaaaaa… så fattade jag… det var Julia Bendelin som precis blivit kändis genom nya TV-kanalen ”Gotlandskanalen” vilken jag försökt följa med i. Så kan det gå. Hon tyckte nog jag var lite väl påklistrad men va tusan skulle jag göra. Hela mitt egentliga ärende fick en lite skamfilad inledning men det fick ju gå…

En dag stod jag i kassakön på Ö&B… före mig var det två män… den precis före mig verkade så bekant… jag grunnade en bra stund… blev riktigt irriterad och jag vet ännu inte vem han var. Den som var före honom tittade jag också på. Han var en total främling för mig.

Så tänkte jag på att det på ön bor ca 57 000 invånare och att jag har en liten umgänges-grupp och en bekantskaps-grupp och en känner-till-grupp och så en stor har-inte-en-susning-grupp. Jag undrar hur stor grupp det ska vara för att man ska bli bekant med allas ansikten?

Så om du nu ser mig ute på stan, helt likgiltig till ditt leende eller viftande hand så kanske det bara är så att jag inte känner igen dig och därmed tänker/tror att du hälsar på någon annan… eller om jag plötsligt smilar och fånar mig mot dig därute på gatorna så… är det ingen vardagsflört utan jag tror bara att du och jag är bundisar… bara jag nu kommer ihåg från vart…

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och…

Jag har ingen önskelista och ingen kommer jag att skriva. Jag menar att om ”någon” tänker ge mig något så får ”någon” använda sin fingertoppskänsla… så det så… nej, faktiskt… jag behöver inga julklappar för att finna julefrid. Jag är som sagt ganska anti-jul och det går igen i allt, även julklappar. Men visst har jag tänkt på saker jag tycker att jag behöver för att leva ett extra-plus-vardagsliv. Frågan är om det måste en julafton till för att få dem? Kan ”någon” inte köpa det vilken vardag som helst? Jag vet, jag är skittråkig men jag har lite svårt för detta med att ”byta grejer med varann” och samtidigt dränera plånboken.

Men okey, Om jag nu skulle ha varit pro-jul så kanske jag skulle haft en diger önskelista. Som den här:

Långkalsonger, mörkblå, svarta
Handskar, bruna eller svarta
Pannband, röd, svart, grå
Strumpor, div mönster av kul sort
T-shirts, svarta, blå, vita
Plånbok
Joggingskor
Promenadskor
Vinterboots
Lampor, att ha i vardagsrumsfönstret
Nytt köksbord med iläggsskiva och stolar
Nattduksbord, 2 st
Gardiner, till vardagsrummet, till köket och till sovrummet
I-Pod, med gps och internet och alla roliga grejer
Laptop, ned trådlöst bredband
Skrivare/kopiator/scanner, gärna laserskrivare

Och så fred på jorden, förstås…

Men faktum är att det mesta av dessa grejer är sånt som jag kan fixa på egen hand och då också vet att jag får rätt sort och slipper byta efter jul, dock inte freds-grejen. Den måste fler vara ense om och det brukar inte vara något man vill byta när man väl fått det.

Fast å andra sidan om man ser i många länder så verkar det finnas fler personer som inte ger sig förrän de dragit in sitt land i krig och elände för invånarna. Jag bor i ett land som inte har befunnit sig i krig sedan Karl XII:s krigshärjningar.

Jag undrar vad den karln hade i huvudet. Att vara kung i ett land som han uppenbart sket i och så dränera statskassan med att kriga mot olika länder. Förbaskade enfald! Fasen, hade han levt idag så hade han kunnat hoppa bungyjump, klättrat i Mount Everest o.s.v. för att få spänning, och fått leta andra sponsorer än att ta av statskassan och driva ut de egna invånarna i död och sjukdom.

Och hans idioti vill en del hylla?... Kan man inte börja dyrka Roland Cedermark för hans dragspelslir istället? Skulle vara samma typ av idioti men mindre sorgligt att beskåda… eh... Nåja…

Hur som helst så fick jag en sån där varm god julstämning häromkvällen. Jag passerade två tjejer från Alléskolan som stod och samlade in pengar till barn i Moldavien. Varje allmänbildad person vet hur barn i Moldavien har det, jämfört med hur svenska barn rent generellt har det. FAN I MIG, den där Alléskolan fostrar en god human insikt hos barnen. Vem som än ligger bakom dessa idéer så är den personen värd att uppmärksammas.

Jag vet inte om jag får tillfälle att göra någon god gärning inför jul så jag kan linda in mig i den självgoda värmen och känna mig fullt värdig att må gott till jul… men jag vet att jag ska försöka…

Gnällkärringen som kom av sig

Här går jag och betalar dyra pengar för att få gå till läkaren och förväntar mig att få samma service som alltid, en axelryckning till svar på mina frågor och blir grymt ”besviken”… det började bra... läkaren var helt ny för mig... toppen tänkte jag… en inhyrd läkare som stannar högst 14 dagar… En sån som redan åkt härifrån rent mentalt… jag satt i korridoren utanför hans rum och laddade och laddade… hur inleder man ett bra samtal med en läkare som sen inte ska bry sig?...

Han ropade upp mitt namn och vi gick direkt till undersökningsrummet… pang på bara… av med brallorna sa han… nåja ungefär… och så kände han och klämde och… till min fasa…

Han fann ett problem.. en krämpa.. en diagnos… jag blev helt stum... och då hade han inte undersökt det jag gick dit för!!!... Utan mina knän som knakar och knastrar... Jag visste nästan inte vad jag skulle säga… ända sen jag var i 20-årsåldern har jag sökt och frågat om detta och ingen… INGEN … läkare har sett något fel!?!...

Jag fann mig och frågade om svullnaden på baksidan av knäna... Eh… det hade han ingen information att jag hade problem med… ja men, sa jag, det var det jag sökte för… oj då svarade han och kollade… jodå… det är en tydlig ”Bakerscysta” du har, ingen tvekan om den saken…

Sen gick vi in på hans ”kontors”rum och han visade med bilder hur knäet ser ut när man har Bakerscysta. Han föreslog bland annat kräm och tabletter mot muskelinflammation OCH han sa att jag skulle skickas till röntgen för att undersöka om jag har artros i knäna!!!!... dessutom toppade han allt med att säga att det var fyra år sen jag tog sänkan och det kunde vara bra att se hur det var ställt med inflammationen

Jag gick som i rus därifrån. Hur i hela friden har han ramlat ner här i Visby? En läkare som lyssnar och kan ställa diagnos i samma person.

Att det sen strulade med överföringen av e-receptet till apoteket det kan jag överse med. Men jag är helt förundrad över att jag efter 30 år blivit lyssnad till i denna fråga.

Jag förstår att detta äventyrar min position som aspirant på ordförandeposten i hypokondrikerföreningen men fan i mig… det är det värt!...

Jag har drabbats av hypokondriska besvär idag… igen

Jag var på fest i fredag och idag har jag en olidlig värk på baksidan av knäna. Det är samma värk jag förut fick när jag cyklade med min förra cykel på långturer, fast då i armhålan! Och bakom knäna när jag gått min vanliga ”runda” med den hastighet jag VILL gå i. Cykeln blev stulen och min nuvarande har en slags ”tant”-ergonomi som gör att jag inte kan sitta på samma sätt och det kanske är lika gott det då… min runda har jag fått trappa ner ganska rejält på eftersom jag får sån värk.

Men den här gången fick jag det av … dans. Jag steppade och hoppade runt ganska hyfsat där på festen och kände mig rätt cool och vital då. Nu… är det annorlunda. Jag har som en boll på baksidan av knäna och det gör ont, det gör ont, det gör ont!...

Jag har alltid haft värk i kroppen. Första gången jag sökte läkare för att få svar på vad det kunde vara så fick jag svaret att det var ”växtvärk”. Att jag var 22 år var tydligen underordnat. Sen har jag besökt läkare regelbundet genom åren när jag liksom samlat på mig värk, irritation och motivation, för att försöka reda ut en gång för alla vad det kan vara och vad jag kan göra för att bota, lindra, undvika försämringar i framtiden. Men det har varit i stort sett samma svar varje gång. Det har alltid lutat åt att det har med ”åldern” att göra. Numera ÄR det tydligen definitivt åldern.

Sist jag besökte en läkare för detta så var det då ”åldern” och jag blev så djävelusiskt förbannad på det där lättköpta svaret. Jag blev direkt otrevlig mot den läkaren den gången, kan jag medge, men jag är trött på att vi kvinnor alltid viftas bort som oviktiga. Tänk långsiktigt nån gång. Hjälp mig att hålla mig frisk. Jag planerar att leva länge och jag vill slippa vara beroende av hemhjälp och belasta kommunen med kostnader för mina krämpor så långt som möjligt. Det är en otrevlig känsla att känna att man måste börja varje samtal med läkare med ”jag vill inte bli sjukskriven”, ”jag vill inte ha sjukbidrag” eftersom det verkar som att man alla klassas som lata/parasiter idag.

Jag tycker att Vårdcentralerna borde satsa på Idrottsläkare, på samma sätt som de (på Gotland i alla fall) satsat på psykologer, på varje Vårdcentral, för att få ner den psykiska ohälsan. Jag tror nämligen att ”vanliga” läkare inte har rätt kompetens att hjälpa folk med friskvårdsrelaterade krämpor. Trots det är väl friskvård/sport/idrott en stor del av de skador de får ta hand om? Och en stor del är väl alla dem som aldrig rör på sig? Friskvård är skitviktigt men det måste göras rätt utifrån varje individs förmåga. När man får problem med det så borde det finnas hjälp med det. Jag har tränat på gym och jag älskar att gå långa sträckor och cykeln är mitt ”andra jag” men värken i kroppen blir jag inte av med.

Så… nu ska jag till farbror doktorn igen med mina knän. Nu är jag taggad. Jag har själv snokat på internet och sett att det finns något som heter slemsäckar som kan bli inflammerade och jag tror nu att det kan vara det jag drabbats av. Fast om jag nu säger det till läkaren så kommer han säkerligen att göra den klassiska läkargesten… fnysa.. och jag får gå hem och känna mig som en hypokondriker… igen

Det vet väl alla vad som krävs för att bli ordföranden i Hypokondrikerföreningen?... Jo

man samlar på sig så många symtom som möjligt på en sjukdom/syndrom och sen går man till läkaren och får konstaterat att man inte har den.. då kan man bli nominerad till ordförandeposten och jag ligger nog ganska bra till just nu… eller är du värre?

Women rules i omsorgen

Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Det märks särskilt väl på t.ex. en personalfest jag var på i fredags. Det var i Kongresshallen i Visby och det var minst 200 personer där vara 90 % var kvinnor. Man skulle då tänka att tonen var bitsk eller tråkig men…

Då har man inte varit på handikappomsorgens fester. Vi har en fördel av att vi arbetar med personer med förståndshandikapp. En sak man lärt sig genom jobbet är att ”ÄR DET FEST SÅ ÄR DET”. Jag brukar regelbundet vara med till FUB:s medlemsfester. Det är alkoholfritt och sker mellan 19:00 och 21:30 varje gång. Så är det, men det är ju inget hinder att ha fest för det… från samma stund som musiken börjar till sista ackordet så dansas det och man avbryter endast för en kort paus för att dricka vatten/läsk/kaffe. Det är fullt ös hela tiden!

Nåja, vi personal idkar som regel starkare drycker men för övrigt så vet vi att relaxa och ”kasta ankaret för här seglar vi…” När vi väl börjat dansa så dansar vi så det står härligt till. Alla dansar med alla, man spexar och kör några schysta moves (om man nu kan några) allt medan klockan tickar på. För nu är det så GUDAGOTT bestämt att det ska vara rökfritt på offentliga lokaler, PRISA VÅRA POLITIKER FÖR DET.

Det är min fulla övertygelse att den största orsaken till att folk mått dåligt ”dagen efter” beror på rökförgiftning. Ingen vettig människa skulle ställa sig i ett garage, sätta bilen på tomgång och sen rocka loss ett par timmar i det oset med förklaringen ”vi har ju fest…”, ”jag festosar”!? Nej, det är underbart skönt att SLIPPA den förbannade giftpinnens närvaro! Bara de nu kunde ta bort rök-maskinen som ska skapa lite ”mysdimma”. Jag får ju hosta för tusan!

På festen i fredags så var vi arbetskamrater som arbetat ihop i 11 år på min nuvarande arbetsplats. Under dansens gång uppstod en märklig grej. Det kom till några gamla arbetskamrater från min förra arbetsplats, där jag jobbade i 10 år. Plötsligt stod hela den gamla arbetsgruppen i en cirkel och dansade. Vi har inte varit samlade på 11 år! Wierd och kul…

Jag har varit på Kongresshallen förut och jag tycker än idag att den är en aning för stor lokal. Häftig design men inte så mysig och den intima närvarokänslan vill liksom inte infinna sig. Så man går omkring och ser cool och soft ut… en stund. Sen ids man inte delta i ”spelet” mer utan blir sitt vanliga jag. Och då blir lokalen oviktig då går jag till baren köper en cider och dricker mig så snygg som det går… skål!