föryngrigsmetod som driver en mot en tidig död?...

jag började ganska sent att tona och färga mitt hår... kul att testa olika nyanser osv... sen blev det sakteligen enda sättet att ha samma färg över hela håret... detta eftersom tidens tand vattnar ur ursprungliga kulören... för varje gång det växt ut en bit så... i med ny färg... så höll det på ett par år...

så blev jag mer och mer intresserad av hårfärgning ur ett miljömedvetet perspektiv... sökte på nätet... läste... och skrämdes... ordentligt... en riktig rysare... för det var en diger lista av kemikalier som olika producenter blandar ihop för att vi ska känna oss fräscha!.. samtidigt...

om man ska läsa vad konsekvenserna av alla dess kemikalier kan ge så.. hur fräscht är det?... ett av ämnena jag läste var akrylamid!!!... dvs samma ämne som stoppade tunnelbygget under Hallansåsen...

För den som ofta färgar sitt hår eller för frisörer är det en stor risk att hantera dessa kemikalier. Priset för att se yngre ut kan vara att dö i förtid! ... är det vad som menas med "lev livet och dö ung - bli ett vackeert lik" ?

nåväl... det var en process innan jag kunde besluta mig hur jag skulle göra... men när jag väl bestämt mig så blev det pang på... jag klippte håret kort för att slippa vänta på att min naturliga... nu ganska grånande kalufs... skulle växa ut... och fann att det var riktigt behagligt att slippa hålla efter och att komma överens med sitt riktiga jag...

så nu är jag en pantertant wanabee med ena foten kvar i ungdomen...

från arbetspass till respass

Jag har ett jobb... idag räcker det att säga så... förr på den gamla goda tiden så skulle man precisera sig... inom vilken bransch... osv... men idag är det status nog bara det att ha ett arbete...

många hamnar utanför innan de ens försökt söka sitt första jobb i livet... andra slits ut under sega arbetspass och får sen respass när kroppen börjar säga ifrån...

hur blev det så här?... vem sa att vi byggde ett välfärdssamhälle som innebär att vi ska jobba tills vi stupar?... och vad består den där osynliga tingest av som skapar all värk i kroppar och som ger oss en nytt klassklassamhälle... de med värk och de utan värk... de som fungerar och de som dysfungerar... vart tog solidaritet och "vi" vägen?... är det inte ett mått på ett samhälles stabilitet hurvida vi tar hand om våra svagare och sköra medborgare?... förr kallades sådant kristeligt... idag heter det bara ekonomi...

själv anser jag mig vid hysad vigör... än så länge... dock med konstant värk i kroppen... som naturligtvis ingen doktor i världen (eller vårdcentral) kan förklara dess uppkomst eller lindring... så jag gnetar på...

som idag... genom mitt arbete så får jag tillfälle att transportera mig... än hit och än dit... genom promenad eller cykel... det är väl ändå LYX om något... att få komma ut och vara i rörelse...

jag är lite av ett gå-freak... gick "sönder" fötterna för så där en 18 år sen... hälseneinflammation... sen dess surar de så snart jag tar för långa promenader... så då blir det cykel... och är det något Gotland är bra på så är det cykelstråk... här finns så många fina vägar att trampa sig fram på... Jag har besökt många vackra vägar i rullande fläng... favoriterna är Burgsvik-Vamlingbo-Kettelvik mot Hoburgen och sen tillbaks mot Burgsvik... eller... Östergarnslandet runt... eller Fårö... eller... osv...

åldrandet fortskrider...

Idag besökte jag en arbetskamrat som byggt nytt hus utanför stan... ett "inför ålderdomen"... det vill säga på markplan utan trösklar och utan trappor... med massor av space för framtida rullatorer och rullstolar och annat smått och gått som åldrandet kan föra med sig... hon hade även byggt en s.k. "pensionärskuvös" som var rymlig... allt mycket smakfullt inrett... inte för att jag är särskilt avundsjukt lagd inte..

jag tänkte då på min lägenhet som ligger på andra våningen... med små rum och mycket trånga utrymmen och med skåp ända upp mot taket... det blir nog att planera framåt även för min del... hittills har jag bara tänk att jag vill bo på markplan i framtiden men... det är så mycket mer att tänka på...

personligen vill jag ha nära till affär och annan service som finns i större samhällen... eftersom jag är körkortslös så vill jag ha det på cykel- eller gångavstånd... på så vis är Visby en idealisk stad... bra cykelvägar och hyfsat korta sträckor... om man inte räknar med innerstan... för då faller mycket på minuskontot...

ta bara det med Länsbiblioteket... det lät "de" bygga längst nere vid hamnen... för att vara "nära högskolan" hette det... men vi andra då... gotlänningarna... skattebetalarna... vi ska gå nerför branta backen... och sen uppför... med böcker... i ur och skur... det skulle gå en speciell busslinje dit... javisst... men bara VISSA tider... skulle inte falla mig in att åka den... så det blir bil... och det är ju bra för kulturstaden Visby och för miljön samt för ekokommunen Gotland (är mycket ironisk nu)...

jag skulle vilja veta hur mycket av dessa spontana "titta införbi"-folk som kommer dit idag mot hur det var på det gamla Länsbiblioteket... där har jag haft vägarna förbi många gånger... och det har alltid suttit folk där och läst tidningar och böcker... och hur många böcker procentuellt köps in för allmänhetens räkning och hur mycket av budgeten används med tanke på högskolans kurser... och vem betalar detta?...

för att inte tala om det så kallade kaféet som inryms i Länsbibliotekets entré... den mysfaktorn ligger ju på flera minusgrader under MacDonalds... hur som helst bygget av biblioteket och valet av dess plats var säkert en fjäder i hatten på någon...

så.. nu fick jag ut det... som en seg fet finne som man länge tryckt på och nu splaschade den ut här... allt detta bara för att min arbetskamrat bor så fint...

trendkänslig?...

nu tänker jag följa trenden att blogga som ju blivit så vanligt... ska man avslöja alla sina vanligheter eller ska man gröpa ut ur sitt innersta så man inte får några hemligheter kvar?...

eftersom det är höst 2008 så vet flertalet redan att jag närmar mig ett halvsekel... jag har en tid grunnat på vad det har för betydelse... egentligen... är det en sådan milstolpe som det uppförstoras till eller är det en gammal kvarleva från odalsamhället då detta att lyckas bli 50 var hedersamt... för egen del känns det inte mer än att fylla... 47 eller nåt... men visst... jag har föröskt se hur min mor och mormors 50-årsdag såg ut... och nog har man gjort en "föryngring" av bilden av "50-åringen" idag... tack och lov!... samtidigt kan jag inte neka till krämpor som segar sig kvar längre än förr... att tjyvtitta "över axeln" är en mer komplicerad procedur än förr... osv... men i sinnet... så är jag som jag alltid varit ... nä förresten... jag har faktiskt växt som person jag också... så vad är det då... dessa 50 år?... jaja.. jag lär väl grunna på dett tills jag fyller 60 och får mer perspektiv på det som är nutid idag...