Förbaskade blogg-program

Jag blev bloggare av en tillfällighet och fastnade för den här formen att skriva av mig. Det som irriterar mig är hur låst man blir av det blogg-program man använder. Programet begränsar HUR jag ska lägga in bilder och Hur jag kan skriva. Nu har den även fått för sig att jag inte ska kunna skriva i Word och sedan "klippa och klistra in" i blogg-programmet. Dessutom gör den så att jag inte kan få luft i texten vilket irriterar mig mycket.

Skulle jag byta program så måste jag bygga upp min "profil" igen och tappa en del trogna läsare. Endera dagen kommer jag att göra ett beslut. Jag får se hur det blir...

Från proggare till bloggare…

Att tycka saker och säga det högt ,alltså yttrandefrihet, är en förmån vi har i vårt land som räknas som en demokrati inte bara till ordet. Under stora delar av 1900-talet så gick massor av svenskar i olika demonstrationståg för att förändra och förbättra samhället för oss alla. Jag tror med facit i hand att vi kan vara ganska stolta över dem som slogs för att förbättra levnadsvillkoren för gemene man. samt att våra gemensamma värderingar uppgraderats betydligt sen slutet av 1800-talet. Vi har en helt annan inställning till hur vi ska bemöta och ha omsorg om de svagare grupperna i vårt samhälle. Fattighusen är borta, institutionerna är endast stora komplex som kanske kan återanvändas till kontorsutrymmen etc. Våra barn har alla rätt, ja inte bara rätt utan skyldighet att skaffa sig en utbildning.

Andra grupper i samhället tyckte precis tvärtom, att var och en skulle bli vid sin läst och tiga (och lida) helt enkelt. Det var både blåkonservativa som fascistiska strömningar som motarbetade vanligt folks upphöjning till ”likvärdiga medborgare”.

Det var nog surt när du-reformen återupptogs efter flera hundra års användande av ”ni”-formen. Det började med kungen som av, låt oss kalla det för naturliga, skäl sa ”vi” eftersom han hela tiden pratade om sig själv och riket i samma andetag. Så de undersåtar, som nu hade minsta lilla möjlighet att träffa honom och ens få prata med honom, sa då ”ni”. Uppblåsta som höga herrar, och damer, då alltid varit så började de själva använda ”ni” hemmavid för att liksom försöka höja upp sig själv ett par snäpp. Men på 1970-talet försvann den ”ni”-reformen, för en tid. Idag har den smugit sig in igen. Det gör mig så trött. Det är som om folk har behov av att ”leka rikemansliv”. Som att livet blir mer glamoröst om man säger ”ni” till sina kunder. Precis som en del verkar tro att de själva ska få ett par hundra tusen indimpandes på bankkontot bara de röstar blått. För att detta att säga sig vara moderat idag är en trend och inte en åsikt. Vilka jönserier!

Jag tycker att den naiva ungdomen idag borde ta och vakna till I TID och inse att de bara utnyttjas. De enda som gör sig stora pengar idag är de psykopater som sitter på höga, mycket höga positioner inom olika företag. De är bara intresserade av att du rösta fram ett parti som gynnar DERAS plånbok, inget annat.

Jag har inget emot att människor gör sig ett smart klipp eller lyckas få ihop ”gott om pengar”. Jag säger grattis till dem, helt ärligt. Men jag har emot att vi har ett samhälle som rustar ner den gemensamma välfärden till förmån för egotrippade och inhumana värderingar!

Jag genomgick en progg-period i mina unga vuxna år. Inte för att jag egentligen var så offensiv och gaphalsig av mig utan mer för att jag helt enkelt hade åsikter och ville liksom få uttrycka dem någonstans. Men egentligen var det kampen mot den stora fattigdomen som var grunden till mycket av de demokratiska krafternas drivkraft. Och när jag var ung så fanns inte mycket kvar av detta längre så mina uttryck gjorde att jag mer och mer målade in mig i ett hörn så att jag slutligen tog klivet ut ur demostrations-vänstern.

Istället la jag mer kraft vid att utveckla och förändra inom den värld som var verklighet för mig, mitt yrkesområde. Det fanns då på mitten av 1980-talet en hel del att göra ännu för att få våra förståndshandikappade att verkligen räknas som fullvärdiga enskilda invånare. De hade fått flytta ut ur institutionerna och fick möjlighet att leva sida vid sida med oss andra. Det var en jättebedrift då och en självklarhet idag!

Likaså har mitt intresse för miljön blivit starkare även om jag medvetet tar ganska små kliv för att inte ta mig vatten över huvudet när det gäller att göra avstamp i hushållskassan. Miljömedvetet tänkande kostar. Jag beslutar mig för någon produkt, tex diskmaskinsmedel, så satsar jag på att endast köpa miljömärkt. Efter en tid tar jag nästa grej och så håller jag på… steg för steg.

Idag har jag dessutom fått möjlighet att uttrycka mig i skrift via bloggen. Jag kan tycka och tänka helt fritt. Jag har dessutom sett hur bloggvärlden verkligen orsakat stora skriverier. Både av seriösa bloggare som av dem som bloggar som en del av sitt kändisbeteende . B-kändisar är ju beroende av att synas hel tiden eftersom de endast är kända för att de just syns, och inget annat. Seriösa bloggare har något som sticker ut som får läsare att komma tillbaka och läsa inläggen. Fast jag läser också gärna de mer ”hemma hos mig”-bloggar som rör min familj eftersom det ger mig lite info om deras vardag. Bloggvärlden kan tvinga enstaka personer att agera. Ta Liza Marklund tex, som blev tvungen att komma ut i ljuset och göra avbön.

Själv har jag valt att skriva utifrån mitt ö-perspektiv. Jag skriver personligt men inte för privat. Hyfsat enkla frågor som snurrar i skallen men jag har även blogg-inlägg som varit starkt färgade av något jag upplevt samma dag. Jag anar på besöksantalet att det finns ett intresse och igenkännande i det jag skriver och det glädjer mig.

Att resa med google…

Jag drömmer mig bort, än hit och än dit. Resan kan gå runt hela Skandinavien (för min del) det är bara fantasin som sätter gränser. Och det är GRATIS. Jag sitter nämligen vid datorn och letar mig runt med google maps. Sambo och jag funderar på att resa. Ena dagen vill vi till något svenskt landskap, nästa stund är det absolut Danmark som är nummer ett på önskelistan.

Fast, just nu är det Nordnorge. Så nu sitter jag och önskar, fantiserar och organiserar. Beräknar körtid, övernattningsorter och kostnader kopplat till detta. Jo, för ska vi realisera det så lär det kosta pengar, många pengar. Det är platser man bara absolut vill se och människor man bara måste träffa. Och allt detta ligger spritt ut så man får sicksacka sig genom kartan.

Sen kan man söka vidare. Om jag t.ex. nu vill till Nordnorge. Vart kommer vi in i landet och vad finna då att se längs med vägen. Museer, kyrkor, historia, medeltiden och natur osv. Allt man gillar plockar man upp som ett ”smörgåsbord” så kan man ha som uppslag under resan. Kanske blir det något av de resmålen man besöker vilket jag tycker är bättre än att åka helt oförberedda och kanske missa den där dundergrejen…

Vi, sambo och jag, tycker om att bila ihop, även om det är oekologiskt. Det finns alltid något längs med vägen som överraskar. Man för ett stopp, kommer i snack med någon främling, hittar en butik, ja vad som helst nytt och oväntat som man sen kan underhålla sig med ett par mil framåt. Som alternativ till att tjafsa om det varit bättre att svänga till vänster för 14 mil sedan.

Dessutom har vi planer på att vi eventuellt ska komma iväg och besöka syskonbarn i Florida. Och då sitter jag på google maps och organiserar och beräknar. Jag har i stort redan planerat besöksmålen på den framtida resan. Det är bara antal dagar på platserna som ska läggas till sen sitter det som en smäck.

Internet förutspåddes redan på 1960-talet och den första ”linan” var igång på 1970-talet. Det var USA militär som behövde en hemlig kommunikationsväg och på den vägen är det. Tänk så enkelt vardagen blivit med internet man kan snabbt skicka iväg ett mail och fråga om något och när man kollar nästa gång i mailboxen så kan man fått svar. Det medan man hunnit med att städa toaletten, gå en promenad, pratat med nån kompis i telefonen eller sova en stund. Tänk när man ringde, ringde och ringde för att få tag på en person. Nåja, vissa företag är kvar i samma tänk som förr, fast kamouflerat med automatiska telefonsvarare och trycksvarfunktioner.

Men att boka biljetter, kolla in andra länder, städer, platser. Att skaffa information i vilket ämne som helst, då är internet oslagbart. Ibland är det lite som att resa bara att surfa runt på nätet och kolla in hur andra har det. Det är inte varje dag man hittar till Säffle, Målilla, Esbjerg osv men nu kan man göra det utan at ens ta på sig ytterskorna. Ja, jag har blivit en riktig globetrotter!

Jag ett Facebook-freak

Jag kom med i Facebook i en slags följa-strömmen-process. Alla andra gick med och jag vill ju inte stå utanför. Dessutom har jag en mycket nyfiken natur och ville inte missa eventuella smaskiga saker som kunde erbjudas där. Jag tänkte att det skulle finnas grupper man kunde gå med i och delta i intressanta diskussioner. Jag tänkte att jag skulle träffa på massor av bekanta, gamla och nya vänner.

Vad hände? Jo, jag gick med, letade runt för att förstå funktionen, addade några vänner och la in mitt foto sen… eh... stannade det upp. Jag tänkte att detta var ett riktigt skitställe. Så lät jag det ligga ett tag. Så kom jag tillbaka och sökte mer ingående. Vilka ämnen intresserade mig, bortsett från koppling till Gotland? Vilka avlägsna bekanta och vänner har jag funderat på vad de tagit vägen?

Sen började jag skapa egna grupper. En jag brann för var om mitt arbete ”LSS-relaterat” sas. Och det var… trögt må jag säga. Fick ”ragga tag” i folk och ”tvinga på” dem att gå med. Jag började leta länkar att lägga till och försökte starta olika debatteman. Och vad hände sen? Tja…. Inget… absolut inget. Så efter en segdragen väntan på att ”nåt” skulle hända så gick jag ur den gruppen. Trots att jag själv skapat den och stod som administratör. Men så har det startat en LSS-blogg , via en verksamhet i Göteborg (tror jag), som jag följer noga. Så den har ersatt mitt behov av att uppdatera mig på området.

Jag har startat flera grupper med mer Gotlandsanknytning. Och de är väl mer ”för nöjes skull”. Det märks hur trogna vi är vår ö. Folk går nog med av nostalgiska skäl, för även där verkar ingen ha något att säga varandra. Visst är det trist med grupper med många medlemmar och ingen säger ett skit. Tänk en lokal med 50 personer och ingen för någon som helst dialog med varandra. Märkligt. Och då har ändå alla gått dit.

Men så en dag gick jag med i en dansk grupp. Där efterlysta jag någon om information om en ungdomskamrat jag hade då jag bodde där. Och se!!! En av medlemmarna gav mig ett tips. Och se!!! Det visade sig att hon var medlem i Facebook med ett annat namn. Vi addade varandra. Jag är så glad för den kontakten jag fick med henne igen. Det har varit värt all tid på Facebook. Efter det har jag även fått kontakt med en gammal klasskamrat från mellanstadiet. Vi fick prata av oss om vår tid tillsammans och det var bra.

Det är kul att skapa en grupp och se om det blir någon tillströmning. En systerson, tex, startade en grupp som heter ”Svensk Jul”. Kul tema. Den fick ganska genast 48 medlemmar. Fast… ingen skriver i den heller…

Jag har försökt se vad Facebook fyller för funktion för oss som går med. Är det ett socialt alternativ till dagens stressade ”har-inte-tid”. Jag kan skicka ett meddelande till någon och få svar när den personen har tid att besöka Facebook. Lite som sms via mobilen, med fler möjligheter. Samt att allt addande av vänner, grupper, ”fan of” osv skapar en slags visitkort för varje person.
Till syvende och sist så tycker jag att Facebook är helt okey och har en funktion att fylla. De som säger att det är trams osv har inte riktigt hängt med i internets utveckling. Vad vi än tycker om internet så är den här för att stanna med ständigt utvecklade funktioner, som tex Facebook och andra mötesplatser.