Förebilder

Alla behöver förebilder, goda förebilder. Det är inte svårt att komma på någon som vid något tillfälle varit en god förebild för en själv. Men hur ser man på sig själv som föredöme?

För mig fanns det några personer som jag tyckte/tycker uppträtt så att jag ännu i dag tänker på dem som förebild. En av dem är en klassiker och det är Martin Luther King. Jag kan inte säga att jag minns allt han sagt eller så men han satte ett avstamp hos mig om hur vi borde se på varandra som medmänniskor. Att han citeras än idag säger en hel del om den kraft han hade i sin mission.

En person jag diggar mycket är Astrid Lindgren. I alla hennes böcker så lyfte hon fram det goda i människan. Hon visade på att det finns bra alternativ på hur man kan vara mot sina medmänniskor. Att små detaljer kan göra stor skillnad.

En annan förebild jag hade som barn var min syster, Anna. Hon gjorde inget särskilt. Hon var en ”vanlig” tonåring med allt det medförde. Men, hon hade ett stort hjärta och visade så öppet att hon älskade och brydde sig oss. Kanske det bidrog till att hon planerade att utbilda sig till kurator. Jag är helt övertygad om att hon skulle ha gjort ett bra jobb om inte sjukdom och död kom emellan. En sak hon berättade var att hon var mobbad i skolan. Över en sommar, mellan åttan och nian, förvandlades hon. Hon blev en självsäker tjej med ledaregenskaper. Så kom nästa tjej i tur att hamna på hackkycklings nivå. Då väljer min syrra, som stod med innetjejerna, att räcka fram en cigarettpaket till denna utsatta tjej och frågade om hon ville ha en cig. För denna till synes lilla detalj gjorde förmodligen stor skillnad för klasskompisen. Det beundrade jag Anna för.

När jag i mitt arbete får ta emot unga personer som kommer för att få lite arbetslivserfarenhet så sätter jag ribban högt för mig själv som handledare. Jag vill att de ska lämna mitt arbete, efter ett par veckor, med känslan av att de har fått ta del av goda viljor och stark känsla för humanism. Jag vill att de ska ta med sig något, av det jag har lärt dem, i sitt fortsatta yrkesliv framöver, oavsett vad de kommer att arbeta inom. Någon liten detalj som för dem gjort stor skillnad.

Queen of mode – thats me…

På allmän förfrågan har jag nu bestämt att dela med mig av andra erfarenheter inom mode som jag har. Jag vill dock påpeka att, eftersom detta är en MODE-blogg så får läsaren räkna med att vissa av de objekt jag visar på bild kan vara ytterst svåra att få fatt på för vanligt folk. Jag som har kontakter, kan visa hur man KAN välja om man har möjlighet.

Idag vill jag berätta lite om skor. Jag vill här visa på alternativ till Foppa-tofflan och gymnastikskor som verkar vara det vanligaste skodonet nu för tiden.

Det första paret är ett par mycket praktiska skor, eller stövlar som det korrekt kallas. Det finns inget ”våtväder” de inte kan motstå. Ser man noga på höjden så förstår man hur lätta de är att alternera. Om man väljer att stoppa byxbenet innanför stövelskaftet får man skydd en bra bit upp på vaden och det ger även en mycket tilltalande profil åt byxan. Stövlarna kan inte nog upphöjas för sin rytmiska ”klufs”-ljud som uppstår vid promenader varför jag starkt rekommenderar dem även för vardagens vandringar.
Man kan ha dem innanför byxbenet för att ge byxan mer framträdande roll i det personliga uttrycket. Jag vill dock avråda er som ofta bär tights från detta eftersom effekten kanske blir mindre lyckad, enligt min mening. Jag vill dock låta vara osagt om detta kanske blir en trend framöver och jag vill uppmuntra alla glada konsumenter att ha ett öppet sinne för ”ute igår – inne idag”.

Den andra stöveln har jag en särskild kärlek till. Jag kunde verkligen inte motstå dessa underbara "etnoboots". Nu kanske ni tänker ”its the SAME shit” men, icke, det här är äkta vara och därför, just därför vill jag visa på hur dess användningsområden är så flexibla. Tänk er in, när ni vandrar gatan fram i er äkta vargpäls av 97 % akryl att vad skulle bäst matcha detta. Jo, dessa underbart uttrycksfulla stövlar av renskinn, ja förstås, alla skinn blir rena vid bearbetning men dessa är av rendjur. Det finns inga genvägar till mode och just dessa ”näbbisar” visar just det. De passar särskilt väl till personer som önskar uttrycka något, en tillhörighet, en ståndpunkt eller vad som för tillfället är inne. Att vara ”ute” är ett BIG NONO i modevärlden!

Sist men absolut inte minst. Mina älsklingar. Alla har sett Madonna klafsa runt i ett par träsko-wannabees. Men detta är ”the real thing”. Med dessa, äkta danska, är du alltid rätt klädd. Tänk en utekväll, du kommer hem, han med stort H är med, ni ska dricka kaffe först, jojo, vänta säger du, jag ska bara klä om till något ledigare. Han gör en high five till sig själv medan han väntar. Du kommer in i dessa (till förslagsvis ett par av de byxor jag tipsade om i en tidigare blogg) och han bara står där… häpen… stum... Jag vet, jag har provat *blink blink*

Nu kanske du fastnar i något avundsjuketräsk för allt jag kan åstadkomma inom modebranchen, och det förstår jag. Men det finns hopp, för du kan alltid läsa min blogg, eller hur?

Att leka är att läka…

Jag är en vuxen person som närmar mig de 50. Inom mig bor det stadigt en nyfiken unge som regelbundet måste lyfta på stenar och leta okända världar. Astrid Lindgren sa att hon och hennes syster ofta satt i något träd, även som gamla. Det är just det, att fortsätta ha sitt barnasinne med sig i livet oavsett ålder som gör att man fortsätter känna sig ung. Lek är viktigt för att hålla sig ung även om själva leken förändras efter ålder och livssituation.

När jag var barn så lekte jag många lekar. Vi var mycket kreativa, både tillsammans och på egen hand. En av de tidigaste lekarna jag minns var att ”göra isbana”. Vi stod vid ett staket och sparkade på marken med fötterna på en snöfläck. Sakteligen så blev det isbana där. Vi höll isbanan vid liv genom att fylla på med vatten och sparka. Fråga mig inte hur just det var så kul. Men det var gratis och det var på gränsen till sportaktivitetet.

En anna grej var att leka ”bondgård” ute i skogen. Varje typ av kotte blev till en sorts djur, beroende på trädart och kottestorlek . Vi skapade inhägnader med trädrötter som låg ovan jord som vi kompletterade med pinnar. Vi använde inte tändstickor för att skapa ben. Det var så ”fjuttigt” på något vis. Vår bondgård var stordrift och så många tändstickor fanns inte i hela världen som kunde täcka ett sådant behov. Så det fick bli utan. Leken var ju inte beroende av det.

Det var klassiska lekar som krävde en mindre grupp för att fungera, ”halli hallå”, ”påven bannlyser”, ”kull”, ”tre vinkningar”, ”burken” osv. Vi hade egna grejer också. Lekar som uppstod av ingenting. Vi lekte där miljön kändes inspirerande och där det många gånger ansågs farligt för barn att vara. Vi bodde på ett berg och det stupade ganska tvärt ner på ett ställe. Men just där var det ju extra kul att vara. Kanske man hade utvecklat en perfekt bergsklättrarådra om man hade fått fortsätta. Jag har besökt platsen som vuxen och det var definitivt en farlig plats, men jag förstå varför vi tyckte den var spännande.

Jag levde mina barndomsår i slutet av röda – och – vita - rosen eran så de äldre lärde de yngre rövarspråket.

Jag minns att det var ganska uppdelat mellan tjejlekar och killekar, även i språket. Man lekte med dockor eller man latjade med bilar. Jag hade en gammal rostig bil som jag använde som ”biljett” för att få tillträde till sandlådan när alla grabbar samlades för att köra med leksaksbilar. Jag var inte särskilt intresserad av att köra runt med bilen i sandlådan utan jag ville bygga och konstruera. Lösa det tekniska med tunnlar och broar. Tekniska och logiska lösningar är något jag tycker om att ”leka” med och som jag delar med några av mina systrar.

Fast vi kunde ”bygga” dockor av snö också. Dem gjorde vi säng och sånt till, i snö. Stackarn fick sova alldeles ensam därute i vinterkylan.

En annan grej vi gjorde var att under våren bygga dammar och sakta lotsa vårvattnet nedåt. Det var så roligt att få alla fördämningar att hålla och att få vattnet att rinna just där man tänkt.

När jag blev lite äldre så hade lillesyrran en grej, vi skapade ett eget teckenspråk. Det glömde vi bort ett par år, tills en dag när vi, som vuxna, skojade med hennes dotter. Vi skulle snacka hemligheter och kunde inte använda engelska längre för dottern började snappa upp orden för bra. Så då tog vi till teckenspråken igen. Då slog det mig hur nära det ”riktiga” teckenspråket vi ändå hamnat med våra tecken. Kanske finns det en slags naturlig logik även i teckenspråk?

När man blir äldre så förändras lekarna. Speciellt vi tjejer utvecklar detta med att ”snacka ihop”. Man ”är” med någon och bara snackar sig igenom timmarna. Jag har aldrig varit särskilt ”tjejig” i min relation med kompisar.

Något jag alltid haft med mig är nyfikenhet. Pippi Långstrumps ”leta spunk” är min grej. ”Man vet vad man letar efter när man ser det”. Precis så kan det vara. Man grunnar på något, det mal och mal i huvudet och så… poff… så kommer man på vad det var. Likaså kan det vara så när jag ger mig ut med kameran. Jag vet inte vad jag ska fota. Men så… där… så har jag ett objekt. En kort tid gick jag med i en grupp och hade fototema. Man fick leta efter dessa teman vart som helst. Det var ganska kul.

Precis så är det nu med denna blogg. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Söker i min omgivning och i min hjärna. Vad ids jag berätta. Vad ids andra ta till sig. Ibland blir det allvar och ibland blir det trams. För mig är bloggen en lek. Jag kommer att leka den tills jag lekt färdigt.

Jag tror att detta med att tillåta sig att leka, dvs vara kreativ, är precis vad vi behöver. Att tänka själva och skapa med kroppen eller med huvudet. Det kan vara att sy, sticka, måla, bygga, fota, laga mat, skriva, photoshopa osv osv. Allt detta bidrar till att man mår bra, att man läker ut stress och oro. Man ger sig själv en bekräftelse. Jag har kul och jag leker med mitt liv vad gör du?

Återvinning… vinning för vem?

• Den svenska skogsindustrin jobbar på högtryck för att hugga ner skogen


• Massaindustrin omvandlar denna skog till papper.
  
• Av detta papper så skickas enorma mängder till tryckerier för att bli till reklam.


• Denna reklam distribueras ut till den konsumenten i hopp om att konsumentens impulskontroll ska ligga lågt just denna dag (också).
  
• Konsumenten hör dunsen i sin brevlåda.


• Efter en stund ids konsumenten resa på sig för att plocka upp reklamen.


• Konsumenten läser inte ens reklamen utan lägger den direkt i kassen för papper.


• Konsumenten väntar tills kassen är full


• Då går konsumenten ut till återvinningsstationen på gården och kastar sin kasse. Kassen ligger där ett par dagar och mognar till sig (?).


• Kassen och andra papperskassar hämtas och körs till någon uppsamlingsplats.


• Förmodligen så bränns kassen med allt papper och reklam.

Kunde man inte bränna ner skogen direkt och sparat in all denna transportkostnad? Billigare och bättre för miljön.

Gotland bygger ut…

Jag följer bygget utanför mitt fönster med stort intresse. Det trots oljud som ibland kommer därifrån. Eftersom det blev ett stort börsras i USA så spillde det över ända hit till Gotland. Det har gjort att en del av det planerade bygget på området har lagts på is. Så än så länge är det endast den delen som ska bli hyreslägenheter som bebyggs. ”Lyxvillorna” kommer kanske aldrig att uppföras och det kanske är lika bra det. Här är några dagsfärska bilder från byggarbetsplatsen.

För de som inte bor i Visby kan jag berätta att vi får biograf i gamla Borgens lokaler. Det ser jag fram emot – MYCKET. Att man inte ska bygga om Södervärnshallen utan funderar på att bygga en helt ny arena någonstans längs med Söderväg. Längst bort mot Snäck byggdes det 4 stycken hus med bostadsrätter och ovanför en hel del villor. Jag har ännu inte förstått hur det lilla kafé/matställe precis vid stranden vid Snäck ska se ut.

Så har vi Totts resort som numera står där vid Norderstrand camping. Jag tycker att det blivit helt fel med restaurangen på Norderstrand. Man har byggt in ”klassskillnader” där tidigare alla hade tillgång. SKÄMS era förbannade penninggnidare! Trots det… Måtte Pigge Werkelin komma igång med bygget i Fidenäs. Jag är på förhand AVUNDSJUK på alla de ungar som kommer att få övernatta i en trädkoja.

Ja, hela Gotland verkar stå inför ett uppsving med camping/hotellbusiness och det tror jag blir bra. Jag skulle själv aldrig nöja mig med en sunkig friggebod om jag skulle åka på semester. Slite camping kommer kanske att bli precis vad Sliteområdet behöver. Det finns så mycket vackert där uppe (bortsett från en viss industri) så det är bra att man ger turister möjlighet att bo där. Där finns ju också Gotlands enda skärgård.

Tänk om man kunde få igång färjetrafik från Slite mot de baltiska länderna. Det kanske skulle ge samhället ett uppsving.

Mogen kvinnas modeblogg

Jag har sett att en blogg med självrespekt ska ha en modeblogg. Så nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter av mode och kombinationer av kläder. Jag har ju några år på nacken och har därför kanske något att förmedla till alla nybörjare. Idag väljer jag att lyfta fram kläder för hemmabruk. Det är alltid lika trivsamt att ha en bekväm och funktionell klädsel i hemmet. Det första man får göra är att sortera ut hur man gör för att softa och vad man för övrigt gör i sitt hem. För egen del trivs jag bara av det faktum att jag är ledig. Jag kan utnyttja tiden till att städa, tvätt, laga mat eller bara slappa. Oftas väljer jag det senaste alternativet. Då är det bra att ha ett klädesplagg som är inköpt för ändamålet så man inte måste jobba in plagget för att få det att passa för ens syften. Jag vill här visa upp tre av mina ledig-tid-klädsel. Du kommer att få se tre alternativ. Jag ska väl inte behöva säga det men jeans är en BIG NONO som slapparklädsel.

Den första och äldsta, är faktiskt min favorit. Det är en byxa av frotté-aktigt material med en dragsko i midjan som tar hänsyn till hur många äppelkakor man tryckt i sig. Byxan har en underbar patina på knä och bak. En patina endast tidens tand kan åstadkomma. Låt dig inte luras att köpa färdigpatinerad byxa. Det lönar sig inte. Du måste göra jobbet själv för att få det rätta ”hänget”. Den här byxan är extra fin när jag stoppar in byxbenen innanför strumporna, då har jag… vips… förvandlat dem till en kosackmodell. Det skulle jag dock rekommendera att man tar bort om/när man går ut med soporna. Alla människor förstår inte modeeffekterna.

Den andra byxan har en tjockhet i materialet som gör dem extra varma när man är trött och frusen. De är också extra breda så att det finns gott om uppvärmd luft runt benen. Det är en mörkblå färg som passar bra när man är extra slapp för då syns inte kaffefläckar som kan uppstå när man halvligger i soffan och fikar. Om du tittar extra noga så ser du en annan fiffig lösning jag kommit på. Om snöret i dragskon i midjan gått sönder och blivit för kort. Misströsta inte! Använd påsklämma. Ja, du läste rätt, påsklämma! Jag har valt en vit här men det är valfritt vilken färg man vill ha. Man kan ju matcha tröja och strumpor om man vill.

Den sista och yngsta byxan är en härligt mossgrön mjukis. Det finns en cool revär i sidan som knappt syns men när jag köpte dem såg jag det och den känslan håller än. Den känns så rätt nu när höstrusket sätter in. I den här behöver jag inte tveka om jag ska gå ut med soporna. Det finns en dragsko nere vid byxbenen också så man kan välja att ha dem åtdragna eller ej. Åtdragna så håller de värmen bättre men, om man håller dem öppna så blir de breda och snörena knäpper så sött mot parketten när jag går ut i köket efter mer kaffe.

Jag hoppas du fått några bra tips för dina hemmabyxor. Jag förstår att detta är en succé men jag kan tyvärr meddela Stureplansgruppen att jag är upptagen och har inte tid att besöka Stockholm. Men förstås om ni absolut vill se mina kreationer så visst, jag ska kolla i min agenda…

p.s. du får gärna tycka till om vilket av mina byxor som du tycker verka bäst...

Huvudsaken är att man håller sig varm när man ska vara cool

När jag cyklade till arbetet den första riktigt kalla höstmorgonen så saknade jag något varmt på huvudet. På vägen funderade jag på detta med att hålla skallen varm eller ej. Så kom jag att tänka på alla de olika tingestar som jag prytt mitt huvud med under decenniernas gång.

När jag var barn var det hyper-inne med s.k. Gunilla-mössa. Alla som verkligen var ”nåt” hade en sån. Vi syskon fick var sin som någon familjemedlem virkade. Varför den kallades för Gunilla-mössa vet jag inte, den kallades också för pilotmössa, men den var måttet på hur snygg man kunde bli. De vuxna hade en slags sjalett i silkigt tyg, oooh så vackra de var. Sen fanns det en genomskinlig nylonvariant som oftast bars av kvinnor som hade papiljotterna i håret. De fanns ofta i pastellfärger.

Senare när man började ana tonårens ljuva ankomst så dök det upp tuffare modeller att ha på huvudet. Den supermoderna kepsen som kom i slutet av 1960-talet hade jag ingen men ååååå så häftigt jag tyckte det såg ut. Då gärna till en käck fiskbensmönstrad byxkjol.

Ungefär samtidigt så kom Beppemössan. Ja, jösses vilken grej. Den skrev man allt möjligt tufft på, Hep Stars, Tages, Make Love not War osv. Jag hade en gul och kände mig nääästan som en av dem i Kullamannen. Det var med denna skapelse på huvudet som man första gången smygdrack mellanöl, hur man nu kunde göra den kopplingen.

Under början av 1970 när man mer försökte skapa sin egen stil, som man delade med 1000-tals andra unga utan fatta det, då var det en slokhatt som var den stora grejen. Gärna med påsydda märken som ”LOVE”, ”PEACE” osv. Jag hade en i ljus denim och den trivdes jag i. Det var samtidigt som byxbenen blev riktigt breda.

Sen hamnade jag mitt i 70-talet och då fanns det bara en huvudbonad för en sån som jag, palestinasjal. En röd-vit som med tiden blev skitig och trasig Den hade man på sig utan nån som helst egentlig förståelse för vad den symboliserade. Den var ”rätt” helt enkelt. Antingen var man för eller så var man emot, thats it. Ett par käcka näbbstövlar till var naturligtvis som pricken över i.

Nåja, jag växte från det modet också. Sen en kort period var det en annan typ av sjal som var så korrekt på 70-talet. Den nya feminismen växte fram och vad var bästa sättet att manifestera detta på om inte, med kärringhuckle! Sjalen är den rest vi har kvar efter den tid i västvärlden då det bara fanns en sorts anständiga kvinnor, de som täckte sitt hår. Det fanns nog inte en enda växtfärgande ”rättrogen” feminist under 70-talet som inte hade sjal på, samtidigt som man debatterade kvinnans frigörelse. Jag kan inte låta bli att skratta, i alla fall inombords, när jag ser jättecoola killar som går omkring med sjal.

Så kom Ingmar Stenmarksmössan, vilket jag aldrig ägt eller haft på mig. Kanske för att den kopplas till sport, vilket inte är min grej, eller för att den ser ut som en te-huv.

På 1980-talet kom små stickade mössor i akrylgarn som knappt gav någon värme.

På 1990-talet började jag använda pannband. Det värmde om panna och öron men värmen försvann ut upptill. Så det var en huva på jackan som fick komplettera det under den värsta kylan.

Men så blev det 2000-tal. Idag är jag då så förnuftig och fri från yttre tryck, kan man tänka. Men så, kom bud på jobbet att ”vi borde leva som vi lär”. Så numera har jag även cykelhjälm på huvudet när jag trampar mig fram i tjänsten. På min lediga tid är det inte lika ”duktigt” förfarande från min sida men jag är helt övertygad om att det kommer. Ge mig så där en tio år till så ska ni se hur självklart jag slänger på mig min störtkruka i något ekologiskt komposterbart material.