Gotland i mitt hjärta

Denna lördag blev en fantastisk utflyktsdag. Vi packade fikaväskan och körde söderut. I Sundre tog vi, en för mig, ny väg ner till kustvägen eftersom jag, som vanligt, letade tecken efter ett medeltida hus. Sambo skulle ut och lätta på trycket och när han kom tillbaka till bilen frågade han vad det var för gula blommor som växte på marken. Men alltså, sa jag, det är väl maskrosor. Så tittade jag efter och fick se mängder av Våradonis. Här har jag i flera år klättrat upp för sluttningarna längs kustvägen ner mot Hoburgen för att kanske kunna fånga en Våradonis med kameran. Alla som försökt vet vad jag menar. Det är jättesvårt att klättra där. Man halkar hela tiden. Men på den här platån finns allt på plan mark i MÄNGDER!

Sen åkte vi till en av mina favoritplatser på Gotland, Barshageudd. Tänk att åka till Gotlands absolut sydligaste udde och där sitta i solskenet med kaffe och medhavda smörgåsar. Samtidigt som fåglar och natur bjuder på en underbar föreställning. Vägen ner till udden går på en slingrande traktorväg som når nästan ända ner till vattnet. Här kan man sitta en lång, lång stund utan att höra en enda bil. Det är verkligen vid vägs ände.

Jag gick runt lite och letade efter strandfynd, vilket jag förstås inte fann några. Men liksom Pippi Långstrump så anser jag att det är själva letandet som är grejen. Hade jag varit så där en 40 år yngre så hade jag kanske ansett fiskeskelettet jag såg eller brädan som guppade vid vattenbrynet eller någon av alla de stenar med hål i vara just den skatt jag letade efter. Men idag nöjde jag mig med att ”fönstershoppa”.

Sambo stod som vanlig med kikaren och spajade efter någon kaukasisk steppande dvärgsömntuta eller en grenkorsad gnällmes, eller nåt. Jag passade på att spaja på spajaren. Hur som helst är det en absolut förmån att ha tillgång till den här platsen på jorden.

Efter kaffe och spaj så fortsatte vi bilfärden längs något som förmodligen är Gotlands prärieväg. Det guppade och hoppade på färden som gick framåt med knapp styrfart. Vi stannade till när vi såg något otroligt spännande, vad som helst bara vi fick undersöka det närmare. Som t.ex de rosa blåsipporna och albinoblåsipporna vilka växte inom samma område.

Vi åkte sedan norrut igen. Vi gjorde en instickare till Snevidefolket för en fika. De höll på med trädgårdspyssel och blev nog glada över en fikapaus.
Sen for vi hemåt och sa flera gånger att vi var prioriterade och att vi kände oss tacksamma över att få leva och bo här på denna underbara ö. Tack Gotland för att du finns!