Jag arbetar inom Gotlands Kommun och har varit fast anställd sedan september 1987. Före det har jag ”sprungit runt” som timvikarie. Jag arbetar inom Handikappomsorgen och har varit på min nuvarande arbetsplats sedan 1997. Ja, jag är en trogen medarbetare.Jag har följt med i hela rutschkanan nedåt som Kommunens ekonomi har haft. Jag tycker personligen att det i grunden var ett stort uppvaknande och ett nödvändigt sådant. Ibland undrar jag vem som skapade de ekonomiska grundreglerna en gång i tiden!????!!! För på 80-talet när jag började inom handikappomsorgen så var regeln som sådan att:
Den ”hushållskassa” varje verksamhet hade fått var fastställd för varje år. T.ex. om man hade 10 000 kronor att inhandla möbler, hushållsgrejer etc för så kanske man hade 3500 kronor kvar i vid årsslutet. Då brann de pengarna inne PLUS att man för nästa år fastställde årsbudgeten till 6500 istället för 10 000. Istället för att ge pengar upp till 10 000 så förlorade man på att spara! Så varje verksamhet fick bråttom med att komma på något att handla så man inte skulle förlora den först satta budgeten! För tänk om det var nästkommande år som tvättmaskinen och TV skulle paja samtidigt, då stod vi där. Så i princip så slösade man för att inte förlora något!
I början av 1990-talet kom första signalen på att ekonomin var ansträngd. Det var vår verksamhetschef som kom och visade oss ett papper på, för första gången, hur budgeten låg för hennes verksamheter och hon frågade hur vi tyckte att vi bäst kunde förvalta pengarna!!!! Det var första steget ut ur läget ”vi här nere - de däruppe” för nu var det ”alla vi” gemensamt. Sen följde många magra år i Kommunen med förändringar man aldrig kunnat tro. Jag tycker personligen att en av effekterna av besparingarna har medfört att vi fått bli mer delaktiga i planering av verksamhetens innehåll. Det skapar kreativitet och kreativitet är alltid gynnsamt för en verksamhet. Istället för att handla på rekvisition så fick vi en begränsad summa att handla för och fick själva avgöra vad som var viktigast. Det är att hushålla!
Jag tror att dessa intensiva besparingsår även har bidragit till att skapa nya diskussioner om vad vårt arbete går ut på och vad vår yrkesroll innebär. Det har varit mycket givande och jag tycker att min roll som Boendeassistent har stärkts genom åren. Nu finns det satt på pränt, beslut, verkställande, planering, uppföljning etc etc. allt har säkert en ekonomisk förklaring men det berättar också för oss varför vi är på vår arbetsplats!
Jag hoppas innerligt att Kommunen aldrig någonsin hamnar i såna trångmål att den service vi ger dessa ”brukare” försämras så totalt att det inte blir fråga om ”service” utan ”förvaring”. Vi vill inte tillbaks till det ”tänket” igen. Vi måste hålla fast vid ideologier om att alla människor har ett värde och har rätt till ett värdigt liv. Annars är vi farligt nära en samhällsstruktur som ingen vill leva i. Än idag, ser jag inget hot mot detta men vi naggar hela tiden i kanten av det anständiga och när vi når in till dess ”märg” och naggar då… är vi illa ute. Vi får inte glömma 1940-talet.
Arbetet ska ha ett innehåll, en mening, en funktion. Jag har förmånen att ha den arbetsplats och de arbetskamrater jag har och den typ av verksamhet jag arbetar inom genererar sånt välbefinnande för mig att jag har mycket svårt att försöka fantisera om vad jag skulle ha gjort om jag inte var där jag är idag.
Jag inte bara tror, jag VET, att jag gör ett bra arbete. Mina (och mina arbetskamraters) arbetsinsatser gör stor skillnad för enskilda kommuninvånare, dem kallar vi lite tekniskt för ”brukare”. Mitt arbete är att ge coach i enskilda personers vardag, kanske också hjälpa till att skapa lite guldkant emellanåt. Jag tycker att den miljö vi har på just vår arbetsplats är gynnsam för både personal som för brukarna. Jag hushållar gärna om det gör nytta men inte in absurdum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar