Ett besök i de gotländska naturreservaten är en underbar upplevelse. Det är som det bästa ur Gotlands natur-“smörgåsbord”. Man har som regel en vandringsslinga och informationshäfte att låna på plats. Då kan man passa på att lära sig något nytt om floran man besöker.
Igår besökte vi Kallgateburg. Det namnet ska ha kommit till som en omvandling av Karls gata. Karl är fornsvenskt för “man”, “vanlig civilist” s.a.s. och gata är öppen led. Jag undrar förstås hur namnet Karl kommer in med argument om att det är fornsvenska. Gotland har inte tillhört det “fornsvenska språket” utan haft sitt eget gutniskan. Namnet Karl är inget typiskt gammalt gotländskt namn. Så jag känner mig lite fundersam i den detaljen.
Nåväl, natur ville vi se och natur fick vi se. Efter dagens hetta är det skönt att komma ut och andas frisk luft. Som alltid är den gamla slitna termosen med.
När vi kom fram såg vi ett traudartun (trådtun) som hade elstängsel monterat överst. Då började sambo surra om hjortar… Jag sa att möjligen kvigor eller ungtjurar men hjortar… HALLÅååå… Vi hörde både kor som råmade och lamm som bräkte. Hade det varit lamm så hade nog området varit mer rensat på vegetation så jag gissade på kvigor och hoppades i hemlighet att det inte var ungtjurar. Spår efter klövar fick mig att definitivt tänka ko/tjur medan sambo höll sig öppen för hjort eftersom det, enligt honom, var anledningen till att elstängslet satt så högt. jag menade däremot att hjortstängsel är betydligt högre. Nåväl, ingen visste helt säkert så vi lät det bero…
Vegetationen ändrades lite när vi gick och våra samtal ändrade både karaktär och kulör. Man blir som lite andlig till mods i guds fria natur. Man behöver inte så många ord då utan mer en kort sammanfattning av en känsla. Man kan känna sig så samstämd när man endast har de gemensamma intrycken att ta hänsyn till. Inte ett enda motorljud, människoskratt (prat, skrik, tjafs, oljud), bara naturens serenad. Torra trädgrenar som gnider sig mot varandra. Myror som ilar på sin upptrampade autostrada. En mindre hackspett som varnar för vår ankomst eller så bara vindens sus.
Promenaden var ca 2,5 km lång och det kändes som att man varit i en helt annan värld, vilket stämde rätt bra egentligen. Spåren av människan var minimal (om man bortser från den frigolitförpackning som blåst in någonstans ifrån).
När vi kom tillbaka till parkeringen och kaffeväskan kom fram så satt vi där och bara summerade inombords vad vi just upplevt. Så plötsligt hördes ett märkligt ljud. Det lät som en ko som försöker härma hur en motorsåg låter. Det är en knasig jämförelse men ungefär så lät det. Vi stannade upp i vårt småprat och försökte förstå vad vi hört. Sambo kom fram till “japp, visst tusan är det en hjort som brölar”. Det ar ett ljud jag aldrig hört förut, trots att jag tillbringat mycket tid i jordbrukslandskap, så jag hade inget motargument.
Strax efter hörde vi hur kvistar bröts så vi förstod att djuret/djuren var helt nära, inne i vegetationen. Sambo gick närmare stängslet och försökte spaja. Jag skyndade mig efter en kamera. Om, jag säger OM, det är en hjort så vill jag ha det på bild. Och om, jag säger OM, det är en ko/tjur så vill jag också ha det på bild som motargument mot sambo…
Jag gick tillbaka ner längs vägen vi gått på och efter några 50 meter såg jag dem… och jag hade rätt. Det var ungtjurar! Vi skrattade gott år vårt lilla mysterium. Det var en bra avslutning på en trevlig utflykt… fler såna vill jag ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar