Om du säger “nej” till något… vad säger du då “ja” till?

Jag tillhör den skara personer som enligt gammal tradition kan anses som “tråkig”. Jag är en sån där som inte finner något nöje i att dricka alkohol för att bli berusad. Ja, självklart har jag hällt i mig otaliga mängder av alla de sorter genom åren. Men nu när man uppnått sådan ansenlig ålder som jag gjort så är det oerhört skönt att inte behöva vara social genom att dricka alkohol.

Första gången jag drack mig riktigt berusad så var jag 11 år (!). Jag drack fickljummet brännvin som någon snäll äldre kille bjöd på. Okey, jag kanske hade smygsmakat något vin som stått hemma före det men det som jag anser vara premiär var valborgsmässoafton när jag var 11 år. Jag och en äldre tjejkompis skulle upp till Torekällberget i Södertälje där de skulle elda.

En evighetsvandring fick vi dit och sen liksom gick hela kvällen ut på att “ta sig fram”. För inte upplevde jag något annat än tung tröttsamt elände i huvud och kropp av den eldiga dryck som jag fått smaka, som dessutom smakade skit.

Det var även äldre killar som såg sin chans och ville “förföra” mig. Om man nu kan kalla det för det när jag endast var 11 år. Av någon oförklarlig anledning så kunde jag värja mig från deras närmanden och så småningom försöka leta mig hemåt i natten. Jag kom hem, utan att “fångats upp” av vare sig nattvandrande föräldrar, socialtjänst eller polis. Sådant fanns inte då, ja polis förstås, man fick klara sig så gott det gick.

Efter det så var jag nästan halvvuxen. Det var som en slags invigningsrit in i den vuxna dryckesvärlden. Nu skulle jag pröva mig fram. Dricka mellanöl och starköl och även brännvin och vodka. Vin smakade ju skit första gången jag provsmakade så det föll mig aldrig in att dricka sånt.

Trots alla år av kämpande med alkoholintaget så lyckades jag aldrig finna någon riktigt “YEEEeeeeesssss” med detta. Inga sköna endorfinkickar eller coola sinnestämningar. Endast denna tunga trötta känsla och längtan efter att festen ska vara över så jag fick sova och sen vakna upp till en “vanlig dag”.

Jag kämpade med öl eftersom det är så vedertaget att “öl ska man gilla” men har än idag inte fått till en bra relation till öl, ja ingen dålig heller för den delen. Det gick lättare när jag mognade som person och upptäckte vinet. Men kass på att dricka det har jag alltid varit.

Att man sen ser personer i sin närhet som inte klarar av att låta bli som verkligen blivit fast i alkoholets baksida. Det där suget efter en återställare dagen efter, och en dagen därpå och “för faaaan vi har ju semester”-flaskorna. Med tillhörande ångest och taskig ekonomi. Personer som förstör ekonomi, relationer och familjer med sitt beroende och sedan hamnar i isolering och utanförskap. För när man är fast i alkoholen så är man ingen “kul typ” och självklar person att bjuda in på fester längre. Då är man plötsligt pinsam och någon man börjar försöka att välja bort när man ska ha trevligt.

Senast jag drack mig “askalas” var på en fest, för flera år sedan, hos en anhörig. Jag ensam drack ur nästan en hel Bag n´Box med vitt vin. Jag som oftast bara sippar i mig alkohol hade helt tappat grepp och sans. Fråga mig inte hur det gick till men efter ex antal timmar så var boxen slut. Dagen efter hade jag min livs första riktiga baksmälla, och då var jag över 40 år gammal!

Det fick mig att säga “Nu räcker det!” Inget i hela världen är värd den bortkastade dagen som följde eller det tillstånd alla mina sinnen var i då. Icke mer. Och så är det för min del. Jag låter mig inte övertalas till “bara ett litet glas” eller “kom igen nu” mer. Och det är gudaskönt att veta att jag faktiskt inte behöver.

Det finns två sociala motpoler. De som dricker för mycket och de som dricker för lite. Av någon anledning så “platsar” ingen av dem inte på kalas. Kanske väcker det obehag hos dem som inte spottar i glaset och precis börjat dansa på bordet.

Om jag väljs bort, inte för att jag dricker utan för att jag INTE dricker så är det andras problem inte mitt. Men jag är varken nykterist eller moralist. Jag vet att party kan vara kul och underhållande men min “grej” är det inte.

Men något jag, märkt de senaste åren, när jag talar högt om detta med mitt “icke-drickande”. Det är att andra också säger. “ja, jag är egentligen inte heller så intresserad av att dricka”, “ja, det är nog ändå rätt skönt att strunta i ölen en helg” osv. Kanske finns det många ute där som egentligen vill SLIPPA dricka för att vara socialt accepterad men som inte klarar trycket. Kanske behöver vi fler förebilder som talar öppet om sitt icke-drickande.

Kändisar som vågar gå ut med att de inte är intresserade av att kröka eller ta droger. Tänk rubrikerna: “Kändis avslöjar. Jag har aldrig riktigt varit med på några våta fester. Är hellre hemma och laddar batterierna med en bra bok"/en bra film”

Kan kändisvärlden vara så goda och träda fram och bekänna sina vita vanor!