En resa – Många minnen. Dag 2

Efter frukost och morgonbestyr var det dags att bege sig nordost igen. Vi ”Stal” med oss två ägg från vandrarhemmet att äta på kvällen. Tur man har kylbag med. FÖRLÅT för min stöld men vi åt så lite frukost (lögn igen) att vi tänkte att vi kunde låta två ägg vänta till kvällen, liksom. (usch så jag skäms när jag skriver detta). Under resans gång har vi konstant hållit spaj på bensinpriserna. Det gäller att köra så ekonomiskt som möjligt eftersom det är 400 mil som ska avklaras.

Vi tog en runda in till Mora centrum. Har aldrig varit där förut och jag ville absolut se vasaloppsmålet, så pass sportintresserad är jag. Eller så är det historiens vingslag jag ville känna av, eller nåt. Vi växlade in till lite norska pengar. Urban var, som vanligt, kaffesugen så han hade ett häng på Hermans konditori där. Jag köpte med några äppelsnittar att festa på senare under dagen.

Sen märktes det att landskapet sakteligen förändrades. Det var en oändlig väg med skog på båda sidorna och sen något enstaka hus och därefter, skog. Dessutom var det vägarbeten ett par mil som påverkar framfarten. Men det var väl okey ändå. Efter en god tids körande kom vi så fram till Älvdalen. Det är ett samhälle som såg ut att vara i storlek med Hemse här på Gotland (ca 3000 invånare?). I detta mecka har dansbandet Lasse Kristers sin hemort. Det var även här som världsberömda Hagström började sin instrumenttillverkning. Vi stannade för glass, kissa och byta kylklampar. Det är kul att göra studiebesök i vanliga affärer, höra folk prata och se vad som står på anslagstavlorna.

Sen kom vi fram till Idre som ligger vid Idrefjällets fot. Här har tydligen Pernilla Wiberg någon turistanläggning. Vi åt lunch på Restaurang Lodjuret. Det blev vanlig husmanskost, falukorv och potatismos. Ja, jösses det var en falukorv det. De var dubbelt så stor som dem vi brukar se i affärerna och den smakade helt annorlunda. Vem vet, kanske de rent av har kött i sin produkt?

En liten by stannade vi sedan vid, Storbo. Med några enstaka hus. Här funderade jag mycket på hur man klarar detta, för mig, stora avstånd till affärer och andra människor. Kanske telefon, mobiler och internet fått avstånden att krympa? I fjärran såg vi fjäll som förmodligen var norska (de sa inget så det var inte helt enkelt att veta exakt).

Man kör i en slags insluten evighet, mil efter mil. Man småpratar och pausar. Man sitter tyst och grunnar. Att färdas långt är även en inre resa. Vi såg endast en vilsekommen ren och kanske en eller två mygg. Men så kom vi äntligen till norska gränsen. Genast väcktes nyfikenheten. Nya vägskyltar, andra typer av hus. Vägen var i mycket dåligt skick så vi skumpade fram i flera mil. Men till slut kom vi fram till ett av besöksmålen på resan: Røros! Tyvärr var klockan 17:00 så vi hade inte allt för mycket tid på oss att stanna. Vi skulle ju vidare till Trondheim. Men vilken fantastiskt pittoresk stad. Jag har hört att vissa av Pippi Långstrump-filmernas vinterscener har spelats in här. En gammal medeltida gruvstad där massor av trähus ännu är bevarade. Hit vill jag resa igen, och stanna en hel dag!
Nåväl, vi hade inte riktigt tid för vi skulle ju till staden Trondheim som sagt. Så det var bara att tuffa vidare. När man har en slutstation så kan alla dessa mil kännas oändliga. Vi hade ju ingen koll på kartan och avstånden eftersom vi aldrig varit här. En mil i Norge är inte riktigt som en mil i Sverige. De är mer kurviga, smala och långsamma. Jag vet inte hur det går till. Men det kändes som att man körde i flera timmar och så hade man bara kört 3-4 mil. Och deras E6 var som en landsväg på södra Gotland. Nej det var orättvist jämfört. Gotländska vägar är bättre!

Men landskapet!!! Herre min gud så obeskrivligt vackert! Dessutom har de gott om rastplatser och de är ofta placerade så man kan se ut över landskapet. Nåväl, ca 3 mil från Trondheim började vägarna bete sig likt våra svenska. Breda, flerfiliga och med en stadspuls.

Det var mycket enkelt att ta sig in till centrum och hitta hotellet. Även om enkelriktade gator inte syns på kartan så man får snurra runt en del, till Urbans irritation. Det är ju bara han som kör och han var nog ganska mör vid det här laget. Klockan var ca 21 och vi hade varit på resande fot i ca 12 timmar.

Vårt hotell var ett år gammalt och såg väldigt hightech ut. Tyvärr verkade portiern måttligt intresserad av oss. Han visade på sånt ointresse att bara det var irriterande. Dessutom fick vi så diffusa anvisningar på parkering att vi lyckades få parkeringsböter bara en timme efter vi parkerat! Rumsnyckeln, dvs ett plastkort, funkade inte heller. Det hade inte blivit aktiverat. Så medan Urban försökte finna en parkering så stod jag och väntade med alla väskor utanför rummet. Jag ville inte gå ifrån och kanske bli av med någon väska och jag ville IN OCH LÄGGA MIG PÅ SÄNGEN. Nåväl, allt löste sig så småningom men det var ingen bra början. Vi hade smörgås, läsk och stulna ägg i kylbagen som vi åt. Sen var det SNARK för hela slanten.