Lottes blogg: En böljande resa i Skåneland 2

Det var ett knarrigt och “nära inpå”-typ av boende vi bott på. Dörrar som gnisslade och trappor som knarrade. Det var på övervåningen av en villa och de hade sex uthyrningsrum. Några verkade vara personer som bodde en längre tid, kanske gick en utbildning i staden eller dylikt.

Nåväl, som vanligt så vaknade vi tidigt och vi pysslade på med morgonsysslorna. Sen knackade det på dörren. Det var vår frukost som kom serverad, inte på silver, men dock på plastfat. Det såg fräscht ut. Jag tänkte att flera lagar sin frukost själva men vi körde lyxmodellen med service.

Soffan som fanns i det rum vi övernattat i är en likadan som en av mina systrar hade på 80-talet. Jag tycker att för 150 kronor natten är detta ett helt okey alternativ till B&B eller hotell någon annanstans.

Sambo och jag tittade på morgonnyheterna medan vi åt vår frukost. Jag vet inte varför men jag tycker nog att frukost är den godaste måltiden.

Det låg regn i luften men vi körde med vårt vanliga motto, “vi tar det som det kommer”. Avfärden påbörjades vid 8:45 och jag såg verkligen fram emot att få återse Simrishamn igen med “släktforskarögon”. Min ena anmoder levde och dog där i början av 1800-talet.

På vägen ner passerade vi Yngsjö för att andas in lite mordiska sensationer men inget drama pågick de fem minuter vi befann oss på orten. Nu hade regnet börjat störa oss med skurar med jämna mellanrum. varför kommer skurar aldrig med ojämna mellanrum?

En glass i Åhus hade suttit fint, en varm, sommardag men… vi hoppade det den här gången. Istället for vi till Vittskövle och såg på slott. Jag fotade och sen vred sambo om nyckeln till bilen och så var vi iväg igen.

Vi var hyfsat snabbt ner vid Simrishamn, regnet stod som spön i backen och då, av alla stunder på jorden, så la vindrutetorkaren av. Sambo kryddade ordförrådet med några nyskapande alternativ till vanliga standardramsor. Han ville liksom inte stå ute i regnet och försöka komma på vad som är fel.

Men efter en del svärande och aggressiv körning så hittade han en simbassäng som var inhägnad. Det var stängt med det fanns ett litet tak vid entrén som han körde in bilen under, ja i alla fall en bita av främre bilen. Sen gick han ut och bara lät den friska luften fylla lungorna via den nikotinstinna “inhalatorn”. Nåja, efter ett par bloss var han redo att ta sig an problemet. Och så funkade det igen.

Vi rullade in i den lilla och mycket mysiga staden och fann en parkeringsplats. Vi lufsade runt lite och jag gick in på ett museum och där fick jag ett tips om en person att kontakta i släktforskningsärenden. Det tycker jag är kanon eftersom den här delen av vår släkt gömmer små mysterium. Detta måste firas. Och enligt våra traditioner så göres detta lämpligast på något lokalt fik, Pedersens Conditori. Trist lokal men de hade en Budapestlängd och då tiger man still. Dessutom hade de lagt i hallon i den och det var en ny upplevelse.

Vi stannade vid Lödarps kyrka längs med vägen. Det var så oerhört många gravstenar och de flesta var omgärdade av buxbom. Kyrkogården kändes som en labyrint. Här på Gotland kommer man knappt i jorden och får upp gravstenen förrän de liksom vill utplåna spåren efter en. Allt för att underlätta för gräsklipparen! Jag anser mig vara hyfsat rationell men för tusan…

Det är ett fantastiskt landskap detta Skåneland. Vägarna skär genom böljande kullar och man kan nästa få en förnimmelse av att man skär genom ett hav. Alla dessa små slingrande vägar som skapats genom generationer och tidevarv. För att inte tala om de magiska bokskogarna som förmodligen ramade in hela landskapet en gång.

Så kom vi till Ystad som även det är en plats där jag har anor från. Vi var ganska hungriga och hade tänkt äta på Bäckahästen men den var stängd så vi hittad en Kinarestaurang i stället.

Jag har ingen aning om i vilket hus mina anor skulle ha kunnat bo i och det närmaste det jag kunde komma var att gå till S:t Maria kyrka. Vi gick in i kyrkan och ärjade småprata men där satt en vakt/guide (?) där som hyschade på oss så fort vi sa ett ord så det kändes så ovälkomnande att vi gick ut igen. Jag tycker det är knepigt med kyrkor som å ena sidan håller öppet för turister och å andra sidan ska upprätthålla en “andäktig tystnad”

Eftersom det regnade så kändes det inte så kul att gå runt i denna vackra stad. Vi for vidare. Vi passerade flera slott och jag hoppade ur bilen för att fota. Vid Sövdeborg slott fanns en hage där det gick jakar!

Ett fika vid Rörstånga och sen vidare igen. Sambo var ivrig nu när vi närmade oss målet. Vi skulle hem till kusinen och hans sambo. De bor i Klippan och bodde i ett gammalt hus med en mycket charmig lägenhet. Det blev mycket prat och många minnen som vädrades. Jag introducerade lite släktforskning och sen plockade de fram album. Där fanns flera spännande bilder som jag genast tände till på. Vi försökte utreda vem som var på bilderna och hur de hörde samman med de andra i släkten.