”Vanligt” godis köpte man i kiosk. Det fanns ett-öresgodis. Vi ungar brukade lägga en hel del energi på att leta småpengar vid platser där pengar kunde strös. Det var trärampen vid kiosken eller i en telefonkiosk. Kanske vid någon annat udda tillfälle att man fann en guldgruva.
Som en gång… Jag var ca 5 år. Jag skulle gå till affären för min mor. På vägen dit såg jag. Det glimmade så vackert som nu kopparslantar kan. En hel hög med pengar låg utspridda i en rabatt. Jag tvekade inte en sekund i tron om att dessa var till mig. Jag plockade girigt ihop dem. Jag var helt enkelt ”kung i baren” trots att det uttrycket inte fanns då. Tänk att äga en hel krona. Det är 100 öre. Det är 100 godisbitar. Jomän, och smaskens var det.
En gång minns jag särskilt. Jag var på mitt sommarhem utanför Linköping. Jag bodde i Viskeryd i Vårdsberg socken. Jag och min sommarsyster var ensamma hemma en jättelååång stund. Det var säker en hel timme eller två. Nåväl, i början kände vi oss säkert stora och självständiga och lekte väl någon lek. Men med tiden blev det lite småtråkigt utan de trygga vuxna i närheten. Jag minns att vi börjat småtjafsa med varandra och att bråk kunde uppstå när som helst.
DÅ… som sänd från godishimlen, kom det en lastbil inkörandes på gården. Vi satt på trappan och bara stirrade på ”gubben” som hoppade ur förarsätet. Han frågade om det var här som Bojan (sommarmamma) bodde. Jo svarade vi artigt och tänk… SESAM ÖPPNA DIG… så skedde det märkliga. Han började lasta ur den ena packen med trekantiga tetrapak med festis efter den andra. Alla med päronsmak. Vi bara stirrade förundrat. Han bad oss hälsa Bojan och hoppade in i bilen och for iväg.
En gång minns jag särskilt. Jag var på mitt sommarhem utanför Linköping. Jag bodde i Viskeryd i Vårdsberg socken. Jag och min sommarsyster var ensamma hemma en jättelååång stund. Det var säker en hel timme eller två. Nåväl, i början kände vi oss säkert stora och självständiga och lekte väl någon lek. Men med tiden blev det lite småtråkigt utan de trygga vuxna i närheten. Jag minns att vi börjat småtjafsa med varandra och att bråk kunde uppstå när som helst.
DÅ… som sänd från godishimlen, kom det en lastbil inkörandes på gården. Vi satt på trappan och bara stirrade på ”gubben” som hoppade ur förarsätet. Han frågade om det var här som Bojan (sommarmamma) bodde. Jo svarade vi artigt och tänk… SESAM ÖPPNA DIG… så skedde det märkliga. Han började lasta ur den ena packen med trekantiga tetrapak med festis efter den andra. Alla med päronsmak. Vi bara stirrade förundrat. Han bad oss hälsa Bojan och hoppade in i bilen och for iväg.
Vi satt stumma en stund, men bara en stund, högst en sekund. Sen for vi fram och började ta för oss av gosakerna. Vi sörplade i oss den ena tetrapaken efter den andra. Kunde livet bli bättre? Inte just då… en stund. Sen fylldes magen sakteligen och päronfestis blev plötsligt inte ”det godaste som finns i hela världen”. Sen kom sommarföräldrarna hem och då var vi rejält mätta. Efter det tog det ca 30 år innan jag kunde äta ens ett färskt päron. Idag är det en favoritsmak när jag köper Mer eller Cider. Men framförallt är detta ett gott minne.
Senare i livet när man vuxit till sig lite så kom andra goda smaker in i ens liv. Man nöjde sig inte med att "bara det var godis" utan nej, det skulle vara någon särskild smak om det skulle vara. Inte bara en glass utan Igloo hallonsmak, inget annat. Inte bara godis, utan surt godis eller salt godis.
Efter ytterligare en tid kom efterrätter mer in och ersatte godisets roll. Smaskiga anrättningar som äppelkaka med vaniljsås, radiokaka, eller senare på 80-talet, glassmenyer som såldes i speciella glasscaféer.
Senare i livet när man vuxit till sig lite så kom andra goda smaker in i ens liv. Man nöjde sig inte med att "bara det var godis" utan nej, det skulle vara någon särskild smak om det skulle vara. Inte bara en glass utan Igloo hallonsmak, inget annat. Inte bara godis, utan surt godis eller salt godis.
Efter ytterligare en tid kom efterrätter mer in och ersatte godisets roll. Smaskiga anrättningar som äppelkaka med vaniljsås, radiokaka, eller senare på 80-talet, glassmenyer som såldes i speciella glasscaféer.
En period var det endast chokladkakor som gällde. Men det blev jag allergisk mot så det fick ett abrupt slut. Men jag äter det ibland. Jag gillar mörk choklad. Eller de mer finare sorterna som man endast kan äta en bit och sen är det nog. Det är precis lagom. Vanliga chokladkakor straffar sig för mig. Jag får fullt med bölder överallt på kroppen.
Det märkliga nu när jag sitter här och minns är att jag ofta kommer tillbaka till efterrätter som fruktpajer och äppelkakor. Idag finns det mängder av recept att finna på internet. Jag brukar leta runt men i slutänden hamnar jag alltid på ruta ett, äppelkakor. Så viva frukten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar