Historiska betraktelser

Jag har nästan hela mitt liv haft en särskild kärlek till historia. Redan som barn fascinerades jag av det som hänt i århundraden före min födelse. Ju äldre jag blir ju mer finns att läsa om efter min födelse. Jag har alltid undrat över vad som triggat igång mitt intresse.

Jag vet att jag tidigt älskade att ”snoka runt” på vindar eller studera folks saker de haft i sina hem. Det finns som regel alltid en berättelse kopplad till gamla saker, ”den köpte vi när vi flyttade till Varberg”, ”den fick jag i 30-årspresent”, ”den har tillhört min släkt i fyra generationer”, osv. Hade man tur fick man en bra berättelse till livs samtidigt som man tittade på föremålet som varit med om just den händelsen för 30, 50, 110 år sen.

Sen kunde man gå hem och fantisera om ”då”, 110 år sen. När jag var 11 så var ”110 år sen” år 1859. Idag blir det 149 år. Så kan man hålla på att tänka. Med tanke på att jag har dyskalkyli så är det extra märkligt att årtal kan vara intressant.

Eller lyssna till en äldre person som berättade om sin barndom för så där 60 år sen. Det vill säga på 1910-1920 talet. WOW…

När jag besöker en byggnad som har 1000 år på nacken så känner jag en enorm respekt för de människor som en gång lät bygga det. De kanske också fantiserade om ”tänk en gång i framtiden…” men de hade knappast förmåga att föreställa alla saker som vi ser som själklara idag. Tänk hur de fick släpa för att få till byggsten och hur de fick slita för att få byggnaden på plats. Idag har vi en helt annan teknik och vår uppfattning av ”slit” är nog inte densamma

Varje plats har sin specifika historia. Jag bor i Länna i Visby. Det heter så efter en gård som byggdes på 1700-talet. Byggherren tog med sig namnet från sitt föräldrahem i Slite. Vid Länna i Slite bodde personer som i sin tur hade anor från Länna i Uppland.

Här finns också ett litet område som kallas för Jungfruparken. Det håller man på att bygga hus på nu. Namnet har medeltida anor. Det ska ha funnits en öppen plats här dit nunnorna på Solberga kloster gick för att ha lite ”ledigt”.

När jag kommer till en ny plats vill jag greppa området med att snoka rätt på något om platsens historia. Kanske hittar jag en broschyr om gamla lanthandeln eller en extraordinär kommunalgubbe. När man tar in på hotell kan det ibland finnas lite lokalinformation som är intressant att läsa. Det blir som en markering ”Lottes was her”.

Tänk att allt det vi har omkring oss är historia om ca 30 år. Att det där huset som byggs NU kanske i framtiden kommer att betraktas som ett historiskt riktmärke. Att barn år 2037 kommer att fantisera om hur det gick till vid milleniumksiftet. För det minns väl alla vilket hallå det var kring det. Nåja, det mesta är glömt idag men tänk om pessimisterna fått rätt.
Jag tror att vi glömmer bort berättandets kraft. Barn behöver höra berättelser om ”förr” även om det för oss är ganska nyligen. Jag minns min glädje över sådana berättelser. Kanske ska du glädja ett barn idag?