Vem är du och vem vill du vara

Ibland när jag tänker på hur Sverige förändrats under den tid jag levt så förundras jag över hur det verkar ha blivit inne att vara självisk. Man ska ”satsa på sig själv och skita i andra” osv. Till och med i hela vårt politiska system har det fått fäste. Vi rustar ner de ”snälla” egenskaperna i vårt lands infrastruktur. Det vill säga att ge en hjälpande hand till någon som själv inte kan hjälpa sig. Första gången jag hörde talas om att man borde skaffa sig en extra pensionsförsäkring så undrade jag spontant ”varför?”. I min unga naivitet trodde jag på riktigt att Sverige var ett land som månade om alla sina medborgare. Men nu vet jag! Vi monterar ner allt som tog generationer att bygga upp så att förmodligen kommer ett stort flertal hamna utanför en trygg ålderdom i framtiden.

Jag har alltid tänkt att de skattemedel som vi lagt på att bygga upp den offentliga sektorn var vår kulturs sätt att med en demokratisk intention verka i en, något praktisk, kristlig anda. För vad är det mer än just den ”tionden” man förr betalade till kyrkan, som i sin tur skulle verka för de fattigas väl. Att lätta på skattetrycket är ju i praktiken att plocka bort delar i den offentliga sektorns uppdrag.

Hur länge kommer det att ta innan vi själva förväntas ta hand om våra äldre anhöriga i mycket större utsträckning? Hur länge dröjer det innan de funktionshindrade ses mer som parasiter än individer med rätt till goda levnadsvillkor? Hur länge dröjer det innan barn förväntas få alla sina behov bekostade av föräldrar, föräldraledighet, dagis, förskola, skola, skolmat osv. Hur går det då med/för oss som lever livet för fullt och tycker det är självklart att ge sig ut i livet och ”satsa på sig själv”?

För vem kan flytta till fastlandet, EUs länder eller USA för att förverkliga sig när det sitter två åldrande föräldrar hemmavid och inte kan klara sina dagliga behov? Vem blir utanför gemenskap och utbildning för att föräldrarna inte hade råd att skaffa en eller två tilläggsförsäkringar då de föddes?

Varför skall Sverige efterlikna den ”amerikanska (mar)drömmen” där det finns ofantligt många hemlösa och fattiga och ett ytterst tunt skikt med överklass? Där en stor grupp ska serva en liten klick för uruselt betalt och leva i kommande misär. Kanske rent av att gamla ”hederliga” Lort-Sverige snart är tillbaka? Är det en slump att de hemlösas antal ökar och att de idag är ofrånkomliga att lägga märke till? Eller har du inte ens noterat det… än…

Har vi och våra politiker inte lärt oss av historien än? För som jag ser det så kommer fattiga, trötta, hungriga, underutbildade, frustrerade och utstötta människor långsamt att växa i sitt missnöje. Då kommer det att finnas organisationer som kommer att vara redo att ta emot deras valröster (För de demokratiska valen ska vi väl inte avveckla?) och då… kära vänner… har vi alla anledning att bli uppmärksamma på riktigt. Då är vi tillbaks i ett samhälle där strukna bruna skjortor och läderstövlar inte är långt borta. De kommer inte att tveka att börja rensa bland löss och parasiter. Det är bara det att det är DE som kommer att sätta ribban för vilka som är närande och vilka som är tärande i samhället. Då kommer även de fläskiga politiker som haft sina go-år med att satsa på sig själva, sin familj och vänner att känna de mörka krafternas unkna andedräkt flåsande i sina feta nackar!
Hur kan vi återställa balansen? Knappas med någon hälsofil eller någon lotion med mirakelformula. Vi måste börja redan nu och fundera på hur vi vill vara gentemot varandra.