representerar ett helt århundrade!... eh… okey… Men kanske tanken med att samla på sig saker från 1900-talet är just att förvara dem i låsta magasin?...Inget annat århundrade har lämnat ett så stort avtryck i historien som just 1900-talet. Ännu lever många som faktiskt ”var med när det hände”. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att samla in vittnesmål och berättelser direkt från folket som var på plats.
Man hade kunnat använda sig av PRO och andra organisationer för att starta grupper där våra
äldre invånare kunde få skriva ner, berätta in och förmedla om sitt 1900-tal. Det skulle bidra till den gotländska forskningen och det skulle ge många äldre en trevlig sysselsättning. Man skulle kunna använda museet till att t.ex. pensionärer satt och berättade LIVE för våra skolungdomar om deras barn- ungdom samt hur livet tedde sig för dem som vuxna. Ett utmärkt sätt att skapa kontakt och samförstånd mellan generationerna.
Man skulle kunna använda datorer och samla allt i en databas som kunde tillhandahållas på plats och via internet för olika skolprojekt, uppsatser, forskning m.m.Man skulle kunna göra 10 rum med möbler och andra saker presenterade från varje årtionde och med musik som kom just vid den tiden. Man skulle då ha massor av kompletterande berättelser från gotlänningar som berättade om sina upplevelser och kunskaper om varje årtionde. Det matchat med information om vad som hände i landet i stort under samma tid. Och eftersom det fylls på med nya pensionärer hade det kunnat bli en verksamhet som höll på i all evighet.
Ett kafé på platsen skulle kunna ha bakverk och kakor från varje årtionde så kunde man få smaka på 1910-, 1920-, 9130-talet t.ex.
Min tanke var att detta museum skulle inrymmas i Flextronics-huset som nu ska omvandlas till ett
affärscentrum. Men så blev det nu inte. Jag är en enkel vanlig osynlig medborgare ingen dynamisk och ansedd person som P. A. Säve så jag förstår att man inte tycker sig behöva göra någon notis om mina förslag. Men jag tycker det är SYND att man inte passar på medan de äldre ännu finns kvar här hos oss!!! Det skulle ha blivit Sveriges modernaste museum om historia!Nåväl… jag har gått vidare och nästan släppt tanken helt. Men så… fick jag ett telefonsamtal från min syster. Hon hade pratat med en grannfru, som är i 90-års åldern, som vill donera sina minnen till MIG! Eller snarare att jag skulle förvara dem tills 1900-talsmuséet blev en realitet. Kan man bil mer hedrad än att bli anförtrodd en människas hela liv? Jag hoppas jag får tillfälle att i framtiden göra henne till viljes.
Nu finns det förstås andra 1900-tals-hjältar på Gotland. Ta, tex de två som dokumenterat och gjort en bok om arkitektur utanför muren. Det blir 1900-tal det! Kanon. Den boken står just nu på min önskelista hos tomten.
Vi glömmer så lätt att massor, massor har hänt i stan sen 1899. Utanför muren var det rena bondvischan och nybyggandet stod i sin linda. Ta t.ex. S:t Olofs sjukhus, Korpenområdet. Det
byggdes för mentalpatienterna skulle komma ut på landet. I början hade sjukhuset självförsörjning av frukt och grönsaker. Idag är det nog nästan ingen som tänker på att området varit ett sjukhusområde eftersom massor av andra verksamheter ryms i flera av lokalerna.Likaså gäller affären Signalen. De yngre idag vet nog knappt varför området heter så. Så är det med en levande stad, det byggs och förändras. Hus får olika användningsområden och gatunät läggs om. Gamla människor faller ifrån och nya kommer till. Men vem berättar stadens historia och bevarar dess minne? Det borde vara vi alla men jag tror att vi kommer att missa massor eftersom vi litar på att någon annan gör det. Dessutom om saker göms i låsta lagerutrymmen så, vem ska få se och lära sig om dess funktion?
Ett exempel på hur man kan glömma är: Jag åkte Transibiriska järnvägen 1982 vilket var en fantastisk upplevelse. Vi var en grupp på ca 30 personer varav hälften var pensionärer. Vi kom till en plats vid Bajkalsjön och där fanns ett museum med saker från 1800-talet. Där fanns gamla hus och gamla redskap men inga lappar som talade om vad det var och den lokala guiden sa att det fanns ingen kvar i livet som visste vad det var för saker och hur de skulle användas. Men en av våra penionärs-resenärer som ursprungligen kom från östra Finland berättade att likadana saker fanns i hennes barndomshem. Hon kunde i detalj beskriva hur de skulle användas och vad de hette på finska. Ska det gå så med våra 1900-talssaker också?
Jag tycker fortfarande att ön skulle få nytta och glädje av ett museum och jag tycker att beslutsfattare borde förstå det.
1 kommentar:
Detta förslag är som jag sagt tidigare mycket bra, och även en nödvändighet för att vår moderna historia inte ska gå förlorad för framtiden. Inte minst berättelser från gamla människor som VAR MED när saker och ting hände och kan berätta.
Skicka en kommentar