Mobbing

Jag har en fantastisk tur. På min arbetsplats har vi mobbingfritt. Vi håller en hög svansföring mot den sortens beteenden. Jag har hört fler personer som fått utstå att antingen personligen bli utsatta för mobbing eller som arbetar i en grupp där mobbing sker. Vi vet idag alla hur mobbing kan ta sig olika uttryck och skapa ohälsa, för vissa, i flera år framöver. Vuxenmobbing är inget ovanligt och jag kan tänka mig att andra utomstående skulle säga att de inte trodde det om honom/henne att han/hon skulle bete sig så. Det går liksom inte alltid att SE vem som mobbar eller vem som är mobbad.

Vem blir mobbare och vem blir mobbad? Som barn fick jag känna av det, från båda håll. Jag började i en ny skola i första klass. Alla verkade nyfikna på mig och jag fick mycket uppmärksamhet. Det var så kul och jag kände mig så glad över alla nya vänner jag skaffat mig. En dag hade jag min skepparkavaj på mig, som vanligt, och vid lunch hängde jag av mig den utanför matsalen. När jag ätit färdigt och skulle gå till min klass så märkte jag att det var fel jacka/skepparkavaj. Jag var endast 7 år och min livserfarenhet var därför begränsad så för mig var det enda logiska att tänka att ”ja, det är syrrans jacka/skepparkavaj”. I jackan låg ett litet noteshäfte och en penna i roliga färger.

Eftersom det var syrrans så tänkte jag att jag kunde använda/stjäla det. Hon skulle möjligen ”slå ihjäl” mig men det kunde det vara värt tänkte jag. Så jag använde blocket under en rast och skrev roliga saker, påhejad av andra klasskamrater. Jag skojade lite med ”vem som hjärtade vem” i klassen. Alla skrattade och det var så kul. Då kom en klasskompis fram och sa att jag stulit hennes jacka och hennes noteshäfte! Plötsligt förvandlades alla roliga dagar till en stor katastrof. Klasskompisen letade efter sin storebror som gick i andra klass, en stor kille alltså, och hans kompisar som genast började jaga mig in på toan.

Jag lyckades låsa dörren men de försökte ta sig in. De skrek att jag var en tjyv o.s.v. samt att de skulle skvallra för ”fröken”, min nya hjältinna, skulle få se min dåligaste sida. Jag satt kvar på toan tills alla gått till lektionerna. Då stack jag hem. Mötte föräldrarna som menade att jag skulle tillbaka till skolan. Jag fick stå framme i klassen med mor och lärarinnan som sa till klassen ”att man inte fick retas”. Sen började all utanförskap.

Eftersom inget blev utrett ordentligt så blev det som två läger. Klassen i det ena lägret och jag i det andra. Så fortsatte det alla skolår igenom, ända upp till sjätte klass, då vi flyttade till annan ort. Jag lyckades aldrig komma igenom den mur av iskyla som jag kände från klasskamraterna. Och jag är inte säker på att det bara var dem som orsakade den. Jag kan mycket väl tänka mig att jag också bidrog till detta ”offer”läge. Jag vet att jag även var med och lekte med klasskompisarna på rasterna men VÄN blev jag aldrig med någon.

En annan klasskompis var också mobbad och utsatt för klassens godtycke. Ibland fick hon vara med och ibland blev hon hårt utsatt, påhejat av de passiva åskådarna. En gång när vi lekte ”kull” så var det jag som ”hade den” och jag jagade lite på måfå och sen började jag jaga Gunilla. Jag kände mig glad över att alla vi lekte ihop men så plötsligt, blev tonen hård bland dem runt omkring. De hejade på med den där särskilda tonen. Hetsade och hetsade. Plötsligt var det mobbing som pågick och JAG var mobbaren. Jag fattade ingenting men kunde inte sluta. Jag jagade henne och hon sprang, för livet. Jag hatade den situationen jag befann mig i men jag kunde inte bryta mitt beteende som kom ”ur ingenting”. Jag skäms än idag över detta!

Genom åren har jag alltid varit överkänslig för mobbing och tyckt det varit obehagligt. Jag har arbetat på ställen där det varit både två och tre läger där det varit permafrost i samtalstonen och där tredje man, ”brukare”, suttit mitt i skottlossningen. Där en enskild arbetskamrat varit utfryst och baktalad. Där all arbetstid gått åt till att snacka om vad ”de” sagt eller gjort, eller inte sagt eller gjort.

Men en dag när jag äntligen fick fast anställning på en helt nystartad arbetsplats. Då sa den chefen jag fick då, på en av de första planeringsdagarna vi hade att, ”på den här arbetsplatsen pratar vi inte OM varann, här pratar vi MED varann!” Har man något att säga så tar man upp det på personalmötena och reder ut det. Det är det bästa jag hört en chef säga någonsin. Hon var väl medveten om vilken ”kultur” det fanns på olika arbetsplatser. Jag trodde knappt mina öron. Hon satte ribban och sen dess har jag haft turen att ha arbetsplats och arbetskamrater som haft samma inställning till detta.

Hur ska vi vuxna kunna var förebilder för barnen om vi inte kan visa varandra respekt. Ingen är felfri och ingen är perfekt. Det gäller att finna den potential varje enskild har och använda det till något konstruktivt i arbetet. Då blir arbetet intressantare och roligare, för alla.