Dimma och tussilago

Jag tycker det får vara nog snart… med vädret… denna eviga grå dimma som omsluter oss alla med sin kyliga slöja. Jag längtar efter vårtecken och jag behöver dem NU!

Jag läste i tidningen att det var sju år sen vi hade en vit jul. Så länge har vi sett spåren av förändringarna i klimatet och så länge har jag lidit. Jag vill ha SNÖ på vintern ingen grå massa och regn. När det är snö så blir det ljusare och man känner sig mer i fas med årstiden. För det är för tidigt att prata vår nu men ändå känns det som att det borde dyka upp någon liten tussilago i dikesrenen. Men om det gjorde det nu så skulle det ju bara vara ytterligare en bekräftelse på att något är fel. Det är ju för tusan januari månad.

Men tänk när luften doftar vår och fåglarnas kvitter får en annan ton. När man vill ut och leta tussilago och glädjas åt den första blåsippan. För mig är tussilagon det absoluta vårtecknet. Det har jag haft sedan barndomen.

Vi gick i dikena vid Strängnäsvägen och plockade. Vi blev rädda när det kom stora lastbilar för vi visste att vi kunde dö av avgaserna. Så vi stod där och höll andan när de passerade, vilket var många gånger eftersom det var en stor landsväg. Att vi stod bara några meter från körbanan och utsatte oss för risken att bli överkörda betänkte vi inte lika mycket. Dessutom hade vi som grej att vinka till dem som körde förbi och om de vinkade tillbaka så sa vi att de var några vi kände, fast det inte var det. Det var en lek alltså, en livsfarlig lek.

På den vägen fanns inget övergångsställe tills en dag en gammal tant blev överkörd. Vi ungar besökte olycksplatsen och tittade. Vi hittade tänder och blod efter henne och det var såååå spännande. Sen kom det ett övergångsställe upp. Det var också vi som var med och skapade en ny väg på platsen. Vårt hyresområde var byggt 1959 och strax nedanför gick Strängnäsvägen. På andra sidan fanns en stor ängsmark.

Där brukade zigenarna (numera kallas de för Romer, jag vet) stanna till ibland i sina husvagnar. Det var jätteläskigt eftersom vi ju visste att de åt katter och kidnappade barn. Så vi såg väl som vår självklara uppgift att smyga på dem. Vi tyckte nog att vi var hur diskreta och spionsmarta som helst men jag antar att ett helt gäng ungar från 3 till 10 år gamla syntes och hördes ganska väl. Plötsligt kom någon ut ur en husvagn och började jaga oss. Jahapp, så fick vi bevis på att de tänkte kidnappa oss. Vi sprang för livet. Ur deras perspektiv sett så kan jag anta att de var hyggligt trötta på de där jäkla ungarna som smög i gräset!

Den ängen blev en genväg ner till Södertäljes centrala delar. Det utvecklades sedan till en cykelväg med asfalt och belysning. Sedan blev allt ombyggt och numera är det huvudleden in till Södertälje från Strängnäsvägen. Så kan det gå. Men varje gång jag passerar eller besöker Karlhov i Södertälje så tänker jag på mitt första vårtecken, tussilagon.