Vintervandring i min stad

När jag promenerar i Visby slås jag över hur vackert det är här, varje gång. Man liksom blir inte mätt på den här ”hålan”. Nu när staden har sin vinterdräkt så blir man så förunderligt lycklig när man ser alla små hus som trängs mot varandra med snötäcken på taken.

Ett obligatoriskt besök på Skafferiets kafé hör till. Det är så mysigt med den tända spisen och den gamla interiören. Det är samma effekt som ett 1500-kronors-Spabesök.

Den här gamla staden gömmer så mycket historia och ibland kan jag förnimma hur det måste ha varit i staden för så där 100-200-500 år sen, osv. Man var ju tvungen att elda för att få värme, så man var tvungen att få fatt på bränsle. Man var tvungen att ha vatten till matlagning och var tvungen att gå ut för att hämta vatten. Invånarna i de gamla tiderna skulle nog bara ruska på huvudet åt vår lätta liv och undra varför vi bara går omkring så som vi gör. Att promenera var ju en lyx som endast högrestånds personer kunde unna sig. Ordet Promenad betydde en gång att man åkte med häst och vagn utan mål, bara för nöje skull. Inget vatten- eller bränsle- hämtande där inte.

Mina anfädrar och anmödrar levde vid 1750-1850-talet uppe på Klinten i fattigkvarteren. En av dem var en gång arresterad för att han var allt för berusad. På ”den” tiden blev det en reaktion från samhället om folk berusade sig för mycket. Han fick ett val. Att sitta tre-fyra dagar på vatten och bröd eller att stå en heldag en söndag uppe på Klinttorget vid Skampålen. Han valde Skampålen och då ska man tänka att detta var i februari månad. Trots kylan gjorde han detta val och det säger väl en hel del om konditionen på stadens fängelse som vid den tiden var en gammal rucklig träkåk som var belägen vid Kajsartornet.

Nåväl, hur som haver så tycker jag alltså att staden är förunderligt vacker och att det ger en lyckokänsla i hela kroppen när man får vandra i den. Att vandra, eller snarare hasa, sig nerför backarna och titta mellan gränderna och se hur snön och staden liksom omfamnar varandra.

Samtidigt är det svårt att gå ut med kameran och ”fånga” Visby själ. Alla intryck kommer inte med. Men för mig så är ringmuren som absolut mest dramatisk i januari med snön och svarta moln. Även om man tar färgfoto blir det i gråv-vit-skalor. Man väntar sig nästan att Arn ska komma galopperande med Cecilia bakpå.

För mig är Visby staden framför alla andra! Här får jag alla bitarna på samma plats, historia, fantasi, verklighet, natur, kvalitet, andrum, stimulans, kultur, enkelhet, tillgänglighet och överraskningar. Om du bor här så förstår du nog vad jag menar...