Våldets onda öga

En kväll i festens tecken slutar med det värsta tänkbara. En människa mister sitt liv och inget blir någonsin som det varit. Ett litet barn ska leva ett helt liv utan att kunna få stöd, uppmuntran, vägledning eller minnen från sin far. En kvinna har mist sin livskamrat. En fruktansvärd upplevelse för alla anhöriga, både den dödades som mördarens.

Mannen som häktats för misstanke om knivmordet sägs ha signalerat att han ville ha hjälp långt innan detta hemska hände. Och det har vi hört förut. Att personer mått psykiskt dåligt men inte fått tillgång till professionell hjälp från samhället trots återkommande rop på hjälp. Det är ofta fullbelagt på våra vårdinrättningar som har allt för få platser och det gör det svårt för människor i nöd att få träffa personal med kompetents att bemöta svåra psykiska problem.

Allt som ”samhället” kan/ska erbjuda medborgarna kostar pengar och då måste vi alla vara beredda på att betala skatt för att få ihop budgeten till det. Tänk på det nästa gång du ska gå till riksdagsval och kommunalval så du är medveten om vad ”löften om skattelättnader” innebär i verkligheten! Läs det ”finstilta” i löftespropagandan innan du beslutar dig. Pengar är kul att ha men varje mynt har en baksida. Vänd på perspektivet och fundera på vad en bättre rustad vårdapparat och socialomsorg skulle innebära för dig/mig/oss. Det kanske hade varit värt den extraskatten att ett barn sluppit mista sin far eller att en psykiskt sjuk människa fått vård för att inte tala om att bostadsområdet man bor i känns tryggt och säkert för alla som vistas där.
Att manifestera mot våldet är inte att ”tycka synd” om offret och dess närmaste, utan i första hand att protestera mot våldet i sig som drabbat de människorna så fruktansvärt just i nyåret. Det är också en manifestation mot samhällets nedrustningar, bland annat inom psykiatrin, som gör att de människor som hamnat utanför psykiatrins hjälpande hand kan dras in i en ond cirkel som i värsta fall innebär att man dräper en annan människa. Även en förövare blir på det sättet ett offer liksom hans/hennes närmaste.

Det är även att göra en markering mot neddragningarna på dagis, i skolorna och på fritidsgårdar där personal möter barn och ungdomar varje dag och kväll. Det är i den miljön vi, samhället, har stor möjlighet att fånga upp och stötta de ungar som är på glid eller som behöver en kram när det känns extra motigt. Sånt som kan förebygga onödiga tragedier i framtiden.

Det är också en manifestation mot alla dem som inte säger ifrån i tid, det kan vara du eller jag, när någon håller på att gå över gränsen för vad som kallas respekt för nästan.

Det var en mäktig känsla att gå med i det tysta och samlade manifestationsledet ner mot Domkyrkan. Att samlas i kyrkorummet, liksom man i alla tider har samlats när våldets onda öga har beskådat oss. Att låta tystnaden tala för det vårt inre vill skrika ut, VÅGA VÄGRA VÅLD!

Jag har ställt frågan tidigare i någon blogg och gör det åter igen, vilket samhälle vill du/jag/vi ha!