Tålamod är en dygd

Så åkte man på en blåsning igen... en snöig sådan. Här trodde jag att jag hade våren i mitt grepp och att det bara vara en tidsfråga innan tussilago och blåsippor skulle fröjda mitt löga. Men icke! Istället kom det en stor snömängd ner över mig. Samtidigt som jag gillar snö och tycker att vårt klimats förändringar är oroande så blir man lite sur när ens färdiga inställning om vårens process får ändra riktning.

Så nu blir det att bylsa in sig ordentligt och ha huvan uppe på jackan så man inte helt liknar en snögumma på sin färd genom staden.

Jag cyklade hem från arbetet igår kväll med en något överdriven försiktighet eftersom jag vet att jag inte är lika snabb i reflexerna som förr och lätt kan få en rejäl smäll på lårbenet. Så lugnt och försiktigt är det som gäller nu.

Men samtidigt finns en liten jäntunge inom mig som älskar tanken på vad kul man kan ha i snö. Fast jag kommer inte att realisera den. Min tid som pulkaåkare och snöbollskrigare är över och jag har lämnat över den manteln till yngre generationer. Men det är lätt att man hamnar i den delen av hjärnan där de gamla minnena ligger förvarade. Tänk så många kreativa klösningar man har haft på hur man ska kunna åka nerför en hal bana om man inte hade ett tefat eller kälke. Många pappkartonger har man förverkat.

Men nu står jag mest inomhus och blickar ut och hoppas få se andra ungar på väg till pulkabacken eller som håller på att bygga sig ett snöhus.

Men vad gäller våren… så är det tålamod som gäller. Den kommer så småningom och då ska jag ta emot den med glada skutt och plötsliga och okontrollerade hurrarop!