Från proggare till bloggare…

Att tycka saker och säga det högt ,alltså yttrandefrihet, är en förmån vi har i vårt land som räknas som en demokrati inte bara till ordet. Under stora delar av 1900-talet så gick massor av svenskar i olika demonstrationståg för att förändra och förbättra samhället för oss alla. Jag tror med facit i hand att vi kan vara ganska stolta över dem som slogs för att förbättra levnadsvillkoren för gemene man. samt att våra gemensamma värderingar uppgraderats betydligt sen slutet av 1800-talet. Vi har en helt annan inställning till hur vi ska bemöta och ha omsorg om de svagare grupperna i vårt samhälle. Fattighusen är borta, institutionerna är endast stora komplex som kanske kan återanvändas till kontorsutrymmen etc. Våra barn har alla rätt, ja inte bara rätt utan skyldighet att skaffa sig en utbildning.

Andra grupper i samhället tyckte precis tvärtom, att var och en skulle bli vid sin läst och tiga (och lida) helt enkelt. Det var både blåkonservativa som fascistiska strömningar som motarbetade vanligt folks upphöjning till ”likvärdiga medborgare”.

Det var nog surt när du-reformen återupptogs efter flera hundra års användande av ”ni”-formen. Det började med kungen som av, låt oss kalla det för naturliga, skäl sa ”vi” eftersom han hela tiden pratade om sig själv och riket i samma andetag. Så de undersåtar, som nu hade minsta lilla möjlighet att träffa honom och ens få prata med honom, sa då ”ni”. Uppblåsta som höga herrar, och damer, då alltid varit så började de själva använda ”ni” hemmavid för att liksom försöka höja upp sig själv ett par snäpp. Men på 1970-talet försvann den ”ni”-reformen, för en tid. Idag har den smugit sig in igen. Det gör mig så trött. Det är som om folk har behov av att ”leka rikemansliv”. Som att livet blir mer glamoröst om man säger ”ni” till sina kunder. Precis som en del verkar tro att de själva ska få ett par hundra tusen indimpandes på bankkontot bara de röstar blått. För att detta att säga sig vara moderat idag är en trend och inte en åsikt. Vilka jönserier!

Jag tycker att den naiva ungdomen idag borde ta och vakna till I TID och inse att de bara utnyttjas. De enda som gör sig stora pengar idag är de psykopater som sitter på höga, mycket höga positioner inom olika företag. De är bara intresserade av att du rösta fram ett parti som gynnar DERAS plånbok, inget annat.

Jag har inget emot att människor gör sig ett smart klipp eller lyckas få ihop ”gott om pengar”. Jag säger grattis till dem, helt ärligt. Men jag har emot att vi har ett samhälle som rustar ner den gemensamma välfärden till förmån för egotrippade och inhumana värderingar!

Jag genomgick en progg-period i mina unga vuxna år. Inte för att jag egentligen var så offensiv och gaphalsig av mig utan mer för att jag helt enkelt hade åsikter och ville liksom få uttrycka dem någonstans. Men egentligen var det kampen mot den stora fattigdomen som var grunden till mycket av de demokratiska krafternas drivkraft. Och när jag var ung så fanns inte mycket kvar av detta längre så mina uttryck gjorde att jag mer och mer målade in mig i ett hörn så att jag slutligen tog klivet ut ur demostrations-vänstern.

Istället la jag mer kraft vid att utveckla och förändra inom den värld som var verklighet för mig, mitt yrkesområde. Det fanns då på mitten av 1980-talet en hel del att göra ännu för att få våra förståndshandikappade att verkligen räknas som fullvärdiga enskilda invånare. De hade fått flytta ut ur institutionerna och fick möjlighet att leva sida vid sida med oss andra. Det var en jättebedrift då och en självklarhet idag!

Likaså har mitt intresse för miljön blivit starkare även om jag medvetet tar ganska små kliv för att inte ta mig vatten över huvudet när det gäller att göra avstamp i hushållskassan. Miljömedvetet tänkande kostar. Jag beslutar mig för någon produkt, tex diskmaskinsmedel, så satsar jag på att endast köpa miljömärkt. Efter en tid tar jag nästa grej och så håller jag på… steg för steg.

Idag har jag dessutom fått möjlighet att uttrycka mig i skrift via bloggen. Jag kan tycka och tänka helt fritt. Jag har dessutom sett hur bloggvärlden verkligen orsakat stora skriverier. Både av seriösa bloggare som av dem som bloggar som en del av sitt kändisbeteende . B-kändisar är ju beroende av att synas hel tiden eftersom de endast är kända för att de just syns, och inget annat. Seriösa bloggare har något som sticker ut som får läsare att komma tillbaka och läsa inläggen. Fast jag läser också gärna de mer ”hemma hos mig”-bloggar som rör min familj eftersom det ger mig lite info om deras vardag. Bloggvärlden kan tvinga enstaka personer att agera. Ta Liza Marklund tex, som blev tvungen att komma ut i ljuset och göra avbön.

Själv har jag valt att skriva utifrån mitt ö-perspektiv. Jag skriver personligt men inte för privat. Hyfsat enkla frågor som snurrar i skallen men jag har även blogg-inlägg som varit starkt färgade av något jag upplevt samma dag. Jag anar på besöksantalet att det finns ett intresse och igenkännande i det jag skriver och det glädjer mig.