Vemod

Såg filmen om ”Arn – Riket vid vägens slut”. Det var så vemodigt och så vackert. Jag kom verkligen in i en tungsint stämning. Perfekt, inte nog med att det var full snöstorm ute det blev regnväder inombords också.

Tänk så många gånger i livet man liksom snubblar på målsnöret. Just som man tänker att nu, NU är det så bra. Då sker något som gör att allt gör en tvär sväng åt ett helt annat håll. Relationer tar slut, människor dör eller man är mitt uppe i sitt arbete, så får man sluta. Man lever livet med att måla upp drömmar. De kan förändras hela tiden eller vara konstanta. Ibland får man se sina drömmar, stora som små, uppfyllas och ibland går de i krasch. Ja visst så fortsätter livet men man har fått en liten törn i sitt inre.

Jag såg på TV igår, ”vem tror du att du är?”, som handlar om kändisar som släktforskar. Igår var det Helena Bergström som letade efter sin farmors historia. Hon gjorde det med stor inlevelse och jag kunde stundvis känna igen hennes känslor. För så är det väl, att man egentligen letar efter en bit av sig själv när man släktforskar och då är det ju fantastiskt när man hittar spår efter detta. Det blir en massa aha-upplevelser.

Det slog mig att alla borde släktforska eller åtminstone en del skulle kunna dömas till att göra det. Tänk alla de rotlösa personer som skadar andra människor genom hot och våld bara för att de tycker att invandrare inte ska bo i vårt land. Jag lovar att om dessa personer tvingades se på sin egen historik så skulle de få en helt annan syn på sig själv och på andra. Man behöver bekräftelsen i att veta vart man kommer från.

Hur man än ser på saker och ting så är det viktigt att känna inom sig och verkligen veta vem man är och vad man vill. Då står man pall för mycket. Då är man mindre beroende av andras synpunkter eller dömande. Då kan man leva ut sina drömmar mer fritt och man kan även drömma nya utan att fundera på om de är ”rätt” i andras ögon. Då kan man vara sin egen ”dreamcatcher”/drömfångare.