Samma händelse kan beröra olika anfädrar och anmödrar på olika sätt. Min anfader, på min mors sida, som levde i Rone på Gotland och som 1864 beslöt sig för att tjäna pengar på dansk-tyska kriget. Han lastade sitt skepp med kontraband och seglade iväg. Sen kom han aldrig åter. Kontraband är varor som inte är tillåtet att föra in eller ut ur ett land. Han lämnade en änka och deras små barn hemmavid. Jag tror inte min anfader hade några politiska eller ideologiska skäl att bege sig iväg utan endast ekonomiska.
Så… bortsett från att han försvann och aldrig återsågs igen så, vad var det nu som hände rent historisk. Dansk-Tyska kriget är ett begrepp som är ganska obekant för de flesta svenskar. Jag fick forska lite för att finna någon information om detta. Det var ett krig som ägde rum 1864 och handlade om att de tyska medborgarna i Schleswig-Holstein ville frigöra sig från Danmark. Hela den konflikten slutade med att Danmark förlorade de två områdena.
På min fars sida så föddes min farmor i en by strax utanför Flensburg i just Schleswig, hon var en danskspråkig tyska. Hennes familj levde i det krigshärjade området då det pågick. På detta sätt har jag genom släktforskningen kommit i beröring med samma konflikt, fast ur två olika perspektiv. Jag har förstått att danskarna kallade de danskar, som levde i Schleswig och ville tillhöra Tyskland, för ”kartofeltyskar”.
Hon hamnade sedan i Danmark och drabbades av ett annat grymt öde. Tysk ockupation av Danmark under andra världskriget. I Danmark var det svårt för ”vanligt folk” att leva helt ”normalt” under ockupationen eftersom det var tyska soldater stationerade överallt. Det var inte lätt att vara dansk i Danmark när tysken kom. Det var heller inte lätt för en tysk att vara bosatt i Danmark när tysken kom.
Min danska släkting berättade en historia för mig som jag tycker är extraordinär. Min farfars mor Petrea, bodde med sin dotter och hennes familj på den danska landsbygden. De höll sig med en ”svart gris”. När det var dags att slakta grisen måste det göras i största hemlighet. Det var förenat med livsfara att undanhålla tyskarna mat.När de stod i sitt kök och höll på med slaktbestyren så kom det in tyska soldater till dem. Familjen gömde sig i köket medan Petrea gick ut och pratade med dem. Hon lyckades muta dem med att de skulle få del av köttet om de höll tyst. Nu ville det sig inte bättre än mitt i denna diskussion så kom det en SS-officer in på gården. Familjen som satt gömda i köket blev mycket rädda, min släkting berättade att de skakade av skräck. Men Petrea som tydligen var en mycket modig kvinna började diskutera på någon slags "hemgjord" tyska med officeren och efter en stunds meningsutbyte så visade det sig att officeren hade valt att se mellan fingrarna med familjens ”svarta gris”. Detta på ett villkor, nämligen om han fick komma in till familjen varje kväll och lyssna till engelsk utsänding på radion, och det fick han, ända fram tills krigsslutet. När kriget tog slut, 1945, då alla tyska soldater skulle återvända till Tyskland så fick familjen besök av den tyske officeren. Han hade tagit Petrea i hand och sagt att ”om det fanns fler människor som Petrea så skulle det inte finnas några krig”.
Nu är jag inte helt opartisk i målet, hon var trots allt MIN anmoder, men det är inte utan stolthet jag återberättar denna historia. För så här är det med släktforskning. Så här kan man fortsätta, person efter person som man möter i sin forskning. Ingen människas öde är för litet. Det finns inte en enda händelse i historien som inte berört någon människa. Och den människan är kanske någons anfader eller anmoder eller syskon till en sådan. Jag undrar om jag lämnar efter mig spår av något intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar