ungar som struntar i om de trampar ner en plantering, huvudsaken de kan ta sig fram så snabbt som möjligt, vad de nu har så bråttom till. De som har all tid i världen, hela framtiden framför sig. Sånt gör mig grinig. Jag blir en surkärring som vill gnälla och tycka om ”förr minsann… då visste man att hålla rent…”
Vet de inte att våra skattemedel som läggs på att försköna vår stad är pengar som jag och andra förvärvsarbetande personer lagt i potten för att de ska slippa uppleva känslan av att de växer upp i en trist håla med ghettokänsla. Vissa saker är inte till för att förstöras. Våra gemensamma ytor är inte ett krigsdataspel där allt går ut på att döda och förinta. Förstår de inte att de också äger ett ansvar för att vår stad behåller sin fina atmosfär.Jag försöker minnas tillbaka till mina egna obetänksamma unga år och jovisst, var vi ovarsamma med de gemensamma ytorna men... och det är ett stort MEN… det var självklart för vuxna att reagera och säga ifrån. Då gällde inte principer som ”endast jag uppfostrar mina barn… och jag tror på fri uppfostran… minsann”. De vuxna kunde vara väl hårdnackade i hur de sa till ibland men man fick ta konsekvenserna av sitt handlade ganska så direkt. Och det lärde man sig något av.
En gång hade jag och ett helt gäng ungar fått tag i betongbitar från nybyggnationen i det bostadsområde jag bodde i. Kanonkul. Vi ritade på den nylagda asfalten på körbanan så vi skulle kunna hoppa hage senare. Vi ritade på husfasaden. Det syntes så bra där. Jag var så stolt över att jag kunde skriva mitt namn. De som inte kunde skriva kunde rita gubbar. Så kreativt och nyskapande, det var skitkul helt enkelt. Så gick det en stund och vi tröttnade. Jag och min lillasyster gick hem till oss. Så… ringde det på dörren. Portvakten stod där med bister min. Så var det bara varsågod för mig och syrran att gå ut med hink och skurborste och börja skrubba. Hur kul var det på en skala tro? Av alla ungar i hela kvarteret så var det hon och jag som åkte fast och det bara för att jag skrivit mitt namn på väggen. Jag lovar, jag klottrade inte igen!Men så sker de där guldkornstillfällena. Som när jag cyklade i sakta mak genom A7-området. Mitt i området finns den där street-fotbollsplanen. En dag så kom en boll över skranken och studsade mot mitt håll. Käck som jag är så hoppade jag av cykeln, väntade in bollen och så… SJONG så
sköt jag iväg den mot grabbarna på spelplanen. De jublade, gjorde tummen upp och busvisslade glatt åt mig. Jomän, ”källingen kan än”. Då visade jag inte med en min att jag egentligen fick förbaskat ont i foten av den hårda bollen. Nej då, jag mottog folkets hyllning medan jag stolt cyklade vidare mot min arbetsplats. Då känns tiden oviktig och ålder är underordnat. Då möts vi på våra gemensamma ytor och bara är…Så igen, när man hör om ungdomar som angriper jämnåriga med vapen, baseballträn, knivar m.m., samt att man fortsätter att sparka på någon som ligger. Hur feg får man bli egentligen? Eller den tjejen som satt med sina kompisar utanför Coop. Hon höll sin show för alla som inte iddes höra eller se. Skränade på ganska ordentligt. Vet inte om hon var påverkad av droger eller om det
endast var grupptrycket som gjort henne högröstad. Hur som helst så precis innan jag kom fram mot henne så kom en man som är ganska bekant i stan. Han är dövstum. Hon började då med en slags mobbingattack mot honom och hade kul på hans bekostnad. Gjorde låtsaskramar mot honom och tog hans mössa. Han försökte få henne att lämna tillbaka den. Så kom jag fram, rejält uppretad på henne. Jag frågade vad hon höll på med och sa att hon skulle sluta bråka med mannen. ”Ja, men jag känner honom sa hon kaxigt”. Då brann det till i kärringen. ”Det spelar för fan ingen roll om du känner honom eller ej. Vem blir DU när du gör så mot din medmänniska?”. Hon tystnade och såg lite snopen ut. Gav tillbaka mössan till mannen som fortsatte in på Coop. Där fick hon så hon teg, tänkte jag och fortsatte vidare. Men igen, en sen lördagskväll. Jag var på väg hem från jobbet. Det var vinter och mörkt ute och jag var trött. Det slumpade sig att jag hamnade gåendes bredvid ett helt gäng med grabbar i yngre tonåren. Det var uppenbart att de hade tråkigt. De började rulla snöbollar och kastade lite lätt på 
varandra. En av dem fick syn på mig. Näää, tänkte jag, nu kommer de att snöbomba mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting eller gå lite snabbare så det blev uppenbart att jag kände mig som ett blivande offer, vilket skulle kunna trigga igång ”jaktinstinkten” i grabbarna. Så vände jag mig mot dem och sa ”hej”. De hälsade tillbaka och såg lite frågande ut. Så blev det att vi började snacka om ungdomstider och lördagskvällar. Bristen på ”någonstans att ta vägen” och hur man fyller sin lediga tid med något meningsfullt. Vi fick ett mycket givande samtal på promenaden framåt. När vi skulle skiljas åt så hälsade vi varandra en fortsatt trevlig kväll och jag gick hem till mig. ”Källingen kan än” tänkte jag nöjt.
varandra. En av dem fick syn på mig. Näää, tänkte jag, nu kommer de att snöbomba mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting eller gå lite snabbare så det blev uppenbart att jag kände mig som ett blivande offer, vilket skulle kunna trigga igång ”jaktinstinkten” i grabbarna. Så vände jag mig mot dem och sa ”hej”. De hälsade tillbaka och såg lite frågande ut. Så blev det att vi började snacka om ungdomstider och lördagskvällar. Bristen på ”någonstans att ta vägen” och hur man fyller sin lediga tid med något meningsfullt. Vi fick ett mycket givande samtal på promenaden framåt. När vi skulle skiljas åt så hälsade vi varandra en fortsatt trevlig kväll och jag gick hem till mig. ”Källingen kan än” tänkte jag nöjt. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar