när jag började i skolan blev det uppenbart att jag inte fattade mycket… jodå... i början skyndade mig till skolan… hungrig på kunskap... att läsa var underbart och tänk så många fantastiska länder som finns i hela världen… för att inte tala om alla otroliga saker som hänt innan jag föddes… jodå… skolan var en underbar värld… om inte… jag vore en idiot i matematik… det viktigaste av alla ämnen… eftersom det är ofta genom det ens intelligens beräknas… jag kunde helt enkelt inte... siffrorna bara gled iväg… huvudräkning var en mardröm… och matteproven var den totala förnedringen…
varför fortsätta… jag började skolka istället… gick knappt i skolan under hela sjätte klass... och det verkade vara helt okey för alla vuxna... inget hände… sen flyttade familjen och jag gjorde en resa i livet fram till vuxen ålder…
jag fick ett arbete där jag anledning att sköta kassaböcker över andra personers pengar… jag försökte vara mycket noga efter som jag vet… ändå… så blev det fel… och åter igen fick jag höra att jag är slarvig och för snabb osv… en dag står en arbetskamrat bredvid… hur är det du gör egentligen frågade hon… hon stod bredvid när jag räknade… med kalkylator… trots att hon ”granskade” och trots kalkylatorn... så blev det fel!... jag började leta i hjärnan efter hur jag gått till väga… då slog det mig... detta är precis som personer som har dyslexi... jag kastar om siffrorna… jag häpnade över min insikt… sifferblind hette det då... dyskalkyli heter det idag…
när internet kom sökte jag efter information… men det dröjde… funktionshindret är ganska okänt… tänk bara dyslexi… och kungen... han dumförklarades länge av media och folk i allmänhet tills en dag... man kom på att han har dyslexi.. då tog den debatten fart… idag är det ”hur vanligt som helst” att ha dyslexi…
och nu för någon månad sedan startade den första föreningen för personer med dyskalkyli…
hur var det då med geniet?... jo… man menar att en person med dyskalkyli har en hjärna som lättare klarar mängdlära etc… alltså ”den högre matematiken”… jomän skolfröken på 60-talet… känn på den du!...
bara vetskapen om vad det är som ställer till det för mig gör det enklare för mig… för mig är det siffrorna 3, 5 och 7 som stör ordningen… och siffror fler än tre stycken är riskabla… därtill om jag är trött eller stressad…
men så har jag mina arbetskamrater… jag har talat om mina problem och jag ber om hjälp när jag känner att något inte stämmer eftersom jag inte alltid vet om det är jag som inte kan se hur det går fel… jag har också sagt att de får och ska säga till om/när jag räknat fel i någon kassabok… det är en trygghet att ha ett sådant stöd… speciellt med tanke på att det är andras pengar jag ansvarar för…
samtidigt kan jag inte låta bli att undra… jag har bott i Danmark några år… där räknar man ”baklänges” på något vis… en og tyve = tjugoen osv… är det en dansk skalle jag har?... eller… hur fungerar det för en person i Danmark som har dyskalkyli... om man räknar en og tyve baklänges… blir inte det tjugoen?... och då skulle det väl bli rätt ändå?...
nåväl… idag… när jag är runt 50… så har jag ett mycket gott självförtroende… kunskap är styrka… och den har jag… jag hoppas vi i framtiden kan vara mer öppna för olika personers svårigheter och inte slå ifrån oss och döma ut så snabbt…
9 kommentarer:
Hej!
Vad bra du skriver, och så väl jag känner igen mig från skoltiden. Fyfyfy det borde klassas som kriminellt att få små barn att känna sig dumma, mindre värda, ignorerade, utpekade, ja alla de hemska känslor man genomled under tex mattelektionerna. Nu har jag inte dyskalkyli "på rikigt", men det var svårt för mig att sätta mig in i hur man ska tänka i siffrorna värld. Det passade inte mig helt enkelt. Sen går det så fort att få dåligt självförtroende och känna sig dum när man halkar efter och det var nog den värsta skurken i mitt fall, själförtroendet. Att inte våga fråga längre, att bara utgå ifrån att jag inte kommer fatta. Det är väl där stressen kommer in än i dag i vissa situationer. Synd!
Allt det där är en stor bidragande anledning till att jag letar efter andra skolor till min dotter än de jag gick i. Med en annan syn på individen och den personliga utvecklingen hos var och en.
Kram Helena
Otroligt modigt av dig att ha ett sånt jobb som du har! Måste kännas som en seger, efter allt skit du utstått? Känner hopp för min dotters skull när jag läser ditt inlägg. Vi fick precis reda på att hon har dyskalkyli och hon kämpar på. Men det är fortfarande en kamp att få den hjälp hon behöver och det känns ofta hopplöst säger hon... Men vi kämpar på. Eftersom hon är 17 år nu så känns det som: Nu eller aldrig! Därför är det extra viktigt att hon får rätt hjälp nu. Ha en bra dag och tack för din kommentar på min blogg!
Hejsan!
Jag känner igen mig i mycket av det du har beskrivit. Under hela min skolgång så märkte jag av att jag va annorlunda. Jag gick runt och trodde att det var jag som var korkad och värdelös. Jag fick sitta i speciella grupper för de som inte kunde matte.
När jag skulle välja till gymnasiet så berättade lärarna för mig att jag hade varit inskriven i särskolan, och gått efter särskolans kursplaner också.Det var som att få ett slag i ansiktet.De försökte får mig att välja en särskola även när jag skulle söka in till gymnasiet. Då var jag redan satt i ett fack.
Jag hade några människor bakom mig som fick mig att stå på mig och säga ifrån. Så jag började läsa på IV, där jag läste i 2 månader. Jag var duktig och hade lätt för andra ämnen, fast med matten så gick det bara inte. De lät mig tillslut att börja på BF-programmet( som jag hade som förstahandsval. För de lärarna jag hade där såg att det bara var matten som jag hade svårt med.
Jag blebv lovad av lärarna på BF och rektorn att de skulle hjälpa mig, så jag kunde läsa upp min matte innan jag tog studenten. Det tog dem 1½år att komma fram till en lösning.De påstod att de var tvugna att ha en möten om det. Fast då hade det redan gått så långt tid. Så jag reducerade matten och gick ut gymnnasiet med ett samlat dokumentsbetyg. Återigen så fick jag det bevisat att jag var ett hopplöst fall.
Idag har jag fått reda på att jag har matematiksvårigheter.Det känns som en lättnad! Fast jag har inte gjort någon utredning för om jag har dyskalkyli än.
Jag läser på Vuxengymnasiet i Jönköping i en grupp för människor som har svårigheter, där en del har dyskalkyli. Jag läser in hela grundskolematten och jag har lärt mig hur mycket som helst på de här 4 terminerna jag har läst, jämfört under hela grunskolan.
Jag har sett och förstått att jag faktiskt kan mer än vad jag tror och mitt självfötroende har stigit.
Jag också insett att de lärarna jag hade under grundskolan och även gymnasiet de kunde kanske har hjälpt mig, fast problemet var att de saknade kunskaper om det.De blev rädda för det tro jag.
Fast jag hoppas verkligen nu att när den här föreningen har startat, så kommer man kan kunna nå ut till andra, utbilda och förbereda fler lärare inom just matematiksvårigheter, dyskalkyli. Upptäcka problemet fortare och hjälpa många barn. Så de slipper gå igenom det helvete som andra har fått göra. Slippa känna sig korkade, mindre värda och som ett "offer".
Kram Josefin
Hej! När jag läser det du har skrivit så får jag en stor klump i halsen och ögonen tåras. Tänk att det finns ett namn på det min dotter troligtvis har. Hennes skolgång var ett enda långt lidande med "specialundervisning" i matte, dvs en avdankad, överbliven lärare skulle lära henne räkna. Under hela låg- och mellanstadiet slet hon med matten och kunde ändå inte lära sej. En gång sa hon till mej: Mamma, jag ska aldrig skaffa barn för jag måste vara dum i huvudet och jag vill inte föra det vidare. Om någon bara visste hur många gånger jag har gråtit över hennes totala avsaknad av självförtroende på grund av att hon inte har kunnat räkna. Hon är suverän på att komma ihåg födelsedagar. Säg ett datum och hon kan räkna upp folk som fyller då både kända och okända, men fråga henne vad 17+5 är och hon blir svarslös. Hon har också stora svårigheter med att räkna ut vad hon ska få tillbaks vid ett köp eller att veta om en hundring räcker till mer än en sak som kostar 49 kronor. Just nu är hon arbetslös och hennes stora skräck är att hon ska tvingas söka jobb i butik för även om kassaapparaten räknar ut vad hon ska ge tillbaks så kan hon inte räkna ihop sedlarna och mynten till kunden. Nu har hon i alla fall pratat med en psykolog och fått göra en test och han säjer att hon troligtvis har dyskalkyli, det känns så skönt att det äntligen är under utredning. Min dotter har börjat förstå nu att det inte är något fel på hennes förstånd och har blivit gladare och säkrare på sej själv. Kram
Jag har suttit och googlat dyskalkyli idag. Har gjort ett arbetspsykologiskt test och resultatet var förödande. Jag var underbegåvad i allt som har med siffror att göra. Jag känner igen mig i allt som står beskrivet om dyskalki. Det är jag och jag ska nu kolla upp hur jag får till en utredning. jag tror inte utan är 100%, jag är sådan. Lärde mig digitalklockan först i gymnasiet och kan fortfarande inte komma ihåg en tid, läsa en tabell, karta eller hålla sifror i huvudet. Jag räknar på fingrarna och kan inte gångertabellerna eller några andra räknesätt om jag inte har en miniräknare. Siffror är stress och jag har alltid känt mig korkad som inte fattar. Skönt att läsa om att det finns andra och att det har ett namn. Det här är nytt för mig. Nu ska jag googla vidare och tackar för att du delat med dig:)
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag känner mig idag totalt dum i huvudet. Alla ämnen fungerar jättebra, jag har alltid älskat att läsa och är bra på det, men matten. Matten fungerar inte hur jag än förösker. Jag är snart 21 och räknar med fingrar när jag ska plusa ihop något. Är jag i en affär och ska köpa något så tar jag alltid till miniräknaren. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag går sista året i gymnasiet med ett IG i matte, som jag måste få till ett G om jag någonsin ska kunna plugga vidare och jobba med det jag vill. Efter att ha läst om dyskalkyli så kände jag iegn mig i de mesta som skrevs om det. Men om jag nu har det, vad finns det för hjälp att få? Det känns så hopplöst allting. Matteläraren säger att jag är omotiverad, men jag har skitbra betyg i de andra ämnen förutom matte. Jag har gått på alla stödlektioner jag haft rätt till och jag förösker om och om igen. Jag har gett mig fan på att jag ska klara av det, och ändå går det inte! Jag kan inte ens de "enklaste grundreglerna" inom matten.
Jeanette
Hej!
Sitter o gråter floder just nu.
Det är så skönt att se att man inte är ensam.Just nu känns livet hopplöst för mig,har ett städjobb på ett lasarett.Vi har fått mycket mer att göra på samma tid.Så det som var tio timmar ska jag göra på sex timmar.Har nu gått in i en stenhård vägg och har insett att jag orkar inte jobba kvar.Men hur lätt är det för en som lider av Dyskalkyli att komma nån vart.Jag är 38 år har tre underbara barn och känner att jag måste ha en inkomst.Har tittat lite på utbildningar och förskolelärare skulle passa mig ypperligt om det inte vore att matte tog fälleben på mig.Vad finns det för yrken till en sån som mig.HJÄLP!Kram
Till alla er som mailat mig sedan jag skrev detta blogginlägg. Tack för alla synpunkter. Det är stimulerande att mina tankar kan göa något för andra. Har ni funderingar så tveka inte att ta kontakt med dyskalkyliföreningen. De vet säkert vart du kan söka hjälp beroende på vart du bor http://www.dyskalkyliforeningen.nu/
Hejsan!
Mitt namn är Sandra. Jag går på sista året på Öckerö seglande gymnasieskola utanför Göteborg. Har försökt hitta en mailadress till dig men besluta mig för att skriva här istället. Jag Har valt att skriva mitt projektarbete (100p) om dyskalkyli. Jag har själv diagnosen sedan två år tillbaka. Jag undrar om det är möjligt att få använda bitar ur dina blogginlägg i mitt arbete. Dem rörde mig djupt och hade varit väldigt bra att ha med i arbetet. Allt kommer självfallet hänvisas till dig och du kan välja att vara anonym. Kontakta gärna mig om du skulle kunna tänka dig att ställa upp! här är min mail: sandrakalvsund@gmail.com
Kram Sandra
Skicka en kommentar