Gotland är stadigväck mobiliserat…

att telefonera med mobil är hur fiffigt som helst… man kan ringa hur som helst och när som helst oavsett var man befinner sig… eller ett snabbt sms... ”försenad... kommer 15:40…” osv…

eller när man är på marknad och kommer ifrån varandra… man slipper den ändlösa diskussionen om vem som gick ifrån vem…

eller mer allvarligt… om man kommer med bil och får se att det skett en olycka…

min första mobil fick jag till skänks av min syster efter att hon stört sig på att hon ”aldrig fick tag på mig”… det var en ericson med ett batteri som funkade hur bra som helst… ibland… jag var nog inte så värst intresserad av att använda den egentligen…

den andra var en nokia av något äldre modell… en dag tankade jag den med 500 spänn... for upp till Stockholm och så hände det där… som gör att mobiler är så bra… av någon outgrundlig anledning stannade färje-bussen något kvarter från Cityterminalen… den ”dog” helt enkelt… chauffören sa att ”någon” glömt att tanka den!... det utbröt panik hos en del passagerare som hade ont om tid för att hinna med tåg osv…

själv hade jag bara att dra fram min lilla käcka mobil ur fickan och ringa min gode chaufför som genast kunde omdirigera sitt fordon och hämta upp mig… kanon… jag hoppade av bussen där på gatan… och började tillsammans med fler passagerare att dra ut väskorna ur bagageutrymmet… min bil kom… så iväg… efter några timmar upptäckte jag att mobilen var borta… efter flera panikutbrott och hysteriskt letande i väskor osv kom jag på att jag tappat den under bussen… så.. nytankad och sen byebye…

min tredje var en stabil nokia som ”alla andra hade”… med fast abonnemang... jag kände mig vuxen nu… den hade jag ett bra tag… tills jag upptäckte att jag blivit torsk på en helt annan sort… utan anledning egentligen så… bytta jag igen... till en samsung och nokian skänkte jag till en pank bekant…

min nya såg ut som ett gammeldags cigarettetui i vackert röd färg… och den har jag nu.. en aning nött i kanterna och med taskig ringnivå… jag har laddat ner en käck signal som jag kan höra i folksamlingar och andra störande sammanhang… fast helt ärligt.. jag är nog inte mer tillgänglig än tidigare…

jag har aldrig varit någon större telefontjattrare… och inte blev det bättre med mobilens införande… jag har inte mobilen på alltid ”ifall någon söker mig” utan väljer ofta att ha den avstängd… mobilen finns till på MINA villkor… när jag är ute så är jag ute…

min kompis säger alltid att jag sms-ar som en hel karl… hon skriver en mindre roman om något vardagligt eller allvarligt... jag svarar ”ok” eller ”ja”… jag är hopplös med att finna alla bokstäver och siffror på det pyttelilla tangentbordet… känns så omständligt…

hur som haver så är det en utveckling med vår kommunikation som till det yttersta för oss närmare ”storebrorsamhället” som diskuterats sen … 1984… på gott och ont…