Gammal människa – ung själ

När jag var ung tänkte jag att den som var gammal hade levt i en evighet. Att de egentligen bara hade döden att vänta på. På sin höjd kunde de ha funktionen som pittoresk historieberättare på något släktkalas. Gamla människor var bara en slags ”left overs” som stapplade runt och störde ordningen. Jag förstod dem aldrig. Kanske för att jag aldrig fick tillfälle att lära känna ”mina egna” gamlingar, d.v.s. far- och morföräldrar eller andra äldre personer.

Så började jag arbeta inom psykiatrin, S:t Olofs sjukhus, i Visby. Jag var timvikarie och hoppade runt på olika avdelningar. En av dem var en avdelning för kvinnor som var gamla och hade drabbats av bl.a. senildemens. På den avdelningen lärde jag mig en sak. En gammal människa är en ung själ som bara råkar ha levt längre än jag själv. Därtill hade de en massa erfarenheter som jag inte kunde föreställa mig.

Mellan alla matningar, duschningar och blöjbyten så skymtade man en levnadsglad tonårsjänta som på sin tid hade framtidsdrömmar och mängder av upplevelser i sina gömmor. Ibland fick man höra av ordinarie personalen om någon som hade bott i någon socken, varit bondmora, arbetat inom skolan etc etc.

Ibland fick man kontakt med patienten/personen/individen själv och man kunde få höra små pusselbitar ur ett helt liv, om kärleken, barnen, sorger och glädjeämnen. Man kunde se en glimt i ögat som tändes till i samtalet om ungdomsdans och andra saker som fanns så självklart för så där en 60 år sen. Varje rynka i ansiktet speglar personens livsresa. Som en duk där varje dag så sakta vävts in, rynka efter rynka.

Ett helt människoliv som endast ryms i en persons minnen. Kanske några foton finns från något viktigt tillfälle men det finns ingen kvar som kan berätta. Vilka var personerna på bilderna, vad var det för träff och vilket år var det? Ja. Många svar försvinner bort och kanske det ska vara så. Men om var och en som har ett fotoalbum skrev ner viktiga uppgifter till sina foton så skulle någon i framtiden kunna se och förstå och att hålla kvar minnet av en gammal människas liv för några minuter.

En sak jag lärde mig på den avdelningen, den HÅRDA och PINSAMMA vägen s.a.s. var följande. Jag och en manlig ordinarie skötare skulle hjälpa en gammal kvinna med duschen. Hon var konstant sängliggande och hade en fruktansvärt värkbruten kropp. Hon hade tillbringat många år inom psykiatrins låsta dörrar p.g.a. sjukdomar som jag varken då eller nu visste vad det var. Hon hade blivit gammal och värkbruten och nu skulle vi två hjälpa henne. För att underlätta för personalen så rullade man in en duschsäng till kvinnans säng. Den skulle hon sedan duscha i, dvs hon skulle ligga ner medan vi duschade henne. Vi rullade in henne i duschutrymmet som var ett ganska stort utrymme. Just som vi fått henne på plats och vi börjat duscha av henne kom vi på att vi glömt något vid henne säng. Jag skulle springa efter det. Jag skyndade mig verkligen för jag ville inte att hon skulle behöva ligga naken i ett stort kallt rum längre än nödvändigt. När jag kom tillbaka så skulle jag börja hjälpa till med tvättningen då skötaren sa: ”Du kanske vill byta med ”Anna”, så kan vi duscha dig”?. Jag blev helt förstummad och så rosenrasande att jag inte visste vad jag skulle svara. Den förbannade grisen! Vad i helvete trodde han! o.s.v… Så sa han, ”Du kan ligga här naken, kall och utlämnad så kan någon annan lämna dörren på vid gavel så får du se hur det känns”. Gissa om jag rodnade! Där hade jag i min naiva iver glömt att stänga dörren till badrummet och låtit patienten ligga helt synlig för vem som än skulle råka passera. Hon kunde inte själv uttala något missnöje men han kunde. Och han gjorde det också. Det är jag mycket tacksam för. Där fick jag så jag teg!

Idag när jag själv passerat 50 så vet jag hur nära barn- och ungdomsåren är i minnet och i sinnet. Jag har massor av erfarenhet och minnen. Men inte har jag skrivit i alla mina album inte. Jag minns ju, än… men jag ser inte mig själv som endast en pittoresk historieberättare. Jag hoppas att de som eventuellt kommer att vårda mig på äldre dar kommer att ha sådan omtanke och etik att de inte glömmer bort att värna om min integritet även om jag själv inte skulle kunna det.

Jag undrar hur vi kommer att se på äldre i framtiden. Idag när vi dyrkar ungdom, den skenbara evigheten. När var och var annan plastikopererat sig. Alla vill leva länge men ingen vill ha bevisen på att man lyckats. Hur ser livskvaliteten ut på äldre dar? Är det micromat från ett megastort centralkök och kanske en hemtjänstpersonal som kommer in förbi med andan i halsen varje torsdag i en halvtimme, medan han/hon har tankarna på nästa uppdrag? Eller är det kanske det där lilla samtalet som en personal tar sig tid till om vädret, värken, barnen…

Eller finns det trygga boenden speciellt för äldre, med tillval. Så man kan välja om man vill bo med i boende med kollektiva tillval, även om man inte är jättekrasslig. Att man kan få välja om man vill äta kollektivt eller om man vill äta hemma. Att aktiviteter som erbjuds inte bara är vad man TROR äldre vill ha utan som kanske t.o.m. kan tilltala äldre. Jag fasar över tanken på att bli tvingad att delta i söndagsgudstjänster och höra på dragspelsmusik av en speedad Roland Cedermark-wannabee. Eller GUD FÖRBJUDE - Åsa Nisse filmerna!!!

Kanske en Filmkväll med den danska skräckfilmen ”Nattvakten”, då skulle jag nog inte behöva blodtrycksförhöjande på en vecka efteråt. Kanske någon grupp som spelar covers på min musik från 60-70-80-90-00-talet?... Dock inte Arne ”Rosen” Quick utan låtar från kvällstoppen och andra hitlistor. Kanske man då konstruerat en rullator så jag kan dra igång med en shake även om min lårbenshals är utsliten?...

Kanske jag kan interagera på min TV/dator/telefon med alla möjliga Facebookvänner över hela världen. Diskutera fräcka inkontinensskydd med en 79-årig hunk i Colorado? Kanske PRO:s medlemstidning kan ge tips på bra glidmedel till pilska seniorer och kanske de kan utveckla sina verksamhetsprogram till att även ha en Swingersklubb, inte bara i Visby utan även i Fårösund, Lärbro, Slite, Klintehamn, Hemse och Burgsvik. Så behöver inte färdtjänsten köra så långa sträckor. Det sparar både pensionär och Kommun på.

Ja, egentligen finns det väl inga hinder… bara politiker som står i vägen för en schysst ålderdom?...