I love you… I love you too… I love you three…

Kärlek är en stark känsla för något eller någon. Det har fått människor att ta många drastiska beslut. Det finns de som rest runt halva jorden för att finna den rätta. Det finns de som dödat för kärleken. Det finns de som dött för kärleken. Det finns de som trotsat hela sin omgivning för att följa sin hjärtas röst. Kärleken har så många olika uttryck.

Det kan vara en ägodel man sparat länge till för att kunna köpa. Jo, visst är det så. Hur många gånger har man inte fått gå och spara och gneta innan man haft råd att köpa en efterlängtad grej. Jag är helt övertygad om att många, många människor pussat sin nya dator, mobil, wide screen TV osv.

Det kan vara ett djur som fyller ett stort behov hos oss. Hur gott är det inte för en ensam människa att ha en pälsklädd vän att klappa på om man så bor själv eller på något vårdhem. Eller alla de djur som tjänstgör som terapeuter vid olika tillfällen. Besöker gamla och sjuka samt handikappade. Hur rimligt är det med begravningsplatser och dödsannonser för en gammal tax som varit som en familjemedlem i nära 13 år? Är det okey eller överdriven projektering av andras behov?

Jag minns två av våra katter som vi hade som barn, Nutti (mamman) och Pelle (hennes son). De fanns alltid där och mötte oss vid skolan. De lekte med oss och tröstade när vi var ledsna. Vad de fick för belöning? Tja, en förälder såg till att de blev skjutna ”när det inte behövdes mer”.

Man kan älska på avstånd, vilket brukar vara ganska energislösande fast kravlöst. Visst är det ett bra sätt att träna på, om inte annat. I tonåren så var ju kärleken evig, även om föremålen för de heta känslorna skiftade nästan oftare än man bytte deodorantsort. Gärna ackompanjerad av den gråtmusik som var inne just för tillfället.

Det finns så mycket information som vi omger oss med som talar om hur den ”rätta” kärleken ska se ut att vi lätt tappar bort oss på vägen. För visst är det så att partnern måste se ut på ett visst sätt eller tillhöra rätt grupp i samhället eller rent av köra rätt sorts bil. Vi styrs av så många måsten kring kärleken att det är svårt att våga ta ansvar för sina känslor. Kärleken ska ju vara så ”rätt” hela vägen. Ha ungefär samma ålder, rätt yrke, vara av motsatt kön, dela samma religion och helst ha samma hy som en själv. Allt detta utan att fundera på personlighet eller andra särdrag som man egentligen blir knäsvag av.

Och vad gör man när den man älskar är samme person som misshandlar en, psykiskt och fysiskt? Hur ska man värja sig själv och sina känslor då? Oavsett om man är barn eller vuxen. Hur ska man kunna låta bli att älska någon som betyder så mycket för en? Hur ska man få sin make eller maka att förstå att man egentligen vill få och förtjänar kärleksfull kärlek. Men kanske behovet av att älska är större än förnuftet. Själv menar jag att ”jag går vid första smällen” men då har jag inte själv varit i denna situation utan kan endast spekulera. Är det kärlek som gör att misshandlade män och kvinnor går tillbaka till partnern som slagit och slagit?

En som det kan vara svårt för många att älska är den egna personen. När man kanske matats med negativ energi hela ens uppväxt och sen går på autopilot och slår ner på sig själv. Man hittar fel hos sig själv i så många sammanhang. Man är för fet, för ful, för dum, för omodern, för smal, för grå osv osv… Hur ska man hitta in till sig själv och säga: Men du är ju helt okey, du är ju en bra person, du är ju en schysst kompis, du behövs osv?

Men så ser man en hand som håller en annan. Oavsett ålder så är det en skön känsla att ha en annans hand som omsluter ens egen. Att som barn ha en vuxen trygg hand som leder en framåt eller att som far- eller morförälder hålla sin avkommas avkomma i handen samtidigt som man förmedlar sin egen klokhet och närvaro. En gammal människa i sin vårdsäng med en personals varsamma hand som sköter om och tröstar. En blivande far som håller moderns hand medan hon genomlider all smärta en ny människas ankomst till livet kan orsaka. Eller två personer som går omslingrande längs en gata. Man ser deras samhörighet och kärlek stråla mellan dem.

Kärlek är komplicerat men oumbärligt

Jag själv då?... tja… jag älskar! Jo.. L hjärtar U = SANT och U hjärtar L = SANT