Ingvar och jag…

Ibland får man vara med om något oväntat och extraordinärt. Något man alltid kommer att ha med sig som ett minne. En sådan händelse ska jag berätta om här och det är något jag aldrig kommer att glömma. Det var 1986, några dagar efter att Olof Palme hade blivit mördad på Sveavägen. Jag och en kompis skulle gå ut och äta. Vi valde Isola Bella i Visby som då var en mycket mysig restaurang.

För att komma in i restaurangdelen så behöver man gå ner för en trappa. Eftersom vi inte bokat bord så ställde jag mig vid trappan och tittade ut över lokalen för att se hur det var med sittplatser. Jag fick någon slags ”ögonkontakt” med en man som satt längst bak i riktning mot denna trapp. Det var ingen angenäm flörtig känsla utan det kändes som att jag genomgick en skiktröntgen! Jag kände mig ganska förvirrad av den känslan. Kunde inte sätta fingret på vad det var. Hur som helst vi fick en sittplats och fick beställa.

Det föll sig så att jag satt så att jag hela tiden kunde se mannen med den genomträngande blicken. Jag studerade honom så ingående jag kunde utan att det skulle vara för uppenbart att jag gjorde just detta. Jag kunde inte känna igen honom. I lokalen var det en lätt uppskruvad ”jag-har-så-trevligt-och-är-så-avslappnad-såååå” typ av stämning. Alla verkade på något speedat sätt vilja förmedla hur avslappnade och bekväma de var i en situation som verkad allt annat än ”normal”.

Vid ett bord satt det ca 15-20 gymnasieelever. De betedde sig också helt märkligt. Ja, alla i lokalen var som om de fått ett stämjärn uppkört någonstans. Jag började försiktigt zooma av lokalen. Gotland är ju inte så stort så jag kände igen några som satt där men lika många som jag inte visste vilka de var. Så fick jag syn på Janne Lundgren. Vid den här tiden visste jag bara lite om honom, att han var nån ”höjdare inom sossarna”. Inget märkligt med det.

Jag började studera mannen som hade ”scannat av” mig igen. Såg att han hade sällskap av en man som satt mitt emot honom. Då slog det mig. Han bevakar! Men vad? Nu blev jag riktigt intresserad. Jag försökte studera var och en på restaurangen utan att GLO. Och så såg jag. Mitt emot Janne Lundgren satt, ingen mindre än Sveriges nya stadsminister, Ingvar Carlsson! Bara några dagar efter att Sverige drabbats av ett så brutalt mord på vår demokrati och ja, oskuld, på något vis.

I samma veva som jag insåg det märkliga i detta så kom en av studenterna uppskuttandes från sin plats. Det visade sig vara några utbytesstudenter från Tyskland tillsammans med sina gotländska värdar. Han stod och BUGADE mot Ingvar Carlsson och så satte han sig vid ett piano som stod i ett hörn. Så spelade han en fantastiskt vacker melodi.

Från att jag bara skulle gå ut och äta en bit mat så hamnade jag mitt i politiskt hetluft och storklassig konsertuppvisning. Mycket märkligt. Nåväl, Ingvar Carlsson var stadsminister sin tid och vardagen lunkade på. Och dessa tyska studenter. Aldrig i deras livs historia hade de väl kunna drömma om att de skulle sitta och äta mat i en restaurang samtidigt som landets stadsminister var där. Nåväl, aftonen avlöpte under sansade former och vi kunde sedan bege oss hemåt men det var verkligen en märklig upplvelse.

En dag 1996 gick jag på Östercentrum i Visby. En gråhårig man, med grå jacka, grå byxor och grå skor passerade. Han hälsade försynt på folk. Jag märkte att folk hajade till. Jag kunde först inte förstå vem han var som fick folk att reagera sen hälsade han på mig också. Men, vem var han. Efter en kort stund kom jag på. Det var Ingvar Carlsson. Han hade bara några dagar tidigare avgått som stadsminister och partiordföranden och var numera en vanlig pensionär (nåja). WOW… den oansenliga mannen hade på ett märkligt sätt gjort ett intryck på mig, eller kanske ett avtryck, som av en sko…

En annan rolig grej, kopplad till just Ingvar Carlsson, minns jag. Han kallades för ”dojan”. Det var först tänkt som en skymf men han vände det till en bra gimmick. En kväll hade jag mina arbetskamrater hemma hos mig på fest. Medan vi satt där och pratade om allt och inget så plötsligt sa jag att jag hade en nakenbild på Ingvar Carlsson. Arbetskompisarna började skratta men jag vidstod detta. Jomän, det hänger på väggen i mitt sovrum. Två av jobbarkompisarna kunde inte styra sin nyfikenhet utan de rusade in i mitt sovrum för att se. Men de kunde inte hitta nåt. Jag visade dem. Jag hade vid något slags kreativt tillfälle, ritat av min eget fotavtryck. Med alla tår och naglarna. Där fick de för sensationslystnaden!