dem. Det kan bli lite märkligt ibland, som om jag är dryg och inte ids hälsa eller så. Men de har kanske sin ”lediga” min eller helt enkelt bara befinner sig på en plats där jag inte brukar träffa dem.Sen finns det människor som jag känner igen även om jag aldrig ens har pratat med. Några ansikten är liksom återkommande ute på stan. Man vet att man sett honom/henne förut men har inte en susning om vart. Hur många gånger har man inte påbörjat en hälsning för att sen lite generat försöka göra det ogjort när man inser att det inte är en vän, inte ens en bekant eller bekantas bekant, utan bara någon man passerat ute på stan tillräckligt ofta för att man ska känna igen dem.
Det kan vara den där kassörskan som man alltid säger hej till när man handlar. Men när hon är ledig så… inte säger hon hej till alla hon träffar på för det. Men jag kanske får en sån reflex att hälsa… eh eller inte… inser man straxEn gång så var jag ute och letade efter ett medeltida hus. Jag hade hamnat i Väskinde. Jag fick gå in på en gård och fråga lite. Det kom ut en kvinna och mötte mig och henne känner jag ju… jag sa först nämen heeej… eh... eh… vänta nu... eh.. haha... nej nu förstår jag… inte… det vill säga jag blev helt förvirrad i huvudet. Hon var så bekant så jag var helt övertygad om att jag hade snackat med henne flera gånger och på ett nära håll dessutom… sen fick jag tänka så det knakade… och det snabbt…
jag höll ju på att skapa en riktigt pinsam situation… inte arbetade hon inom handikappomsorgen väl?... eller som kassörska… inom vård då?... oj… jaaaaaaaaaaa… så fattade jag… det var Julia Bendelin som precis blivit kändis genom nya TV-kanalen ”Gotlandskanalen” vilken jag försökt följa med i. Så kan det gå. Hon tyckte nog jag var lite väl påklistrad men va tusan skulle jag göra. Hela mitt egentliga ärende fick en lite skamfilad inledning men det fick ju gå…
En dag stod jag i kassakön på Ö&B… före mig var det två män… den precis före mig verkade så bekant… jag grunnade en bra stund… blev riktigt irriterad och jag vet ännu inte vem han var. Den som var före honom tittade jag också på. Han var en total främling för mig.Så tänkte jag på att det på ön bor ca 57 000 invånare och att jag har en liten umgänges-grupp och en bekantskaps-grupp och en känner-till-grupp och så en stor har-inte-en-susning-grupp. Jag undrar hur stor grupp det ska vara för att man ska bli bekant
med allas ansikten?Så om du nu ser mig ute på stan, helt likgiltig till ditt leende eller viftande hand så kanske det bara är så att jag inte känner igen dig och därmed tänker/tror att du hälsar på någon annan… eller om jag plötsligt smilar och fånar mig mot dig därute på gatorna så… är det ingen vardagsflört utan jag tror bara att du och jag är bundisar… bara jag nu kommer ihåg från vart…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar