En resa - många minnen. Dag 13.

Så var det dags att färdas mot Sverige. På något vis kändes det skönt att få komma tillbaka till det vanliga välkända och trygga. Frukosten var verkligen god, med rökt vildlax och annat smask.

Efter frukost passade Urban på att checka av bilen. Bland annat var det en lampa som gått sönder och behövdes bytas. Efter vi checkat ut och packat in grejerna i bilen så var det brrruuuummm iväg igen. Det var ett ganska gråmulet väder.

Vid den norsk-svenska gränsen såg vi massor av norska stugor. Detta eftersom det är totalförbud mot skoterkörning i Norge, varför norrmännen bor helt nära och sen tar med sina skotrar över gränsen till Sverige för att få köra lite racing.

Det var många vackra sjöar och jokkar längs med vägen och den första absolut svenska känsla jag fick var vid synen av vandrarhemmet vid Riksgränsen. Det var två store röda hus med vita knutar. Vägen var i väldigt dåligt skick och vi lyckades få ett stenskott på framrutan.

Jag hade stora förväntningar på Lapporten men när vi kom fram var fjällen helt inhöljda i moln så det fanns liksom inget att fotografera. Vi stannade till vid Abisko järnvägsstation som var rejält överdimensionerad med tanke på invånarantalet. Sen passade vi på att shoppa godis för första gången på 14 dagar, var sin liten påse som vi sen smaskade i oss.

En svensk företeelse såg vi genast, källsortering i affären och att man måste betala fem kronor för att få gå på toaletten. Källsortering är bra men varför i helvete ska man behöva betala fem kronor för att gå på toaletten? Varför klarar inte affärer, restauranger eller kaféer att beräkna dessa omkostnader som följer med en toalett? Vad är problemet? Eller är det så att det genererar så pass mycket svarta pengar att man tycker det är en lönande affär?

Så fortsatte färden mot Kiruna där vi stannade för att leta efter bankomat. Naturligtvis var just den stängd så vi kunde inte checka av kontot nu heller. Det är en märklig tanke att tänka att hela den staden ska flyttas helt och hållet! Samtidigt hoppas jag, nu när det är som det är, att man passar på att tänka genialiskt vad gäller infrastruktur osv. De skulle även kunna passa på att använda Spårbilar som en del av transportservicen.

Sen fortsatte vi och hamnade i Lappeasuando, där vi fikade och åt en smörgås. Urbans vän, Ejnar Knudsen, som äger stället var inte på plats så han fick vidarebefordra en hälsning till honom. Det var en gemytlig stuga som jag kan tänka mig har hög mysfaktor en kall vinterdag.

Efter ytterligare ett antal mil hamnade vi i Gällivare där vi vandrade runt en hel del och fann slutligen en bankomat så att jag kunde få ett kontobesked. Läget var under kontroll. Så nu kunde vi rulla vidare. När vi kom till Porjus drog det i kaffetarmen så vi stannade till vid Laponiaporten. Det var en slags hemvändarvecka som pågick så det var mycket folk inne på caféet. Porjus firar 100 år i år och samhället byggdes, en gång i tiden, upp kring Sveriges första kraftstation. Caféet hade internet-tillgång. Perfekt!

Sen for vi vidare mot Jokkmok. Här hade jag inte varit sedan 1982, då jag besökte Jokkmoks Marknad. Det var intressant att försöka minnas hur jag såg det hela då och hur det såg ut under sommaren 2009. Ja, det var förstås omöjligt så jag gav snart upp. Vi besökte Áttje samemuséet, som bland annat är en samlad plats för samiskt hantverk. Något jag saknade i Norge var samlade platser för lokalt hantverk. Man svänger inte av för att köra en sväng på 2-3 mil och då KANSKE hitta något intressant. Nej, då väljer man bort. Speciellt när allt är dyrare i Norge.

När vi var klara/nöjda med Jokkmok så fortsatte vi till Vuollerim Gästgiveri. Det var ett gammalt ställe som renoverats ganska nyligen. Det hade en ungdomlig touch och kändes mycket hemtrevligt. Detta trots att duschen var i korridoren och man skulle dela den med de andra gästerna. Men det gjorde inget. Ja, det var känslan av studentkorridor eller något liknande, det andades 60-tal på ett positivt sätt. När vi kom upp till rummet så visade det sig att de glömt städa det. Jag trodde först att vi kommit in i ett bokat rum och kände mig lite obekväm men personalen var snabbt där och städade ur.

När vi var där pågick Kulturkraft Vuollerim som var en fest i bygden under en hel vecka. Stämningen var så genomsyrad av värme och glädje och jag trivdes mycket bra på Gästgiveriet. Vi fick också veta att hotellet/Gästgiveriet hade ägts av Vattenfall som skulle sälja. Byborna blev oroliga för att det skulle köpas av någon som skulle sunka ner stället och dra ner turismen i bygden. Så man gick samman och köpte det och driver nu det hela med delvis idéella insatser. Och det gjorde/gör de med bravur anser jag. På kvällen åt vi en mycket god middag på Gästgiveriet och sen gick vi upp på rummet för att softa och slutligen sova. Ännu en lång dag var till ända.