En resa - många minnen. Dag 9.

Vi vaknade som vanligt, enligt en inre klocka, tidigt. Vi tassade upp och fixade med sånt man gör på morgonen dusch etc. Inte helt enkelt med en rysligt knarrande dörr. Plötsligt inser man hur många gånger man faktiskt använder en dörr. Jag kan föreställa mig hur några av de andra gästerna på Sjöhuset vaknade av ljudet till vår knarrande dörr. Hur som helst så var vi på väg till Finnholmens brygge där vi skulle äta frukost. Det var inte helt gratis njutning precis men vi tyckte att vi var värda just detta. Dessutom hade vi ju ”sparat” pengar genom att boka rum redan tidigt i vår.

När vi första dagen kom till Sjöhuset sa de att frukosten kostade 50 Nkr. När vi var vid Finnholmens brygge kvällen före och åt mat så sa de att det kostade 70 Nkr. Vi frågade då igen på Sjöhuset och då sa de att de sagt 70 Nkr. Hur som helst så vi bestämde oss för att äta där ändå. Det skulle kosta oss 280 Nkr sammantaget för fyra frukost. Nåväl, hungriga gick vi iväg till matstället. Gissa om vi blev snopna när de då sa att det kostade 100 Nkr per person! Så efter lite diskussion så gav servitrisen med sig och vi fick betala 70 Nkr. Hur som helst så var frukosten mycket god. Färskgravad lax till frukost är ju inte precis vardagsmat i mitt hushåll i alla fall.

Att sitta på Finnholmens brygga med full utsikt över hamnen var en skön känsla. Vädret var tipp topp. Vår dag var bestämd att gå till Å i Lofoten. Det vill säga Lofotens sydligaste spets. Där E10:an slutar. Värdinnorna på Sjöhuset berättade att vi hade en osannolik tur med vädret. Det har vi nu hört ett antal gånger så jag antar att det inte kan vara alldeles för kul på sommaren på Lofoten alltid.

Solen sken och bilen rullade. Vad mer kan man begära. Vilken underbar känsla vi hade på vår färd. Vi var på upptäcksresa. Hela tiden kommenterade vi allt vi såg. En sak som störde mig var att det ibland stod en skylt med ”Museum” och sen inget mer. Inget om hur långt bort detta museum skulle befinna sig och eller inte vilken typ av museum man då skulle komma till. Inte tänkte jag åka kanske tre-fyra il på en skumpig väg för att sen komma fram till ett ”snäckmuseum” eller någon ”makraméutställnig” eller vad som det nu skulle kunna ha varit. Norrmän: Bättre skyltning tack! Nä, vi skippade såna eventuella upplevelser och rullade vidare i stället.

Det märktes att den här delen av Lofoten har många besökare. Trafiken var ganska tät ibland. En hel del husbilar och turistbussar. Kan någon förklara fenomenet med att turistbussar oftast innehåller ett gäng 60-plusare?

När vi kom till Flakstad, som jag sett på internet om och absolut ville se så kan jag förstå namnet. Hela området var mycket flackt och här hände inte mycket tänkte vi. Men tji fick vi. För det första hade de en fin liten kyrka som de ville ha ENTRÈ(!) avgift för att man skulle få gå in och titta. Jomän, har de något sevärt så nog satt det någon stackare där och väntade på turisterna. Men såååå angelägna var vi inte. Jag stör mig på att man tar betalt för att gå in i kyrkor. Det stör hela min bild av vad kyrkan ska vara . ”En öppen plats för alla” och inget jävla nöjesfält/turistfälla. Jag kan förstå att de tog betalt vid Nidarosdomen eftersom de behövde få in pengar till renovering men inte en landsbygdskyrka. Har norska kyrkan sålt sin själ till mammon?

Men det som överraskade mest med Flakstad var det lilla samhälle som vuxit fram där. Döm om min förvåning när vi upptäckte ett internetcafé som drevs av en äldre dam. En Laptop i en liten skrubb var vad hon hade att erbjuda vilket var långt mer än av de flesta av våra övernattningsställen haft. Kaffet smakade avloppsvatten men det var skönt att kunna gå in på bankkontot och checka av reskassan. Därtill… håll i er nu… fanns det en GALLERIA där. Jajamänsan, hade de inte byggt en stor anläggning och i den rymdes vid vårt besök fyra företag/affärer. En blomsteraffär mitt ute i ingenmansland. Det har vi sett på fler mindre platser, just blomsteraffärer. Det fanns plats för fler att etablera sig. Det är större än den ”galleria” som finns i Hemse här på Gotland. Och då har Hemse ca 3000 invånare i själva samhället plus ett antal socknar runt om kring. Hemse ”galleria” är en mataffär och systembolaget.

Det är just sådana företeelser jag bara älskar och måste besöka och undersöka. Nåväl vi for vidare söderut. Små samhällen med hus som ser ut som att de klättrar på klipporna. Fågelvägen har folk kanske 100 meter till varandra men med det vägnät som naturen tillåter så kanske de har ½ km eller 2 km. Ska du resa till Lofoten se till att skaffa boende på en sån ort. Jag tror det kan vara en häftig upplevelse. Vi noterade att det var flera skyltar med ”rum ledigt” så jag tror man kan resa på vinst och förlust. Kanske också att boendepriset då kan bli lägre än för oss. Vi valde säkra kort. Bokade i februari-april på kända platser.

Vi kom till en sandstrand som var så fantastiskt vacker. Inget skräp eller glas eller andra spår efter sommarturister. Med en sandkvalitet som kan få Sant Tropéz att bli avundsjuka. Men ingen badar frivilligt där av förklarliga skäl. Ett dopp och du dör av kylan. Men av någon anledning hade Norska turistrådet förordat en stor parkering med toalettanläggning just där. Perfekt och precis vad jag behövde. Där stod två turistbussar så det var kö en bra stund. Åter igen möttes jag av en slags motsägelse i detta vackra landskap. Hur FAN kan man sätta in toalettstol i ROSTFRITT STÅL på en så kall plats???? Det kan ju knappast vara risk för vandalism just där? Jag fick verkligen övertyga mig om att jag behövde lätta på trycket en intensiv stund innan jag gjorde slag i saken. Hur fasen tänkte arkitekten egentligen? Annars stötte vi ofta på att de använde träsitsar just för att det brukar vara så kallt.

Vägen fortsatte slingrande och med många skräckblandade förtjusningar. Smala kurviga vägar med branta stup eller smala tunnlar. Skippa Gröna Lund res till Lofoten! Hur som helst kom vi slutligen fram till Å i Lofoten och…. ja just det… och… E10:an tog slut på en vändplats och parkering. Det kändes lite snopet, precis som jag föreställer mig turisterna som reser till Gotland och ”bara måste ut och se Hoburgsgubben”. Okey det är en viss skillnad i utsikten. Höga berg och Atlantens vågor är verkligen inte fy skam. Vi åt en medhavd matsäck och gick runt bland klipporna. Det var en sån plats där man skulle vilja stanna någon natt och absolut få komma tillbaka. Den här upplevelsen var värt varenda liter bensin som resan har kostat.

Sen reste vi norrut igen och valde en annan vägsträcka så vi kunde få ut så mycket som möjligt av Lofoten. Vi stannade till vid Vikingamuséet Lofotr men vi iddes inte gå in (ja, ja, jag vet men vi var trötta) utan vi tog bara ett fikahäng där. Vår dagstripp hade varit 30 mil lång men det kändes som att vi rest minst 45-50 mil

Väl tillbaka på Sjöhuset så vilade vi en stund. Sen gick vi runt i Henningsvær och hamnade sedan på det stället vi fikat på kvällen före. Där åt jag dagens fisksoppa och Urban blev övertalad av ägaren att pröva på Bacalao. Vi var mycket nöjda med detta. Tänk att äta en mat som man vet är pinfärsk. Vi fick höra att en butik i Henningsvær som stöper och säljer ljus precis hade varit på studieresa till Gotland.

Efter min dag på Lofoten så ser jag hur folk lever sina liv med fisket som största näringen men jag ser att det finns fler möjligheter och Flakstad med sin galleria har förmodligen goda förutsättningar för att kunna serva hela Lofoten med sina produkter/tjänster. Ja, jag kan verkligen inte glömma att de hade en galleria i Flakstad.

Precis innan vi skulle sova började jag tänka på ”hemresan”. En släng av hemlängtan var väl att ta i, men det var som att ”Hårddisken” började bli full på intryck. Allt är alldeles för fantastiskt. Man får ont i käken av att utbrista WOW så många gånger. Tro mig! Och ändå såg jag fram emot fortsättningen av resan. Andenes och valsafarin hade vi ju ännu kvar.